Lördagen den 13 april meddelade Iran att man inlett en attack mot Israel med över 300 drönare och missiler. På eftermiddagen lämnade Joe Biden sitt sommarhus i Delaware och skyndade tillbaka till Vita huset med en överhängande känsla av kris. Samma kväll träffade presidenten medlemmar av det nationella säkerhetsteamet i Vita husets situationsrum med anledning av de pågående missilattackerna.
Han kunde lika gärna ha besparat sig besväret, eftersom han redan bestämt sig i förväg. Bidens reaktion var omedelbar och lika förutsägbar som ett upprepande spår på en sliten gammal LP-skiva:
”Vårt åtagande för Israels säkerhet mot hot från Iran och dess allierade är orubbligt.”
Det var riktat till offentligheten. Privat var han dock inte glad, eftersom även någon med hans begränsade intellekt skulle vara medveten om att repressalier från Israel ökar risken för en bredare regional konflikt som direkt skulle kunna dra in USA och andra länder.
En situation där USA dras in i ett krig i Mellanöstern, med katastrofala följder för världsekonomin (inklusive den amerikanska), skulle inte förbättra hans chanser att vinna valet i november, som redan minskar för varje dag som går.
Även om han verkligen skulle vilja ”göra upp med Iran”, och det finns de i hans regering som är ivriga att inleda en attack, är han ändå något återhållsam av hänsyn till väljarna och har därför försökt undvika en öppen konflikt med Teheran sedan den nuvarande konflikten i Gaza inleddes.
Massakern på civila i Gaza har redan skadat Bidens valchanser och urholkat hans stöd i viktiga valkretsar. Hans breda stöd för Israel och vägran att uppmana till en permanent vapenvila i Gaza har alienerat muslimska väljare och ungdomar.
Han befinner sig nu i den svåra situationen att han måste lova sitt orubbliga stöd för Israel samtidigt som han försöker förhindra att en ny storkonflikt exploderar, med risk för att USA blir direkt inblandat.
Iranierna, som inte vill bli indragna i ett krig med USA, kände av hans svaghet och anpassade sitt svar på vad som var en uppenbar provokation från Israels sida, särskilt utformad för att åstadkomma just detta resultat.
Netanyahus agenda
Den iranska attacken var det väntade svaret på Israels attack den 1 april mot den iranska ambassaden i Damaskus, där sju iranier dödades, däribland två befälhavare.
Vad försökte Netanyahu uppnå när han beordrade anfallet? Svaret är tydligt. Han har hela tiden varit inställd på att provocera fram en regional konflikt, som skulle tvinga USA att direkt ingripa på Israels sida.
Allt detta är direkt kopplat till det brutala krig som Israel för mot folket i Gaza. Israels militära kampanj går inte som förväntat. Efter sex månader har dess mål ännu inte uppnåtts. Hamas har inte krossats och gisslan har inte räddats.
Som ett resultat har stödet för Netanyahu kollapsat. Protesterna i Israel växer och tiotusentals människor kräver nyval där han med all säkerhet skulle avsättas och eventuellt ställas inför rätta.
Han befinner sig i en desperat situation. Han har i praktiken slut på militära alternativ i Gaza, eftersom nästan hela remsan har lagts i ruiner. Han har till och med tvingats dra tillbaka de flesta av sina styrkor. Det sista återstående målet är den södra staden Rafah, där 1,5 miljoner svältande och skräckslagna människor har samlats.
Men den svåra situationen för människorna i Gaza har orsakat en storm av internationella protester som har isolerat Israel och tvingat amerikanerna att sätta press på Netanyahu att avstå från en attack mot Rafah. När han såg sig om efter ett annat mål riktades hans uppmärksamhet alltmer mot Iran.
Bidens administration finansierar och utrustar naturligtvis redan Nethanyahus folkmord i Gazaremsan. Men det är nu helt otillräckligt för Netanyahus syften. Vad han omedelbart behöver är den amerikanska militärens direkta inblandning i en större konfrontation i regionen – en konfrontation som skulle tvinga USA och alla dess allierade att öppet ställa sig på Israels sida.
Det var nödvändigt att provocera Iran till att attackera Israel, som sedan skulle uppmana sina amerikanska vänner att skynda till dess undsättning. Den israeliska attacken mot det iranska konsulatet i Damaskus var helt klart en avsiktlig provokation för att åstadkomma detta resultat.
Han visste att Iran skulle tvingas svara. Alla diplomatiska byggnader betraktas som territorium för det land de tillhör, så detta måste betraktas som en direkt attack från Israel på iransk mark. På detta sätt satte han medvetet igång ett livsfarligt händelseförlopp, som nu uppenbaras.
Biden och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu talade på lördagskvällen, vilket även försvarsminister Lloyd Austin och hans motsvarighet Yoav Gallant gjorde, och de två regeringarna enades om att hålla nära kontakt under de kommande timmarna och dagarna.
Vad som sades i dessa samtal är inte känt. Utan tvekan uppmanade amerikanerna till återhållsamhet. Men hur effektiva dessa uppmaningar kan ha varit återstår att se. Netanyahu är fullt kapabel att kasta in hela regionen i krig bara för att rädda sitt skinn. Om det orsakar några svårigheter för Joe Biden, så är det hans problem.
Teherans manövrer
Under de senaste två veckorna har flera länder utövat påtryckningar på Iran för att landet skall ”visa återhållsamhet” inför den uppenbara aggressionen. Men det fanns inget fördömande av Israels angrepp på Damaskus: inga FN-resolutioner, inga sanktioner, ingenting alls.
Här ser vi än en gång det ”internationella samfundets” dubbelmoral. Länder som Iran, Ryssland och Kina anklagas ständigt för att försöka förstöra det som vanemässigt beskrivs som ”den regelbaserade internationella ordningen”.
Men vem fastställer reglerna för denna så kallade ordning? Reglerna bestäms av USA, och alla andra länder i världen förväntas lyda dem. Så enkelt är det!
Det måste påpekas att Iran under lång tid visade stor återhållsamhet inför sådana provokationer från Israel, inklusive upprepade mord på dess militär och sextiotvå forskare som var inblandade i dess kärnvapenprogram.
För övrigt finns det absolut inga bevis för att Iran var inblandat i Hamas attack i oktober förra året – ett faktum som vid den tiden erkändes inte bara av USA utan även av Israel.
Under folkmordet i Gaza svarade Iran inte militärt. Men den här gången hade Teheran inte råd att tappa ansiktet. Återigen måste det framhållas att iranierna först tog upp frågan inom FN:s relevanta organ.
De normala reglerna i internationell rätt garanterar immunitet för ambassader och alla liknande byggnader. De betraktas som okränkbara platser, i själva verket som en del av de nationella territorier som de tillhör.
Attacken mot det iranska konsulatet i Damaskus var uppenbarligen ett uppenbart brott mot de grundläggande principer som fastställdes i Wienkonventionen 1961. FN hade därför en skyldighet att fördöma den. Men när en resolution om detta lades fram för säkerhetsrådet lade tre av dess medlemmar in sitt veto: USA, Storbritannien och Frankrike.
När FN hade vägrat att vidta detta grundläggande steg, hade den iranska regimen inget annat val än att svara på ett sätt som skulle ses som proportionerligt mot den israeliska provokationen.
Trots allt oväsen och all hysteri kring missilattacken – för övrigt den första gången som Iran någonsin har genomfört en attack mot Israel, trots upprepade israeliska attacker mot Iran – var den attacken verkligen proportionerlig.
Över 300 drönare användes i attacken. Det kan tyckas vara en kraftfull attack. Men så ser det bara ut på ytan. De flesta verkar ha varit Shahed-drönare – en mycket enkel modell som normalt bara används för att testa en annan stats luftförsvar som förberedelse för ett mer allvarligt bombardemang.
Det påstås – förmodligen med rätta – att de allra flesta drönare och missiler stoppades, de flesta stoppades av USA. Det förekom inga dödsoffer, och endast en militärbas sägs ha fått vissa skador.
Detta trots att Iran är känt för att ha mycket sofistikerade raketer och missiler och trots att attacken omfattade en stor del av det israeliska territoriet. Hur skall detta förklaras?
Faktum är att både amerikanerna och israelerna fick långtgående varningar innan attackerna inleddes. Detta gjorde det möjligt för amerikanerna att använda sina luftförsvarssystem på ett mycket effektivt sätt och därmed minimera skadorna.
Attacken måste därför ses som en varning från Iran till Israel. I ett meddelande från den iranska FN-delegationen läser vi följande:
”Irans militära aktion genomfördes med stöd av artikel 51 i FN-stadgan om legitimt försvar och var ett svar på den sionistiska regimens aggression mot våra diplomatiska beskickningar i Damaskus. Frågan kan anses vara avslutad.
Men om den israeliska regimen gör ett nytt misstag kommer Irans svar att bli betydligt mer omfattande. Det är en konflikt mellan Iran och den israeliska skurkregimen, som USA MÅSTE HÅLLA SIG BORTA FRÅN!” (vår kursivering)
Innebörden av budskapet verkar vara: detta är allt vi tänker göra för tillfället, vi vill inte att detta eskalerar ytterligare, bollen ligger hos Israel.
Iranierna har också utfärdat en stark varning till länderna i regionen: om ni ingriper för att försvara Israel genom att stoppa drönarna, kommer vi att betrakta er som legitima mål.
Den jordanska regimen, en av dem som är under störst press från massorna på grund av sin passivitet inför massakern i Gaza, uppgav först att de skulle stoppa iranska drönare, men förnekade sedan rapporten offentligt.
USA:s och Storbritanniens flyganfall mot houthierna har inte haft någon som helst effekt. Attackerna mot sjöfarten i området har fortsatt och ökar. Tidigare under dagen beslagtog Irans revolutionsgarde ett fartyg med koppling till Israel som färdades genom Hormuzsundet. Det var ytterligare en varning.
En hycklande kör
Biden har offentligt sagt att han inte vill se en upptrappning av konflikten. Vad han egentligen menar är att ”vi kommer att fortsätta att stödja och finansiera Israels massaker på palestinierna, och vi vill inte att några andra länder ska ingripa för att hindra detta”.
Men det är just det pågående folkmordet i Gaza som fortsätter att provocera folket i regionen. Bidens försök att visa sympati med offren för Israels attacker (samtidigt som han fortsätter att leverera vapen och pengar till Netanyahu för att han ska kunna fortsätta slakten) avslöjas som ihåligt och bedrägligt.
Biden påminner om valrossen i Lewis Carrolls Alice i Underlandet som bjuder in en grupp unga ostron till en promenad, bara för att i slutändan använda dem till sin lunch:
”’Jag gråter för er’, sade valrossen:
’Jag känner djupt för er’.
Med snyftningar och tårar sorterade han ut
De som var störst,
Han höll sin näsduk
framför sina rinnande ögon.”
Samma motbjudande hyckleri uppvisas av USA:s allierade som lydigt svarade på den iranska attacken med en inövad kör av fördömanden. Som vanligt gjorde den brittiske premiärministern Rishi Sunak allt för att rätta in sig i ledet: ”Jag fördömer i de starkaste ordalag den iranska regimens hänsynslösa attack mot Israel”, som han sade, ”[riskerar] att öka spänningarna och destabilisera regionen. Iran har än en gång visat att de har för avsikt att skapa kaos i sitt eget närområde.”
”Storbritannien kommer att fortsätta att stå upp för Israels säkerhet och säkerheten för alla våra allierade i regionen, inklusive Jordanien och Irak.
Tillsammans med våra allierade arbetar vi för att stabilisera situationen och förhindra ytterligare upptrappning. Ingen vill se mer blodspillan.”
Och för att främja världsfreden meddelade Rishi Sunak omedelbart att han skulle skicka Storbritanniens flygvapen till regionen för att bomba och beskjuta alla som inte höll med honom.
Hans kommentarer upprepades omedelbart av hans medbrottsling, ”Labour”-ledaren Sir Keir Starmer.
Josep Borrell la till sin gälla röst till kören: ”EU fördömer bestämt Irans oacceptabla attack mot Israel. Detta är en upptrappning utan motstycke och ett allvarligt hot mot säkerheten i regionen.”
Ännu märkligare är det faktum att inte en enda av dessa herrar hade sagt ett ord om Israels attack mot Damaskus. Så märkligt att inget av det som Israel gör utgör något som helst hot mot säkerheten i regionen!
Alla hade visat sitt fulla stöd för Israels ”rätt att försvara sig” efter attacken den 7 oktober. Men av någon anledning gäller inte samma princip för Iran, enligt dem.
Som Alice skulle säga: ”märkligare och märkligare.”
Slutet på den här affären?
FN:s generalsekreterare António Guterres utfärdade ett uttalande där han sade:
”Jag fördömer å det starkaste den allvarliga upptrappning som kvällens storskaliga attack mot Israel från Islamiska republiken Iran utgör. Jag uppmanar till ett omedelbart slut på dessa fientligheter.
Jag är djupt oroad över den mycket reella risken för en förödande upptrappning i hela regionen. Jag uppmanar alla parter att visa största återhållsamhet för att undvika alla åtgärder som skulle kunna leda till stora militära konfrontationer på flera fronter i Mellanöstern.
Jag har upprepade gånger betonat att varken regionen eller världen har råd med ett nytt krig.”
Irans ständiga representation i FN sade att landets militära attack mot Israel baserades på artikel 51 i FN:s stadgar om den legitima rätten till självförsvar som svar på den dödliga israeliska attacken mot det iranska konsulatet i Syrien och sade vidare att attacken mot Israel kan betraktas som avslutad.
Men man fortsatte, ”om Israel gör ett nytt misstag kommer Islamiska republiken Irans svar att bli betydligt mer omfattande”. Delegationen tillade att om FN:s säkerhetsråd hade fördömt den israeliska ”aggressionen” mot Irans konsulat i Damaskus och därefter ställt de skyldiga inför rätta, ”kanske det inte hade varit nödvändigt för Iran att straffa” Israel.
Irans revolutionsgarde sade i två separata uttalanden att de hade avfyrat ”tiotals missiler och drönare” och ”framgångsrikt träffat och förstört” viktiga militära mål som tillhör den israeliska armén i de ockuperade palestinska territorierna, som svar på ”otaliga brott av Israel”.
Uttalandet från den iranska FN-delegationen tillade sedan att man betraktar frågan som avslutad. Men det är inte på något sätt entydigt. Källor i den israeliska regeringen uppgav enligt Channel 12 TV att det skulle komma ett ”betydande svar” på den iranska attacken. Detta är exakt vad Netanyahu ville uppnå med Damaskus-attacken den 1 april.
Enligt CNN ansåg tjänstemän från Bidens regering att Irans attacker mot Israel var ”oproportionerliga” i förhållande till Israels attacker i Damaskus som föranledde vedergällningen. Det verkar vara ett ganska ljummet svar och långt ifrån vad Netanyahu förväntar sig från Washington.
Som förklarats finns det vissa i Washington som inget hellre skulle vilja än att få en ursäkt för att attackera Iran direkt. Men det skulle ha en enormt destabiliserande effekt i hela regionen. Den amerikanska diplomatin kommer nu att febrilt försöka utföra en balansakt för att ta sig ur en röra som de helt och hållet själva har skapat.
Å ena sidan måste de stödja Israel, som nu i stort sett är deras enda pålitliga allierade i hela regionen, och å andra sidan måste de förhindra ett regionalt krig som riskerar att hamna helt utom kontroll.
En mycket viktig faktor i den amerikanska imperialismens beräkningar är behovet av att förhindra att den växande ilskan bland massorna i regionen når en punkt där den kan leda till att reaktionära arabiska regimer störtas, regimer som är tänkta att vara allierade med USA.
Det finns tydliga tecken på att åtminstone några av dessa regimer börjar känna sig nervösa över hela situationen. Gulfstaterna har till exempel offentligt meddelat att USA inte bör använda sina baser på deras territorium eller sitt luftrum för en eventuell attack mot Iran.
Både USA och Storbritannien har ökat sin militära närvaro i regionen. Islamiska revolutionsgardet har å sin sida varnat för att alla hot från USA och Israel eller från något annat land skulle få ett proportionerligt svar från Iran.
Krigets lågor brinner starkt i Mellanöstern. Och det finns många människor som är angelägna om att piska upp dem till en omfattande eldsvåda.