Kommer Ryssland att invadera Ukraina?

av Jack Halinski-Fitzpatrick (Översättning: Stefan Kangas)
Bild: In Defence of Marxism

Under de senaste månaderna har världens massmedier fyllts av diskussioner om ett nytt krig i Europa. Enligt USA har Ryssland flyttat mer än 100 000 soldater till gränsen mot Ukraina. De genomför också gemensamma militärövningar med Vitryssland (Belarus). USA och Nato har haft en rad samtal med Ryssland men hittills har inget av dem löst situationen. Vad kommer Putin att göra?

Det är mycket spekulationer om vad Putin har för avsikt att göra. För det första måste vi varna för att alla påståenden om en "nära förestående rysk invasion" som högljutt basuneras ut av västmedierna bör tas med en stor nypa salt. Dessa historier har uppfunnits av CIA i syfte att påverka den allmänna opinionen. Än mindre trovärdiga är påståendena från Zelenskijregeringen i Kiev om bland annat att ryssarna förbereder en "falsk flagg"-operation för att rättfärdiga ett militärt ingripande. Det vi bevittnar är ett propagandakrig och bör bedömas därefter. Detta gäller naturligtvis även uttalanden från Putin och Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov.

Kommentatorer i väst har pekat på en lång essä som Putin skrev i juli förra året, där han beskrev Ryssland och Ukraina som "ett folk". Andra pekar på uttalanden från Lavrov som anklagar Nato för att vara ett "projekt som syftar till att ta över de territorier som lämnades försvarslösa när Warsawapakten och Sovjetunionen kollapsade" (min kursiv). Detta är, påstår vissa, bevis för att "Putin vill ha tillbaka imperiet".

Rysslands armé är uppenbart överlägsen Ukrainas och skulle kunna invadera landet relativt enkelt om den bestämde sig för det. Chefen för Ukrainas militära underrättelsetjänst ska ha sagt att "det finns inte tillräckliga militära resurser för att slå tillbaka ett fullskaligt angrepp från Ryssland om det börjar utan att vi har stöd från västliga styrkor". Samma artikel citerar Rob Lee, en före detta amerikansk marinsoldat, som sade att ryska missiler skulle kunna "tillintetgöra en betydande del av Ukrainas militär på mindre än en timme".

Foto: Public domain

Men även om det kanske kan gå att genomföra en invasion relativt enkelt, är det mycket svårare att hålla sig kvar i eller ta över ett land. Detta såg vi med USA:s invasion av Irak och Afghanistan. Putin skulle behöva överväga risken för att ställas inför ett lokalt uppror. Opinionsundersökningar har visat att 58 procent av alla män eller en tredjedel av alla medborgare skulle vara beredda att slåss mot Ryssland i händelse av en invasion. New York Times citerade också en ukrainsk befälhavare, Oleksandr Pavlyuk, som påstod att landet skulle starta ett "partisankrig" om det blev nödvändigt.

Det står klart att en betydande del av den ukrainska befolkningen skulle vara motståndare till en rysk invasion. Sedan Maidanprotesterna 2014, som ledde till Janukovytjregeringens fall, har den ukrainska staten främjat reaktionär ukrainsk och antirysk nationalism och högerextrem ideologi. Stödet för Nato växte enormt åren efter Rysslands annektering av Krimhalvön. Enligt en opinionsundersökning nyligen skulle 60 procent av alla ukrainare rösta för ett Natomedlemskap i en folkomröstning, även om landet är splittrat längs geografiska linjer där de västliga och centrala delarna är tydligt för, medan öst och syd med liten marginal är mot (opinionsundersökningen innefattade bara de delar av Donbass som står under Kievs kontroll). Det är därför osannolikt att Ryssland skulle kunna införliva Ukraina med vapenmakt.

Fred Kagan, en före detta professor i militärhistoria vid den amerikanska militärens skola i West Point, uppskattar att en ockupation av Ukraina skulle kräva en soldat för var tjugonde invånare, för att bekämpa motståndet. Det skulle innebära att det behövdes en styrka på 325.000 bara för att hålla Kiev och Ukrainas viktigaste städer i syd och öst. Det är inte troligt att Putin kommer att vara villig att betala ett så högt pris.

Vad vill Putin?

Ryssland har ställt krav på USA och Nato, bland annat att de ska avstå från militär verksamhet i det forna östblocket, inte stationera missiler inom räckvidd för att nå Ryssland och ett stopp för Natos expansion österut.

Västmedia har framställt dessa krav som helt orimliga, men det är rent hyckleri. 1989 lovade USA:s dåvarande utrikesminister James Baker att "det inte kommer att bli någon expansion av Nato ... en enda tum österut". Sedan dess har Nato expanderat 100 mil österut och dessutom lovat att både Ukraina och Georgien kommer att bli Natomedlemmar i framtiden.

Foto: kremlin.ru, Wikimedia Commons

Ryssland uppfattar denna militärallians som ett hot. Ukraina är också en av de största mottagarna av militärt stöd från USA. Sedan 2014 har de fått 2,5 miljarder dollar. Man kan bara föreställa sig hur USA:s regering skulle reagera om Kanada eller Mexiko anslöt sig till en militärallians med Ryssland eller Kina. Efter att ha skrivit under INF-avtalet om att avskaffa medel- och kortdistansrobotar 1988, bröt USA ensidigt avtalet 2019.

USA klagar om de heliga principerna "nationellt självbestämmande" och "gränsernas okränkbarhet"... men bara när det passar dess egna imperialistiska intressen. USA är det mäktigaste imperialistiska landet på planeten och har aldrig tvekat inför att avlägsna regeringar och invadera länder för att försvara sin egen kapitalistklass intressen.

De kastade sig in i krig i Irak och Afghanistan och har hela tiden betett sig aggressivt mot Ryssland. Nato har omgett landet med militärbaser, och de har organiserat "färgrevolutioner" i länder som Georgien och Ukraina som installerat västvänliga regimer. Maidanrörelsen provocerades fram av den tyska och amerikanska imperialismen. Detta rubbade balansen mellan Ryssland och väst i Ukraina genom att hota att skära av Ryssland från Ukrainas ekonomi, som av historiska skäl har starka band med Ryssland.

Putin, som försvarar den ryska kapitalistklassens intressen, vill helt klart pressa tillbaka Nato. Kriget i Georgien 2008 var en vändpunkt i det avseendet. Efter flera år av förnedring från imperialisterna i väst satte Ryssland ned foten. Det fanns inte mycket som USA kunde göra.

På samma sätt var det med Obamas så kallade "röda linjer" i Syrien 2013. I det fallet var väst inblandade i en kampanj för att understödja ett islamistiskt uppror för att störta Assad, som varit en trogen allierad till Ryssland. Det blev dock snabbt tydligt att USA inte var villiga att sätta in markstyrkor för att avsluta jobbet. Ryssarna insåg att det var fritt fram att intervenera för att stötta upp Assadregimen och bibehålla Rysslands enda militäranläggning vid Medelhavet. USA kunde bara se på medan Ryssland och Iran krossade deras jihadistiska proxystyrkor i Syrien.

Detta följdes kort därefter av annekteringen av Krimhalvön 2014, som också har en viktig strategisk och historisk betydelse för den ryska härskande klassen. Washington protesterade och hotade Ryssland med att det skulle få konsekvenser. Trots att man införde sanktioner förblir Krim en del av den ryska federationen åtta år senare, och det finns mycket litet som USA kan göra åt saken.

Allt detta har gett Putin mod och drivit på hans ambitioner om att återupprätta Ryssland som den viktigaste regionalmakten i Östeuropa och Centralasien. Detta stegrades efter att han intervenerade för att stötta upp regimerna i Belarus och Kazakstan, vilket ökade båda ländernas beroende av Ryssland.

Efter USA:s nederlag i Afghanistan anser Putin att tiden återigen har kommit för att hävda den ryska kapitalismens intressen och göra motstånd mot väst. Som en typisk gangster använder han hot på världsscenen för att få ett övertag. Politico påstår att han sade till diplomater i november att ett visst mått av anspänning skulle tvinga väst att ta Ryssland på större allvar. Syftet med att flytta ett stort antal trupper till den ukrainska gränsen är att uppnå just det.

Det spekuleras redan i en cyberattack som tog ned 70 av den ukrainska regeringens webbplatser på order av Putin. Ryssland har också genomfört stridsövningar med soldater och pansarvagnar medan samtalen ägde rum, och det rapporteras nu om ytterligare övningar i Vitryssland. Putin hotar Ukraina för att tvinga USA och Nato till förhandlingsbordet för att diskutera ett tillbakadragande av Natos styrkor från Östeuropa, och att Minskavtalet ska genomföras (det fredsavtal som undertecknades med Ukraina om landets östliga regioners status, vilket skulle konsolidera Rysslands inflytande i landet).

Även om en fullskalig ockupation är utesluten, är det inte bara tomma hot från Putin. Det är möjligt att Ryssland skulle kunna lansera ett "mindre krig" eller en precisionsattack mot ukrainska militäranläggningar. Kommentatorer i väst säger att detta skulle kunna innefatta en fullständig annektering av Donbassregionen, som redan kontrolleras av proryska styrkor, skapandet av en landväg till det tidigare annekterade Krim, eller att man återupplivar det så kallade "Nya Ryssland"-projektet, som skulle innebära ett försök att "skära av Ukraina från Svarta havet".

Men det framstår som osannolikt att Putin skulle vilja annektera Donbass. Att lämna dessa regioner som de är i dag – i praktiken kontrollerade av Ryssland men fortfarande en del av Ukraina – ger Putin ett betydande inflytande i landet. På motsvarande sätt skulle "Nya Ryssland"-projektet innefatta att ta staden Odessa, en stad med över 1 miljon invånare, varav 68 procent är etniska ukrainare, vilket skulle bli kostsamt och sannolikt även föra med sig ett motstånd mot ockupationen. Det framstår därför som att om – och det är ett stort om – Putin skulle gå i riktning mot ett militärt ingripande, så skulle det mest troliga vara att det syftade till att skapa en landkorridor som förenar Donbass med Krim.

Putins andra motiv är uppenbart att elda på den ryska stormaktsnationalismen i ett försök att avleda folk från problemen på hemmaplan. Putin kunde rida på vågen av en oljeboom i många år, då förtroendet för honom låg på omkring 70 procent. Detta växte till 85 procent efter den chauvinistiska stämningen som följde annekteringen av Krim. Men hans popularitet har börjat dala, och låg strax över 50 procent 2020 – enligt vissa undersökningar till och med ännu lägre.

Detta beror på flera olika faktorer. Coronapandemin har dödat omkring 320.000 ryssar enligt de officiella siffrorna. Med de fallande oljepriserna efter krisen 2008 har den ryska ekonomin också hamnat i svårigheter. Detta innebar att reallönerna föll med 11 procent 2013–2020. Dessutom ligger inflationen på över 8 procent, vilket försämrar arbetarklassens levnadsstandard ytterligare. Detta var den verkliga anledningen till de protester som utlöstes av arresteringen av Navalnyj förra året, och till det dåliga resultatet för Putins parti Enade Rysslands i valet.

En del av motivet är därför sannolikt ett försök att få liv i reaktionära nationalistiska stämningar för att stävja den växande ilskan inom den ryska arbetarklassen. Men att använda hotet om krig för att piska upp nationalism är en helt annan sak än att faktiskt ge sig in i ett utdraget och kostsamt krig, vilket skulle få motsatt effekt. Detta är ytterligare en anledning till att en fullskalig invasion är högst osannolik: det skulle inte gynna Putin.

USA:s svaghet

USA-imperialismen har hittills inte mött Ryssland med särskilt mycket mer än prat. Vita husets pressekreterare Jen Psaki avvisade Rysslands krav och förklarade att de inte skulle "kompromissa om de grundläggande principer som den europeiska säkerheten är byggd på". USA:s utrikesminister Antony Blinken utropade att USA var "redo att svara kraftfullt på ytterligare rysk aggression".

När man tittar närmare på saken ser man att detta kraftfulla svar enbart handlar om "kraftfulla ekonomiska åtgärder", "ytterligare försvarsmateriel till Ukraina" och ett löfte om att "stärka våra Natoallierade på östflanken". På samma sätt har Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg utropat att "vi har trupper, vi har styrkor", men underlåtit att presentera några detaljer om vad mer exakt det är som de skulle kunna göra. Joe Biden har också framhållit att det är "uteslutet" att USA skulle gå in med sin militär för att försvara Ukraina.

Bild: NATO, Flickr

USA-imperialismens relativa försvagning, som i detta fall avslöjas genom dess ovilja att gå in med marktrupper, leder den till en reträtt, vilket försvagar den ytterligare. På en presskonferens den 19 januari påpekade Biden att hans "gissning" var att Putin "skulle gå in". Men han tillade att västs svar skulle bero på "vad [Ryssland] gör. Det är en sak om det är ett mindre intrång och sedan måste vi [Nato] bråka om vad vi ska göra och inte göra".

Från USA-imperialismens synvinkel bör skillnader med deras europeiska allierade inte diskuteras öppet. Men på grund av USA:s svaghet kan de inte tvinga igenom en enad linje från Nato som svar till Ryssland. Detta visades också av att den franska presidenten Emmanuel Macron nyligen uppmanade till enskilda samtal mellan EU och Ryssland.

USA är uppenbart bekymrade över att deras svaghet ska visas upp inför världen, vilket är anledningen till att vissa delar av USA:s härskande klass kan luta mot en mer oförsonlig hållning. Men det finns gränser för vad de faktiskt kan göra. Efter två påfrestande krig i Irak och Afghanistan finns det ett massivt motstånd mot krig i USA. Allt detta återspeglar USA-imperialismens relativa nedgång, och att den inte längre kan agera världspolis på samma sätt som tidigare. Den kan inte tvinga sina allierade att agera enat, och det har uppstått ett manöverutrymme för mindre makter där de kan visa sina muskler på regional skala.

Sanktioner

Det enda USA och Nato kan göra är ytterligare sanktioner. Diskussionerna har handlat om allt ifrån att utesluta Ryssland från betalsystemet Swift, vilket skulle försvåra för landet att agera på världsmarknaden, till att blockera importen av varor som smartphones och bildelar, eller att skrota gasledningen Nord Stream 2 som ska transportera rysk gas direkt från Ryssland till Tyskland utan att den behöver passera genom Ukraina.

Om Ryssland hade bestämt sig för att invadera Ukraina, så hade sanktioner inte räckt för att stoppa det. Trots att sanktionerna uppskattas ha minskat tillväxten med omkring 2,5–3 procentenheter per år har de inte uppnått sina mål. Många av sanktionerna infördes i kölvattnet efter annekteringen av Krim, men de har helt misslyckats med att få Putin att backa från annekteringen.

Som Financial Times förklarar, har den ryska staten försökt minska sitt beroende av det globala finansiella systemet. Vad detta innebär är att sanktioner faktiskt riskerar att drabba EU hårdare än Ryssland. EU importerar över 40 procent av sin gas och en fjärdedel av sin olja från Ryssland. Att stänga ute landet från betalsystemet Swift eller att stoppa Nord Stream 2 – särskilt i en situation med kraftigt höjda gaspriser – framstår inte som särskilt attraktivt för EU:s ledare.

Detta gäller i synnerhet för Tyskland, det viktigaste kapitalistiska landet i Europa, och det land som är mest ekonomiskt beroende av Ryssland. De tyska kapitalisterna är inte särskilt entusiastiska inför sanktioner och Berlin har anammat en avgjort mindre stridslysten inställning än Washington. Den tyska flottans befälhavare tvingades avgå för att han sagt detta offentligt, när han sa att Krims status inte kommer att återställas och att Putin vill "och förtjänar antagligen" att "behandlas med respekt". I en intervju med tidningen Süddeutsche Zeitung sade Tysklands förbundskansler Olaf Scholz att alla sanktioner som infördes mot Ryssland i händelse av en invasion av Ukraina måste vara "genomtänkta" eftersom "ingen ska ha några illusioner om att det finns några åtgärder som inte får konsekvenser för oss". Detta vid en tidpunkt när Washington vill att deras europeiska allierade ska hantera Ryssland så att de kan fokusera på Kina.

När det kommer till att blockera Rysslands import av teknologi, räcker det med att vissa länder är beredda att bryta mot en sådan blockad för att hela företaget ska bli helt ineffektivt. USA kan försöka blockera smartphones eller vad de vill från att komma in på den ryska marknaden, men det är enkelt att föreställa sig att Kina skulle vara mer än villiga att kliva in och täcka upp för detta.

Kan de komma överens?

Frågan nu är: vart är denna situation på väg? USA:s främsta mål är, enligt deras nationella säkerhetsrådgivare Jake Sullivan, att "avskräcka en rysk militär invasion av ytterligare ukrainskt territorium". USA-imperialismen vill bibehålla sin kontroll över Östeuropa, men för att kunna rikta sin uppmärksamhet mot Kina förflyttar de just nu tyngdpunkten bort från Europa och Mellanöstern. Detta skapar möjligheter för Ryssland att göra motstånd mot vad de ser som en hotfull framryckning från väst.

USA är ovilliga att använda sina trupper för att försvara Ukraina militärt, och sanktioner kommer inte att räcka för att få Putin att retirera, vilket innebär att de kommer att tvingas till ytterligare eftergifter. Det viskas redan om detta. Som The Economist påpekat, lämnar det tidigare citerade uttalandet från Sullivan öppet för möjligheten att Ryssland annekterar de regioner som vill bryta sig loss från Ukraina. Det har också pratats om att USA överväger en minskning av sina styrkor i Östeuropa. Detta förnekades av Biden, men Antony Blinken var svävande när han svarade på frågor om tunga vapen i Polen i CNN. Andra, såsom den före detta högste direktören för Rysslandsfrågor i det nationella säkerhetsrådet, har föreslagit att Nato formellt skulle kunna åta sig att förhindra att Ukraina går med i Nato under ett bestämt antal år.

Bild: public domain

Vid sidan av hotet om sanktioner har Nato varit beredda att erbjuda vissa eftergifter i fråga om "vapenkontroll" och att göra mer ansträngningar för "genomskinlighet i fråga om militär aktivitet". På samma sätt har en högt uppsatt rådgivare till Vita huset avslöjat att USA varit villiga att "utforska ... ömsesidiga begränsningar i storleken och omfattningen på militärövningar". Detta avfärdades av den ryska förhandlaren Sergej Ryabkov, som sade att samtalen kommit in i en "återvändsgränd", eftersom dessa eftergifter inte tillmötesgick Kremls viktigaste krav. Med andra ord anar Ryssland att de kan vinna ännu större eftergifter.

På den senaste presskonferensen efter de misslyckade samtalen med Ryabkov presenterade Biden det senaste om de eftergifter som de kan gå med på. Enligt presidenten skulle Rysslands två viktigaste önskemål vara att Ukraina "aldrig ska bli en del av Nato" och att det inte ska finnas några "strategiska vapen stationerade i Ukraina". Vad gäller det andra kravet sade han att "vi kan nog komma fram till en lösning". I frågan om huruvida Ukraina skulle kunna gå med i Nato, påpekade han att detta "på kort sikt" var "inte särskilt sannolikt" och att detta innebar att "det finns utrymme för att lösa frågan om han vill göra det". Han påpekade också att ett toppmöte med Putin var "en möjlighet".

Att Ryssland inte kommer att pressas tillbaka av sanktioner och att USA är ovilliga att förplikta sig att försvara Ukraina militärt är redan det en seger för Ryssland och Putin. Detta visades tydligt på ett möte mellan Blinken och Lavrov den 21 januari. Biden beskrivs nu som "helt villig" att ta upp samtal med Putin. Putin verkar å andra sidan beredd att låta Biden vänta, och Lavrov sade att framtida samtal skulle kräva "seriösa förberedelser". Att få till stånd ett toppmöte med USA:s president är i sig en seger för Putin.

Den mest sannolika utgången är därför att de pågående samtalen mellan USA och Ryssland slutligen leder till att USA tvingas till någon form av eftergifter. Mindre angrepp från den ryska sidan kan inte uteslutas, men en fullskalig invasion av Ukraina är extremt osannolik. USA kommer att försöka hålla de eftergifter de gör bakom kulisserna och utmåla varje utgång som en seger. Men det som allt detta visar är att USA inte på något sätt är "tillbaka", och att Putin, som är fullt medveten om detta, utnyttjar situationen till fullo.

Situationen i Ukraina återspeglar världssituationen. När det kapitalistiska systemet befinner sig i en allmän tillväxtperiod och det finns tillräckligt med rovbyte att dela på mellan de olika ländernas kapitalistklasser, kan systemet framstå som stabilt. När systemet är i kris försöker varje nationalstat i stället gynna den egna härskande klassens intressen desto mer kraftfullt, vilket leder till slitningar och bråk som det vi nu bevittnar. Detta förvärras av krisen för USA-imperialismen, som inte längre kan diktera villkoren för världsrelationerna som den brukade, vilket tidigare bidrog till att stabilisera relationerna. I dag har USA-imperialismen tvärtom mer och mer blivit en faktor som bidrar till instabilitet. Den växande instabiliteten är det viktigaste kännetecknet på den period vi lever i. Den är en återspegling av ett sjukt system.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 12 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.