Kamp för socialism – ett revolutionärt program för arbetarrörelsen

av Stefan Kangas
Russian Revolution - Peter Crawford. Foto: Arkiv

För reformisterna är kampen för socialism någonting som man nämner i högtidliga tal men som inte får genomslag i den verkliga politiken. Tvärtom anpassar man sin politik till kapitalismen och den härskande klassen. Men kapitalismen är slut som system, och för att slutgiltigt göra slut på klassamhället och bygga socialismen krävs ett genuint socialistiskt program för arbetarrörelsen.

Avanti kämpar för en revolutionär socialistisk omvandling av samhället. Det betyder att arbetarklassen tar makten och att samhället omorganiseras, från att producera vinster åt ett fåtal kapitalister, till att producera för mänskliga behov. Det kräver i sin tur att produktionen styrs i enlighet med en demokratiskt beslutad produktionsplan. Hur kan en sådan samhällsomvandling gå till?

Hur byggs socialismen?

Vi kan börja med att säga hur det inte kan gå till: Socialismen kan inte genomföras av politiker i parlamenten. Idag är det ett fåtal kapitalister som äger de stora företagen och bankerna och som därigenom har makt att fatta de flesta avgörande beslut. Så länge de sitter kvar vid makten är det omöjligt att bygga ett annat samhälle, oavsett riksdagsmajoriteter. Men förutom kapitalister finns också arbetare, som skapar alla rikedomar men som inte deltar i att fatta besluten. De borgerliga demokratiernas röstsedel är en dålig ersättning för verklig makt. För att kunna bygga socialismen måste arbetare först organisera sig för att ta makten.

Socialismen måste av nödvändighet och till skillnad från kapitalismen bygga på de arbetande massornas aktiva deltagande. Det är först under en socialistisk revolution som massan tar det stora klivet från klassamhällets passivitet till socialismens revolutionära demokrati och deltagande. En revolution är nämligen precis en sådan situation där människor inte längre accepterar att andra styr över deras huvuden, utan tar sitt öde i sina egna händer. Den politiska aktiviteten exploderar genom kamp, demonstrationer och protester. Periodvis är det som en stor karneval i hela samhället där "alla" verkar vara ute på gatan.

Samhällen förblir emellertid för det mesta stabila, och revolutioner utgör undantagen i historien. Man kan inte "utropa" en revolution, eller önska sig fram den. Det kan inte ens de största politiska partierna och fackföreningarna göra. En revolution är förbunden med en djup ekonomisk, politisk och social kris i hela samhället.

Krisen som inleddes omkring 2008 är en organisk kris för kapitalismen, som redan har lett till revolutioner i flera länder i arabvärlden. I Sydeuropa har vi sett ett våldsamt skifte åt vänster och explosioner av kamp, i länder som Spanien, Grekland och Portugal.

Krisen och klassmedvetandet

Den ekonomiska sidan av krisen är främst intressant för oss marxister på grund av det genomslag den får på klassmedvetandet. Men det sker aldrig i någon rak eller enkel process, tvärtom är det ofta motsägelsefullt och utdraget. Medvetandet släpar efter under långa perioder och hinner ifatt med en stor smäll. Omständigheterna som människorna lever under bestämmer i sista hand deras klassmedvetande.

Vi menar att den nuvarande situationen kan beskrivas som förstadierna i den kommande socialistiska revolutionen. Det betyder inte att allting kommer explodera imorgon, eller att det inte kan ta lång tid. Det kan ta många år, eller tvärtom gå mycket snabbt. Hastigheten kan inte avgöras på förhand, och olika länder kommer givetvis därför också vara i olika stadier av processen vid samma tillfälle.

Det viktiga är att den här krisen inte bara kommer blåsa över. Inga av de grundläggande problem som ledde fram till krisen har lösts. Problemen kvarstår. Borgerliga strateger och institutioner är också överens med oss marxister om att krisen kommer fortsätta under lång tid. Till exempel bedömde OECD nyligen att krisen inte kommer vändas till högkonjunktur inom 50 år! Under tiden kommer människor berövas sina framtidsutsikter när jobben försvinner, priserna stiger och trygghetssystemen urholkas.

Det hela är egentligen mycket enkelt. Kommer borgarklassen förbli passiva eller kommer de attackera vår levnadsstandard? Allting tyder på att de kommer attackera. Kommer arbetarklassen svara? Till skillnad från vad vissa reformister och skeptiker tror, är arbetare mycket intelligenta människor. De ser att företagen gör rekordvinster och rikedomarna koncentreras i samhällets topp. De ser hur de rika bygger lyxbostäder åt sig själva medan andra är bostadslösa eller hankar sig fram på ständiga andrahandskontrakt. De märker att medan vissa måste slita ihjäl sig på jobbet går en stor del av den arbetsföra och arbetsvilliga befolkningen arbetslös. Och samtidigt som de räddar bankerna kräver kapitalisterna att arbetarna ska dra åt svångremmen och jobba hårdare!

Kommer inte detta förr eller senare få ett genomslag i klassmedvetandet? Givetvis! Marx förklarade att det samhälleliga varat bestämmer medvetandet. Till slut blir situationen outhärdlig, som den redan blivit i Grekland som flera gånger stått på vippen till en öppet revolutionär situation. Särskilt bland ungdomar märks överallt en helt annan öppenhet för revolutionära socialistiska idéer. Stämningen bland ungdomar är en av de viktigaste barometrarna vi har för att förstå i vilken riktning hela samhället är på väg. Vi måste dra de nödvändiga slutsatserna idag och förbereda oss för en framtida uppgörelse mellan klasserna.

Sådan är i korthet den grundläggande analys som vi marxister menar att arbetarrörelsen borde utgå ifrån. Det ligger långt ifrån parlamentariska uppgörelser, utspel, presskonferenser och mediestrategier. Allt sådant spelar sin roll också i en revolutionär politik, men den avgörande frågan är en annan: Vilken politik borde vi föra?

Vad innehåller programmet?

Ett revolutionärt socialistiskt program måste innehålla krav som direkt anknyter till den omedelbara situationen, och sådana som höjer blicken och visar behovet av socialism. Nedan anger vi en grund för ett sådant program. Det är långt ifrån komplett, men vi är övertygade om att den grundläggande inriktningen är både korrekt och absolut nödvändig.

Ta tillbaka alla nedskärningar. De senaste 25 åren har antalet offentliganställda minskat med 300 000 enligt Aréna Idé (DN Debatt 140113). Detta förklarar den extrema press som råder mot allt från lärare till barnmorskor, och den tydliga försämringen av kvaliteten på undervisning, vård och omsorg. Det är inte fysiskt möjligt för de som är kvar att göra ett bra jobb. Därför måste alla nedskärningar tas tillbaka för att rusta upp välfärden. Offentlig sektor bör till att börja med utökas med 300 000 fasta anställningar.

Ta tillbaka alla privatiseringar. Förbud mot vinster i välfärden måste kopplas till ett återtagande av alla de verksamheter som sålts ut, ofta till rena vrakpriser. I kommuner handlar det till en början om många skolor, dagis och vårdcentraler. Det så kallade fria skolvalet avskaffas för att skapa en jämlik skola för alla. Avregleringar och utförsäljningar inom järnväg, telefoni, elektricitet och liknande infrastruktur har lett till en kaotisk och dysfunktionell situation, som bara kan åtgärdas genom att dessa verksamheter tas över av samhället och centraliseras till statliga verk.

Kraftigt höjda skatter för de rikaste och för storföretagen. Den borgerliga regeringen har genomfört skattesänkningar på 140 miljarder, där en fjärdedel enligt Katalys har gått till den rikaste tiondelen av befolkningen. För att finansiera en socialistisk politik måste dessa skattesänkningar tas tillbaka och skatterna höjas drastiskt för de rikaste och för storföretagen. Bolagsskatten och kapitalinkomstskatten höjs kraftigt medan fastighetsskatt, arvsskatt och förmögenhetsskatt återinförs. Upptäckta fall av skattefusk bestraffas med expropriering av den beskattade egendomen. Företag som fuskar med skatten förstatligas.

Inkomstskatten görs om så den blir starkt progressiv, det vill säga att man får betala en större procentandel av sin lön i skatt på högre inkomster. Jobbskatteavdraget blir kvar, eftersom vanliga arbetare annars skulle få se sin disponibla inkomst minska, men det arbetas in i det allmänna progressiva skattesystemet.

Höjda löner över hela linjen. Sedan 1980 har lönernas andel av förädlingsvärdet minskat från 55 procent till enbart 45 procent år 2005. I ett första steg ska lönernas andel av det samhälleliga överskottet återställas till 1980 års nivåer. En särskild satsning görs för att höja kvinnornas löner, som omedelbart måste höjas till genomsnittet för manliga industriarbetare. Individuell lönesättning avskaffas till förmån för höjda löner för alla.

Förbjud bemanningsföretag. Bemanningsföretag är ett modernt slaveri som måste förbjudas. Om företag behöver extra personal vid produktionstoppar, måste de istället anställa fler människor för att täcka upp detta. Den arbetare som känner behov av det måste också kunna välja att jobba färre timmar, utan företagets godkännande, mot att man får acceptera en motsvarande sänkning av lönen.

Avskaffa alla otrygga anställningar. Hela träsket av olika slags otrygga anställningar rensas upp och antalet anställningsformer reduceras till enbart en: tillsvidareanställning på heltid. Avsked förbjuds så att ingen ska tvingas lämna sitt arbete mot sin vilja.

För ett nytt miljonprogram. Hela 67 procent av befolkningen bor idag på orter där det råder bostadsbrist. Miljonprogrammet innebar att man byggde en miljon bostäder på tio år. Någonting liknande behövs för att täcka upp behovet av lägenheter där människor vill bo. Samtidigt måste man göra en satsning för att rusta upp det nuvarande lägenhetsbeståndet. Det kräver att man förstatligar de stora byggherrarna och fastighetsägarna, som misslyckats med att sköta denna viktiga samhällsfunktion.

Avskaffa den hemliga bokföringen och inför priskontroll. De privata företagens "affärshemligheter" är bara ett sätt att hålla ekonomins funktionssätt hemlig för samhället i sin helhet. Därför kräver vi att man ska öppna böckerna för alla företag, eftersom ekonomin är en angelägenhet för alla. Alla priser ska beslutas demokratiskt av råd där en tredjedel kommer från den socialistiska staten, en tredjedel från konsumentorganisationer och en tredjedel från arbetarna på företaget. Priskontrollen är ett första steg mot fullständig arbetarkontroll.

Arbetarpolitiker på arbetarlön. Inom fackföreningstoppen och socialdemokratin har det utvecklats riktiga pampar, som lyfter höga löner och som inte lyfter ett finger för att förbättra arbetarklassens situation. Särskilt måste vi avslöja sådana som Bosse Ringholm, f.d. socialdemokratisk näringsminister, som gick vidare från sin ministerpost till ett välavlönat toppjobb inom banksektorn. Han är bara ett av flera exempel. Vänsterpartiets partiskatt är i detta ett föredöme som måste utsträckas till att gälla alla ersättningar och förmåner. Allt detta måste redovisas öppet, och inte vara föremål för hemliga individuella förhandlingar och undantag.

Förstatliga storbankerna, monopolen och gruvorna utan kompensation. Arbetarna måste ta kontrollen över samhället, men man kan bara kontrollera det man äger. Detta har ingenting gemensamt med borgerliga nationaliseringar, utan innebär en radikal och inte bara en kosmetisk förändring av egendomen och storföretagen. Det är en del i ett bredare program för en socialistisk omvandlig av ekonomin, som sätter arbetarklassen i ledningen för dessa företag och hela staten. Produktionen måste ske enligt en demokratiskt beslutat produktionsplan. Fria från det privata ägandets bojor kan de förstatligade företagen öka sin produktivitet snabbt och leda till en snabb ekonomisk utveckling.

Sex timmars arbetsdag och fyra dagars arbetsvecka. Sedan 1973 har vi haft 40 timmars arbetsvecka i Sverige, och majoriteten av alla produktivitetsökningar har gått direkt till vinster i storföretagen. Det är dags för sex timmars arbetsdag, med bibehållen lön. Samtidigt måste man införa rätt till heltid för alla, vilket skulle gynna kvinnor som mycket oftare än män arbetar ofrivillig deltid. Sänkt arbetstid är också det som konkret möjliggör för arbetare att delta i samhällets politiska styrning.

Avskaffa arbetslösheten genom att dela på jobben. Sänkningen av arbetstiden möjliggör att fler får arbete. Det är ett sätt att dela på de tillgängliga jobben. Det finns ingen anledning att vissa ska slita ut sig medan andra står utan försörjning. Detta kan bara slutgiltigt lösas inom ramen för den allmänna produktionsplanen, där staten kan garantera alla antingen jobb eller meningsfulla studier.

Upprätta arbetarråd för kontrollen och styrningen av ekonomin. Den parlamentariska demokratin lämpar sig väl för att upprätthålla det borgerliga samhället. För arbetarklassen är den alltför trög och i själva verket helt otillräcklig. Den borgerliga demokratin måste ersättas av en socialistisk arbetardemokrati. Den borgerliga tvångsapparaten bestående av polis, militär, domstolar, etc., måste ersättas av en demokratisk ordningsmakt under arbetarklassens kontroll.

Det nya samhällets organisation är kommittéer på varje arbetsplats. De väljer representanter till områdesbaserade råd. Alla representanter måste väljas demokratiskt och deras mandat måste kunna återkallas från en dag till en annan. Det ska inte finnas några privilegier eller bättre löner för att man blir vald representant till en kommitté, och uppgiften måste roteras mellan alla arbetare. Detta är i korthet grunderna för den socialistiska arbetarstatens demokrati, som kommer behöva konkretiseras och utarbetas i alla detaljer på grundval av arbetarnas egna erfarenheter.

Bygg en revolutionär international. Socialismen är internationell eller ingenting. Den kan inte byggas i ett land, vilket visats av misslyckandena att göra detta i Sovjetunionen, Kina eller på Kuba. Därför måste en revolutionär socialistisk regering vända sig utåt och appellera till arbetare i andra länder att följa ens exempel. För att driva igenom revolutionen måste ett internationellt revolutionärt massparti byggas, som kan ena arbetare i hela länder. Den nya internationalen måste stå på den vetenskapliga socialismens grund och liksom Marx säga: "Arbetare i alla länder - förena er!"

Kämpa för socialism

Programmet vi skissat ovan är av naturliga skäl långtgående. Vissa kommer säga att det är "orealistiskt". Arbetarrörelsens ledning för fram en politik som har skalats ned till vad som är möjligt för det kapitalistiska systemet. Man urvattnar politiken och anpassar sig till den härskande klassen och den småborgerliga "opinionen".

Vi föreslår inte att man i varje strid ska mobilisera bakom det fullständiga programmet. Det skulle i onödan och på förväg begränsa rörelsen som framför allt behöver största möjliga enhet. Kampen för mer begränsade dagskrav är en nödvändig skola och förberedelse för den socialistiska revolutionen. Samtidigt måste politiken också syfta framåt och fungera skolande, det vill säga höja medvetenheten om behovet av en socialistisk revolution. Programmet måste då vara mer än bara en uppsättning krav som är förenliga med det kapitalistiska systemet. Det måste vara ett kämpande program för förändring, som avslöjar kapitalismens återvändsgränd och visar vad som är möjligt.

Ett socialistiskt program förblir orealistiskt bara för den som tror att det är omöjligt att mobilisera arbetarklassen för förändring. Arbetarrörelsen, i synnerhet fackföreningarna, har en stor apparat och stora resurser. Man skulle kunna mobilisera många människor om bara kampen gavs en klar och tydlig inriktning. Ett slut på nedskärningar och privatiseringar är till exempel någonting som många skulle kunna vara beredda att kämpa för. Det skulle behövas en landsomfattande rörelse på landets arbetsplatser, och protester och demonstrationer på gator och torg.

Många skulle tycka det vore skönt att sluta behöva muttra och knyta näven i fickan och faktiskt göra någonting, och styrkan i protesterna skulle mångdubblas av känslan att vi är många som kämpar tillsammans. Kanske skulle vi inte omedelbart och enkelt få igenom det vi vill, men bara det att arbetarrörelsen tog steget till aktivitet skulle göra en enorm skillnad.

Programmet ovan är inte fullständigt och behöver kompletteras under kampens gång. Men det är redan ljusår bättre än den högerinriktning som arbetarrörelsens nuvarande ledningar står för. Alla som är överens med oss om detta bör noggrant överväga att gå med i Avanti och kämpa med oss för att förverkliga detta program.

Kontakta oss här!

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 12 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.