Det första fallet av covid-19 i Storbritannien upptäcktes redan i slutet av januari, men den brittiska regeringen tonade ner hur allvarlig situationen var och vidtog inga åtgärder förrän spridningen eskalerat bortom kontroll.
Den brittiska regeringens initiala strategi var att befolkningen skulle utveckla flockimmunitet – mot ett virus som man fortfarande inte vet så mycket om. För bara några veckor sedan skröt premiärministern Boris Johnson om att han skakade hand med coronapatienter, men nu har han precis själv kommit ut från intensiven. Regeringen har, för att skydda ekonomin från att skadas, riskerat befolkningens liv och hälsa.
Den statliga sjukvården var under extrem press redan innan den påverkades av pandemin. Bristen på skyddsutrustning har varit enorm och det kommer larm om sjukvårdspersonal som använder plastpåsar för att inte gå helt utan skydd. Åtminstone sju personer ur vårdpersonalen har redan dött av coronaviruset. Trots att den brittiska sjukvården länge var ett föredöme för resten av världen så måste läkarna nu välja vilka som ska få vård baserat på vem som har bäst chans att överleva.
Premiärministern Boris Johnson talar gärna om sin uppskattning för arbetarna i sjukvården, men är mindre intresserad av att faktiskt ordna de resurser de behöver. Att hans parti har stått för decennier av nedskärningar som lagt grunden för den nuvarande krisen i NHS (National Health Service) verkar han passande nog också ha glömt.
Regeringen har presenterat krispaket på mer än 350 miljarder pund, varav 330 miljarder går direkt till företagen. De som permitteras ska få 80 procent av lönen, vilket är en kraftig lönesänkning som kommer få katastrofala konsekvenser för de som redan nu lever på marginalen. Räddningspaketet omfattar inte heller stöd till de som fortfarande arbetar men har fått sina timmar hyvlade. Dessutom ska staten stå för hela kostnaden för de som permitteras. Dessa gåvor till storföretagen kommer att betalas med nedskärningar som kommer slå mot arbetarklassen, mot just de som redan lidit och fått utstå stora risker under pandemin.
Den brittiska arbetarklassen har svarat på krisen med solidaritet. Nära 200 000 har erbjudit sig att volontärarbeta i sjukvården och det har skapats över 3000 lokala stödgrupper spridda över hela landet. Arbetare som inte fått den lön de är berättigade till har gått samman för att kämpa för den. Ett exempel på det är arbetarna på pubkedjan Wetherspoon som strejkade för att få ut sin lön – och segrade.
Regeringen skyddar kapitalisternas vinster framför sin egen befolkning. Detta är inte något som folk kommer glömma när pandemin är över. De kommer att minnas vilkas arbete det var som behövdes för att samhället skulle fungera – och det var inte kapitalisternas.