”Klagar vi blir det värre” – Svenska företag utnyttjar arbetskraftsinvandrare

av John Gordon
Foto: Neil Moralee/Flickr (CC BY-NC-ND 2.0)

I höstas vittnade mongoliska arbetskraftsinvandrare på Sveriges största sushi-kedja Sushi Yama om fullständigt inhumana arbetsförhållanden: Långa pass, obetalda timmar, bestraffningar och jobb trots sjukdom. "Klagar vi blir det värre, då ökar den psykiska terrorn" berättade en anställd för tidningen Arbetet.

Tyvärr är arbetarna på Sushi Yama långt ifrån ensamma. Skräckhistorierna från restaurangbranschen är många, och den svenska arbetskraftsinvandringen kan närmast liknas vid modernt slaveri. Shamim Ahamed från Bangladesh – som jobbade 7-dagarsveckor för 30 kronor i timmen på restaurangen Indira i Stockholm – berättar att han blev "psykologiskt nedbruten" och helt beroende av sin arbetsgivare. Ahamed tvingades bland annat betala arbetsgivaren tiotusentals kronor för att behålla sin anställning. Han tvingades också agera personlig betjänt i chefens privatbostad där han utförde trädgårdsarbete och serverade gäster på privata middagar.

Även på Indian Gardens restauranger i Stockholm berättar arbetare om att de behövt betala arbetsgivaren för att behålla sin anställning. Maein Bhuyan, tidigare anställd, jobbade 12 timmar om dagen, varje dag i veckan under fyra års tid, fram tills att han blev utbränd. Andra anställda på Indian Garden har vittnat om att chefen snor deras dricks, att de får betalt i kontanter och att de flesta knappt får en tredjedel av den utlovade lönen. Så ser verkligheten ut för många av Sveriges arbetskraftsinvandrare, och missförhållandena är inte begränsade till bara restaurangbranschen.

I internationella jämförelser står Sverige ut från mängden. Det svenska regelverket för arbetskraftsinvandring innebär att arbetsgivaren får all makt och den anställda noll. Regelverket, i dess nuvarande form, infördes 2008 av regeringen Reinfeldt och Miljöpartiet, som beslutade att systemet med arbetsmarknadsprövning slopades. Tidigare var arbetsförmedlingen – tillsammans med arbetsmarknadens parter – tvungna att pröva varje ledig tjänst mot den inhemska arbetsmarknaden. Först när kompetens inte fanns att tillgå inom landet kunde arbetsgivare få tillstånd att annonsera tjänsten utomlands.

Alliansregeringen och Miljöpartiet menade att arbetsgivarna själva kunde identifiera bristyrken och att lagändringen skulle locka högutbildad arbetskraft till Sverige. Utfallet blev det motsatta. Det är i låglöneyrken som den största ökningen har skett. Svenska företag har utnyttjat systemet för att pressa ned löner och villkor för de redan lägst avlönade till nya bottennivåer. Arbetare ställs mot varandra – lågavlönade ställs mot lågavlönade i syfte att hålla vinstmarginalerna höga.

De fackliga organisationerna har länge varnat om lönedumpning som en följd av lagändringen. Till och med OECD kritiserar Sverige för att inte kontrollera arbetsvillkor, och i december kritiserade Riksrevisionen regeringen för att inte tagit problemet på allvar. Yvonne Forsén, utredare på Riksrevisionen, menar att regeringen "inte har någon handlingsplan, någon styrning eller lösning på det här problemet" och att det helt enkelt "fallit mellan stolarna".

Socialdemokraterna, som tidigare varit kritiska till lagändringen, säger att dagens system ska "värnas", och förespråkar i stället "hårdare tillsyn av arbetsvillkor". Samtidigt vill man införa ett "försörjningskrav" för familjemedlemmar till arbetskraftsinvandrare, vilket kommer göra deras situation ännu svårare. Nu har i stället LO, Vänsterpartiet och Moderaterna (!) gått samman för att förespråka att arbetsmarknadsprövningen återinförs.

Men arbetsmarknadsprövningen hade också sina brister. Systemet infördes under 70-talet som ett sätt att förhindra en för snabb löneutveckling inom vissa industrigrenar. Under tryck från starka fackliga organisationer, låg arbetslöshet och minskande profitkvoter tvingades staten öppna arbetsmarknaden för att skydda kapitalisternas vinster. I marxistiska termer underlättade systemet en internationell expansion av "den industriella reservarmén", alltså den del av arbetarklassen som hålls utanför produktionen och utövar ett tryck på den arbetsföra befolkningen. Arbetsmarknadsprövningen är därför ingen slutgiltig garant mot lönedumpning. I morgon kan systemet användas som en ursäkt att skicka hem de som nu befinner sig på jobb i Sverige.

De arbetare som söker sig hit gör det oftast för att komma ifrån prekära arbetssituationer i hemlandet, som ett sätt att fly undan kapitalismens ojämna utveckling. Att utvisa dem innebär att förpassa dem till ännu svårare villkor någon annanstans. Om man verkligen bryr sig om dessa arbetare måste det centrala kravet vara att alla som kommer hit måste få stanna. De måste ges uppehållstillstånd, organiseras fackligt och garanteras fullständiga rättigheter och kollektivavtalsenliga villkor.

Tyvärr har de fackliga organisationerna varit dåliga på att nå ut till utländska arbetare. Problemet är inte det som Kommunistiska Partiet i Malmö propagerade i sin kampanj "Gå med i facket eller åk hem", att utländska arbetare medvetet skulle sabotera för svenska arbetare genom att inte organisera sig. I mina egna intervjuer med utländska arbetare är problemet det motsatta – att facket ses som en passiv organisation. "Jag vet att de inte gör någonting ... de säger bara 'bra ord' till dig, inget mer" konstaterade en polsk svetsare som jag pratat med, och han har inte fel. För att gå med i facket måste du först förstå att facket verkligen kan göra skillnad.

Jämfört med andra länder har svenska fack varit dåliga på att ta till stridbara metoder för att stoppa lönedumping och omänskliga arbetsvillkor för arbetskraftsinvandrare. När man försöker organisera gör man det i regel bara för att skydda svenska arbetare från lönedumpning, och misslyckas därför se till arbetskraftsinvandrarnas specifika situation. Fackföreningsrörelsen behöver en kämpande ledning som kan ena alla arbetares intressen, oavsett nationalitet, och rikta dom mot den verkliga fienden, kapitalismen. Lösningen på problemet är inte nationalism, statlig byråkrati, eller stängda gränser. Lösningen är internationell solidaritet. Arbetare i alla länder, förena er!

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 11 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.