LO:s ”märke” – ett sätt att hålla tillbaka kampen

av Stefan Kangas och Fredrik Albin Svensson
Landsorganisationen. Bild: LO

Den 4 april gick LO-ledningen ut i ett gemensamt uttalande med Svenskt Näringsliv, som gick ut på att övriga fackförbunds lönekrav inte fick överstiga industriavtalets 2,2 procent. Detta var en kniv i ryggen på Målarna och Byggnads som precis stod inför strejk. Den fackliga centralorganisationen LO:s Facebooksida fylldes av ilskna kommentarer, och många pratade med rätta om ett svek.

Arbetarna är föremål för ohämmad exploatering (utsugning), ända tills de organiserar sig i fackföreningar. Då kan de kollektivt vägra arbeta, strejka, tills de får igenom sina krav. Detta förklaras gärna inom LO med det fackliga löftet: vi arbetare lovar varandra att inte jobba till lägre lön än den vi nu kommer överens om. Facket bildades som en kamporganisation för arbetarklassen, och de som valdes till förtroendeposter var de som förtjänat kamraternas förtroende.

Men i de imperialistiska länderna har en facklig byråkrati kunnat utvecklas tack vare de enorma profiter som borgarklassen gör. Ett skikt av arbetarklassen beviljas privilegier och en bekväm position i det borgerliga samhället. De bildar en arbetararistokrati, som Engels beskrev första gången i 1800-talets fackförbund i England.

Detta ser vi konkret resultatet av i Kommunalskandalerna, men samma beteende återfinns i alla fackförbund, och inte minst bland socialdemokratiska toppolitiker. Man har höga löner, som inte beror på utgången i löneförhandlingarna till skillnad från medlemmarnas.

Under årtionden har de vant sig vid att förhandla med kapitalisterna som motpart, i alltmer centraliserade förhandlingar där medlemmarna har lite att säga till om. Passiviteten är därför stor, många lämnar facket och många ser idag facket mer som ett försäkringsbolag än en kämpande organisation.

Avtalen som skrivs under tenderar att bli det minsta möjliga som medlemmarna i facket kan gå med på. Ledningarna begränsar och håller tillbaka kampen, och strejkar mest för att lätta på trycket när missnöjet underifrån annars riskerar att bli för stort. De tar ingen ordentlig strid, utan fungerar som en stabiliserande faktor för borgarklassen, som ett extra utskott av staten.

Det spruckna "märket"

Det så kallade "märket" har varit ett tak på de genomsnittliga löneökningarna, som ska sättas av exportindustrin, där det huvudsakliga fackförbundet är IF Metall. Det innebär att ingen annan ska få igenom högre löneökningar än industriarbetarna. Det har skötts genom den så kallade LO-samordningen som infördes 1998, som inneburit en gemensam kravlista i ett flertal avtalsrörelser.

Men i årets avtalsrörelse sprack den. IF Metall krävde löneökningar på 2,8 procent, men Kommunal krävde extra löneökningar för undersköterskor på 400 kr utöver detta. Men även de traditionellt sett mer stridsvilliga 6F-fackförbunden och Pappers krävde marginellt mer, 3,2 procent. Detta ledde likväl till hårda attacker från både Svenskt Näringsliv och ledningen för IF Metall i en rad utspel. "Hela lönebildningsmodellen" var hotad, hette det.

Samtidigt gick borgarklassen på offensiven, pressad av den allt djupare ekonomiska världskrisen. I sina olika sektorer krävde de frysta ingångslöner och sifferlösa avtal, full kontroll över schemaläggning och förenklade regler för visstidsanställning. Industrikapitalisternas representanter, Teknikföretagen, krävde att löneökningarna stannade mellan 0–1 procent och mer flexibel arbetstid med rätt att utan vidare beordra lördagsarbete.

Men i slutändan gav Teknikföretagen 2,2 procent löneökning, utan de hotande försämringarna. De var rädda för vad som skulle hända om IF Metall gått ut i strejk. Hotet kom inte bara från metallarbetarna, utan från hela arbetarklassen, vars kampvillighet uttrycks genom det spruckna märket.

Andra fackförbund, framförallt 6F-förbunden Elektrikerna, Målarna och Byggnads, hade förberett sig för strid genom kampanjen "#jagärredo", som syftar på att de är beredda på att strejka, och har fått stark positiv respons från sina gräsrötter. Pappers hade redan i avtalsrörelsens början varslat om strejk.

Inom Kommunal har samtidigt skandalerna förlöst en ilska mot facktopparna, som gör att byråkratin pressas att visa att den också är stridsvillig. En strejk från IF Metall skulle, oavsett att inga förberedelser för en sådan verkar ha vidtagits alls, haft potentialen att kanalisera en oerhörd uppdämd ilska och kampvilja inom den svenska arbetarklassen. Det är vad borgarklassen skrämdes av, och det är den viktigaste orsaken till att Teknikarbetsgivarna lade sig.

LO-ledningen gjorde däremot snabbt ett uttalande med Svenskt Näringsliv om att andra lönekrav därmed inte fick överstiga 2,2 procent, vilket blev märket. Alla avtal sedan dess har också inneburit ungefär lika stora löneökningar och bara mindre justeringar i övrigt.

I jämförelse med arbetsköparnas offensiva krav har fackförbundsledningarna kunnat presentera detta som segrar, men frågan är vad det löser för arbetarna, som gjort sig redo att kämpa.

Märket är klassamarbete

Borgarklassens och fackledningens argument för att acceptera "märket" är att industrin är konkurrensutsatt på den internationella marknaden. Om vi har högre löneökningar slås de svenska företagen ut i den internationella marknadens konkurrens, påstår de. Med andra ord är det redan från början ganska klart, att det som ska försvaras är det svenska kapitalets vinster.

Denna klassamarbetsinställning har djupa rötter inom socialdemokratins ledning, men cementerades under efterkrigstiden. Kapitalet gjorde stora vinster, och i syfte att garantera dem gick LO med på den s.k. "solidariska lönepolitiken".

Den innehöll vissa bra aspekter, som att man såg till att arbetare i olika sektorer tjänade ungefär lika mycket, men garanterade samtidigt stora vinster till kapitalistklassen. Istället för att delta i och organisera en internationell kamp för bättre arbetsvillkor, skulle alltså svensk industri konkurrera ut industrin i andra länder genom att inte förbättra arbetarnas villkor i Sverige. Reformism och nationalism bär en långt åt höger!

Det är i själva verket just denna nationalistiska inställning som gör att företagen kan flytta arbeten över nationsgränser och vinstmaximera efter eget tycke, eftersom fackföreningarna hade behövt organisera internationell kamp för att slå tillbaka.

Märket byggde också på en helt felaktig idé om att det finns en slags lönepott, som har en given storlek, som bara kan fördelas på olika sätt inom arbetarklassen. Men ingen har hittills kunnat förklara, hur till exempel en städare får mer, bara för att en industriarbetare får mindre.

De olika företagen har ingen gemensam pott, där industriföretag för över sina extravinster från industrin till städföretag för att höja städarnas löner. De löneökningar som man frivilligt inte kämpat för har istället bara blivit ren vinst till kapitalisterna.

Sätt hårt mot hårt

Vad denna avtalsrörelse visat hittills är att borgarklassen börjar förbereda sig för större och hårdare attacker, men än så länge inte vågar gå på direkt konfrontation. De lutar sig istället på LO-ledningen. Varje dag upplever tusentals arbetare runtom i landet hur arbetsgivarna pressar igenom försämringar.

De kringgår rutinmässigt LAS på många arbetsplatser. De beordrar redan övertid betydligt mer än de får – även på helger. Och genom bemanningsföretagens utnyttjande av utländsk arbetskraft och unga bedrivs en regelrätt lönedumpning.

Den huvudsakliga skulden ligger på ledningen för IF Metall, som skrev på ytterligare ett dåligt avtal och sedan tillsammans med LO-ledningen och borgarklassen pressade andra fackförbund att följa efter. Om de hade gjort som 6F – förberett med en kampanj och sedan gått ut i strejk, så hade de kunnat få igenom verkliga förbättringar.

Men även Målarna och Byggnadsarbetarna hade kunnat vinna betydligt mer om de tagit ut fler direkt när de gick ut i strejk, samtidigt som övriga 6F-förbund omedelbart hade kunnat varsla om sympatiåtgärder. Många arbetare och ungdomar vet knappt om att det rådde strejk, och ännu mindre har de en aning om vad de skulle kunnat göra för att stödja strejkerna, så det är tydligt att man hade tjänat på att gå ut hårdare för att sprida medvetenhet.

Vi måste till att börja med byta ut det lager av korrupta fackbyråkrater som avslöjades i Kommunal, men som arbetare känner av i hela fackföreningsrörelsen. Vi måste kräva att få rösta om varje avtal innan det skrivs under för att se till att ledningen inte skriver på ett dåligt avtal när arbetare är beredda att strida för mer. Arbetarklassen har en kolossal potentiell makt, och det är dags att vi börjar använda den, som första steget mot ett samhälle där arbetarklassen kan styra produktionen själva.

Den kapitalistiska världskrisen är långtifrån över och tvingar den svenska borgarklassen att försöka öka den svenska ekonomins konkurrenskraft – det vill säga öka vinsterna genom att försämra löner och arbetsvillkor.

De kommer att återkomma med mycket större attacker i framtiden – och då med fulare metoder, hårdare attacker i media, strejkbrytare och mycket mer. De kommer inte att ge sig lika enkelt. Fackföreningsrörelsen måste vara beredda på detta och sätta hårt mot hårt.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 12 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.