Klassamhällets uppkomst

av Josh Holroyd och Laurie O’Connel
Bild: Public domain

När man ser fattigdomen, slaveriet och förtrycket som plågar mänskligheten i dag, är det lätt att tro att dessa fasor funnits lika länge som det funnits människor. I tusentals år har vi ju trots allt fått höra av kungar, präster och filosofer att detta ligger i människans natur. Men den som på allvar studerar vår tidiga historia märker snart att sanningen är raka motsatsen. Under nästan hela vår arts existens har vi levt i kommunistiska jägar- och samlarsamhällen, utan vare sig herrar eller härskare.

Detta enkla konstaterande slår hål på den världsbild som sprids av den rådande ordningens försvarare. Därför har många borgerliga historiker och filosofer tagit för vana att helt enkelt ignorera frågan. De som däremot tar strid mot idén om vårt kommunistiska förflutna förklarar uppkomsten av ojämlikhet med att vår giriga, förtryckande natur gjorde sig gällande efter en mångtusenårig inkubationstid. Vi måste förstå detta för vad det verkligen är: att felaktigt försöka inlemma hela den mänskliga historien inom den kapitalistiska moralens snäva ramar. I själva verket är hela historien, som Marx påpekar i Filosofins elände, ”blott en fortskridande omvandling av den mänskliga naturen.”1

Om vi tar oss an samhällets utveckling på ett vetenskapligt sätt kan vi inte se klassamhällets uppkomst som någon slags olycklig slump eller ett plötsligt uppvaknande av någon slags överhistorisk ”mänsklig natur”. Vi måste behandla det som ett nödvändigt steg i samhällets utveckling, som ett resultat av den kanske största revolutionen av människans produktivkrafter som vi känner till. Detta är inte på något sätt en akademisk fråga. Genom att förstå klassamhällets uppkomst kan vi förstå dess institutioners verkliga karaktär – och vad som krävs för att störta dem.

Människan och naturen

Marx förklarade att förhållandet mellan människa och natur är den mest grundläggande egenskapen i alla samhällen. Detta är inte något abstrakt ideal, utan ett rent praktiskt erkännande av att människan alltid varit beroende av resurser från vår omvärld för att överleva.

Vår relation till naturen förmedlas genom arbetet, som vi utför samhälleligt. Vi utvinner naturens resurser och skaffar oss mat och skydd. Människan har alltid behövt arbeta för att överleva, till många moderna arkeologers stora förtret. Som Marx förklarar:

”Arbetet är alltså såsom upphov till bruksvärden, som nyttigt arbete, ett av alla samhällsformer oberoende existensvillkor för människan, den eviga naturnödvändigheten att sörja för ämnesomsättningen mellan naturen och människan, alltså den mänskliga tillvaron.”2

Även om det faktum att vi arbetar förblir oförändrat genom historien har vårt sätt att arbeta förändrats en hel del, precis som de behov eller önskningar vi försöker tillfredsställa. Under miljoner år har mänskligheten utvecklat redskap och teknik för att bättre nå sina mål. Men när vi utvecklar de medel vi behöver för att tillgodose även våra mest grundläggande behov skapar vi oundvikligen nya behov, nya samhälleliga förhållanden och helt nya levnadssätt. Denna ständiga växelverkan har avgjort många av mänsklighetens val: om vi flyttar eller stannar kvar på ett och samma ställe, eller om vi arbetar året runt eller säsongsvis. Det har till och med påverkat vår fysik och evolution. När vi förändrar vår omgivning förändrar vi även oss själva. Däri ligger grunden för alla människans framsteg.

Det var denna grundläggande princip i historiematerialismen som Engels sammanfattade i sitt tal vid Marx grav:

”Precis som Darwin upptäckte den organiska naturens utvecklingslag, upptäckte Marx den mänskliga historiens utvecklingslag. Det enkla faktum, tills nu dolt bakom en ridå av ideologi, att mänskligheten först av allt måste äta, dricka, ha skydd och kläder, innan den kan ägna sig åt politik, vetenskap, konst, religion etc.; att därför produktionen av de omedelbara materiella medlen, och därmed graden av ekonomisk utveckling som ett givet folk har uppnått eller som uppnåtts under en given epok, formar grundvalen på vilken de statliga institutionerna, de juridiska begreppen, konsten, och även de religiösa föreställningarna som det berörda folket besitter, har utvecklats. De senare måste därför bli förklarade i ljuset av de tidigare, istället för tvärtom, som hittills varit fallet.”3

Ett oldowanverktyg. Foto: José-Manuel Benito Álvarez

Marx betonar verktygens roll i Kapitalets första band: ”Framställning och bruk av arbetsmedel karakteriserar den mänskliga arbetsprocessen, även om ansatser till en dylik utveckling kan spåras hos vissa djurarter.”4 Detta syns i arkeologiska kvarlämningar som sträcker sig ända tillbaka till den moderna människans uppkomst – och till och med längre än så. Några av våra tidigaste hominina förfäder, Homo habilis och Homo ergaster, tillverkade stenverktyg. Den oldowanska tillverkningen av stenverktyg som upptäcktes i Olduvaiklyftan i Tanzania går så långt som 2,6 miljoner år tillbaka i tiden. Under hela den paleolitiska perioden (som sträcker sig fram till cirka 10 000 f.v.t.) dyker det ständigt upp nya typer av stenverktygstillverkning: acheuléenkulturen, moustérienkulturen, châtelperronienkulturen, och så vidare. Vi kan till och med spåra den utveckling av medvetande och tänkande som skedde parallellt med att man tillverkade dessa verktyg. I allmänhet är varje grupp av verktyg mer symmetrisk och kräver mer planering än den föregående, vilket driver på den mänskliga hjärnans utveckling framåt.

Att även icke-marxistiska arkeologer tvingas periodisera vårt förflutna med utgångspunkt i varje tidsålders materiella kultur är ännu ett intyg på den materialistiska metodens riktighet. Det är inte för intet som vi talar om den paleolitiska (från den klassiska grekiskans ord för ”gammal sten”) och neolitiska (”ny sten”) perioden, bronsåldern och så vidare. De olika periodernas namn syftar på de material som användes för att tillverka de verktyg som produktionen var beroende av. Som Marx påpekar i Kapitalets första band:

”Lika viktig som undersökningen av skelettrester är för kännedomen om utdöda djurarter, är det att studera resterna av arbetsmedel för att få kännedom om förgångna ekonomiska samhällsformer. Det som skiljer de ekonomiska epokerna, är inte vad som tillverkas, utan hur, med vilka arbetsmedel. Arbetsmedlen är inte bara måttstock för den mänskliga arbetskraftens utvecklingsgrad utan karakteriserar också de samhällsförhållanden, under vilka arbetet utförs.”5

Denna enkla men revolutionära idé är inte på något sätt vedertagen inom det akademiska etablissemanget. I själva verket möts denna grundläggande historiematerialistiska princip av samma skräck och avsky i universitets seminarierum som Darwins teori om naturligt urval mötte i de viktorianska salongerna.

Till följd av detta står den moderna akademin på en lägre nivå än till och med det antika Greklands filosofer i sin förståelse av samhället. Både Platon och Aristoteles insåg att det fanns en materiell grundval för deras lediga tid. Som Aristoteles skriver i Metafysik utvecklades den teoretiska vetenskapen på de platser där man hade mycket fritid. ”Således har de matematiska vetenskaperna sitt ursprung i områdena nära Egypten, eftersom prästklassen där tilläts fritid.”6 Detta förutsätter att arbetets produktivitet nått en viss utvecklingsnivå och att samhället omorganiserats därefter.

Urkommunismen

Arkeologerna har inte funnit några bevis på betydande ojämlikhet före den neolitiska perioden, som började för knappt 12 000 år sedan. Material från paleolitiska utgrävningar världen över visar på små huvudsakligen nomadiska samhällen som var beroende av jakt, fiske och samlande för sin överlevnad. Man ser inte någon särskild skillnad i välstånd eller status bland de tillhörigheter som de döda begravdes med.

Vi kommer naturligtvis aldrig att kunna säga i detalj hur dessa förhistoriska jägar- och samlarsamhällen såg ut. Men antropologiska studier av dagens jägar- och samlarsamhällen — som !Kungfolket i Kalahariöknen — ger oss en inblick i hur de kan ha levt. Antropologen Richard Leaky skriver:

”!Kungfolket har inga hövdingar eller ledare … ingen ger eller tar några order … att dela med sig genomsyrar det samlande !Kungfolkets värderingar på samma sätt som principen om profit och rationalitet är central inom den kapitalistiska etiken.”7

Detta synsätt är väldokumenterat inom jägar- och samlarsamhällen världen över och stämmer väl överens med de fynd som gjorts vid paleolitiska utgrävningar. Men vår förhistoriska jämlikhet var varken ett rent kulturellt eller moraliskt fenomen. Den grundar sig i att det varken fanns eller kunde finnas någon privategendom utöver verktyg och andra personliga föremål. Dessa grupper var skickliga jägarsamlare, men de levde från dag till dag eller år till år utan att bygga upp något betydande överflöd. Därmed hade de heller inget begrepp om ägande av jorden eller arv.

Detta märks också tydligt i aboriginernas traditioner i den centralaustraliska öknen. Aboriginerna brukar anses vara en av de äldsta levande kulturerna på jorden, med en historia som sträcker sig så långt som 50 000 år tillbaka. Under 1960-talet levde antropologen Richard Gould med dessa jägarsamlare i centrala Australien. Han lade märke till att all mat som togs med hem till lägret ”omsorgsfullt delades mellan alla gruppens medlemmar, till och med när det bara gällde en liten ödla”.8 Baserat på utgrävningar i närliggande bergrum framförde Gould hypotesen att regionens invånare levt på det här sättet sedan Homo sapiens först slog sig ned i regionen. Det är lätt att förstå orsaken till denna extrema, absoluta slags kommunism: en brist på resurser till följd av produktivkrafternas relativt låga utvecklingsnivå och att människan bara hade en lågt utvecklad makt över naturen. Även om andra jägar- och samlarsamhällen inte ställdes inför lika svåra förhållanden kan vi se samma princip tillämpas över hela den paleolitiska världen.

Kvinnor under urkommunismen (till Engels försvar)

En annan egenskap som kännetecknar det jämlika paleolitiska samhället är jämställdheten mellan kvinnor och män. Som Friedrich Engels skriver i sitt mästerverk, Familjens, privategendomens och statens ursprung:

”Det är en av de absurdaste av de föreställningar, vi fått av 1700-talets upplysning, att kvinnan i början av samhällets utveckling varit mannens slavinna. Hos alla vildar och hos alla barbarer på det lägre och mellanstadiet, delvis ännu på det högre stadiet, har kvinnan inte blott en fri utan en högt aktad ställning.”9

Engels utgick från den tidens senaste antropologiska studier — särskilt Lewis Henry Morgans studier av irokeserna — och framförde den revolutionära idén att det systematiska kvinnoförtrycket faktiskt är en relativt ny företeelse i vår arts historia. Utifrån analyser av såväl irokeserna som antikens atenare, romare och tyskar, argumenterade han för att ”det kvinnliga könets världshistoriska nederlag” hade en ekonomisk grundval: det privata ägandet av produktionsmedlen — särskilt jorden och boskapen — och att det samlades i männens händer.

Eftersom kvinnoförtrycket hade en början konstaterade Engels att det även måste ha ett slut. I ett kommunistiskt samhälle utan privategendom och klassbaserad utsugning skulle frihet och jämlikhet mellan kvinnor och män återupprättas på en högre nivå än någonsin tidigare. Detta perspektiv har ända sedan dess beväpnat och inspirerat marxister i kampen för kvinnans frigörelse.

Men denna revolutionära insikt har inte bara avfärdats av det rådande systemets försvarare, utan även av feministiska teoretiker som påstår att Engels förklaring av det urkommunistiska samhället bara är en ”bekväm myt”. På senare år har till och med vissa så kallat ”marxistiska” akademiker slutit upp i dessa angrepp mot Engels teori. Christophe Darmangeat vid Paris universitet hävdar till exempel att ”mannens monopol på jakt och vapen överallt har satt män i en styrkeposition gentemot kvinnor”, vilket innebär att ”kvinnor överallt försatts i en situation där de kunnat förminskas till blotta verktyg i mäns strategier”.10

Även om han påstår sig vilja korrigera Engels teori med hjälp av mer modern forskning, lyckas Darmangeat otroligt nog bara återupprepa exakt samma felaktiga antaganden som Engels omintetgjorde för över 100 år sedan. För det första förutsätter Darmangeat att män alltid haft monopol på jakt och vapen. För att denna teori ska stämma måste den vara allmängiltig: detta förmodade monopol måste alltså alltid ha existerat, överallt, utan undantag. Men ett sådant påstående skulle strida mot merparten av den moderna forskningen, inklusive den om de jägar- och samlarsamhällen som fortfarande existerar. Kvinnor deltar i väpnad jakt i till exempel filippinska Agta.11 Om vi går längre tillbaka i tiden blir bilden ännu mer komplicerad. Man upptäckte nyligen jaktutrustning i en ung kvinnas grav i Anderna som dateras till omkring 7 000 år f.v.t., och i några av de äldsta grottmålningarna i Burzahom, Indien, från omkring 6 000 år f.v.t., finner vi avbildningar av kvinnor som jagar med spjut. Men till och med om vi går med på att jakt typiskt sett varit mannens uppgift, innehåller Darmangeats argument en mycket skadligare osanning: att kvinnor under sådana omständigheter förminskats till ”blotta verktyg”.

Ingen marxist skulle förneka att det finns naturliga skillnader mellan män och kvinnor och att det därför funnits någon sorts arbetsfördelning mellan könen i alla samhällen. Ett uppenbart exempel på detta är förstås att kvinnor blir gravida och föder barn. Beroende på hur ett samhälles naturliga omgivning och resurser sett ut kan detta ha inneburit att män rörde sig längre ifrån lägret för att exempelvis delta i jaktexpeditioner, medan kvinnorna ofta tog barnen med sig och fokuserade på att samla resurser närmare lägret. En sådan arbetsfördelning har man exempelvis observerat hos !Kungfolket.14 Men – och detta är den avgörande poängen – att man har en viss roll i arbetsfördelningen i dessa samhällen, under detta tidiga skede, kan inte användas som bevis för att någon utsattes för förtryck eller exploaterades av någon annan del av samhället. Tvärtom pekar all befintlig forskning på motsatsen.

Patricia Draper skriver om !Kungfolket:

”Männen och kvinnorna i jägar- och samlargrupperna är jämlika i sina relationer till varandra. De befinner sig typiskt i grupper med personer från båda könen när de är i lägren, även om arbetet vanligtvis utförs i samkönade grupper. Kvinnorna visar ingen särskild vördnad mot männen. De lever i små grupper utan välutvecklade ledarroller och fattar beslut genom konsensus där kvinnorna deltar tillsammans med männen.”15

Man skulle knappast kunna beskriva kvinnorna i detta citat som någons ”verktyg”. Tvärtom. I många samhällen, såsom hos !Kungfolket, bidrar de växter som kvinnorna plockar med så mycket som 80 procent av samhällets dagliga matintag. Och ”till skillnad från manliga jägare behåller kvinnliga samlare kontrollen över hur den föda de samlat slutligen fördelas”.16 Antropologen Chris Knight menar att ”en ung man aldrig kommer att förvärva bestående sexuella rättigheter till den kvinna han regelbundet besöker. I stället måste han kontinuerligt vinna sympati genom att överlåta allt sitt kött från jakten till sin svärmor som fördelar det som hon vill”.17 Återigen, vem är det som kontrollerar vem här?

Att män har vapen eller är fysiskt starkare leder inte heller nödvändigtvis till våld mot kvinnor. En studie från 1989 upptäckte att det traditionella, nomadiska eller halvnomadiska sanfolket var ”ett av endast sex samhällen i världen där våld i hemmet var otänkbart”.18 Detta är särskilt slående med tanke på den ständiga pandemi av våld mot kvinnor som skördar tiotusentals liv i hela världen varje år.

Bilden av män som dominanta ”försörjare” och kvinnor som underordnade ”hemmafruar” är fullständigt anakronistisk – den slags uppfattning om förhistorien som man hittar i The Flintstones (Familjen Flinta). Att denna idé visat sig så uthållig beror varken på vetenskaplig eller historisk forskning, utan återspeglar bara att de som sprider denna myt själva är oförmögna att se bortom det moderna klassamhällets idéer och fördomar. Och om man accepterar klassamhällets fördomar som sanning måste man i sista hand även acceptera dess slutsatser: att förkasta möjligheten till jämlikhet mellan män och kvinnor, men också möjligheten att uppnå ett mer jämlikt samhälle överlag. Detta så kallade vetenskapliga argument är i sista hand alltså bara samma gamla visa om att klassamhället kommer att finnas för tid och evighet, som den härskande klassens representanter alltid predikat.

Jordbrukets uppkomst

Man kan fråga sig varför människan skulle vilja övergå från detta till synes utopiska urkommunistiska samhälle till ett samhälle där den absoluta majoriteten av människor lever under förtryck. Antropologen Marshall Sahlins myntade till och med uttrycket ”det ursprungliga överflödssamhället” baserat på sin egen studie av jägar- och samlargrupper. I sin studie kom han fram till att varje vuxen individ endast skulle ha behövt arbeta tre till fem timmar om dagen för att samla tillräckligt med resurser för att överleva. Detta är troligtvis en överdrift som baserar sig på en alltför snäv definition av ”arbete” men det väcker tvivel om bilden av att jägar- och samlarsamhället ständigt skulle stå på randen till svält. Men på samma sätt som vi bör förkasta Hobbes myt om att livet var ”otrevligt, djuriskt och kort” innan det frigjordes genom statens civiliserade förtryck bör vi också akta oss för att gå för långt åt andra hållet.

Det paleolitiska samhället var inte något slags hälsans och överflödets lustgård. Istidens samhällen var av nödvändigheten små. Människorna levde mycket osäkert, med liten kontroll över sina livsvillkor. De flesta åt antagligen upp sin mat inom loppet av några timmar eller dagar, vilket tyder på att överskottet var väldigt litet i den mån det över huvud taget fanns. De flesta jägar- och samlargrupper hade låg medellivslängd och låga födelsetal. Jägar- och samlarsamhällen fortsatte kämpa mot brist och vedermödor även efter att den sista istiden tagit slut omkring 9 700 år f.v.t. Man upptäckte till exempel tretton skelett från människor med en medellivslängd på mellan 19 och 28 år – men ”troligtvis mycket närmare 19” – vid Mahadahautgrävningen i Indien från så sent som 4000 år f.v.t.19 Ingen var över 50 år. Då som nu har utvecklingen drivits framåt av kampen för att överleva och utvecklas trots alla motgångar: ”produktionen och reproduktionen av det omedelbara livet”, som Engels uttryckte det.20

Att man behövde effektivisera insamlingen av resurser sporrade människan till att utveckla stenverktyg och drev henne till att söka mer varierade och säkra källor till mat. Denna utvecklingsprocess skulle komma att få ett eget liv i takt med att jordens medeltemperatur började stiga för ungefär 20 000 år sedan. Tack vare stigande temperaturer och fuktnivåer samt inlandsisens reträtt fick människorna under denna period tillgång till helt nya regioner med en ökad mängd resurser av större variation. Jägarna och samlarna hjälptes av förändringen av deras omgivning. De utvecklade snabbt nya, mer sofistikerade sätt att utvinna omgivningens resurser, vilket resulterade i en explosionsartad utveckling av människans produktivkrafter.

Äldre redskap som handyxor ersattes av ”mikroliter”: mycket mindre stenredskap som borrar och pilspetsar.21 Man konstruerade tunna nålar av ben som man sedan använde för att sy ihop olika sorters päls till de varma klädlager som människorna bar för att kunna erövra Sibiriens kalla vildmark.22 Man täljde harpuner av renhorn för att kunna ta tillvara på det utökade fiskutbudet.23 Man tillverkade trådburar för att fånga ålar.24 Detta var både ett kvantitativt och ett kvalitativt språng i det mänskliga arbetets produktivitet och räckvidd.

Förutom att jaga och fiska tog människorna även tillvara på de vilda växter som började trivas i det varmare och våtare klimatet. Det tidigaste exemplet vi känner till där man skördat vildgräs kan dateras så långt tillbaka som under den senaste istiden, omkring 21 000 år f.v.t. i Ohalo i dagens Israel. Vid omkring år 14 000 f.v.t. odlades vilt emmervete, enkornsvete och korn runt om i regionen. På den tiden kanske man bara såg denna utveckling som en liten framgång. Men i själva verket var detta startpunkten för en process som skulle komma att förändra människans förhållande till naturen, och i sin tur själva det mänskliga livet, för alltid.

De första försöken att odla spannmål och andra växter var fortfarande långt ifrån den neolitiska periodens jordbruksproduktion. På de flesta platser handlade det snarare om en slags vilda trädgårdar, där man regelbundet besökte platser där man visste att sådana plantor växte och man kunde samla in det som fanns. Men till och med genom denna till synes passiva form av samlande kunde människan aktivt omvandla naturen på både medvetna och omedvetna sätt.

Många av de växter och djur som vi i dag tar för givna har inte alltid existerat. Majs, bönor, squash, vanliga spannmål och till och med grisar, får och kor som vi känner dem i dag har utvecklats genom mänskligt ingripande i den naturliga evolutionen för tusentals år sedan. De vilda sädesslag som man odlade på platser som Ohalo hade mycket mindre korn än det vete som vi konsumerar i dag. Upptäckten av större korn än vanligt i Jerf el Ahmar i dagens Syrien antyder att människor medvetet sådde säd med större korn för att öka produktiviteten så tidigt som 13.000 år f.v.t.

Ännu viktigare är att dessa uråldriga sädesslag då och då spontant bröts sönder och spreds, vilket förbättrade deras chanser att sprida sig framgångsrikt. Men det som är bra för säden är inte nödvändigtvis bra för samlaren. En stor del av den potentiella skörden förlorades innan man ens hann skörda den. Moderna spannmål har ”icke-disartikulerande stam”, vilket betyder att axen sitter kvar tills någon skördar dem. Denna biologiska omvandling har skapats av mänskligt ingripande och innovation. Under rätt förhållanden har potentialen i den selektiva pressen från medvetna förbättringar i samlarens teknik förverkligats i evolutionen av nya arter av vete och korn, vilket i sig innebar en dramatisk utveckling av produktivkrafterna.

Den neolitiska revolutionen

Med växande resurser och bättre verktyg och metoder började även de första bosättningarna att dyka upp. Dessa var troligtvis till en början halvpermanenta eller säsongsbaserade bosättningar som människor återvände till mer och mer regelbundet. En sådan var Star Carr i Britannien (som har daterats till 9000 f.v.t.)25. Men under denna period uppkom så småningom de första permanenta byarna. Ett tidigt exempel på detta finns vid den Natufiska platsen Aïn Mallaha i Levanten (daterad till ungefär 12 500 f.v.t.), där människor bosatte sig permanent och livnärde sig på att jaga gaseller och att odla vilt vete och korn.26

Men till och med under senpaleolitikums högsta stadier (slutet av den äldre stenåldern), så var permanenta bosättningar mycket sällsynta. Det krävdes ovanligt gynnsamma naturförhållanden, såsom i Aïn Mallaha, eller laxvandringen i nordvästra USA. Under denna period var det väldigt svårt och i vissa fall omöjligt att skapa liknande förhållanden på andra platser, vilket innebar att bosättningarnas plats och försörjningsmöjligheter i sista hand bestämdes av naturen. Men den utveckling som skedde under denna period skulle bana vägen för en dramatisk omvandling, där undantaget blev till regel.

Kriser har genom hela mänsklighetens historia ofta blivit den utlösande faktorn för djupgående förändringar som börjat utvecklas under ytan. Kriser kan vara både interna och externa. Innan jordbrukets utveckling i den Främre Orienten blev världen betydligt kallare under den period som kallas ”yngre dryas” (omkring 11 000-9700 f.v.t.). För många människor blev det omöjligt att bibehålla sitt tidigare sätt att leva, då vilthjordarnas rörelsemönster och de vilda sädesslagens spridning stördes. Utan tvekan var det många som dog, medan andra blev tvungna att återgå till ett mer nomadiskt levnadssätt. Men de senaste tusentals årens utveckling gick inte förlorad.

När folken övergav sina döende bosättningar tog de med sig skördade spannmål och planterade dem på nya platser. Samtidigt som man började bruka jorden på nya platser började vissa grupper förlita sig allt mer på spannmålsgrödor, som skördades genom användandet av flintskäror. Detta tror man accelererade processen av naturligt och artificiellt urval, som ledde till uppkomsten av det fullt domesticerade vetet.27 Med det fick människan de medel man behövde för att övervinna det gamla jägar- och samlarsamhällets begränsningar. Denna process ser man tydligt vid Tell Abu Hureyra i dagens Syrien. Där svarade man på det kallare klimatet med att inleda en intensivodling av vild råg, vilket ledde till utvecklingen av det äldsta domesticerade sädesslaget som man hittills upptäckt (daterat till omkring 10 500 år f.v.t.).28

En kvarnsten från Abu Hureyra som användes för att mala några av världens äldsta domesticerade sädesslag. Foto: The Portable Antiquities Scheme/Det brittiska museets förvaltare.

Från cirka 9500 år f.v.t började folk i Levanten och sydöstra Turkiet återgå till ett bofast liv. Men denna gång var det på en kvalitativt högre nivå. Nu hade man domesticerade sädesslag och djur som får och getter, vilka även de hade omvandlats genom människans medvetna ingripande. Människan gick från att vara jägare till herdar. Kring 8000 år f.v.t. hade det nya levnadssättet spridit sig över den Främre Orienten, och snart skulle det börja praktiseras även i Europa och Sydasien. Bofast jordbruk uppkom även självständigt på andra platser i världen: däribland i Kina, på flera platser i Afrika och i Amerika. Den marxistiske arkeologen V. Gordon Childe kallade denna process för den "neolitiska revolutionen".

Borgerliga akademiker tycker att allt som beskrivs som en "revolution" låter alldeles för marxistiskt för deras läroböcker om arkeologi. De anser att domesticeringen av vilda djur och jordbrukets utveckling borde kallas för "den neolitiska övergången", eftersom det handlar om en process som spänner över en lång tidsperiod. Detta är ett barnsligt sätt att se på historien. Den kambriska explosionen (en period av snabb differentiering av komplexa, flercelliga organismer) sträckte sig över tio miljoner år, men den var fortfarande explosionsartad i förhållande till de miljardtals år som hade förflutit innan dess, då livet hade utvecklats extremt långsamt. Den neolitiska revolutionen var på samma sätt en massiv och snabb omvandling i människans historia. Homo sapiens hade existerat i ungefär 300 000 år, men denna process ägde rum under bara ett fåtal tusen år, som totalt omvandlade vårt sätt att leva. Den neolitiska revolutionen gav upphov till ett nytt produktionssätt, och med det klev vi in i ett nytt stadium i mänsklighetens historia.

Idéernas betydelse

En annan invändning mot den ”traditionella” bilden av den neolitiska revolutionen angriper dess materialistiska slutsatser. När man idag blickar tillbaka på dessa processer som ägde rum för över tiotusen år sedan, är det inte svårt att se vilken oerhörd inverkan som utvecklingen av det mänskliga arbetet och tekniken haft på både naturen och samhället. Men på samma sätt som dagens akademiska etablissemang vänder sig mot begreppet ”den neolitiska revolutionen”, eftersom de anser att ordet ”revolution” är alldeles för kopplat till marxismen, är även denna bekräftelse av historiematerialismens mest grundläggande idéer mer än vad vissa ”vetenskapsmän” kan hantera. Exempelvis hävdar Anthony Giddens, sociologen bakom Tony Blairs "tredje vägens politik", att eftersom det fanns fasta bosättningar på vissa platser innan den neolitiska revolutionen, så kan inte utvecklingen av produktivkrafterna anses vara en avgörande faktor i den neolitiska revolutionen, eller i historien överhuvudtaget. Han skriver:

"Människans samhälleliga liv varken börjar eller slutar i produktionen. När Mumford kallar människan för ett ’sinnesskapande, självhärskande och självskapande djur’, och när Frankel i människans liv ser ett ’sökande efter mening’, så kommer de närmare att lägga en grundval för en filosofisk antropologi för den mänskliga kulturen än Marx gjorde."29

Under den senaste tiden har det påståtts att den relativt nyupptäckta platsen Göbekli Tepe i sydöstra Anatolien, dagens Turkiet, skulle ge ytterligare bevis för denna idealistiska syn på historien. Platsen dateras till omkring 9600 år f.v.t., det vill säga strax innan uppkomsten av de tidigaste neolitiska bosättningarna. På platsen står stora stenaltare som uppenbart talar för att det fanns en viss specialisering och merarbetstid som de kunde använda för att bygga upp platsen. Det finns även gott om bevis som talar för att denna plats användes året runt. Men överflödet av ben från vilda djur och avsaknaden av grödor eller domesticerade djur indikerar att människorna som byggde detta "tempel" var jägare och samlare. Denna anmärkningsvärda upptäckt har utlöst en våg av triumferande artiklar som dödförklarat materialismen. Man menar att människorna på denna plats inte bosatte sig på grund av utvecklingen av jordbruk, eller något annat som har att göra med produktionen, utan av religiösa anledningar. Jordbruket, hävdar de, uppkommer först senare, för att föda församlingen som bosatt sig där. Den ledande arkeologen på platsen, Klaus Schmidt, sade att: "Jag tror att det som vi har lärt oss är att civilisationen har skapats av det mänskliga medvetandet".30

Men att civilisationen har "skapats av det mänskliga medvetandet" är inte alls en så djupgående insikt som denne arkeolog kanske tror. Ångmaskinen är också något som skapats av det mänskliga medvetandet, liksom fabrikssystemet. Flintskäran likaså. Även när den mest principfasta materialist lagar en måltid, så gör han det för att han först hade en idé om att han skulle göra det. Men detta säger oss absolut ingenting mer än det helt okontroversiella faktumet att alla dessa saker skapats av medvetna människor.

Engels förklarade det så här: "Allt som sätter människorna i rörelse måste passera genom deras huvud; men vilken form det antar i detta huvud är i hög grad beroende av omständigheterna."31 Frågan man måste ställa sig är varför människorna som byggde Göbekli Tepe valde att bygga en så stor och permanent plats för religionsutövning, och varför de sedan valde att börja odla vete för att livnära sig själva. Människan hade redan ägnat sig åt ritualer under hela den paleolitiska tidsåldern som ett sätt att försöka förstå och kontrollera naturen, och man kan fastställa att människor skördat vilt vete så tidigt som för 23 000 år sedan. Frågan blir således varför vi inte såg en liknande utveckling under den senaste istiden. Förklaringen kan i sista hand bara hittas i produktivkrafternas utveckling: människans relation till naturen, förmedlad genom arbetet, dess redskap, organisering och teknik.

Förutsättningarna för en permanent användning av domesticerade grödor och djur hade utvecklats i tusentals år inom det gamla jägar- och samlarsamhället, långt innan byggandet av Göbekli Tepe. Som vi redan har noterat dateras rågspannmål så långt tillbaka som till 10 500 år f.v.t. Dessutom har man vid utgrävningar som gjorts mer nyligen hittat bevis på både fasta boplatser32 och konsumtion av vilda grödor33, något som Schmidt hade missat eller ignorerat för att det inte passade in i hans idealistiska sätt att se på historien. Det här innebär att Göbekli Tepe inte alls bara var ett tempel: det var en boplats där man så småningom började med jordbruk för att överkomma begränsningarna hos det gamla jägar- och samlarsamhället. I själva verket är detta ytterligare ett bevis på att det fanns en materiell bas för de fascinerande altare och religiösa ceremonier som detta folk hade. Precis som i Tell Abu Hureyra, där de svåra omständigheterna ledde till intensivodling av råg, var den kultur som skapade Göbekli Tepe en avgörande vändpunkt i den neolitiska revolutionen, där nödvändigheten av en ny form av samhällelig organisation återspeglades i individers medvetna agerande. Detta utmärker varje genuin social revolution. Dessa människors idéer, förhoppningar och religiösa föreställningar sprang inte passivt och direkt från deras verktyg – de skapades i medvetandet hos verkliga, levande människor – och det råder ingen tvekan om att de fick en avgörande betydelse för den form som utvecklingen tog. Men den avgörande drivkraften i denna process var likväl de förändringar som skedde i deras omgivning, deras samhälle och det arbete som samhället vilade på. "Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande."34

En ny värld

Kapitalet skriver Marx: ”Man kan lika litet dra någon skarp gräns mellan de olika avsnitten i samhällets historia som i jordens geologiska utvecklingshistoria.”35 Om man hade jämfört de allra tidigaste byarna under den neolitiska perioden med de jägar- och samlarbosättningar som uppstod mot slutet av den paleolitiska perioden skulle man inte ha sett någon avsevärd skillnad. I vissa fall kan några neolitiska samhällen ha behövt vara relativt rörliga och bara tillfälligt bosatt sig för att bruka jorden, för att sedan behöva röra sig till nya områden när man uttömt jordens näring efter ett par säsonger. Detta rörelsemönster observerade Henry Morgan hos irokeserna. Jakt, fiske och samlande levde kvar sida vid sida med odlandet av spannmål. Det skulle ta flera hundra år innan de grundläggande förändringar som börjat gro i samhället blev tydliga.

En sådan förändring var att antalet och storleken på bosättningarna ökade markant. En genomsnittlig natufisk bosättning tros ha haft omkring 100 till 150 invånare: en avsevärd storlek ur jägar- och samlarsamhällets synpunkt. Men den framstår som mycket liten i jämförelse med de neolitiska bosättningar som uppstår omkring 9 500 f.v.t. och framåt. Till och med mindre neolitiska byar brukade rymma 250 personer36, alltså ungefär dubbelt så många som de natufiska bosättningarna. Jeriko, som kan vara den äldsta bosättningen som fortfarande finns kvar, hade uppemot 1000 invånare ungefär 9 000 f.v.t., bara några hundra år efter den neolitiska perioden inleddes. Detta är bara möjligt att åstadkomma genom ett verkligt språng i produktivkrafternas utveckling.

Foto: Omar hoftun

Bofast jordbruk ledde både till ökad befolkningstäthet och till allmän befolkningstillväxt. Men en viktig tillbakahållande faktor var den ökade barnadödligheten och den lägre medellivslängden bland de neolitiska jordbrukarna, som berodde på att kosten blivit mer ensidig och att tidigare okända sjukdomar nu spred sig snabbt. Detta var nackdelen med det bofasta livet, där tusentals människor och djur i vissa fall kunde leva i nära inpå varandra. Men trots de problem som det nya levnadssättet medförde, ledde den ökande barnafödseln till att de jordbrukande bosättningarna ökade i både storlek och antal, på bekostnad av de nomadiska jägar- och samlargrupperna. I Storbritannien lär migranter från kontinenten ha börjat med jordbruk cirka 4 000 f.v.t. och ersatt det gamla levnadssättet över hela ön inom loppet av 2000 år37, vilket är en mycket kort tidsperiod med förhistoriska mått mätt.

I takt med att det materiella livets produktionssätt förändrades uppkom också nya ideologiska och religiösa idéer. Exempelvis har man gjort fynd som verkar tyda på förfädersdyrkan, såsom de gipsade kranium man hittat i Jericho och att man började begrava släktingar under husgolven.38 Att ens förfäder skulle stanna kvar och beskydda familjen, ibland bokstavligen inuti huset, är en väldokumenterad idé inom den forntida kinesiska kulturen. Denna föreställning stämmer väl överens med det liv som dessa människor levde, där generation efter generation arbetade på samma jordbruk och levde i samma hus.

Övergången till bofasta jordbrukssamhällen började också påverka arbetsdelningen inom familjen. Om barnafödseln kraftigt ökar måste mer av kvinnors tid gå till att vara gravid, föda och ta hand om barn, vilket innebär mindre tid för att arbeta på fälten. Det finns belägg från ett antal neolitiska utgrävningar på att detta – i kombination med att arbetet på fälten och med boskapen blev mer intensivt och krävde ständig uppsikt – ledde till en mer rigid arbetsdelning inom familjen.

När spannmålsodlingen blev viktigare, blev också förädlingen av vete och korn det. Vid Tell Abü-Hureyra har man funnit kvinnliga skelett med ledinflammation (artrit) i tårna, vilket orsakats av att de tillbringade flera timmar om dagen på knäna, gungandes fram och tillbaka för att mala ner spannmål till mjöl med hjälp av sin kroppsvikt.39 En liknande arbetsdelning upptäcktes vid en utgrävning av en neolitisk bosättning i Kina som daterats till 5000–6000 f.v.t. Här hittades männen ofta begravda med "jordbruks- och jaktredskap" medan kvinnornas gravar "saknade den sortens artefakter, men innehöll verktyg för att mala spannmål".40 Detta bevismaterial har, ihop med många andra studier, lett till att många antropologer sett ett samband mellan de bofasta jordbrukssamhällenas framväxt och att kvinnor i större utsträckning utför ”hushållsarbete”.

Men detta hushållsarbete var inte på något sätt sekundärt till eller underordnat männens arbete. Neolitiska hushåll hade ofta egna utrymmen för vävning. Verktygstillverkning, som ofta framställs som ett "manligt arbete", utfördes också i hemmet eller byn, och i många fall var det kvinnorna som tillverkade verktyg. Antropologiska studier av Konsofolket, en stor folkgrupp i Etiopien som huvudsakligen ägnar sig åt jordbruk och är bland de sista grupperna som fortfarande använder flintverktyg för att skära djurhud, tyder på att det i sådana samhällen typiskt sett är kvinnor som tillverkar verktygen.41 De neolitiska hushållen var lika mycket en verkstad som ett hem, och fynden pekar mot att kvinnor spelade en allt större roll i dem.

Förändringen av arbetsdelningen inom familjen var dock varken automatisk eller definitiv. Det finns gott om belägg för samhällen där män och kvinnor i stora drag delade på arbetet i och utanför hushållet, som exempelvis den extremt viktiga neolitiska staden Çatalhöyük i dagens Turkiet.42 I flera samhällen har det också varit kvinnorna snarare än männen som brukat arbeta med jordbruket, vilket var fallet bland irokeserna som Morgan studerade. Det vore en felaktig förenkling att försöka göra en mekanisk och direkt koppling mellan jordbruk i allmänhet och tendensen att kvinnor arbetar mer inom hemmet. Vi kan inte heller tolka dessa förändringar av arbetsdelning inom familjen som säkra bevis på det systematiska förtryck av kvinnor och patriarkat som senare kom att bli ett av de främsta kännetecknen för alla ”civiliserade” folk. Även om det verkar som att det blev vanligare att kvinnor arbetade mer i hushållen, så värdesattes deras arbete av samhället, och de hade samma samhälleliga ställning som männen. Många neolitiska gravplatser innehåller lika många manliga och kvinnliga kroppar, utan någon märkbar skillnad i rikedom eller status. Ett exempel är utgrävningen vid Midhowe Cairn på Orkneyöarna.43

Fynden vid Abü Hureyra och andra neolitiska utgrävningar tyder på att nya relationer uppkommit på ett mycket tidigt stadium i det neolitiska samhället, vilket ofta verkar ha lett till att kvinnan ägnade mer tid i hemmet. Denna förändring av arbetsdelningen inom familjen innebar inte i sig att kvinnor hamnade i en beroendeställning eller blev förtryckta. Men i takt med att jordbruket krävde allt mer arbete och uppsikt blev denna tendens allt starkare, vilket så småningom lade grunden för en ännu större förändring i relationerna mellan män och kvinnor. Men detta skedde inte under den neolitiska perioden. Det som krävdes för att utvecklingen skulle slå över i ett systematiskt förtryck av kvinnor var klassamhällets uppkomst.

Bygemenskapen

Trots vissa embryoniska tecken på ojämlikhet under den neolitiska perioden, var de samhälleliga relationerna fortfarande kommunistiska till sin natur: vi ser i stort sett inga tecken på att det fanns privategendom, klassexploatering eller rikedomar som gick i arv. Engels förklarar hur dessa samhällen var uppbyggda i Familjens, privategendomens och statens ursprung:

"Utan soldater, gendarmer och poliser, utan adel, kungar, ståthållare, prefekter eller domare, utan fängelser, utan processer går allt sin gilla gång ... hushållningen är gemensam och kommunistisk för en rad familjer, jorden är stammens egendom, blott de små trädgårdsanläggningarna är tills vidare tilldelade hushållen – så behöver man ändå inte ett spår av vår vidlyftiga och invecklade förvaltningsapparat. De i saken intresserade fattar besluten och i de flesta fall har sekelgamla bruk redan reglerat allt. Fattiga och behövande kan det inte finnas – den kommunistiska hushållningen och gensen känner sina förpliktelser gentemot gamla, sjuka och krigsinvalider. Alla är jämlika och fria – även kvinnorna. För slavar finns ännu ingen plats, i regel heller inte för undertryckande av främmande stammar."44

Precis som Morgan kallade Engels detta steg i det mänskliga samhällets utveckling för ”barbariet”. Det började med att jordbruket utvecklades, vilda djur domesticerades och krukmakeriet uppfanns. Människorna som levde i dessa tidiga jordbrukssamhällen hade kvar den gamla gemenskapens moral och kulturella normer, och det måste ha varit otänkbart att leva på något annat sätt.

Ett viktigt tecken på detta är framväxten av gruppbegravningar, där alla individer begravdes gemensamt utan någon hänsyn till social skillnad eller status. I Midhowe Cairn på Orkneyöarna har minst 25 individer begravts tillsammans. Ett sådant resurskrävande monument, med flera separata stenkammare, avspeglar inte någon bristande respekt för de begravda individerna. Det överensstämmer med en samhällelig moral som byggde på gemenskap.

Även de största neolitiska bosättningarna var organiserade på ett jämlikt sätt. Çatalhöyük, som nämnts ovan, beboddes av cirka 10 000 personer vid sin höjdpunkt omkring 7 000 f.v.t. Husen stod tätt intill varandra, men varje hushåll var en individuell enhet. Gravarna fanns under husens golv istället för på gemensamma gravplatser. Men trots hushållens relativa oberoende av varandra var husen i stort sett lika stora, vilket tyder på väldigt små eller obefintliga skillnader i rikedom eller status.

Den neolitiska kommunens jämlika karaktär har gjort att vissa ifrågasätter sambandet mellan den neolitiska revolutionen och klassamhällets uppkomst. Många neolitiska bygemenskaper varade i tusentals år utan tvångsarbete, beskattning eller ens någon ojämlikhet att tala om. Så i vilken utsträckning kan vi säga att klassamhällets uppkomst var oundvikligt, eller en naturlig följd av den neolitiska produktionen? Marx berömda förklaring på detta var att den utveckling som sker i ett produktionssätt oundvikligen skapar förutsättningarna för att det ska störtas av nya samhälleliga relationer:

”En samhällsformation går aldrig under, innan alla produktivkrafter utvecklats för vilka den har tillräckligt spelrum, och nya, högre produktionsförhållanden uppträder aldrig, förrän deras materiella existensbetingelser mognat i det gamla samhällets eget sköte.”45

Klassamhället var oundvikligt på det sättet att den neolitiska produktionens utveckling lade grunden för dess uppkomst: samhällets allt mer komplexa arbetsdelning, och framförallt framväxten av ett överskott (en merprodukt). I nästa avsnitt fokuserar vi på hur detta skedde i den Främre Orienten. Vi menar inte på något sätt att den utveckling som skedde i denna region är någon slags uttömmande modell för alla klassamhällens uppkomst. Men genom att förklara utvecklingens alla stadier i en region hoppas vi kunna visa på några av dess mest grundläggande kännetecken.

Framväxten av ett överskott

I takt med att den neolitiska bygemenskapen fortsatte att utvecklas och växa, både i storlek och produktionskapacitet, fick man mer resurser att organisera och mer komplicerade beslut att fatta. Den neolitiska perioden skulle faktiskt kunna sammanfattas med frågan: "vad ska vi göra med överskottet?"

Ett sätt som neolitiska bygemenskaper organiserade sitt överskott på var att förvara det för framtida bruk. I de neolitiska byarna, såsom i Jerf el Ahmar i Syrien46, förvarade man oftast överskottet i förråd som hanterades och kontrollerades gemensamt av byinvånarna. Överskottet gjorde också att en större del av arbetsdagen kunde läggas på annat än att skaffa mat. Invånarna i Jeriko använde exempelvis den extra tid och energi de hade till att bygga massiva gemensamma projekt som det stora tornet och muren47, som har daterats till så tidigt som 8 000 år f.v.t. Att överskottet växte främjade också handeln mellan de olika, till stor del självförsörjande, neolitiska byarna. Detta lade grunden för den regionala arbetsdelning och det ömsesidiga beroendet mellan de olika bosättningarna som kom senare.48

Den viktigaste följden av att det samhälleliga överskottet (merprodukten) växte var en ny samhällelig uppdelning mellan intellektuellt och manuellt arbete: mellan handen och hjärnan. En ökad arbetsproduktivitet gjorde det möjligt för en liten del av samhället att frigöra sig från det manuella arbetet ute på fälten. Denna utveckling – den neolitiska periodens sista skapelse – skulle lägga grunden för de första klassamhällenas uppkomst. Därför är dess historia av särskild betydelse.

Från cirka 7 000 år f.v.t. började de neolitiska folkgrupperna i Främre Orienten att bosätta sig i mindre gästvänliga men mer bördiga områden som Mesopotamien (dagens Irak), där de första staterna så småningom uppstod. Detta väcker frågan om miljöns roll i historiens utveckling. I "ämnesomsättningen mellan naturen och människan” spelar vår naturliga omgivning bevisligen en extremt viktig roll. Stora delar av mänsklighetens teknologiska och samhälleliga utveckling i de förhistoriska samhällena skedde som svar på att naturen och klimatet förändrades. Men detta är bara den ena sidan av myntet. I sista hand är det människans verksamhet som spelar den avgörande rollen.

Det påstås ofta att civilisationen, eller klassamhället, var en produkt av den bördiga jorden runt Tigris, Eufrat, Nilen, Gula floden och Indus. Men den mesopotamiska jordens produktivitet hade förblivit ett tomt löfte om inte människan lärt sig att bruka den. Kring 7 000–6 000 f.v.t., var stora delar av södra Mesopotamien mycket ogästvänligt och täckt av sumpmark. Bristen på viktiga material som trä och (senare) koppar, gjorde det väldigt svårt att bosätta sig där om man saknade handelsförbindelser med samhällen långt borta. Men förutsättningarna för att överkomma dessa hinder hade skapats genom produktivkrafternas utveckling under den neolitiska perioden.

Redan i Jeriko och Çatalhöyük hände det att man använde bevattningssystem som ett hjälpmedel i produktionen. Omkring 7 000 år f.v.t. började dessa bosättningar försvinna, men den utveckling som skett gick inte förlorad, utan teknologin spreds vidare till Mesopotamiens slättland. De tidigaste bevisen på bevattnat jordbruk i Mesopotamien har man hittat i Choga Mami49, som dateras till omkring 6 000 f.v.t. Men denna bosättning, och Samarrakulturen som den var en del av, bar fortfarande alla kännetecken som var typiska för de tidiga neolitiska samhällena. Men när nybyggare, som tros ha kommit från det iranska höglandet, började använda denna nya teknologi i de extremt bördiga sumpmarkerna i södra Mesopotamien lades grunden för en genomgripande förändring av den samhälleliga arbetsdelningen som skulle kulminera med klassamhällets uppkomst.

Den urbana revolutionen

Den urbana revolutionen i Främre Orienten började inte med stora neolitiska bosättningar som Jeriko, utan med små byar som inte var särskilt imponerande till en början men hade stor potential. De lägsta skikten av utgrävningsplatsen Eridu i södra Irak har daterats till cirka 5 800 f.v.t. Det som gör denna bosättning så betydelsefull är inte bara att den var en av de första bosättningarna som använde kanaler för att dränera överflödigt kärrvatten, utan också för att vi där hittat ett av de tidigaste fynden av ”byggnader enbart avsedda för religionsutövning”50. Dessa ”kapell”, som de ibland kallas, var ett fysiskt uttryck för en epokgörande förändring i de sociala relationerna: prästernas uppkomst.

Bevattningssystemet måste ha haft en enorm inverkan på livet och tänkandet för de första invånarna i Eridu, men det krävde samtidigt att de förändrade sitt sätt att organisera arbetet på ett djupgående sätt. För att gräva kanaler var det inte bara nödvändigt att sätta många människor i arbete, utan det krävde också planering och styrning. Sådant arbete kunde inte de olika hushållen utföra effektivt på egen hand. Det krävde samarbete mellan ett relativt stort antal människor som arbetade under någon slags ledning.

Som Marx påpekar i Kapitalet: ”Allt direkt samhälleligt eller kollektivt arbete i större skala har i högre eller lägre grad behov av en ledning, som förmedlar kontakten mellan de olika verksamheterna och ansvarar för de allmänna funktioner, som uppstår i en produktiv verksamhet som drivs av många gemensamt, i motsats till självständigt individuellt arbete.”51 Att denna roll först kom att spelas av prästerna är inte förvånande. Till och med i jägar- och samlarsamhället hade schamaner och andra religiösa ledare ofta en relativt privilegierad position i den samhälleliga arbetsdelningen, som gjorde det möjligt för dem att ägna sig åt att förstå och bemästra samhällets naturliga omgivning. De individer som hade den största insikten i naturen och det gudomligas hemligheter ansågs naturligtvis vara de bästa kandidaterna för att säkra gudarnas välsignelse. Men det gudomliga är också i sig en produkt av historien. Tron på att det existerar allsmäktiga gudar som ingriper i människornas angelägenheter och därför bör dyrkas, är väldigt sällsynt bland jägar- och samlarsamhällen och anses inte ha existerat före den neolitiska perioden.52 I sista hand är idén om en allsmäktig gud i sig bara en ideologisk återspegling av att ett samhällsskikt började få en allt större makt – inte bara över naturen, utan också över andra människor.

Denna utveckling berodde inte på några unikt mesopotamiska förhållanden. Den avgörande uppgiften att förutspå Nilens översvämningar blev de egyptiska prästernas domän, och senare källan till deras makt. På samma sätt hade mayafolkets präster på Yucatánhalvön uppsikt över de offer och ceremonier man genomförde för att säkerställa gunsten hos deras heliga cenotes (naturliga slukhål som fylldes med grundvatten), vilka var den enda källan till sötvatten i en region utan floder. En liknande process utvecklades med uppkomsten av brahminer i Indien under den vediska perioden: en grupp som under tusentals år skulle förbli den sociala eliten.

Uppkomsten av ett särskilt samhällsskikt för att leda samhällets arbete, som lever på det överskott som resten av samhället skapar, utgjorde en vändpunkt i mänsklighetens historia. Detta markerar slutet på den neolitiska perioden i Mesopotamien, och inleder det som Gordon Childe kallar den ”urbana revolutionen”. Emellertid måste det understrykas att Eridu runt 5 800 f.v.t. definitivt inte var ett klassamhälle; både produktion och distribution förblev i grunden kommunistisk. Prästernas makt byggde uteslutande på att samhället, eller åtminstone en majoritet av det, accepterade deras ledning. I alla ovan nämnda exempel spelade prästkasten till en början en roll hela samhället tjänade på. De var samhällets tjänare, om än en privilegierad sådan. Men vid en viss tidpunkt förvandlades denna tjänare till en härskare.

Den nya arbetsorganisationen i Eridu gav produktivkrafternas utveckling en skjuts framåt. De stora traktat av odlingsbar mark som bevattningssystemet hade skapat möjliggjorde att man på ett effektivt sätt kunde använda oxar förspända med plog, vilket dramatiskt ökade arbetets produktivkraft. Den ökade vattentillförseln ledde även till de första försöken att odla träd och buskar i form av dadelpalmer.53 Genom en sådan utveckling blomstrade ”Ubaidkulturen”, namngiven efter orten Tell al-'Ubaid i Irak, som varade från år 5100 till år 4000 f.v.t. Under denna period spreds jordbrukssamhällen längs bevattningskanalerna, och alla hade de samma typ av högkvalitativa krukmakeri. Många hade även en centraliserad tempelstruktur som liknande den i Eridu men var betydligt större.

Det är tydligt från arkeologisk forskning att den allt större merprodukten, framför allt i form av spannmål, bidrog både till en ökad rikedom och tillväxt för samhället i stort, men också till att dess centrala styrande organ fick en allt större betydelse i samhället. Även om enskilda präster kanske fortfarande inte tillskansat sig några större rikedomar, förfogade templet som institution utan tvivel över en allt större andel av det samhälleliga arbetet och dess överskott. Detta framstod inte nödvändigtvis som något brott mot samhällets tidigare egalitära normer. Vem skulle annars få ta hand om överskottet, när det trots allt var den allsmäktiga gudomligheten som gett dem nya landområden och rikliga skördar?

Prästerna lät inte heller gudarnas förmögenheter gå till spillo. Det arkeologiska materialet visar på allt fler specialiserade hantverkare under Ubaidperioden, och mot periodens slut utvecklades heltidsspecialister vars verkstäder bildade en del av tempelkomplexet.54 Detta tyder på ett beroendeförhållande, där hantverkare i praktiken var anställda av templet för att producera bland annat keramik, kopparartefakter och halvädelstenar. Återigen ser vi hur nya produktionsförhållanden växer fram i de gamlas sköte.

Ubaidkulturen skulle komma att sprida sig över större delen av Mesapotamien, och till och med ännu längre. Men det innebär inte att det var något som kan liknas vid ett enat rike, eller ens en stat. Det finns inga belägg för att de många bosättningar i regionen som inspirerats av den ursprungliga Ubaidbosättningen skulle ha erövrats eller koloniserats av den. Det är mycket troligare att det, sida vid sida med den allt mer sofistikerade handeln med keramik, koppar, obsidian (en vulkanisk bergart som användes för att skapa skarpa klingor), halvädelsten, och andra speciella handelsvaror, uppstod ett nära kulturellt utbyte, där de rikedomar som bosättningar som Eridu samlat på sig inspirerade andra samhällen att anamma liknande produktionstekniker utan att någonsin ha befunnit sig under deras herravälde.

Redan Ubaidsamhället framstår som i grunden annorlunda från de tidiga neolitiska byarna. Men samtidigt var Ubaid på flera grundläggande sätt till sin karaktär närmare urkommunismen än ett klassamhälle. Trots en allt mer ojämn fördelning av rikedomarna och prästernas växande makt i egenskap av överskottets förvaltare, var samhället fortsatt demokratiskt, självständigt från andra samhällen och fritt från tvångsarbete. Det vi ser under den sena Ubaidperioden skulle därför kunna karakteriseras som ett sorts övergångssamhälle, med framträdande spår av både klassamhället och urkommunismen. Och ur de förhållanden som uppstod inom Ubaidsamhället skulle det första klassamhället så småningom utvecklas, där staden härskade över byn och där vissa människor härskade över andra: Uruk.

Det första klassamhället

Uruk är en av världens första stater – bara forntidens Egypten kan konkurrera med Uruk om titeln att vara äldst. Staden Uruk började som ett par byar i Ubaidkulturen kring 5 000 f.v.t. Likt periodens andra bosättningar byggdes de runt relativt stora tempelkomplex: ett tillägnat himmelsguden Anu (”Himlen”), och ett till kärleksgudinnan Inanna (”Himmelshärskarinnan”). Med tiden ledde dessa byars tillväxt till att de slogs samman till en enda enorm stad, som vid cirka 3100 f.v.t. nådde en hisnande storlek med sina 40 000 invånare.

När Uruk växte, liksom antalet specialiserade och självständiga hantverkare, började den gamla gemenskapens självförsörjning – och därmed dess självständighet – att bryta samman. Att hantverket koncentrerades i de urbana områdena och matproduktionen i byarna innebar att de största bosättningarna inte längre kunde förlita sig på sin egen befolkning för produktionen av mat. De började därför att lägga beslag på delar av merprodukten från de kringliggande byarna.55 Denna oerhörda förändring av den samhälleliga arbetsdelningen gav upphov till den första uppdelningen mellan stad och land. Marx ansåg att denna uppdelning var avgörande för klassamhällets utveckling: ”hela samhällets ekonomiska historia avspeglas i utvecklingen av detta motsatsförhållande”.56

Man tillägnade sig förmodligen överskottet från byarna i formen av offer till de respektive templens gudar, men det fanns också något kontraktsliknande över det. Bönderna fick ta del av hantverksprodukter och bytesvaror som de annars inte skulle ha haft tillgång till. Så småningom skulle detta förhållande omvandlas från ett ömsesidigt beroende till direkt exploatering i formen av ett ”tionde”57 som Uruks omkringliggande byar var skyldiga att lämna till templen. Bönderna betalade detta i natura, även om de inte fick något i utbyte, och om nödvändigt togs det ifrån dem med våld.

Utöver merprodukten lade tempelbyråkratin också anspråk på befolkningens merarbetstid. I Uruk slår kvantiteten över i kvalitet, och vi ser en direkt kontroll över och utsugning av arbete på masskala – inte längre genom de gamla kollektiva by- och familjestrukturerna, utan av en särskild klass som reser sig över samhället och gör sig till herre över det.

Foto: Schauschgamuwa

Detta kan man se spår av i den keramik som bevarats. Till skillnad från Ubaidperiodens skickligt gjorda skålar och vaser är de vanligaste keramiska artefakterna vid Uruk grova ”avfasade fälgskålar”. Men detta utgör, tvärtemot vad man hade kunnat tro, inte ett steg tillbaka i utvecklingen. Uruk blomstrade, och dess krukmakare lyckades skapa historiens första massproducerade vara. Genom att använda sig av standardiserade gjutformar kunde specialiserade hantverkare på kort tid producera tusentals sådana skålar.

Men vem använde dessa skålar? Den förklaring som rönt mest stöd är att de användes för att fördela ransoner till grupper av tvångsarbetande dagsverksarbetare, troligen bönder som inkallades från de kringliggande byarna för att arbeta på projekt som att gräva bevattningskanaler, uppföra stadsmurar eller för säsongsarbete på tempeljorden.58 Den väldiga mängden sådana skålar som hittats vid Uruk och andra samtida platser vittnar om arbetsstyrkans storlek och projektens skala. Arbetarna kunde mycket väl ha inkallats från olika byar och familjegrupper för att arbeta för människor de inte kände, på projekt som de och deras familjer skulle ha mycket lite direkt nytta av. Nya klassrelationer, utanför de gamla gemenskapsstrukturerna, höll på att ta form.

Förändringarna av de samhälleliga produktionsförhållandena började ge upphov till nya egendomsförhållanden. Före Urukperioden var all jord familjens kollektiva egendom, och kunde inte överlämnas till någon annan. Detta innebar att jorden alltid kontrollerades och ägdes kollektivt av bygemenskapen, som i sin tur bestod av flera stora familjegrupper som liknade de homeriska grekernas genser. Bevis för ett sådant gemensamt klan- eller stambaserat ägande av jorden kan man till och med hitta mycket senare, under tidig dynastisk tid (omkring 2900–2770 f.v.t i det forntida Egypten). Enligt ”kontrakt” för försäljning av en åker skulle köparen ge ”gåvor” till hela säljarens släkt innan han kunde få dem att gå med på att överge sin kollektiva kontroll över jorden.59 Men de nya förhållanden som uppstod i staden utgjorde ett påtagligt hot mot dessa traditioner.

När Uruk växte fortsatte de redan existerande markerna att förvaltas under det gamla släktsystemet i byarna. Men genom utvidgningen av bevattningsprojekten, utfört av dagsverksarbetare under templets ledning, hade ny odlingsbar jord skapats som ingen familj eller by kunde göra anspråk på. Detta innebar att denna mark naturligt hamnade utanför det gamla kollektiva systemet, och i stället tillföll templet. Så småningom kom delar av den jord som ägdes av templet att överlåtas till individer som tack för deras tjänstgöring för staden. Dessa individer tillhörde naturligtvis den härskande eliten. Men de fick inte någon absolut äganderätt över jorden, utan bara något som ansågs vara tillfälliga och återtagningsbara arvoden. Likväl fick de till följd att det inrättades en slags individuellt ägande och kontroll över jorden, självständigt från byarna.

Man kan även se den gamla kollektiva ordningens upplösning inom staden Uruk. Byarnas överskott fördelades inte jämlikt mellan Uruks invånare. Templet hade ensam bestämmanderätt över merprodukten och lade beslag på en ständigt växande andel. Det som inte konsumerades av tempelbyråkratin förvarades, fördelades, och handlades med under dess kontroll. Samtidigt hade upplösningen av släktsystemet skapat en underklass av människor som saknade möjlighet att försörja sig. Det innebar en ständigt växande börda för byarna att städerna tillgodogjorde sig en större del av överskottet, och de bönder som inte kunde betala började hamna i skuld. Om de inte kunde betala sina skulder förslavades de av tempelbyråkratin tillsammans med sina fruar och barn. Under den sena urukperioden börjar det finnas belägg för att änkor och föräldralösa barn användes som en slags slavar för att producera textilier i verkstäder knutna till templen.60 Produkterna från dessa verkstäder bytte man sedan, ibland genom långväga handel, mot eftertraktade varor som koppar och obsidian.

Denna ”civilisationens” frukt ger oss också en klar uppfattning om hur mycket kvinnors ställning hade försämrats i Uruk vid denna tidpunkt. I staden kunde enskilda hantverkare, präster och så vidare få lön eller jordegendomar, och dessa var alltid män. På landsbygden var odlingen av spannmål med hjälp av plogar dragna av oxar också en sysselsättning som det uteslutande var män som ägnade sig åt. När denna del av den samhälleliga arbetsdelningen blev den överlägset viktigaste stärktes männens ställning i samhället.

Kvinnan gick från att ha varit en likvärdig producent inom familjen till att hon ”degraderades, förslavades, blev slavinna åt [mannens] lusta och enbart en automat för att sätta barn till världen”61, som Engels uttryckte det. Detta erkändes av sumererna själva: ”Ta av dig kläderna, låt honom ligga med dig, låt ursprungsmänniskan njuta av din kärlekskonst” kräver jägaren av ”glädjeflickan” Shamash i Gilgamesheposet62. I och med att arv från faderns sida blev dominerande kom kvinnor att bli helt beroende av sina makar eller manliga släktingar. Om deras make dog var den enda räddningen det arbete i verkstäderna som templen erbjöd. Där fick de utföra hemmets ”kvinnoarbete” under förfärliga förhållanden, bara för att öka den härskande klassens rikedomar. Inte för intet anmärkte Engels att ”det första klassförtrycket [sammanfaller] med det manliga könets förtryckande av det kvinnliga”.63

När vi ser tillbaka på klassamhällets framväxt i Uruk, kan det vara svårt att förstå hur folk kunde finna sig i att den härskande klassen tillskansade sig en sådan makt. Men detta kan inte bara ha åstadkommits med våld. Som Trotskij skriver: ”Varje härskande klass historiska berättigande bestod i detta – att det utsugningssystem den förestod drev fram utvecklingen av produktivkrafterna till en ny nivå.”64 Genom denna utveckling höjdes levnadsstandarden och den kulturella nivån för betydande delar av befolkningen, särskilt i städerna. Denna utveckling kan ses i skriftspråkets och pengarnas uppkomst – två av de mest betydande upptäckterna i mänsklighetens historia.

Skriftspråk och pengar

Det finns ett nära samband mellan uppkomsten av pengar, skriftspråk och klassamhälle. Skriftspråket utvecklas mer eller mindre samtidigt i Mesopotamien och Egypten, men för enkelhetens skull fokuserar vi här på dess uppkomst i Mesopotamien. Lersymboler, en typ av räkenskapsmarkörer, började dyka upp i dagens Iran så tidigt som 4000 f.v.t. Någon som försökte räkna tre får kanske gjorde tre markörer för ’får’ som sedan bands ihop med ett snöre. I takt med att djurflockarna blev större uppfann man symboler för att representera olika mängder boskap. Dessa markörer slöts ofta in i ett yttre hölje av lera, som kallas för en bulla.65 Piktografiska tavlor med bilder på djur bredvid siffror från utgrävningsplatser som Tell Brak i Syrien, är den högsta formen för detta användande av symboler innan ett fullt utvecklat skriftsystem uppkom.

Piktografiska tavlor från Tell Brak. Foto: Paul Hudson

I Uruk utvecklades ett skriftsystem som gjorde det möjligt för tempelbyråkratin att kommunicera med varandra om komplicerade idéer, baserat på den föregående periodens piktogram. Till en början användes det för att organisera Uruks ekonomiska resurser. Arkeologer har hittat bevis för att man använde kilskrift (namnet syftar på de kilformade tecken som användes) från och med cirka 3 200 f.v.t. Av de lertavlor med kilskrift som härrör från Uruk har 85 procent en ekonomisk och administrativ karaktär. Ett exceptionellt komplicerat skriftsystem som kilskrift förutsätter att det fanns ett samhällsskikt som hade tiden att lära sig att läsa och skriva: de skriftlärda. Att de besatt denna kunskap garanterade de skriftlärda en framstående plats inom de härskande klasserna i både Mesopotamien och Egypten. Som det står i forntida Egyptens Satiren om yrkena: ”Se, det finns inget yrke där man inte har någon herre - utom skrivaren; han är herre…”66

Även om det började som en ekonomisk nödvändighet, kom skriftspråket till användning för en hel rad olika syften. Kilskrift kom att användas över hela Mesopotamien i tusentals år. Så småningom inristades den tidigaste litteraturen och poesin i kilskrift, såsom det berömda Gilgamesheposet, den hurritiska ”Hymn till Nikkal” – världens äldsta kända sång, och Hammurabis lagar. Därigenom kan man säga att vi på många sätt har att tacka dessa tidiga bokhållare för all vår poesi.

Lertavla med kilskrift från Uruk. Längst ner till vänster syns symbolen för "äta" som är en sammansättning av ett huvud och en skål. Foto: Rama

Precis som det växande överskottet och tempelbyråkratin hade skapat ett samhälleligt behov av ett skriftspråk för att kunna kommunicera information, ledde en ökad specialisering och ett ökat beroendeförhållande mellan olika delar av samhället till en ständig handel med en växande mångfald av olika produkter. I Uruk hanterades handeln till stor del av templet. Exempelvis kunde en krukmakare som tillverkade avfasade fälgskålar förvänta sig att få tillräckliga ransoner vete från templet, som det i sin tur tagit som ett tionde från byarna.

Templets distribution hade en omfattning och komplexitet som gick långt utöver gränserna för det personliga utbyte som varit vanligt under den neolitiska perioden. Det behövdes ett mer objektivt mätsystem. Silvervikter mättes i korn, sikel, mina, och talent. Detta system användes sedan för att skapa räkneenheter som gjorde det möjligt för tempelbyråkraterna att jämföra värdet på de olika varorna som passerade deras lager. På så sätt uppstod pengar i sin tidigaste och mest grundläggande form: den ”allmänna värdemätaren”.67 Till en början användes både olika mängder av vete och ädelmetaller i detta syfte: 300 liter vete var lika med en silversikel. Dessa tidiga former av pengar kan knappast ha varit tillgängliga för befolkningen som mynt eller valuta. Dessa kvantiteter av vete och silver var ett fysiskt uttryck för de abstrakta mätningar av värde som templet utförde. Men precis som med skriftspråket, kunde pengarna inte hållas kvar inom templets fyra väggar. De var ämnade att spela en mycket större roll i civilisationens historia: Dagens valuta, krediter och finansvärldens glänsande skyskrapor kan alla spåras tillbaka till enkla silvervikter och veteransoner.

Man standardiserade även mätningen av tid genom det sexagesimala räknesystem som gav upphov till ett imponerande exakt år på 12 månader och 360 dagar. Det är detta system vi har att tacka för att vår timme innehåller 60 minuter. På samma sätt infördes standardiserade mått för att beräkna avstånd, som hjälp i planeringen av arbetet med jordbruk och bevattningskanaler. Alla dessa uppfinningar – som Aristoteles förklarade var förknippade med att man frigjort präster och skriftlärda från manuellt arbete – spelade en viktig roll i det vetenskapliga tänkandets utveckling och gav upphov till de första astronomerna och matematikerna.

Statens födelse

Från år 3100 f.v.t. har vi gott om bevis för att en klass av präster och skriftlärda kring templen hade skaffat sig exklusiv kontroll över produktion och distribution av samhällets rikedomar, och började tillförsäkra sig själva en ärftlig reserv som privat rikedom. Vi kan också se att denna klass höll på att bli medveten om sina intressen, i det att den såg sig som skild från och överlägsen resten av samhället, och förespråkade en ideologi som försvarade dess makt och återspeglade dess intressen.

Ett annat inslag i framväxten av den nya härskande klassen i Uruk är uppkomsten av de första "prästkungarna", som förekommer som statyer och på lersigill från denna period. Dessa anonyma härskare kan inte på ett tillförlitligt sätt bindas till någon dokumenterad historisk person eller handling. Till och med begreppet "prästkung" är en lite felaktig benämning, eftersom den tidigaste titeln vi kan hitta för härskaren i Uruk är En, vilket helt enkelt betyder "överstepräst". Om dessa kungar verkligen kan betraktas som statschefer i ordets fulla bemärkelse kan diskuteras. Vi kan dock vara säkra på att uppkomsten av dessa ”prästkungar” markerar ytterligare ett kvalitativt språng i upplösningen av det gamla jämlika samhällssystemet och början på en ny form av politisk organisation.

Den dramatiska ökningen av det samhälleliga överskottet (merprodukten) och dess koncentration till templen gjorde det alltmer nödvändigt för städer som Uruk att bygga murar och organisera någon slags militär styrka för att avvärja räder från nomadiska herdestammar eller till och med rivaliserande städer. Denna militära organisation krävde dock en befälhavare. Lersigillen från den perioden tyder på att denna roll spelades av Uruks prästkungar och senare av sumeriska monarker.68

Under kungen fanns det också Unkin, en folkförsamling. Men denna skiljde sig från den gamla jämlika organisationen. De gamla byförsamlingarna hade varit beslutande organ, som löste frågor inom de familjer som utgjorde byn. Den framväxande staten, eller förstadiet till staten, hävdade i stället absolut bestämmanderätt över både den stad där prästkungen bodde och det omgivande landområdet. Folkförsamlingen kunde ge råd, likt ”de äldsta” i Gilgamesheposet, som varnade den otålige kungen innan han kämpade mot jätten Humbaba.69 Men i sista hand var prästkungen bara ansvarig inför den gud som skyddade staden och den härskande klass i vars intresse han i själva verket styrde.

Inte lång tid efter prästkungarnas uppkomst genomgick Uruk en period av kris och kollaps, vilket utgjorde slutet på den så kallade "första urbaniseringen". Efter 3100 f.v.t. ser vi inte bara en "betydande tillbakagång"70 av Urukkulturen i de arkeologiska fynden, utan också att andra städer i regionen, som hade vuxit fram samtidigt som Uruk under det fjärde årtusendet f.v.t., är i ständig nedgång och till och med försvinner helt. Till exempel finns det belägg för att det stora tempelkomplexet i Melid (Arslantepe), i norra Mesopotamien, brändes ned och aldrig återuppbyggdes.71

Det arkeologiska materialet är för knapphändigt för att det ska gå att lägga fram en enda definitiv förklaring till en så omfattande kollaps. En möjlig faktor är torka eller överodling, men andra mer samhälleliga faktorer har sannolikt också spelat en viktig och till och med avgörande roll. Klassamhällets historia, inklusive kapitalismens, visar att den härskande klassen alltid försöker att lägga över bördan för kriser på de direkta producenternas axlar. Så länge som produktionen växte är det möjligt att samhällets nya klassmotsättningar inte märktes av lika tydligt, men när jordbruksproduktionen minskade kom konflikten mellan bondebyarna och den härskande klassen i städerna troligen upp till ytan.

Mario Liverani hävdar i sin bok The Ancient Near East, att ödeläggelsen av templet vid Melid (Arslantepe) tyder på en våldsam kamp. Vi vet med säkerhet är att det endast ersattes av några enkla hushåll och att man aldrig återgick till en centraliserad tempelstruktur. Det är inte otänkbart att en liknande kamp utbröt inom Urukområdet, med byar som motsatte sig templets krav på överskott eller till och med försökte bryta sig loss helt och hållet.

Efter krisen under det fjärde årtusendets slut visar de arkeologiska fynden att en helt ny struktur uppkommer: palatset. Uruk och liknande bosättningar var uppbyggda kring tempelkomplex, som tillägnade sig och kontrollerade hela överskottet. Senare bosättningar, som Jemdet Nasr, hade både ett tempel och ett palatskomplex, med förråd och verkstäder som liknade templens under Urukperioden.72 Palatset, E-gal (som betyder "stort hus"), fungerade således som ett centrum för såväl produktion som administration, liksom bostad åt en Lugal (bokstavligen "stor man"). Från och med nu är det obestridligt att staten, i ordets fulla bemärkelse, existerar.

Våldets roll

Uruks kris och den fullständiga kollapsen på andra platser som Melid (Arslantepe) tyder på att prästerna, trots sin betydande ideologiska makt, saknade den våldsapparat som skulle krävas för att hålla nere sina undersåtar om behovet uppstod. De första arméerna byggde i grunden på att man beväpnade folket och inkallade det till militärtjänst. Om folket reste sig mot prästerna hade de ingenting att sätta emot. För att fortsatt kunna upprätthålla klassförhållandena behövdes en permanent styrka av ”heltidsarbetare, specialiserade på militär verksamhet”73 som var åtskilda från befolkningens stora massa, och som både kunde försvara staden från angrepp utifrån och den härskande klassen ifrån de förtryckta massorna. Dessa "särskilda förband av beväpnade människor" skulle bli staten, med en "stor man" i spetsen. Som Engels förklarade:

”Staten är sålunda ingalunda en makt, som påtvingas samhället utifrån. Lika litet är den "den sedliga idéns verklighet" […] Den är snarare en produkt av samhället på ett bestämt utvecklingsstadium, den utgör bekännelsen att detta samhälle invecklat sig i en olöslig motsägelse med sig själv, splittrats i oförsonliga motsättningar, som det inte är i stånd att avskaffa. Men för att dessa motsatser, klasser med motstridande ekonomiska intressen, inte skall förinta sig själva och samhället i fruktlös kamp, är det nödvändigt med en makt, som skenbart står över samhället, som har att dämpa konflikten och hålla den inom "ordningens" gränser. Och denna makt, som framgått ur samhället men som ställer sig över det och mer och mer avlägsnar sig från det, är staten.”74

I motsats till Engels förklaring har anarkistiska teoretiker ofta hävdat att staten är roten till allt ont, inklusive klassamhället, ojämlikhet och pengar, som på något sätt påstås ha uppstått genom kungars och staters organiserade våld. David Graeber hävdar till exempel att ”pengars verkliga ursprung står att finna i brott och vedergällning, krig och slaveri, heder, skuld och återlösning.”75 Men detta stämmer inte alls överens med de arkeologiska beläggen, som i stället talar tydligt för Engels.

Det som anarkister har rätt i gällande staten, är att både staten och klassamhället är fullständigt beroende av varandra. Uruk visar att inget klassamhälle kan överleva särskilt länge utan en stat som kan skydda och reglera det. Men att se klassexploatering som en produkt av staten är att spänna plogen för hästen. Så länge vi inte definierar staten som alla slags våld eller kontroll – vilket vore att göra staten evig och meningslös – så är uppenbart när man studerar de antika staterna att klassamhället redan höll på att bildas när de första riktiga kungarna och staterna uppkom.

Att klassamhällets uppkomst överallt har krävt det våldsamma skapandet av staten visar bara att de gamla jämlika förhållandenas slutliga upplösning, en process som förberetts under tusentals år, inte kunde uppnås på ett fredligt och gradvist sätt. Stora delar av samhället hade intressen som stod i direkt motsättning till de nya exploaterande förhållanden som började växa fram. Samtidigt fanns det helt klart inflytelserika delar av samhället som tjänade mycket på den nya ordningen. Detta gav upphov till en konflikt, som vid en avgörande punkt sannolikt skulle ha delat hela samhället i motsatta läger, som i slutändan bara hade kunnat avgöras med våld: ”Våldet är födslohjälpen åt varje gammalt samhälle, som går havande med ett nytt. Våldet är självt en ekonomisk potens.”76

Mesopotamiska vikter var ofta i form av en anka. Foto Met Museum (Public domain).

Den ojämna och sammansatta utvecklingen

Statens bildande i Mesopotamien är ett fascinerande exempel på hur klassamhället utvecklades ur ett kollektivistiskt neolitiskt samhälle. Gordon Childes lista på de viktiga "funktioner" som han upptäckte i dessa tidiga klassamhällen, innehåller bland annat "heltidsarbetande specialiserade hantverkare, transportarbetare, köpmän, tjänstemän och präster", utvinnandet av ett överskott, skriftspråk och ”en statlig organisation som nu baseras på var man bor snarare än släktskap.”77

Childes många kritiker har förvrängt hans värdefulla beskrivning av en av de viktigaste processerna i mänsklighetens historia till att bli något sorts "recept" för statsbildning, där staten bara är valfritt samhälle med städer plus alla ovanstående funktioner. Därför hävdar de att en marxistisk analys av staten är för normativ och egentligen bara kan tillämpas på Mesopotamien. Detta argument håller dock inte måttet. Marxister inser att statsbaserade samhällen inte bara är en lista med funktioner. Det finns civilisationer, såsom Inka, som aldrig utvecklade skrivkonsten; och andra som det forntida Egypten, där städer inte spelade en lika viktig ekonomisk roll. Snarare än att klassificera samhällen på ett stelbent empiriskt sätt, baserat på deras yttre drag, är det nödvändigt att undersöka deras ursprung, utveckling och relation till andra samtida samhällen.

Kapitalet skriver Marx utförligt om kapitalismens utveckling i England, där den fick sin "klassiska form"78, och han nämner endast andra länder i förbigående. Men han påstod inte att den form som processen tog i England var det enda sätt som den kunde ske på. Det som gjorde England till det klassiska exemplet på kapitalismens utveckling var också det som gjorde det unikt. Att det var den första nationen som utvecklades från en feodal till en kapitalistisk ekonomi innebar att processen ägde rum över hundratals år, med många mellanliggande övergångsformer. Detta möjliggjorde en nära undersökning av de underliggande, allmänna processerna som inte bara ägde rum i England, utan också i ett antal andra länder. Men det betyder inte att varje land måste gå igenom en period med ullproduktion för marknaden, följt av manufakturen och sedan slutligen ett fabrikssystem, för att kunna utveckla en kapitalistisk ekonomi.

Detsamma kan sägas om de så kallade "orörda" staterna, till exempel i Sumer, Egypten och Kina. Långt ifrån att vara "orörda" var dessa tidiga klassamhällen extremt "röriga" och motsägelsefulla och präglades av äldre tiders urkommunistiska förhållanden. De klassamhällen som kom senare och hade påverkats av dessa civilisationer, utvecklades mycket snabbare och saknade mycket av det förhistoriska bagage som kunde ses i exempelvis Uruks utveckling. Sumeriska stadsstater som utvecklades senare, som Ur, kunde snabbt nå högre höjder än sina föregångare. Detta fenomen är mycket väldokumenterat genom historien, inklusive den kapitalistiska utvecklingens historia. Privilegiet att vara den första att utvecklas efterträds snabbt av "underutvecklingens privilegium", då ekonomiskt underutvecklade samhällen kan utvecklas snabbare och mer rationellt genom att basera sig på sina mer avancerade konkurrenters framsteg.

En liknande process beskrivs i Engels Familjens, privategendomens och statens ursprung. Han förklarar att den atenska statens ursprung kan spåras till de stora sociala oroligheter som orsakats av privategendomens, slaveriets och pengarnas ”frätande” inflytande: företeelser som samtliga redan utvecklats någon annanstans. Därför uppstod det atenska klassamhället inte bara snabbare än i Uruk – den antog till och med en helt annan form, utan en centraliserad tempelbyråkrati eller beskattning som det främsta sättet att förvärva merprodukten. Samhället baserades på ett produktionssätt som var kvalitativt annorlunda och kännetecknades av att privategendomen nått en högre nivå som gav upphov till slaveriet. Detta var möjligt just för att det utvecklades senare och på grundval av järnålderns teknologi i motsats till bronsålderns, samt i en annan omgivning än Sumer och Egypten.

Många som kritiserar marxismen påstår att vi använder en för stelbent mall för klassamhällenas utveckling. Men om vi använder den marxistiska metoden på rätt sätt för att analysera statens uppkomst blir det tydligt att fallet är det motsatta. Vi kan till och med säga att det är en järnlag för historiematerialismen att det ständiga samspelet mellan samhällen på olika stadier leder till språng och variationer i samhällsutvecklingen: ett fenomen som Leo Trotskij kallade ”ojämn och sammansatt utveckling”.

Oavsett skillnaderna mellan Mesopotamien och Egypten, Mauryariket och Mayariket, eller Grekland och Rom, är processen som ligger till grund för utvecklingen av dessa stater densamma. I samtliga fall leder produktivkrafternas nödvändiga utveckling till produktionen av ett överskott, vilket i sin tur gör det möjligt för en grupp människor att leva på produkten av andras arbete. Efterhand utvecklas denna grupp till en klass med egna intressen, som står i motsättning till resten av samhället. Antingen på grund av yttre påtryckningar eller interna motsättningar i detta nya klassamhälle (vanligtvis båda), bildas en stat som i sista hand representarar denna klass’ intressen och höjer sig över samhället som garant för "ordningen”: det vill säga de befintliga produktionsförhållandenas stabilitet och fortsatta existens. Denna process kan ta tusentals år eller mycket kort tid och kan anta många former. Men den viktigaste lärdomen är att statens uppkomst i grunden orsakas av utvecklingen av samhällsklasser och de motsättningar som följer av detta.

Individens roll

Detta innebär inte att staten och klassamhället uppkom automatiskt i varje samhälle där de grundläggande ekonomiska förutsättningarna för det hade börjat bildas. En sådan process kan avbrytas, bli mer utdragen, bromsas eller vändas av historiska händelser, särskilt av den framväxande klasskampen inom nämnda samhälle. Som Marx förklarar i Den heliga familjen:

"Historien gör ingenting, den 'äger inga oerhörda rikedomar', den 'utkämpar inga strider'! Människan däremot, den verkliga, levande människan, gör allt detta, äger och kämpar; det är inte på något vis 'historien' som behöver människan som redskap för att – som om den vore en person vid sidan om – uppnå sina syften, utan den utgörs inte av något annat än den verksamhet människor utvecklar för att uppnå sina syften.”79

Individer kunde spela en mycket avgörande roll de tidiga staternas bildande, precis som de kan i den moderna klasskampen. Inom arkeologin är "självförhöjningsprincipen" (eng. ”aggrandiser principle”) ett populärt begrepp för att förklara uppkomsten av den tidiga staten. Den hävdar att enskilda "stora män" som ville öka sin egen makt spelar en avgörande roll vid övergången från ett hövdingadöme till att bilda en stat. Detta är en vanlig syn på historien, där framstående individer och personligheter anses vara en självständig och drivande faktor i samhällets utveckling. Men med ett materialistiskt förhållningssätt till bildandet av stater är det möjligt att sätta in dessa framstående personligheter i sitt rätta sammanhang. Detta är särskilt tydligt i bildandet av den egyptiska staten, då genomarbetade begravningsritualer och kungliga begravningar spelade en så viktig roll i detta samhälle, vilket gör det enkelt att avgöra vilka gravar som olika kungar begravts i.

Narmerpaletten. Foto: Public domain.

I skildringar av Narmer, kungen som förenade Övre och Nedre Egypten, kan vi se att statens uppkomst inte var någon automatisk process. Narmerpaletten, som är en av de tidigast kända avbildningarna av någon kung i historien, visar Narmer iförd Övre Egyptens krona och bärandes en stridsklubba som han använder för att tvinga en person från Nedre Egypten till underkastelse. De tidiga dynastiska kungarna ärvde inte en färdig stat; de var tvungna att bilda en med våld.

Om Narmer hade varit en inkompetent och feg ledare, hade den forntida egyptiska statens bildande sannolikt inte tagit samma form. I det avseendet är individernas karaktär och handlingar avgörande: hur händelser utspelar sig beror på de människor som utför dem. Emellertid har äregiriga och karismatiska individer existerat vid alla tidpunkter i historien. Men om man vill förstå staters uppkomst måste man svara på frågan om varför dessa individer kunde uppnå sina mål på ett så historiskt avgörande sätt.

Individer som egyptiernas Narmer, zapotekernas kung Jaguar eller de sumeriska lugalerna må ha handlat i sina egna intressen, men de återspeglade också den underliggande nödvändigheten som fanns i ett klassamhälle som hade splittrats av sina egna motsättningar. Med Plechanovs ord:

”En stor man är inte stor, därför att hans personliga säregenheter sätter en individuell prägel på stora historiska händelser utan därför att han besitter säregenheter som gör honom mest ägnad att tjäna sin tids stora samhälleliga behov, vilka uppstått under inverkan från allmänna och speciella orsaker.”80

Likt Göbekli Tepes tempelbyggare och de neolitiska nybyggare som dränerade Sumers kärr, skrev de första "stora männen" historia genom sina handlingar och förmågor. Men de åstadkom inte detta i ett vakuum. Om det på ytan kan verka som att deras vision och ambition förändrade samhället av ren viljestyrka, beror det bara på att denna vision återspeglade en framtid som förberetts av mycket mer än denna enskilda individs vilja.

Vid klassamhällets begynnelse var störtandet av den gamla bygemenskapen och bildandet av staten ett av den tidens ”stora samhälleliga behov”. Det var nödvändigt att hitta en lösning på den kris som hade drabbat samhället och lösningen hittades i form av staten, där Narmer och andra ledares handlingar spelade en viktig roll. Misstaget många historiker och arkeologer gör är att se individers agerande och historisk nödvändighet som två drivkrafter som utesluter varandra, när de i själva verket förenas i varje historisk händelse. Det är just genom konflikten mellan otaliga individers viljor som den historiska nödvändigheten gör sig gällande.

Till framstegens försvar

Med tanke på de umbäranden som de neolitiska bönderna fick utstå och utsugningen av så många av deras ättlingar i klassamhället, så har vissa ifrågasatt om vi överhuvudtaget kan beskriva denna utveckling som ”framsteg”. Och visst är den liberala myten om ett upplyst "samhällskontrakt", där hela mänskligheten skulle ha levt fredligt och välmående, skriande falsk. Den sumeriska bondens liv var sannolikt lika ”otäckt, brutalt och kort” som det hade varit för de förfäder som varit jägare och samlare. Den enda måttstocken för framsteg som kan ta hänsyn till den utveckling som faktiskt har skett genom historien utan att hamna i hopplösa självmotsägelser, är produktivkrafternas utveckling: mänsklighetens bemästrande av naturens krafter och vår egen samhälleliga utveckling.

Om framsteg måste innebära en förbättring för alla inom alla livets områden, skulle det vara mycket svårt att hitta några verkliga framsteg i mänsklighetens historia från slutet av den senaste istiden och framåt. Ändå är mänsklighetens framsteg som helhet under denna period omisskännliga. Mellan 5000 och 2000 f.v.t. ökade världens befolkning fem gånger, från uppskattningsvis 5 miljoner till 25 miljoner.81 Liverani beräknar att uppkomsten av de första stadsstaterna sammanföll med en tiofaldig produktionsökning jämfört med de neolitiska nivåerna.82 Denna produktivitetshöjning omfattar upptäckter inom vetenskap, matematik och konst som vi fortfarande använder idag, och uppnåddes under förhållanden som var mycket mer ojämlika och förtryckande: förhållanden som den ökade produktiviteten i sin tur tjänade till att befästa. Samma sak kan sägas om kapitalismens framväxt. Det som gjorde både klassamhällets och kapitalismens uppkomst progressiv var inte deras abstrakta moraliska överlägsenhet, utan deras konkreta nödvändighet som steg i produktivkrafternas utveckling: det var den enda skepnad under vilken vidare utveckling kunde ske.

Men att klassexploatering och olika former av förtryck tidigare har varit en nödvändig del av samhällsutvecklingen betyder inte att de alltid måste vara det. Urkommunismen var nödvändig och oundviklig och ändå var det lika oundvikligt att den skulle störtas. Med vilken rätt kan klassamhället göra anspråk på att vara det sista och absoluta uttrycket för den mänskliga naturen, det som hela historien har strävat mot? I historien såväl som i naturen "förtjänar allt som finns att gå under". Det som fungerar som en väg framåt för utvecklingen kommer så småningom att störtas av just denna utveckling.

Varje erövring i vår kamp för att överleva leder nödvändigtvis till sina egna hinder och hot, som man måste kämpa mot för att möjliggöra ytterligare framsteg. Detta är särskilt tydligt under klassamhället, där "varje framsteg tillika är ett relativt steg tillbaka, i det att någras välgång och utveckling uppnås genom att andra blir lidande och trängs tillbaka".83 Framstegens verkliga innehåll, utvecklingen av mänsklighetens samhälleliga produktivkrafter, förverkligas alltså genom en rad olika begränsade och motsägelsefulla former. Om vi tycker att dessa former är frånstötande i dag betyder det bara att de har blivit föråldrade. Men det motbevisar inte på något sätt att det görs framsteg i allmänhet.

I dag lever vi i en värld där de produktivkrafter som redan utvecklats kämpar emot privategendomens bojor, den så kallade "fria marknaden" och uppdelningen av världen i kapitalistiska nationalstater. De regelbundna ekonomiska kriserna, de imperialistiska krigen och klimatförändringarnas allt mer fruktansvärda konsekvenser vittnar alla om att det under kapitalismen inte är möjligt att åstadkomma ytterligare framsteg för mänskligheten. Endast genom att störta detta ruttna och döende system kan vi befria mänskligheten från den mardröm som dess fortsatta existens innebär. Men detta kan bara uppnås genom att vi beslagtar de gigantiska produktivkrafter som skapats av miljarder egendomslösa arbetare under kapitalismen och inrättar en rationell och demokratisk planering av världens ekonomi. Kort sagt betyder mänsklighetens fortsatta framsteg inget annat än slutet på själva klassamhället och alla dess institutioner, inte minst staten.

Friedrich Engels skrev år 1884:

”Vi närmar oss nu med raska steg ett utvecklingsstadium i produktionen, under vilket dessa klassers existens inte bara har upphört att vara en nödvändighet utan också ett positivt hinder för produktionen. De kommer att försvinna lika oundvikligt som de en gång har uppstått. Med dem försvinner oundvikligen staten. Samhället, som nyorganiserar produktionen på grundval av fri och lika association mellan producenterna, placerar hela statsmaskineriet på den plats, där det då kommer att höra hemma, i fornminnesmuseet, vid sidan av spinnrocken och bronsyxan.”84

I dag har det stadiet nåtts för länge sedan. Förutsättningarna för att störta kapitalismen och införa socialismen är inte bara mogna – de har till och med börjat ruttna. Nu måste vi kämpa för att göra Engels förutsägelse till verklighet, och skapa en framtid med frihet, meningsfullhet och hopp för hela mänskligheten.

 

 

Referenser

  1. Marx, Filosofins elände, Skrifter i urval. Filosofiska skrifter, (Bo Cavefors 1977), s. 336
  2. Marx, Kapitalet. Första boken, (Bo Cavefors 1974), s. 38
  3. Engels, “Tal vid Marx grav”, 1883, https://www.marxist.se/engels-tal-marx-grav
  4. Marx, Kapitalet. Första boken, (Bo Cavefors 1974), s. 155
  5. Marx, Kapitalet. Första boken, (Bo Cavefors 1974), s. 155
  6. Aristoteles, Metaphysics, Aristotle in 23 Volumes, Vol. 17 (Harvard University Press, 1989), section 981b http://www.perseus.tufts.edu/hopper/text?doc=Perseus:abo:tlg,0086,025:1:...., vår översättning
  7. R Leakey, The Making of Mankind, (BCA, 1981) s. 107
  8. S Mithen, After the Ice, (Phoenix, 2004), s. 323, vår översättning
  9. Engels, Familjens, privategendomens och statens ursprung, (Arbetarkultur 1978), s. 61
  10. L’oppression des femmes, hier et aujourd’hui: pour en finir demain!, juni 2010, s. 31, vår översättning http://cdarmangeat.blogspot.com/2016/11/une-nouvelle-version-de-ma-broch...
  11. M Lombard & K Kyriacou, “Hunter-gatherer women”, Oxford Research Encyclopedia of Anthropology, publicerad online 28 september 2020 https://doi.org/10.1093/acrefore/9780190854584.013.105
  12. Haas et al, “Female Hunters of the Early Americas”, Science Advances 6, nr. 45 (1 November 2020): eabd0310. https://doi.org/10.1126/sciadv.abd0310
  13. I Habib, People’s History of India, vol. 1 (Tulika, 2015), s. 66
  14. P Draper, Institutional, Evolutionary, and Demographic Contexts of Gender Roles: A Case Study of !Kung Bushmen (University of Nebraska-Lincoln, Anthropology Faculty Publications, maj 1997): https://digitalcommons.unl.edu/anthropologyfacpub/4
  15. Ibid., vår översättning
  16. M Lombard & K Kyriacou, “Hunter-gatherer women”, Oxford Research Encyclopedia of Anthropology, publicerat online 28 september 2020, vår översättning https://doi.org/10.1093/acrefore/9780190854584.013.105
  17. C Knight, Did communism make us human?, vår översättning https://brooklynrail.org/2021/06/field-notes/Did-communism-make-us-human
  18. A Moller, The changing women’s rights of Africa’s San people, vår översättning https://www.unearthwomen.com/2019/08/13/the-changing-womens-rights-of-af...
  19. Habib, People’s History of India, vol. 1 (Tulika, 2015), s. 41
  20. Engels, Familjens, privategendomens och statens ursprung, (Arbetarkultur 1978), s. 8
  21. Mithen, After the Ice, s. 139
  22. Ibid., s. 391
  23. Ibid., s. 136
  24. Ibid., s. 140
  25. N Milner, Star Carr Volume 1, (White Rose University Press, 2018) https://doi.org/10.22599/book1
  26. Mithen, After the Ice, s. 53
  27. Ibid, s. 37
  28. G Hillman, et al.,“New evidence of Lateglacial cereal cultivation at Abu Hureyra on the Euphrates”, The Holocene, 11(4), (maj 2001) s. 383–393. doi: 10.1191/095968301678302823.
  29. A Giddens, A Contemporary Critique of Historical Materialism, vol 1. (University of California Press 1981) s. 156, vår översättning
  30. C Mann, “The Birth of Religion”, National Geographic, juni 2011, vår översättning https://www.nationalgeographic.com/magazine/2011/06/gobeki-tepe/
  31. Engels, Ludwig Feuerbach och den klassiska tyska filosofins slut, Revolution, s. 41
  32. L Clare, A brief summary of research at a new World Heritage Site, (2015–2019) https://lens.idai.world/?url=/repository/eDAI-F_2020-2/eDAI-F_Clare.xml#...
  33. https://www.nature.com/articles/d41586-021-01681-w
  34. Marx, Till kritiken av den politiska ekonomin, (Arbetarkultur 1970), s. 9
  35. Marx, Kapitalet. Första boken, (Bo Cavefors 1974), s. 322
  36. Liverani, The Ancient Near East, (Routledge 2014), s. 38
  37. S Brace et al, “Ancient genomes indicate population replacement in Early Neolithic Britain”, Nature Ecology & Evolution volume 3, (2019), s. 765–771 https://www.nature.com/articles/s41559-019-0871-9?proof=t
  38. Mithen, After the Ice, s. 60
  39. T Molleson, "The Eloquent Bones of Abu Hureyra", Scientific American 271, no. 2 (1994): 70-75. Accessed November 23, 2020. http://www.jstor.org/stable/24942804.
  40. C Hansen et al, Modern Gender Roles and Agricultural History: The Neolithic Inheritance (November 4, 2012), s. 5, vår översättning, http://dx.doi.org/10.2139/ssrn.2170945
  41. T Belkin et al., Woman the Toolmaker: Hideworking and Stone Tool Use In Konso, Ethiopia, (Walnut Creek, Calif.: Left Coast Press, 2006)
  42. P Cockshott, How the World Works: The Story of Human Labor from Prehistory to the Modern Day, (Monthly Review Press 2020), s. 38
  43. A Henshall, “The Chambered Cairns”, The Prehistory of Orkney BC 4000–1000 AD, (Edinburgh University Press, 1985)
  44. Engels, Familjens, privategendomens och statens ursprung, (Arbetarkultur 1978), s. 122-123
  45. Marx, Till kritiken av den politiska ekonomin, (Arbetarkultur 1970), s.10
  46. B Arnaud, “First Farmers”, Archaeology Magazine, Volym 53 nummer 6, november/december 2000
  47. Mithen, After the Ice, s. 59
  48. Ibid., s. 434
  49. M Liverani, The Ancient Near East, s. 48
  50. Ibid., s. 52, vår översättning
  51. Marx, Kapitalet. Första boken, (Bo Cavefors 1974), s. 288
  52. H Peoples, P Duda & F Marlowe, “Hunter-Gatherers and the Origins of Religion”, Human Nature 2016; 27: 261–282, Publicerat online 6 maj 2016. doi: 10.1007/s12110-016-9260-0
  53. M Liverani, The Ancient Near East, s. 53
  54. Ibid., s. 53
  55. Ibid., s. 62
  56. Marx, Kapitalet. Första boken, (Bo Cavefors 1974), s. 307
  57. M Liverani, The Ancient Near East, s. 69
  58. Ibid., s. 72
  59. Ibid., s. 101
  60. J Scott, Against the Grain: A Deep History of the Earliest States, (Yale University Press, 2017), s. 159
  61. Engels, Familjens, privategendomens och statens ursprung, (Arbetarkultur 1978), s. 72
  62. Gilgamesheposet, (Natur och Kultur, 2001), s. 27
  63. Engels, Familjens, privategendomens och statens ursprung, (Arbetarkultur 1978), s. 82
  64. Trotskij, Till marxismens försvar, (Röda rummet 1983), s.38-39
  65. W Hallo & W Simpson: The Ancient Near East (New York: Harcourt, Brace, Jovanovich, 1971) s. 25-26
  66. Donaldson, Hur barn tänker, (LiberLäromedel, 1979), s. 78.
  67. Marx, Kapitalet. Första boken, (Bo Cavefors 1974), s. 82
  68. Liverani, The Ancient Near East, s. 75
  69. Gilgamesheposet, (Natur och Kultur, 2001), s. 55
  70. Liverani, The Ancient Near East, s. 88
  71. Ibid.
  72. Ibid., s. 89
  73. Ibid., s. 80
  74. Engels, Familjens, privategendomens och statens ursprung, (Arbetarkultur 1978), s. 217
  75. Graeber D., Skuld. De första 5000 åren., (Daidalos AB, 2012), s. 25
  76. Marx, Kapitalet. Första boken, (Bo Cavefors 1974), s. 661
  77. V G Childe, “The Urban Revolution”, The Town Planning Review (Liverpool University Press, 1950) 21 (1): 3–17, vår översättning
  78. Marx, Kapitalet. Första boken, (Bo Cavefors 1974), s. 630
  79. Marx, Den heliga familjen, vår översättning
  80. G. V. Plechanov, Om personlighetens roll i historien, (Arbetarkultur 1972), s. 55
  81. J Scott, Against the Grain: A Deep History of the Earliest States (Yale University, 2017), s. 4
  82. Liverani, The Ancient Near East, s. 572
  83. Engels, Familjens, privategendomens och statens ursprung, (Arbetarkultur 1978), s. 82
  84. Engels, Familjens, privategendomens och statens ursprung, (Arbetarkultur 1978), s.222

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 12 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.