Klasspolitik kan sänka SD

av Stefan Kangas
Klasspolitik kan sänka SD

Det behövs en balansräkning över SD:s framgångar. Är socialister dömda att se på medan det rasistiska giftet sprider sig i hela samhället? Vi tror inte det. Genom att förstå orsakerna till SD:s framgångar kan vi också förstå hur man ska kämpa tillbaka.

I SCB:s partisympatimätning i november 2015 fick SD 19,9 procent jämfört med 12,4 procent året innan. Samtidigt lyckades arbetarpartierna tillsammans bara skrapa ihop mindre än en tredjedel av rösterna. Vänsterpartiet hankar sig fram på 5,5 procent medan S ligger på historiskt låga 25,3 procent – vilket skulle vara sossarnas sämsta valresultat någonsin.

Hur kan SD:s platta och falska lösningar få så stort genomslag? För det första får de givetvis alltmer draghjälp av borgerliga medier. Många etablerade ledarskribenter på GP och DN har börjat låta som rena underavdelningar till SD-Kuriren. Detta ger också den högerextrema aktivistmiljön stärkt självförtroende, och är en delförklaring till vågen av brandattentat mot flyktingboenden och terrorattacken i Trollhättan.

Men även borgare och socialdemokrater har tagit över SD:s kanske viktigaste problemformulering: välfärd eller flyktingmottagning? Nu har vi inte råd med fler, sade Stefan Löfven, och under fejkad vånda och torkandes krokodiltårar har han och vapendragaren Åsa Romson (MP) genomfört stora delar av SD:s politik. Så sent som i september deltog de i Refugees Welcome-demonstrationerna, och nu inför de istället gränskontroller för att jaga flyktingar. Hyckleriet behöver knappast påpekas.

När S alltmer liknar moderater borde Vänsterpartiet kunna växa genom att erbjuda ett vänsteralternativ till både nedskärningar och en rasistisk flyktingpolitik. Ett sådant alternativ måste vara ett socialistiskt alternativ till den reaktionära högerpolitiken. Det är dags att vända situationen till en motoffensiv mot högern och kapitalismen.

Välfärdsstatens kollaps och kapitalismens kris

I och med den internationella kapitalismens kris, som redan märks bland annat i krisen för den svenska gruvindustrin, har grunden för det svenska välståndet börjat vittra bort. Massarbetslösheten har cementerats, och framtidsutsikterna för många arbetare och unga är dåliga. Därför har många en stark känsla av att det inte kan fortsätta på samma sätt. Enligt Novus upplever hela 63 procent av befolkningen att utvecklingen i Sverige går åt fel håll.

Det är tydligt att S+MP-regeringen inte levererat den förändring som många hade hoppats på, utan med smärre justeringar villigt fortsatt föra samma högerpolitik som Reinfeldt. Den har faktiskt inte ens rört lejonparten av den förra regeringens alla försämringar eller skattesänkningar. Löfven har dessutom upprepade gånger också sagt att han vill samarbeta med högerpartierna, som för att understryka att de är likadana. Känslan av att allt blir stadigt sämre oavsett politisk färg hos regeringen spär på föraktet för politiker och etablissemanget.

Förtroendet för den borgerliga demokratin och staten minskar därför snabbt. Idag tror 54 procent att politiker sällan berättar om de verkliga motiven bakom sina beslut, och en majoritet har också litet förtroende för regeringen. Enligt Novus har alla partiledares förtroende minskat "dramatiskt". Samtidigt tror 62 procent av den vuxna befolkningen att viktiga världshändelser inträffar utan att allmänheten informeras. SVT:s inrikespolitiska kommentator Mats Knutsson har träffande pratat om "en förtroendekris för svensk politik". SD:s framgångar uttrycker en slags radikalisering som pågår inom vissa delar av befolkningen. Många är trötta – helt utbrända – på de etablerade partierna. De behöver och har börjat söka ett alternativ.

När många redan var desillusionerade med både högerpartierna och S var det inte svårt att förstå att Decemberöverenskommelsen (DÖ) skulle hjälpa SD att framstå som ett alternativ till det "politiskt korrekta" etablissemanget. Till både höger och vänster, inte bara bland SD-sympatisörer, har DÖ bidragit till känslan av att det inte blir någon skillnad oavsett vilket parti som sitter vid makten.

Och nu genomför regeringen SD:s politik. Många kommer att tolka det som att man ger SD rätt och att hela DÖ bara var ett småaktigt försök att inte dela med sig av inflytande och positioner. Vissa av arbetarrörelsetopparna är dessutom öppet rasistiska, vilket ytterligare stärker SD:s positioner. Redan 2003 började den S-märkta statsministern Göran Persson prata om "social turism" från Östeuropa, där folk kommer hit och lever på bidrag. Och så har det fortsatt. Ett skräckexempel var när Lennart Holmlund, sossarnas "starke man" i Umeå, i april 2014 bloggade rasistiska lögner om att tiggare snattar oxfilé och kör BMV.

Till höger har M drabbats av att man försökt sudda ut skiljelinjerna genom att framställa sig som det "nya arbetarpartiet". Det gjorde att man tillfälligtvis kunde göra insteg bland arbetare, men under en period av klasspolarisering har det stött bort vissa radikaliserade högerväljare. Att 60 procent av de nya SD-väljarna kom från Moderaterna i förra valet har satt press på Kinberg-Batra, som gått åt höger jämfört med Reinfeldt och närmat sig SD:s politik.

SD:s arbetarväljare

Jimmie Åkesson med journalist. Foto: Emyrin (CC BY-SA 3.0)Besvikelsen med den rödgröna regeringen har gjort att SD nu växt snabbt också bland LO-medlemmar. Enligt SCB har SD växt från 15 till 24 procent mellan maj och november bland dessa arbetare, medan S har backat från 49 till 42 procent. Enligt Sifo var de till och med största parti bland LO-medlemmar i december, med 31 procent mot 29 procent för S. Alla skandaler kring partiet verkar inte påverka och inte heller LO:s kampanj som visar vilken högerpolitik SD står för.

Två tredjedelar av SD:s väljare kommer nu ur arbetarklassen. SD har mest framgång bland de vars högsta utbildning är en gymnasieutbildning, och de är större på landsbygden än i storstäderna. De är starkare bland män än bland kvinnor. Men deras väljare har inte sällan mycket motsägelsefulla åsikter. Anders Sannerstedt från SOM-institutet skriver i en artikel från 2014:

"Sverigedemokraternas sympatisörer ligger verkligen i mitten – lite mer till höger när det gäller synen på skatterna, och lite mer till vänster i fråga om välfärd och privatiseringar. Lite karikerat kan vi säga att partiets sympatisörer vill ha sänkta skatter och utbyggd välfärd."

Den starkast förenande frågan är synen på invandring, där det enligt Sannerstedt finns "en kompakt enighet". Sannerstedt menar också att man inte kan säga att det handlar om något "allmänt politiskt missnöje" – vilket många till vänster har snappat upp. Man säger att det därför handlar om att SD:s väljare är rasister. Betyder det att SD:s väljare är huvudfienden för anti-rasister?

För det första måste vi säga att mycket tyder på att rasismen inte ökat så markant som man kanske kan tro. Befolkningen som helhet har fått en alltmer positiv inställning till invandring sedan 1990-talet, fram tills alldeles nyligen.

Enligt Eurobarometern 2011 ansåg 81 procent att invandring berikar landet och 95 procent stöder asylrätten. Fler var bekymrade över ökad främlingsfientlighet (78 procent) än över växande invandring (49 procent). De som höll med om påståendet att "Det finns för många utlänningar i Sverige" var 52 procent 1993 men bara 36 procent hösten 2009. När Europaportalen i januari 2015 presenterade två nya undersökningar visade det sig att svenska folket var det absolut mest positiva av alla inom EU när det gäller invandring – hela 23 procent var mycket positiva och 49 procent ganska positiva. Bara 8 procent var mycket negativa.

Under en lång period såg vi alltså en alltmer positiv inställning till invandring. Efter politikernas och medias kampanj under hösten såg vi sedan en snabb omsvängning där 69 procent i november stöttade regeringens flyktingpolitik med tillfälliga uppehållstillstånd och gränskontroller. Det tyder på att människor fått intrycket av att det är nödvändigt att begränsa invandringen och att det går att rädda välfärden på så sätt. Men det betyder inte att alla de som ändrat inställning till frågan om att ta emot fler flyktingar eller inte nu bär på en djupt rotad rasism.

Alla från höger till vänster verkar överens om att vi bara kan ta hand om flyktingar till priset av att vi offrar den svenska välfärden. För många arbetare har detta börjat låta vettigt. Det finns trots allt inte hur mycket pengar som helst, och vi måste väl prioritera? Sverige har redan hjälpt så många, och se på resten av Europa! Nu får de också ta sitt ansvar!

Dessa idéer måste vi bekämpa. Ibland är de tveklöst ett uttryck för rasism, men de behöver inte nödvändigtvis vara det. I de flesta fall är de istället ett resultat av bristen på alternativa förklaringar. Det är liknande anledningar som gör att folk kommer till slutsatser som att sex timmars arbetsdag eller stora satsningar på välfärden säkert hade varit trevliga och bra, men ändå antagligen är omöjliga. Hur ska det genomföras? Och vem ska betala?

I någon utsträckning bär alla på rasistiska fördomar och att dessa ökat och fått en större spridning är oundvikligt under en situation med en så intensiv rasistisk propaganda från borgerligheten. Men det betyder inte att alla blivit ideologiska rasister. De flesta som stödjer SD och som ger sitt stöd till regeringens flyktingpolitik gör det i brist på alternativ.

Rasism inom arbetarklassen

Oavsett hur djupt rotade ökningen av rasismen och de rasistiska fördomarna är, måste vi vinna över de SD-väljare som tillhör arbetarklassen. Att hävda att alla SD-väljare är fienden är att se en del av arbetarklassen som fienden. Som marxister menar vi att man absolut måste förstå att det finns splittring inom arbetarklassen, och att rasism existerar också där. Det är ABC att arbetarklassens medvetande är långt ifrån perfekt.

I ett kapitalistiskt samhälle, där vi omges av borgerlig propaganda i media, skola och samhället i stort kommer naturligtvis alla påverkas och mer eller mindre anta dessa idéer. Borgarklassen använder sig av förtryck för att splittra arbetarklassen och ställa olika delar emot varandra. Ju mer de behöver attackera arbetarklassen desto mer kommer de använda rasistisk propaganda för att splittra arbetarklassen och motverka enad kamp.

Uppgiften är att hitta sätt att överbrygga alla motsättningar inom arbetarklassen, eftersom de i grunden är falska. Om vissa delar av arbetarklassen diskrimineras på arbetsmarknaden, vilket förtryck oundvikligen leder till, sätter detta press nedåt på hela arbetarklassens löner och arbetsvillkor. Även om det bara "drabbar" en del av klassen kommer alltså alla i slutändan att vara förlorare. Arbetare har inte olika intressen bara för att de kommer från olika länder, lika lite som de har det för att de har olika kön eller hudfärg. Eller på grund av knäppa åsikter, för den sakens skull. Hela arbetarklassen har ett intresse av att bekämpa rasism.

För revolutionära marxister är dessa saker ganska enkla att förklara. Problemen i samhället beror inte på flyktingar utan på kapitalismens kris. Detta gör att systemet inte kan erbjuda förbättringar, bostäder och arbeten på samma sätt som det gjort tidigare. Det finns enorma resurser i samhället, nog för att finansiera både flyktingmottagande och välfärd många gånger om. Problemet är bara att dessa rikedomar ägs av landets 148 miljardärer. Vi har inte problem med invandring, utan en gemensam fiende i det kapitalistiska systemet.

Arbetare som inte själva tillhör en särskilt förtryckt minoritet (t.ex. vit industriarbetarklass) måste vinnas till ett perspektiv om klasskamp, och förstå att det bara är den gemensamma klassfienden som tjänar på att vi slåss inbördes. För att kunna föra klasskampen framåt måste de solidarisera sig med de delar av arbetarklassen som drabbas av olika slags förtryck – däribland rasism. Det kommer ibland krävas skicklighet och tålamod för att förklara detta, men mer än det behövs det ett tydligt klassperspektiv.

Den organisation som har störst antal invandrare som medlemmar är idag facket. De arbetare som röstar på SD är med andra ord inte sällan medlemmar i samma klassbaserade organisationer som de invandrare som SD hetsar emot. De kommer förr eller senare dras in i en gemensam klasskamp. Under kampens gång lär man sig snabbt vilka som är vänner och fiender, och att man måste hålla ihop med sina arbetskamrater oavsett om man heter Anders, Stina eller Ali.

Vi får inte falla i fällan att se vissa mindre förtryckta delar av vår klass som fiender, eftersom vi då hjälper borgarklassen att härska genom att söndra – något som endast gynnar dem. Ju mer splittrade vi är desto lättare kan de genomföra sina attacker. Ju mer enade vi är desto svårare är det för borgarklassen att krossa vår kamp. Det betyder inte att vi ska ha acceptera rasism, utan tvärtom att vi måste lära oss att argumentera emot splittrande idéer på ett lugnt, systematiskt och tålmodigt sätt.

De flesta förstår kanske att en och samma arbetare mycket väl kan bära på flera olika och inbördes motsägande idéer – samtidigt. Vissa idéer kan vara reaktionära, medan andra kan vara väldigt revolutionära. Detta gäller särskilt när kapitalismen är i kris och folk radikaliseras, men man hindras från att ta en socialistisk väg av en extremt högervriden arbetarrörelse. Vi måste lära oss att ta fasta på det revolutionära och bekämpa det som är reaktionärt i arbetares tänkande.

Tydliga exempel från Europa

För ett parti som gärna vill framstå som ett parti i kontakt med vanliga människor, lever SD i en sällsynt inskränkt fantasivärld av konspirationsteorier där islam, skolavslutningar, slöjor och halalslakt är viktigare än allt annat. Detta är ett sätt att maskera att de är ett högerparti bland andra. De är antifackliga, manschauvinistiska och arbetarfientliga.

I en serie filmer under hösten har LO avslöjat SD:s politik. SD föreslår bland annat en sänkning av de kommunala statsbidragen med 90 miljarder kronor under fyra år. Det skulle innebära enorma nedskärningar, exempelvis en minskad personal inom skola, vård och omsorg med omkring 290 000 anställda. Detta ställer upp bestämda gränser. Hur kommer nämligen SD:s väljare, som står till vänster i frågor om välfärd, svara på detta?

Förr eller senare kommer SD att tvingas ta ansvar för den högerpolitik som de står för. De kan bara framstå som ett anti-etablissemangs parti och fånga upp missnöjet så länge de är i opposition. Våra grannländer Norge och Finland är tydliga exempel på detta, där SD:s syskonpartier har suttit med i regeringen under den senaste perioden, och där det under de sista två åren genomförts stora nedskärningar och attacker mot arbetsrätten.

Den 28 januari 2015 deltog 1,5 miljoner i en generalstrejk mot nedskärningar i Norge. Bara två månader senare nådde Fremskrittspartiet sin lägsta notering på 19 år, ned från 16,3 procent i valet 2013 till bara 9,9 procent. En liknande men mer dramatisk utveckling genomgick Sannfinländarna i Finland, som fick 17,7 procent i valet i maj, men som efter storstrejken mot nedskärningar i september ramlade ned till 10,7 procent. Dessa partier har sedan dess delvis återhämtat sig i opinionen på grund av flyktingkrisen, men också detta är rent tillfälligt. Under förhållanden av kamp kommer det snabbt att blåsa bort igen.

Under en period av mindre kamp, och mer högerpolitik förd av arbetarpartier kombinerat med passivitet från fackföreningarna, kommer rasistpartierna stärkas. När grekiska socialistpartiet PASOK genomförde nedskärningspolitik, stärktes fascistpartiet Gyllene Gryning. Efter alla nedskärningar under Hollande – en president, låt oss komma ihåg det, som valdes 2013 för att sätta stopp på nedskärningarna – blev rasistiska Front National största parti i regionalvalet 2015. Bristen på ett vänsteralternativ kan bli ödesdigert, och det är inte uteslutet att SD under vissa förhållanden kan bli största parti.

Men vi har också sett att Gyllene Gryning inte lyckades kanalisera den grekiska arbetarklassens missnöje, utan att det tvärtom uttrycktes genom vänsterpartiet Syriza. Orsaken var att de var den mest trovärdiga kraften mot den misskrediterade nedskärningspolitiken. Gyllene Grynings väljare sympatiserade till och med med vänsterregeringens tydliga hållning mot trojkans nedskärningar i januari, vilket faktiskt tvingade dem att säga nej till nedskärningarna. Ett annat exempel: I Storbritannien har Labours nyvalda vänsterledare Jeremy Corbyn i vissa opinionsundersökningar varit mer populär bland de som röstar på rasistpartiet UKIP, än hos de som röstar på Labour.

När klasskampen bryter ut och rasisterna själva genomför eller stödjer en högerpolitik intar klassfrågan förarsätet och rasisterna avslöjar vilken klass de försvarar. Då står rasisterna svarslösa. SD kommer alltså stoppas på tre sätt: genom klasskamp, genom att de avslöjar sig som ett högerparti när de sitter vid makten och genom att det finns ett alternativ till vänster.

Vi har råd med flyktingar

Vad kostar flyktingar? Man hör ofta att flyktingmottagande egentligen är lönsamt. Ekonomin går ju plus när folk arbetar, och vi behöver fler händer inom vården. Visst är det på många sätt ett idiotantagande att tro att vi går back på att ta emot vuxna och arbetsföra människor. Det säger sig självt att det lönar sig för kapitalisterna att anställa människor som redan har utbildningar, är i arbetsför ålder och direkt kan arbeta. Man kan hoppa över kostnaden för hela grundskolan, gymnasiet och universitet och direkt håva in vinsterna.

Men just nu råder massarbetslöshet. Även om behoven är enorma inom exempelvis vården, vet vi också att folk knappast får börja jobba bara för att det behövs. Det är ett faktum att många taxichaufförer har läkar- och ingenjörsutbildningar som de fått i sina hemländer – och att kapitalismen inte kan dra fördel av detta. Systemets drivkraft är nämligen inte att tillgodose några behov, utan jakten på profit. Det kan inte ge alla människor jobb, eftersom man bara anställer utifrån lönsamhet och budgetar.

Resonemanget är alltså i stort sett korrekt, men ofta alltför abstrakt. Här förstår oftast arbetare på ett instinktivt sätt kapitalismens begränsningar bättre än många vänsterreformister. Flyktingar är inte nödvändigtvis en hjälp för en kapitalistisk ekonomi när behoven av arbetskraft är mindre. Alla som kommer hit kommer inte att få ett arbete. Det är en omänsklig uträkning, men så lever vi också i ett fruktansvärt och omänskligt system.

Massarbetslösheten visar hur vansinnigt det kapitalistiska systemet är. Det kan inte ens ta tillvara alla människors förmåga att arbeta. I den meningen är flyktingarna oerhört väl "integrerade" i det svenska samhället – de har svårt att få jobb och bostad, skolorna är dåliga och så vidare. Naturligtvis har nyanlända det svårare än dem som varit här länge eller är födda i Sverige, men i grunden möter de en värre variant av precis samma problem.

Men vi måste också ha ett svar på SD:s fantasisiffror om kostnaderna för invandring. Och det är inte särskilt svårt om man tar det i sina rätta proportioner.

Sanningen är att vi lever i ett klassamhälle. Bara två personer ur den härskande klassen, Stefan Persson och Ingvar Kamprad, äger mer än vad halva Sveriges befolkning gör tillsammans. Om man slår ihop kostnaden för 160 000 flyktingar under 2015, har inte ens SD:s fantasiuträkningar en chans att kunna komma i närheten av bara de pengar som dessa två individer har undangömt i skatteparadis. Dessa rika parasiter äger och kontrollerar ekonomin, ruvar på enorma bankkonton och häckar i miljardvillor i landets överklassghetton. Det är problemet! (För mer om invandringens påstådda kostnader, se Vad varje människa bör känna till om invandring, ETC 2015)

Anledningen till att vi inte har bättre välfärd, jobb och bostäder, är att ingen politiker vågar ifrågasätta och ännu mindre ta över den härskande klassens rikedomar. Alla andra förklaringar som politikerna viftar runt med är bara tomt prat. Välfärd mot flyktingmottagning säger de? Men samma politiker vill ju försämra välfärden och sänka skatten för de rika! Vi måste avslöja högerns och SD:s floskler och dimridåer. Utan ett perspektiv om kamp mot den härskande klassen och en socialistisk samhällsförändring kan vänstern knappast vinna trovärdighet.

Vänsterpartiets roll

1 maj GBG 2013. Foto: Soroush DashtestaniVem ger idag ett klassperspektiv på situationen? Vänsterpartiets lösning hittills kan sammanfattas: Bättre välfärd och sänkt arbetslöshet ger lägre stöd för SD. Det är som vi sett helt riktigt att söka ursprunget till SD:s frammarsch inom arbetarklassen i nedskärningar inom välfärden, försämrad sjuk- och arbetslöshetsersättning, och så vidare.

Vänsterpartiets ledning för just nu en begränsad och reformistisk politik. Under parollen "V gör skillnad" har man beskrivit höstbudgeten som ett framsteg och en seger. Man vill framhålla att saker nog blir bra, om bara Vänsterpartiet får många röster så att de har ett bra utgångsläge i parlamentariska förhandlingar med sossarna.

Höstbudgeten innehöll givetvis flera positiva reformer – egentligen återtagna kontrareformer – som den avskaffade tidsbegränsningen i sjukvårdsförsäkringen och höjt tak i a-kassan. Det gör nog lite skillnad. Och det är inte dåligt att visa när man nu lyckas få igenom saker, men man måste också kunna säga några bistra sanningar. Det som gjorts är inte mycket mer än vissa akutåtgärder som borde ha gjorts för länge sedan, och vi har det på många sätt sämre nu än för 10 år sedan.

Taget i sin helhet ligger höstbudgeten väldigt långt ifrån det blygsamma reformprogram som Vänsterpartiet presenterat under senare år. Vad hände exempelvis med kraven på sex timmars arbetsdag, förbud mot vinster i välfärden och 200.000 nya jobb i offentlig sektor? Om man inte är skarpt kritisk riskerar man nästan enbart att fungera som ett vänsteralibi till Socialdemokraterna, och detta tyvärr alldeles oavsett vad man hade för avsikt.

Hela 31 procent av befolkningen ser idag SD som det parti som "tydligast antagit en oppositionsroll". Närmast efter ligger Moderaterna med 15 procent, medan Vänsterpartiet bara får 4 procent. Bara fyra procent för ett Vänsterparti utanför regeringen! Detta om något borde vara en väckarklocka, och kräva minst en kriskommission, extrainsatta möten och mycket mer.

En revolutionär utväg

Vi kan tyvärr inte vinna tillbaka SD-väljare genom vädjanden till allmänna mänskliga värden. Den politiken har lett oss in i en återvändsgränd. Den desperata situationen i omvärlden och bristen på kamp har gjort delar av arbetarklassen uppgivna och nästan desperata. Man börjar se om sitt eget hus, upptagen av idén att man inte "kan hjälpa alla".

Problemet är inte bara vad som har hänt, utan också vem som har gjort vad. Analysen är därför ofullständig utan att konstatera att det är socialdemokraterna som under tre mandatperioder åren 1994-2006 varit drivande bakom högerpolitiken. När arbetarpartierna är de som genomför nedskärningar och försämringar, tenderar arbetare att bli desillusionerade. Detta förklarar att många av de arbetare som idag röstar på SD var sådana som för 20 år sedan röstade på S. Det behövs därför en medveten kamp för att bryta sossehögerns dominans inom arbetarrörelsen, till att börja med genom att Vänsterpartiet bryter med dem.

Vår strategi kan inte bara vara abstrakta idéer om att "rusta upp välfärdsstaten" eller liknande. Det är en utopi att tro att några stora problem kommer att gå att lösa inom kapitalismens ramar utan våldsamt motstånd från den härskande klassen. Detta gäller hundra gånger mer när systemet är i kris. Vi måste se hur en förändring konkret ska genomföras, av exakt vilka krafter och hur det ska organiseras. Sedan måste vi slåss för att bygga precis ett sådant kämpande alternativ.

Vissa har sagt att vänstern måste sluta möta SD på gator och torg. Detta är felaktigt, precis av den anledningen att vänstern måste hitta en väg att vinna radikaliserade arbetare och ungdomar här och nu. Först när de organiserats, bland annat genom att vänstern protesterat sida vid sida med dem, kan vi vinna dem till bredare uppgifter. Därför måste vi kasta oss in i varje protest mot SD, och inte ge dem en millimeter på gator och torg. På så sätt kan vi stärka våra styrkor – kämpande arbetare och ungdomar.

En del har fört fram att det behövs ett "vänsterpopulistiskt" alternativ – vad det nu innebär – men inser inte att skiftet av politik måste åtföljas av ett skifte i hur man arbetar. Men man kan inte lyfta sig själv i håret. År av passivitet och brist på kamp kan tyvärr inte vändas genom ett enkelt skifte i retorik. Dessutom räcker det inte med ett parti i stil med Syriza. Om man inte antar ett socialistiskt program där man är beredd att avskaffa kapitalismen om man kommer till makten – och förklarar att det är det man tänker göra så kommer man att falla för pressen och genomföra nedskärningar och försämringar. Kapitalismens kris gör att borgarklassen inte accepterar något annat – det såg vi i hur man pressade Syriza-regeringen i Grekland till att kapitulera.

Vi måste organisera och kämpa tillbaka, och hela tiden föra fram och koppla varje delkamp till en bredare kamp för socialism. Vi måste säga att varje seger bara är tillfällig inom kapitalismen, och att den enda slutliga utvägen är en socialistisk revolution. Vänsterns styrkor måste skolas i detta perspektiv, genom marxistiska studier som anknyter och kopplas till den dagliga kampen.

Erfarenheten av krisen kommer att göra att fler och fler människor börjar se igenom systemet, men det kommer inte att ske över en natt. Stora händelser kommer att krävas. SD vid makten kommer att avslöja sig själva och den ökade rasismen från borgerligheten föder samtidigt ett ökat motstånd emot den. Polariseringen vi ser idag är bara det första stadiet i en ny period av intensiv klasskamp. Vi måste förbereda oss för det idag och inte bli för nedslagna av allt reaktionärt skräp som nu drar fram över Sverige.

Vad borgarklassen än så länge utlöst är bara början. Illusionerna om att Sverige är ett mer humant land än andra börjar falla sönder. Kapitalismens verkliga ansikte börjar visas. Men i takt med att situationen blir allt värre kommer en motoffensiv att växa fram. Det bådar gott för den revolutionära marxismens styrkor, och en socialistisk vänster, om den börjar förbereda sig redan idag. SD är en oundviklig följd av den nuvarande situationen, men i takt med att krisen utvecklas och kampen skärps kommer de mer och mer att fungera mer och mer som ett vanligt högerparti. Vi kan alltså vinna mot SD, därför att det system de försvarar i det långa loppet är dödsdömt.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 11 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.