Kapitalismen kan inte avskaffa kvinnoförtrycket

av Elsa Rohlén
Bild: Disa Winberg

Av världens 1,3 miljarder allra fattigaste är 70 procent kvinnor och flickor. Bara var tredje kvinna bor i ett land där hon har rätt till en säker abort. Samtidigt har miljontals människor i länder som Indien, Mexiko, Spanien och Polen tagit till gatorna i massdemonstrationer och strejker mot detta förtryck under de senaste åren. Den enda vägen framåt är klasskamp.

Kvinnoförtrycket är mycket lönsamt för de rika, kapitalisterna. De tjänar på att ge lägre löner och sämre arbetsvillkor till kvinnor. Systemet bygger på att kapitalisterna tillgodogör sig arbetarklassens obetalda arbete, och för att göra så stora vinster som möjligt, vill de få arbetare att arbeta så mycket som möjligt, så hårt som möjligt, för så liten lön som möjligt.

I det "jämlika" Sverige tjänar kvinnor bara 83 procent av mäns löner, och löper en nästan dubbelt så hög risk att drabbas av stressrelaterade besvär. Fina ord och vackra policydokument gör smärtsamt lite för att lösa situationen för kvinnliga arbetare. Nästan hälften av alla LO-kvinnor arbetar deltid – en mycket "flexibel" och lönsam anställningsform ur borgarklassens synpunkt, men som innebär otrygghet och fattigdom för arbetaren. En majoritet av Sveriges över 300 000 fattigpensionärer är kvinnor – som tack för ett liv med hårt arbete, låg lön och stor otrygghet.

Kapitalismen behöver också någon som kan reproducera arbetskraften genom att ta hand om hemmet – ta hand om barn, äldre, laga mat, städa, helt enkelt allt som krävs för att en arbetare ska kunna gå till jobbet dagen därpå, och som krävs för att det ska växa upp en ny generation arbetare. Internationellt gör kvinnor tre fjärdedelar av detta hem- och omsorgsarbete. I Sverige utför kvinnor enligt SCB i genomsnitt 35 procent mer hem- och omsorgsarbete än män.

Samtidigt utför män 25 procent mer betalt arbete. Denna snedfördelning leder till att många kvinnor blir helt eller delvis ekonomiskt beroende av sina män, som får en dominerande ställning även i hemmet. Enligt en Novus-undersökning anser fyra av tio kvinnor i Sverige att pengar är en starkt bidragande orsak till att man stannar kvar i en dålig relation.

14 procent av alla kvinnor i Sverige säger att de någon gång efter 18 års ålder utsatts för fysiskt våld eller hot om fysiskt våld i en pågående eller avslutad parrelation. Medan otrygga anställningar, bostadsbrist och höga hyror är mycket profitabelt för kapitalisterna, kan risken för att ställas utan försörjning eller bostad om man lämnar sin man vara ett akut problem för kvinnor i våldsamma relationer. Detta har förvärrats under pandemin. WHO larmade på ett tidigt stadie om att samtalen till olika hjälplinjer för kvinnor ökat med 60 procent i världen. Ett första steg för att bekämpa detta våld måste vara att alla kvinnor får tillgång till trygga heltidsanställningar med bra lön och en bra bostad. Men med den nuvarande krisen för kapitalismen så går utvecklingen i motsatt riktning.

På samma sätt innebär osäkra anställningar, sms-jobb och bemanningsföretag också att det blir svårare för tjejer att säga ifrån när man utsätts för sexism på arbetsplatsen. Den som haft en otrygg anställning vet att möjligheten att ha jobbet kvar ofta hänger på att hålla god min och inte protestera mot dåliga arbetsvillkor. Försämringar som den av lagen om anställningsskydd – driven av Annie Lööf och föreslagen av Löfvenregeringen, vilka påstår sig stå för en politik som ska gynna kvinnor – kommer på alla plan att göra situationen värre för arbetarkvinnor.

Dessa politiker kallar sig för feminister för att maskera att de i praktiken för en politik som försämrar situationen för majoriteten kvinnor. Löfvenregeringen beskriver gärna kvinnliga arbetsgrupper som "välfärdens hjältar" men belönar dem genom nedskärningar, varsel och försämringar. På samma sätt hjälper regeringens "feministiska utrikespolitik" Wallenbergs företag Saab och Ericsson att sälja vapen till Saudiarabien. Samtidigt som regeringen talar om en "nationell strategi" och "långsiktiga satsningar" mot våld mot kvinnor, tvingas fler kvinnojourer stänga ner på grund av minskade stats- och kommunbidrag, vilket lett till att antalet våldsutsatta kvinnor som avvisas därifrån har ökat kraftigt.

Naturligtvis är de borgerliga partierna ännu värre. Sverigedemokraternas Björn Söder jämförde nyligen abort med mord och hävdade att vi måste arbeta för att minska mängden aborter. I Kristdemokraternas medicinsk-etiska program är det likaså tydligt att arbetet för att minska antalet aborter är centralt för partiet. Man utlovar en förbättrad situation för kvinnor genom åtgärder som RUT-avdraget, där man subventionerar att rika kvinnor anställer fattiga kvinnor för att göra deras hemarbete. En annan variant är att kvinnor ska kvoteras in i bolagsstyrelser – en klen tröst för den kvinnliga arbetaren som därigenom också får kvinnliga förtryckare, utöver de manliga. I bästa fall innebär de borgerliga partiernas program en liten lättnad för ett litet skikt rika kvinnor – på den stora majoritetens bekostnad.

Upptrappade attacker, upptrappad kamp

Världen över reser sig allt fler ungdomar och arbetare mot kvinnoförtrycket. I Polen lyckades i höstas hundratusentals demonstranter tillfälligt stoppa regeringens försök att skärpa aborträtten (beslutet gick igenom i januari). Efter massiva protester tvingades även den turkiska regeringen 2016 dra tillbaka ett lagförslag som skulle ha tvingat barn som våldtagits att gifta sig med sina förövare. I Indien har miljontals gått ut på gatorna mot våld mot kvinnor vid flera tillfällen sedan 2012.

I Mexiko har hundratusentals människor deltagit i landsomfattande strejker och protester mot de senaste årens ökning av "feminicidios" (mord på kvinnor), och liknande rörelser har också ägt rum i Argentina och Bolivia. Den 8 mars 2019 strejkade sex miljoner arbetare i Spanien mot kvinnoförtrycket, med gatudemonstrationer i över 500 städer. Att man strejkade gjorde att högerpartierna inte kunde låtsas stötta rörelsen. De kan gärna tala om att stödja kvinnor – så länge det inte skadar borgarklassens vinster!

Alla förtryck används under kapitalismen av borgarklassen för att ställa olika delar av arbetarklassen mot varandra – män mot kvinnor, vita mot svarta, heterosexuella mot homosexuella och så vidare. Genom att få arbetare att se andra delar av sin egen klass som fienden kan borgarklassen få dem att sluta upp bakom borgerliga partier som kan attackera hela arbetarklassen.

Det finns många exempel under de senaste åren på politiker och partier som uppmuntrat sexistiska, rasistiska och homofoba stämningar inom arbetarklassen för att få dem att skylla kapitalismens problem på invandrare eller andra grupper inom arbetarklassen – Trump i USA, Bolsonaro i Brasilien, Sverigedemokraterna i Sverige, med flera. Samtidigt bedriver alla dessa en politik som attackerar hela arbetarklassens levnadsvillkor.

Enbart genom att arbetarklassen enas i kamp mot alla de problem som drabbar arbetarklassen – inklusive förtryck – kan arbetarklassen uppnå verklig frigörelse.

Det är ingen slump att det alltid är högerpartierna som attackerar kvinnors rättigheter – de representerar borgarklassen, som tjänar på kvinnoförtrycket. Hela arbetarklassen däremot har ett direkt intresse av att kämpa mot kvinnoförtrycket. Och eftersom arbetarklassen kan strejka – och därmed stanna hela samhället – ger det oss som klass en makt som ingen annan enskild grupp i samhället har. Därmed är arbetarklassen också den enda grupp som kan utmana våra verkliga förtryckare, borgarklassen. Kvinnokamp och klasskamp går hand i hand.

Foto: Marxistiska Studenter Stockholm

8 mars verkliga innebörd – ett program att kämpa för

100 år efter att den kvinnliga rösträtten infördes i Sverige har vi inte ens i de länder med bäst rättigheter för kvinnor lyckats nå annat än en formell jämlikhet. Men vi kämpar inte bara för en jämlikhet inför lagen, utan för en jämlikhet i själva livet. Resurserna för detta finns – men i fel fickor. Därför är en kamp för alla verkliga förbättringar för kvinnor oskiljaktlig från kampen mot kapitalistklassen, mot kapitalismen och för socialism.

Vi kräver:

  • Ett omedelbart stopp för nedskärningar i sjukvård, äldre- och barnomsorg, kvinnojourer och andra delar av välfärden.
  • Lika lön för lika arbete – inte om 50 år, utan omedelbart.
  • Massiva investeringar för att bygga bort bostadsbristen.
  • 300 000 nya jobb i offentlig sektor, för att ersätta dem som försvunnit i nedskärningar de senaste decennierna.
  • Sex timmars arbetsdag med bibehållen lön.
  • Full sysselsättning och rätt till heltid.
  • För att finansiera allt detta, nationalisera bankerna och storföretagen under arbetarkontroll.

8 mars instiftades 1910 som den internationella arbetarkvinnans dag, av revolutionärer som Clara Zetkin i andra internationalen – som en del i kampen för socialism. Genom att ta kontrollen över ekonomin skulle vi också ta kontrollen över samhällets resurser. Då skulle det inte längre finnas några snäva budgetramar som förhindrar välfärden från att byggas ut, eller några kapitalister som tjänar på att ge kvinnor sämre löner och villkor. På så vis skulle kvinnor till sist kunna bli fullständigt ekonomiskt jämlika män. Vi skulle till sist kunna bygga en helt annat typ av samhälle, fritt från förtryck och där alla fördomar till sist skulle kunna förpassas till historiens skräpkorg. Det är vad vi i Revolution och IMT kämpar för.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 11 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.