Den 25–29 september hade det brittiska Labourpartiet sin årliga kongress. Genom avstängningar, fusk och demoralisering vann partihögern en rad segrar som stärkte partiledaren Keir Starmers kontroll över partiet. Arvet från Corbynåren har nu grundligt rensats ut.
Under upptakten till partikongressen hade högern gjort allt för att få en majoritet av ombuden. Partigruppen i Nottingham East uteslöts bara dagar innan man skulle välja sina ombud till kongressen. När Truro och Falmouth skulle ha sitt årsmöte ställde regionkontoret helt sonika in mötet. I Norwich South uteslöts Josh Cole-Hossain ur partiet dagar innan han skulle ställa upp i valet till ombud.
Om en partiförening trots allt hade lyckats välja ett vänsterombud hade högern ett annat kort i bakfickan: uteslut ombudet. Under dagarna före uteslöts flera demokratiskt valda ombud – vissa fick reda på att de blivit uteslutna samma dag som kongressen skulle börja!
Om dessa metoder använts av Putin eller någon annan fiende till västmakterna hade tidningarna nästa dag varit fulla med krigsrubriker om diktatur och valfusk, men när det är byråkratin i arbetarrörelsen som gör det i borgarklassens intressen bemödar man sig inte ens att skriva en notis.
Corbynåren var en chock för det politiska etablissemanget i Storbritannien. Särskilt valet 2017 när han kom en hårsmån från att vinna fick varningsklockorna att ringa i borgarklassen. Därför var Starmers viktigaste uppdrag på kongressen att introducera regler som skulle göra det svårare för en ny vänsterperson att ställa upp som partiledarkandidat. På kongressen röstade man igenom nya regler som säger att man behöver stöd från 20 procent av parlamentsledamöterna om man ska få ställa upp i partiledarvalet.
Vänstergruppen Momentum med flera tog strid för att avsätta partisekreteraren David Evans, som ansvarat för uteslutningarna av vänsterpersoner ur partiet och med rätta är hatad av partivänstern. Man förlorade omröstningen, men sanningen är att man bara hade fått en ny partisekreterare som fortsatt uteslutningarna i ökad takt ändå. Bara genom att avsätta Starmer och återta partiledarposten skulle man kunnat vända utvecklingen till vänsterns fördel. Vänstern inom Labour har hela tiden backat när man borde tagit strid.
Vänsterns stora misstag var att inte rensa ut partihögern när man hade makten. Hade vänstern visat en hundradel av den beslutsamhet som högern nu visar i sin kamp mot partivänstern, hade det varit omöjligt för högern att återta makten i partiet.
Labourpartiet fortsätter att ligga långt efter Torys i opinionen, men det är inget som bekymrar partihögern. De är nöjda över sig själva för att de besegrat vänstern. Men de ska inte känna sig alltför övermodiga; vi är inne i en period av djup ekonomisk kris. Radikaliseringen i samhället som Corbynrörelsen visade prov på finns kvar och kommer att fortsätta. Just nu pågår det en strid inom fackförbundet Unison där högern vägrar erkänna att man besegrats av vänstern. Inom hela fackföreningsrörelsen pågår det en radikalisering vilket valet av Sharon Graham till ny ordförande för UNITE är ett exempel på. Förr eller senare kommer det få en påverkan på Labourpartiet där vänstern återigen kan komma till makten, men denna gång med viktiga lärdomar i bagaget från Corbynåren: ut med högern, för ett socialistiskt program!