Kampvilja och solidaritet: Städerskestrejken 1974–75

av Alexandra Bryngelsson
Städerskorna demonstrerar i Malmberget. Fotograf okänd/Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Referenskod: 1592

Städerskestrejken 1974–75 var en vild strejk bland städare på Allmänna svenska städning AB (ASAB). Den började på Domnarvets järnverk i Borlänge men spred sig snabbt till Malmberget, Skövde och vidare. Mot sig hade de inte bara sina arbetsgivare utan också sitt eget fackförbund och staten.

"Vi har alltid haft dåliga arbetsförhållanden hos ASAB. Klagade man hotade dom med sparken. Det var rena 1800-talsmetoderna. Vi hade beting men dom räknade med att vi skulle klara av städningen på ungefär halva tiden." (Städerskan Inez Andersson, citerad från Ragnar Järhults Nu eller aldrig – en bok om "den nya strejkrörelsen")

I oktober 1974 bildade Inez Arnesson och Sylvia Andersson en fackklubb på Domnarvets järnverk i Borlänge. De ville kämpa för att höja sina löner men tyckte inte de fått något gehör för sina krav från ombudsmännen i Fastighetsanställdas förbund där de var organiserade. Inez förklarar:

"Jag minns mitt första fackmöte. Jag stammade så fruktansvärt att det kändes som ett livsverk att våga öppna käften. Vad vår ombudsman sa den gången det glömmer jag aldrig: 'Det var ju förbannat dåligt men då tycker jag att du ska söka dej ett annat jobb.' Det var ett svar så man ville sjunka genom jorden. Det var allt en fin inblick utav facket jag fick på mitt första möte." (Nu eller aldrig, Järhult)

Inez och Sylvia krävde att lönen skulle öka från 9,37 till 14 kronor i timmen, samt att bli av med arbete på beting, det vill säga att varje moment beräknades ta en viss tid som man fick betalt för oavsett hur lång tid det tog. De tog ledigt i tre dagar för att sprida en namninsamling på järnverket och bland andra ASAB-anställda städerskor i kommunen. 80 städerskor skrev på listan som de lämnade in till ASAB.

Samtidigt kallade de till ett möte med den nystartade fackklubben. Under inspiration av framgångsrika städstrejker i andra länder, bestämde en majoritet av städerskorna att de skulle gå ut i strejk om de inte fick igenom sina krav. "Kan de strejka i Norge, kan väl vi också", menade Inez i sitt anförande.

Dagen efter hade socialdemokratiska Dala-Demokraten "Städstrejk på domnarvet" på framsidan. Detta fick fart på såväl ASAB som fackförbundsledningen.

Förbundsledningens inställning beskriver Inez tydligt:

"Den 24 oktober sammankallades ett möte och dit kom ombudsmannen. Han var arg för att Sylvia och jag hade gått ut och hotat med strejk men vi sa att eftersom han inte hade klarat av något var vi tvungna att ta saken i egna händer. Efter mötet slängde han sin dokumentportfölj i golvet så att papperna yrde. Han ville att jag skulle erkänna att vi var ute efter en strejk, men jag vägrade." (Nu eller aldrig, Järhult)

På mötet ifråga förespråkade förbundsledningen förhandling i stället för strejk, och lyckades få igenom sin vilja. En förhandlingsdelegation valdes på tretton personer, varav nio städerskor.

Inom en vecka gav strejkhotet resultat. 29 oktober undertecknade förhandlingsdelegationen ett avtal med ASAB som innebar att man skulle gå från lön på beting till fast timlön.

Men ASAB försökte kringgå det nya avtalet genom att dra ner på städerskornas timmar, från 6 timmar till 3,5 timmar, vilket skulle innebära kraftiga lönesänkningar för städerskorna som redan levde på små marginaler. Inez och Sylvia, som förhandlade för städerskorna, vägrade. För att förhindra att ASAB skulle splittra städerskorna ringde Inez och Sylvia runt till varje städerska och berättade om vad som sagts på mötet.

Utanför ASAB:s kontor sjöng strejkande städerskorna sin egen text till internationalen: ”Upp kvinnor ni som skurar, städar oss träldomsbojor lagts uppå. Nu vågar vi oss börja strejka för att bättre löner få. Störta kvinnolönen uti gruset. Upp till kamp emot ASAB där lönestriden sker." Fotograf Tommy Tommie/Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Referenskod: 4369.

Strejken inleds

Nästa dag, tisdag 19 november, satte sig 25 städerskor utanför järnverkets portar och inledde en strejk. En arbetsledare försökte hävda att Inez ljög för de strejkande och att ASAB inte alls ville sänka arbetstiden, men Inez var redo och hade spelat in förhandlingen i Stockholm för att ha tydliga bevis.

"Egentligen får man inte spela in så där som vi gjorde men vad som än kunde hända skulle sanningen fram. (...) Hade vi inte haft den där bandspelaren hade det gått åt pipan. Vi hade blivit lynchade. Nu fortsatte strejken i stället." (Nu eller aldrig, Järhult)

När eftermiddagsskiftet skulle börja satte de också sig ner utanför portarna, och totalt var 80 städerskor nu ute i strejk.

ASAB hade beordrat Inez och Sylvia att börja städa igen, vilket skulle ge dem mindre tid att lägga på organiserandet av strejken. Därför förberedde de sig på att bränna fingrarna – med lut!

"Ingen av oss ville börja städa så vi skickade ner Sylvias karl för att köpa en burk med lut. Sen hade vi tänkt fylla en hink med skållhett vatten och lut och stoppa fingrarna i. På så vis skulle vi få brännblåsor och komma undan jobbet. Prata kan man ju göra med omlindade händer. Jag förberedde mej genom att baka en tårta – man visste inte om man skulle bli alldeles fingerlös. Vi satt hemma och väntade på telefonsamtalet men vi hörde inget så vi slapp bränna upp fingrarna ..." (Nu eller aldrig, Järhult)

Städerskorna möttes också snabbt av stöd från andra arbetare. De fick genast stöd från järnverksarbetarna, som bjöd in dem på fika och uppmanade dem att hålla ut. Metallarbetaravdelningen tog initiativ till en insamling till strejkkassan. Även Grupp 8 som nyligen bildats i Borlänge började samla in pengar, och det kom in en rad stöduttalanden från andra grupper av städerskor. Hamnarbetarförbundet skickade också ett stöduttalande: "Kamrater. Ni har just tagit ett kliv framåt. Ni visar vägen för hur kampen skall föras. Vi stödjer er helhjärtat."

ASAB hotade samtidigt att stämma facket då det var en olaglig vild strejk, officiellt tvingades därför Inez och Sylvia säga att de inte stödde strejken. I stället valdes deras kollega Ella Eriksson till talesperson. Hälften av de strejkande städerskorna var finsktalande, och för att motverka splittring anställde man en tolk.

För att kringgå städerskornas benhårda motstånd tillkännagav ASAB att de bara skulle förhandla med förbundet centralt, som de hade goda relationer till. Den 22 november kom förbundsordförande Roland Larsson med en delegation på fyra man för att möta städerskorna. Inez berättar:

"På ett av våra strejkmöten hade vi besök av förbundsordföranden Roland Larsson. Han stod och viftade med stadgarna och skrämde upp städerskorna. Han talade om hur mycket böter vi kunde få och att det var risk för att vi inte skulle få behålla jobben." (Nu eller aldrig, Järhult)

Städerskorna trotsade både företaget och sin fackliga ledning, och fortsatte strejken. Men det var bara början på fackets försök att stoppa den.

Nästa dag kom Roland Larsson tillbaka till städerskorna och sa att facket kommit överens med ASAB om att städerskorna skulle få behålla 90 procent av sin arbetstid och inte skulle dras inför Arbetsdomstolen (AD). Många kände sig tvungna att acceptera förslaget och röstade för det med 36 röster för, 22 mot och 4 blankt. I tron om att strejken nu var över lämnade Larsson Borlänge.

Men trots att majoriteten röstat för, var många osäkra. Förbundet hade fått dem gå med på en arbetstidsförkortning trots att de kände att de hade segern inom räckhåll. De fick stöd från metallarbetarna på järnverket som uppmuntrade städerskorna att fortsätta strejken. På kvällen hölls ett möte hemma hos Inez, som under dagen fått höra att städerskorna i malmfälten gått ut i sympatistrejk. Detta fällde avgörandet. Sent på kvällen bestämde de sig efter långa diskussioner att fortsätta strejken.

Nästa dag tog till slut ASAB-ledningen direkt kontakt med städerskorna och sa de kunde förhandla om arbetstiden om de bara återgick till arbetet. Städerskorna hade en ny diskussion, men bestämde sig snabbt för att fortsätta strejken tills de fått garantier på att arbetstiden inte skulle ändras. Kvällen efter gav till slut ASAB upp och städerskorna fick skriftliga garantier på att de skulle behålla sin arbetstid. Efter det beslutade städerskorna sig för att helt återgå till arbetet, med en fullständig seger i ryggen.

Malmberget

Städerskorna i Malmberget som också jobbade för ASAB, tog inspiration från Borlänge. De hade skickat ett stöduttalande och velat starta en solidaritetskampanj. Den 25 november samlades Malmbergets städerskor till ett stormöte och beslutade att de själva också skulle strejka. 70 städerskor i Kiruna och 20 i Svappavaara gick ut i strejk. Tre dagar senare bildade de strejkkommittéer.

Många av städerskorna var gifta med gruvarbetare som varit med i gruvstrejken 1969–70 och inspirerades av hur de organiserat sig. Gruvarbetarna i Malmberget och Kiruna beslutade också om att betala ut 25 000 respektive 30 000 kronor till städerskorna så länge strejken pågick. På sitt första stormöte med strejkkommittén beslutades det att de skulle strejka tills de fått skriftliga garantier på att få igenom sina krav.

Representanter för ASAB:s ledning reste upp till de strejkande och försökte övertala dem om att gå tillbaka till arbetet, men städerskorna vägrade börja jobba igen förrän de fått garantier på att få igenom sina krav. Efter fyra dagar reste representanter för Fastighetsanställdas förbund upp och försökte övertyga dem om att gå tillbaka till arbetet, men precis som i Borlänge stod städerskorna på sig.

Vid slutet av andra veckan kom Karl-Henry Nilsson från förbundet upp med ett löfte från ASAB om 16 kronor i timmen om de gick med på att sänka arbetstiden med 20 procent. På ett stormöte debatterade städerskorna förslaget, men röstade enhälligt ner det. Den lokala ledningen för fastighetsanställdas förbund i Malmbergen försökte övertala enskilda städerskor om att gå tillbaka till jobbet, men enigheten var total – strejken fortsatte.

Efter tio dagar var det allt skitigare i gruvorna, och skyddsombudet Elof Luspa satte in ett skyddsstopp på manskapshuset och kontrollrummet i Leveäniemigruvan. Luspa hade varit en av de viktigaste och mest stridbara ledarna under gruvstrejken 1969 och nu gjorde han vad han kunde för att städerskestrejken skulle vinna. Skyddsstoppet skärpte kampen, LKAB blev allt mer nervösa. De ville till varje pris hålla gruvan öppen, varje dag produktionen låg nere riskerade man att förlora miljontals kronor. Städerskan Doris Björkman beskriver stödet de fick:

"Gruvarbetarna stödde oss genom att vägra städa. Trots att det var skitigt på toaletter och i matsalar. Det fanns en enda toalett som var ren och snygg, men den låg långt bort och dom fick åka buss dit. I slutskedet åkte vi upp till Kiruna för dom hade beslutat sig för att gå tillbaka. Då hade Luspa just stängt hela manskapshuset och hela produktionen var i fara." (Nu eller aldrig, Ragnar Järhult)

Kvällen innan Lucia informerade en gruvarbetare städerskorna om att ett antal arbetsledare hade tänkt städa manskapshuset under natten. Ett femtiotal städerskor tog sig då in på gruvområdet och blockerade huvudinfarten, och arbetsledarnas bilar fick snällt vända om. De stannade kvar utanför infarten fram till klockan fyra och sjöng kampsånger under glad stämning. Arbetsledarna som hade stannat kvar i området passade då på att smyga sig in och städa på manskapshuset.

I mitten av december gick strejken in i ett avgörande skede. Den 16 december skulle hälsovårdsinspektionen inspektera Kirunagruvan, och om den underkändes skulle hela Kirunagruvan vara tvungen att stänga. Samma dag tog sig chefen för ASAB tillsammans med tre städledare in på hälsohuset som riskerades underkännas av inspektionen och städade. När de kom ut omringades de av arga städerskor som skrek "strejkbrytare och skurkar" efter dem.

Onsdagen 18 december kom dock avgörandet – de blev lovade att få igenom sin löneförhöjning och skulle garanteras en arbetstid på fyra timmar per dag. LKAB hade gripit in och lovat ASAB att stå för de ökade lönekostnaderna då de var oroliga för ett produktionsstopp. För de strejkande städerskorna var det en delseger – de hade fått igenom sitt viktigaste krav om löneförhöjning, men de var inte nöjda. Doris Björkman förklarar att det var fackledningen som lurade tillbaka städerskorna till jobbet.

"Efter mötet hände det något märkligt för då ringde vår "strejkledare", Gull-Inger Isaksson, runt till alla städerskor och övertalade dom att återgå. Jag tror att hon hade fått ett telefonsamtal från facket ... Fackets ombudsman som kommit upp från Sundsvall försökte på alla sätt lura städerskorna tillbaka. Bl a lovade han att bjuda dom på en hotellafton om dom återgick. På så sätt knäckte dom strejken". (Nu eller aldrig, Järhult)

Strejkande städerskor utan för konferenshotellet Billinge Hus i Skövde december 1974. Fotograf okänd/Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Referenskod: 1592

Skövde

Från Borlänge och Malmberget spred sig strejken vidare till Skövde. Den 11 december hade tolv ASAB städerskor vid ett konferenshotell i Skövde gått ut i strejk i solidaritet med städerskorna i Malmberget men också för sitt egna krav på 16 kronor i timmen. ASAB svarade med att avskeda två städerskor, Britt-Marie Johansson och Ragnhild Andersson, som anklagades för att ligga bakom strejken. Britt-Marie berättar om situationen på hotellet innan strejken:

"Varje förmiddag gick dom runt och kontrollerade städningen. Dom som fick skulden för att det var dåligt städat, det var vi städerskor. Men vi hade ingen möjlighet att göra jobbet ordentligt för det var omöjligt att följa deras städinstruktioner. Det var omänskligt, det gick bara inte." (Nu eller aldrig, Järhult)

För att hindra strejken låste företaget ute städerskorna, men de smög in i hotellet bakom gästerna och kunde då blockera städförråden och stoppa potentiella strejkbrytare. Facket försökte återigen få städerskorna att genast gå tillbaka till arbetet och skickade ner ett ombud som skulle förhandla med dem. Fackombudet lurade städerskorna att möta honom på fackets lokaler för att förhandla, men när de kom dit var han inte där. Städerskorna var nu utelåsta från hotellet och fick fortsätta sin strejk utanför hotellets entré. Tyvärr kunde strejkbrytande städledare nu städa på hotellet, men städerskorna höll ändå strejken levande. De fick bland annat stöd från arbetarna på Volvo i Skövde som ordnade en namninsamling till stöd för de strejkande. Britt-Marie berättar:

"Vårt lokala fack var enormt svagt. Han som var ordförande satt en hel förhandling och ritade kryss på ett papper utan att säga ett ljud. Dom var inte till någon större nytta, precis. När tjejerna blev avskedade sa en från förbundet att han tyckte att beslutet var riktigt. Dom utnyttjade inte ens sina möjligheter att hjälpa oss." (Nu eller aldrig, Järhult)

Städerskorna i Skövde jobbade på en liten arbetsplats och behövde allt stöd de kunde få. Den 11 januari åkte Ragnhild Andersson, Britt-Marie Johansson och Annikki Ranikko upp till Malmberget. Där bestämde man att städerskorna i Malmberget skulle sympatistrejka med Skövdestäderskorna med början den 14 Januari. ASAB skickade dock ut ett brev till städerskorna i Malmberget där de lovade att förhandla med Skövdestäderskorna, och under fackledningens inflytande misslyckades sympatistrejken i Malmberget.

Solidariteten och kampviljan bland städerskor runt om i landet var dock stor, och på en rad olika platser förekom det längre och kortare solidaritetsstrejker med Skövdestäderskorna. Ett 80-tal ASAB-städare anställda på Arlanda sympatistrejkade från den 16 januari, från den 19 januari sympatistrejkade ett 30-tal städerskor i Umeå. Efter några dagar hade det växt till 100 strejkande ASAB-städerskor i Umeå.

Hamnarbetarförbundet tog initiativ till ett stödmöte i Skövdes Folkets Hus den 25 januari dit över 700 personer kom. Samtidigt pressades städerskorna i Umeå allt hårdare av ASAB som hotade med Arbetsdomstolen. Den 4 februari gick städerskorna på Volvo i Umeå och hotell Dragonen åter till arbetet, men några städerskor i Umeå fortsatte strejken.

Den 3 april avgjordes Skövde-städerskorna kamp i arbetsdomstolen. Kvällen innan hade ett tusental demonstrerat utanför till deras stöd. Domen kom den 21 maj. Britt-Marie och Ragnhild fick tillbaka sina jobb men dömdes till skadestånd (som de vägrade betala), medan andra städerskor i Skövde tvingades betala 200 kr i böter och förlorade jobbet. Britt-Marie berättar om domen:

"Jag hade inga stora illusioner om arbetsdomstolen före strejken men förhandlingarna innebar att man fick se hur det fungerar i praktiken. Och det var nästan värre ... Det är en klassdomstol. Vi blev utpekade som brottslingar men ASAB:s agerande skärskådades inte." (Nu eller aldrig, Järhult)

Sympatistrejk för Skövdestäderskorna på Arlanda. ”Vi börjar inte jobba fören samtliga flickor där återanställs av ASAB”, februari 1975. Fotograf Hans Bovin/Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Referenskod: 1592.

Vild strejk: en tradition som kommer tillbaka

Under städerskestrejken gjorde den fackliga byråkratin i Fastighetsanställdas förbund gemensam sak med cheferna i ASAB och försökte stoppa strejken. Likväl slutade den med att flera grupper av städerskor kunde höja sina löner och bli av med arbete på beting som ersattes med timlön. De fick både stöd från andra städerskor och från den breda arbetarklassen. För städerskorna blev det tydligt vem som var vän och fiende.

De städerskor som deltog fick självförtroende, och fick känna på en stolthet de inte känt tidigare. Så här berättar en städerska från Malmberget i Johanssons och Grahms Vi är ju ändå bara städerskor om strejken:

"Under hela strejken har alla man träffat tyckt, att man gjort det bra. Jo, jag tycker, att många liksom fått högre tankar om oss. Och man själv tycker att man har gjort det bra. För en gångs skull har vi fått en betydelse i alla fall. Nu känner vi oss stolta över att vara städerskor. Det har man aldrig gjort förut."

Medan ledningen för facket ständigt sökte efter kompromisser för att undvika strejk, visade städerskorna att klasskamp är det enda sättet att vinna. Britt-Marie Johansson sa om sina erfarenheter från strejken i Skövde:

"Strejken har lärt mej mycket och man förändras naturligtvis av dom erfarenheter man får. Men jag har inte blivit rädd. Skulle samma oförrätter komma upp i dag skulle jag säga ifrån. Blev jag tvungen skulle jag inte tveka om att gå ut i en ny strejk. Man strejkar ju inte för att det är skojigt utan för att det inte finns någon annan utväg." (Nu eller aldrig, Ragnar Järhult)

Under de senaste årtiondena har ledningen för fackföreningsrörelsen blivit allt bättre på att hålla tillbaka kampen, och strejker har blivit ett allt mer sällsynt inslag. Förra årets avtalsrörelse genomfördes utan en enda strejk. De senaste årtiondenas försämringar av arbetsvillkoren, höjt arbetstempo, privatiseringar och nedskärningar har fackföreningsledarna mött med samma kompromissanda som under städerskestrejken. Steg för steg har man gått med på försämringar som lett till allt större vinster för kapitalisterna och ett allt hårdare arbetsklimat för arbetarklassen.

Men det innebär inte att strejkstatistiken fortsatt kommer peka nedåt. Den fackliga byråkratins motstånd mot kamp är inget nytt, och det är bara den ena sidan av myntet. Den andra sidan är den svenska arbetarklassens tradition av vilda strejker, av spontan kamp underifrån som ibland även tvingar fackföreningsledningen att agera. Dessa traditioner kommer att återupplivas i framtida klasstrider. I dessa är studierna av tidigare strejker ovärderlig. Att läsa om städerskornas strejk är därför inte historisk kuriosa utan en högst aktuell uppmaning till dagens arbetare att följa deras exempel. Som Inez Arnesson sade: "Det är ingen annan som ska komma och rycka upp oss. Det måste vi göra själva."

 

 


 

 

Alla bilder är från Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Referenskod: 1592. Vi har försökt kontakta upphovsrättsinnehavare. Om det finns någon som har anspråk på upphovsrättigheter i denna skrift vänligen kontakta redaktionen.

 

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 12 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.