Klasskamp mot imperialismen – nej till Nato!

av Revolution (IMT)
Bild: Revolution

Under mer än ett halvsekel har Nato som ett viktigt maktmedel för USA-imperialismen varit den starkaste kraften för fortsatt kapitalistisk utsugning, fattigdom och misär på planeten. Nu förbereder den svenska borgarklassen och regeringen öppet för att gå med.

Från Natos grundande 1949 och under hela efterkrigstiden var dess uttalade syfte att mota Sovjetunionens inflytande på världsskala. Men naturligtvis var också syftet att främja de västerländska imperialisternas intressen, framförallt USA:s. När Sovjetunionen föll 1991 avskaffades inte Nato. Tvärtom invaderade amerikanskt och europeiskt kapital girigt de nya marknaderna, och inlemmade snart också länderna i USA-imperialismens militära verktyg: från Polen och Rumänien, till Baltikum vid Rysslands gräns. Totalt har 14 länder från det forna östblocket gått med sedan 1999. Den amerikanska imperialismen kunde nu dominera hela världen genom sitt kapital och sin mäktiga militär, ohotad av någon annan stormakt.

Både Tyskland och USA gjorde sitt bästa för att bryta upp Jugoslavien för att lättare kunna dominera det ekonomiskt. De stöttade separatistiska styrkor i Kroatien, Kosovo med flera för att provocera fram ett blodigt inbördeskrig och motangrepp från serbiska styrkor. Med detta som ursäkt bombade de serbiska områden urskillningslöst, inte minst genom Natos 3400 flygangrepp 1995 och deras elva veckor långa bombkampanj 1999 under Kosovokriget som ödelade infrastrukturen i flera serbiska städer. Svenska trupper anlände samma år med den FN-sanktionerade och Natoledda KFOR-styrkan, en så kallad "fredsbevarande trupp", som kunde fortsätta främja västimperialismens intressen i regionen.

Irak och Afghanistan fick erfara vad det nya "Pax Americana" innebar. Kostnaden blev två länder slagna i spillror. Irakkriget, med över en och en halv miljon döda, ledde till den sekteristiska regim som banade vägen för ISIS. I Afghanistan ingick svenska trupper under de inledningsvis brittiskt ledda och från 2003 Nato-ledda ISAF-styrkorna, som efter nästan 20 års förödelse och förstörelse nu lämnat tillbaka makten till talibanerna.

Trots prat om neutralitet har den svenska imperialismen förstås i praktiken alltid stått mycket nära och samarbetat tätt med både USA-imperialismen och Nato. Men ett öppet medlemskap vågade sig den svenska härskande klassen inte på att prata om förrän efter Sovjetunionens fall i början på 1990-talet. Därefter har det gått snabbt.

Sverige gick tidigt med i Nato-projektet Partnerskap för fred (PFF) vid starten 1994 och därefter bistått i en rad Nato-ledda insatser. I september 2014 skrevs det så kallade värdlandsavtalet under, som inte bara öppnat för flertalet gemensamma militärövningar sedan dess, utan också att Sverige i praktiken blir uppmarschområde för eventuella krigshandlingar mot Ryssland.

För socialister och antiimperialister borde det vara en självklarhet att vara oförsonliga motståndare till Nato. Svenska arbetare har lika lite som arbetare i andra länder någonting att tjäna på att denna militärallians stärks.

Efter den ryska invasionen av Ukraina har många tongivande socialdemokrater övergett sitt tidigare motstånd och öppet tillkännagett att de överväger ett svenskt medlemskap. Till dem hör den ledande företrädaren för socialdemokratins vänster och föreningen Reformisterna, Daniel Suhonen. Var den socialdemokratiska regeringen står är inte svårt att gissa – samtidigt som man på ytan låtsas avvakta, gör man alla nödvändiga förberedelser för att senare kunna gå med.

Ett viktigt steg är att höja anslaget till militären från 60 till 100 miljarder, vilket är den gräns på 2 procent av BNP som krävs för ett svenskt medlemskap i Nato. Vänsterpartiet är för detta, trots att de uttalat sig emot Natomedlemskap, liksom de är för att tillsammans med EU och Nato skicka vapen till Ukraina.

De delar av partiet som motsätter sig detta, gör det tyvärr med argumentet att Sverige ska vara "neutrala" och "alliansfria". Detta är bara mer av samma lögn som den svenska borgarklassen propagerat i över hundra år. Den svenska borgarklassen har aldrig varit neutral utan alltid byggt de allianser de trott snabbast kunnat öka deras andel av den internationella kapitalistklassens profiter – vare sig det varit med Nato eller Nazityskland. 

Alternativet till krig är inte heller diplomatiska förhandlingar eller "fredsbevarande" FN-ledda invasioner. Den vänster som inbillar sig vara "socialistisk" för att den vill att imperialisterna kommer överens om vem som ska plundra ett annat lands tillgångar genom en handskakning i stället för genom krig, lurar bara sig själv. Slutresultatet är detsamma som vid Natos invasioner: att ett lands folk underkuvas en starkare makt.

Det enda sättet att bekämpa Nato, krig och ekonomisk exploatering är klasskamp och internationell solidaritet på en tydlig klassbas. Allt annat är ett öppet eller förtäckt stöd till imperialismen och den ena eller andra härskande klassen.

Medan de ryska arbetarna kämpar mot Putin och den ryska imperialism han försvarar, måste de svenska arbetarna i första hand bekämpa den svenska imperialismen och deras allierade i Nato och EU. Vi försvarar inte "vår" härskarklass krigsambitioner eller intressen gentemot någon annan – vi kämpar för att störta våra kapitalister i en socialistisk revolution.

  • Klasskamp mot imperialism och krig!
  • Nej till svenskt Natomedlemskap!
  • Krossa det system som orsakar krigen – krossa kapitalismen!

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 12 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.