Marxistisk teori

1992 publicerades Francis Fukuyamas bok The End of History and the Last Man (Historiens slut och den sista människan), som omedelbart blev en bästsäljare. I boken förkunnar han socialismens, kommunismens och marxismens död, och den slutliga segern för marknadsekonomin och den borgerliga demokratin. Sovjetunionens fall innebar att bara ett enda system skulle vara möjligt: den kapitalistiska marknadsekonomin, och i det avseendet hade historien nått sitt slut.

"Vad menade Marx med de kapitalistiska motsättningarna?" undrar Samuel Brittan, en högerekonom som skriver i Financial Times. "I grund och botten att systemet producerade en ständigt ökande mängd varor och tjänster, som en utarmad och proletariserad befolkning inte hade råd att köpa. För 20 år sedan, efter Sovjetsystemets sönderfall, skulle detta ha verkat föråldrat. Men man bör ta ännu en titt på det, med tanke på den ökande koncentrationen av rikedomar och inkomster."

Under de senaste två årtiondena har vi sett en strid ström av propaganda mot marxismen och dess revolutionära historia. Sedan stalinismens kollaps i Sovjetunionen, som inte var verklig socialism, utan en groteskt deformerad karikatyr av socialism, har media, universitetsprofessorer och historiker intensifierat sin offensiv för att misskreditera marxismen. I denna text bemöter vi några av de vanligaste myterna.

Marxismen har en helhetssyn på den historiska utvecklingen. Det går en röd tråd från ursamhälle till modern tid, i form av en fortlöpande utveckling av produktivkrafterna, från muskelkraft, via redskap och enklare maskiner, till den moderna storindustrin. Dessa har i sin tur gett upphov till en rad samhällssystem, från urkommunismen till dagens kapitalism. Som marxister lägger vi stor vikt vid historien, eftersom vi inte kan förstå dagens samhälle utan att förstå historien.

En bonapartistisk regim styr med diktatoriska medel och balanserar mellan olika klasser och grupper i samhället för att säkra sin makt. För att förstå hur bonapartism uppstår krävs en analys av statens roll.

Enligt marxismen är staten i grund och botten en våldsmakt, vars kärna är polisen, rättsväsendet och militären och dess roll är att dämpa klassmotsättningarna i samhället och bevara det rådande ekonomiska systemet. Staten är därför sammankopplad med klassamhället.

Långt tillbaka i historien fanns ingen statsmakt; en kvarleva från denna tid var prärieindianernas samhälle i Nordamerika innan de vita kolonisatörernas erövring. Följaktligen kommer staten att vara överflödig i ett framtida klasslöst samhälle.

Avanti publicerar här ett videoföredrag om Marxismens relevans idag. Marxismen har alltid varit en attackerad vetenskap och stått under en ständig smutskastning från borgerligheten. Åren efter Sovjetunionens fall fick den reaktionära borgerliga vetenskapen vatten på sin kvarn och deklarerade marxismens och kommunismens död.

Vad är det för demokrati att hundratusentals ungdomar och löntagare kastas ut i arbetslöshet? Vad är det för frihet att pris- och hyreshöjningar äter upp redan tunna lönekuvert. Vem har röstat fram företagarnas och direktörernas kapitalflykt och valutaspekulationer? Vilken omröstning har sagt att arbetarna är tvungna att bära den ekonomiska krisen på sina krökta ryggar? Så fungerar den fria marknadskrafternas "demokrati".

Det är på modet inom vissa delar av vänstern att skylla avsaknaden av framväxten av ett verkligt vänsteralternativ inom den internationella arbetarrörelsen på arbetarnas "låga medvetenhet". Detta är helt felaktigt och avslöjar en bristande förståelse för hur arbetarklassen rör sig historiskt. Arbetarklassen är fullt medveten om sin situation. Vad som saknas är ett ledarskap moget uppgiften att leda klassen i sin kamp för att förändra samhället.

Historisk materialism innebär att tillämpa marxismens vetenskap på historiens utveckling. Den historiska materialismens grundläggande sats kan sammanfattas i en mening: "Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande." (Marx i förordet till boken "Till kritiken av den politiska ekonomin")

Borgarklassen gillar att måla upp en fin bild av sig själv, till exempel deras nya megafon Annie Lööf. De tycker om och vill vara som entreprenörer. De som skapar välstånd och framgång - inte bara för sig själva utan för oss alla. De förvandlar uppfinningar till användbara produkter, de bygger fabrikerna där allt ska tillverkas. Fabrikerna där vi andra får jobb - och så skapar borgarklassen försörjning även för oss. Borgarklassen har helt enkelt skapat världen som vi alla lever i. Till viss del stämmer det ju också. Men då och då skakas den världen av djupa kriser.