Ledare för Revolution nr 4: Sänk kapitalismen – inte lönerna!

av Revolution
Bild: CC0 Public Domain

Trots dåliga resultat och vikande världsmarknad väntas aktieutdelningarna i år bli 200 miljarder, upp från förra årets 173 miljarder. Med sådana pengar skulle man ha kunnat finansiera exempelvis 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön, gratis kollektivtrafik, förskola och tandvård – allt detta och mycket mer därtill. Istället blir det pengar rätt ned i fickan på landets redan stenrika miljardärklass.

Samtidigt kräver kapitalisterna och deras politiska representanter sänkta lägstalöner. Det skulle innebära att många som redan har svårt att få pengarna att räcka till skulle få det ännu svårare. De lägst betalda arbetar ofta deltid, och får alltså redan en låg lön. Vi skulle därför se ännu fler arbetande fattiga, som tvingas arbeta på flera jobb för att överleva. Fler skulle tvingas söka försörjningsstöd (socialbidrag) och genomgå den förnedrande så kallade behovsprövningen. Och så vidare.

Detta är ett illa dolt sätt för dem att krama ut ytterligare några miljarder ur arbetarklassens arbete. För att få det att låta lite bättre, motiverar de det hela genom att påstå att sänkta lägstalöner skulle leda till fler jobb. Enligt deras resonemang har arbetare bara att välja mellan lönesänkningar eller växande arbetslöshet. Pest eller kolera.

Meningen är att vi alla ska bli "hungrigare", mer underdåniga och angelägna om att behålla jobbet. Särskilt giftiga är deras påståenden om att detta är ett sätt att få nyanlända flyktingar i arbete – vilket är ett konstlat sätt för dem att säga att flyktingmottagande måste innebära lönesänkningar över hela linjen. Detta är grundfalskt.

Men varför finns det arbetslöshet? Beror den verkligen på att vi har så höga löner?
Det vi ser framför oss är vad Marx kallade för en överproduktionskris, som kännetecknas av att man kan producera mycket mer än man kan få sålt. Detta är en oundviklig konsekvens av ett system där en klass utsuger en annan. Arbetarna får aldrig betalt för hela värdet av det de skapar, och efterfrågan kan därför i sista hand aldrig motsvara ett ständigt växande utbud.

Ingen stimulanspolitik i världen kan därför heller i grunden rucka på det kapitalistiska systemets inneboende tendens till kriser. Inte heller kan man lösa arbetslösheten. Företagen anställer bara när de kan tjäna pengar på det – och de har redan svårt att få sålt alla varor.

Just nu har företagen extremt mycket pengar staplat på hög, och får tillgång till oerhörda mängder billigt kapital tack vare riksbankens kvantitativa lättnader och negativa ränta. De använder i stor utsträckning detta kapital till spekulation, och inte till några produktiva investeringar.

Ingen mår bättre av att någon flyttar pengar fram och tillbaka mellan olika konton på börsen. Men det är precis vad de gör. De kan just nu göra större vinster på detta helt fiktiva sätt än genom att bygga några fabriker. Detta är i sig tillräckligt för att visa att kapitalisterna inte längre spelar någon positiv roll i att utveckla ekonomin och samhället. Under kapitalismens ålderdom kan det knappast vara på något annat sätt.

Men nationalekonomerna och högern försöker få oss att tro att ekonomin är en svart låda där vi ska mixtra med olika variabler utifrån för att få ut något magiskt resultat. Och det är en ganska bra bild av den anarkiska, oplanerade kapitalismen.

Men det måste inte vara så. Krisen är skapad av människor.

Det är enkelt att förstå att bostadsbristen går att lösa, för att ta ett exempel, när det i Sverige finns nästan 6000 arbetslösa byggnadsarbetare. Sätt dem i arbete bara! Nog räcker de 200 miljarderna som nu går till aktieutdelningar till det också.

Det är inte arbetare som har för mycket pengar, utan det är kapitalisterna. Det är deras pengar vi måste ta. Det enda sättet att genomföra detta är att ta makten över ekonomins viktigaste delar, bankerna och storföretagen. Det kräver att arbetarklassen tar över och driver ekonomin efter en rationell plan. Då kunde vi se till att lösa bostadsbristen, och sätta alla i jobb genom att dela på jobben. Det är extremt enkla problem att lösa när vi väl har makten, men det kräver en socialistisk revolution.

Mot oss har vi en alltmer kraftlös kapitalism, som håller sig med politiker och proffstyckare som lika gärna kunde leva på en annan planet. Fler och fler inser vilken sida de står på – och att det inte är deras. Marxisternas uppgift är att bygga alternativet, och slåss för en verklig framtid för vår klass och hela mänskligheten.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 11 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.