M-KD-SD-L – en allians mot arbetare

av Leo Marklund
Bild: News Oresund/Flickr (CC BY 2.0)

I valet har borgarklassen satt sitt hopp till att en allians mellan Moderaterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Liberalerna ska lägga in en ny växel i attackerna mot arbetarklassen.

"För första gången på väldigt länge pekar även regeringens prognoser på att en genomsnittlig svensk blir fattigare, månad för månad. Allt har blivit dyrt. Smöret, kaffet och grönsakerna. Bensinen har blivit extremt dyr. Och bolåneräntorna rakar i höjden. Elräkningarna har blivit som ett enda stort omvänt lotteri där man aldrig riktigt vet hur stor förlusten kommer bli. På ett enda dygn blev elen 13 000 procent dyrare i Stockholm, Göteborg och Malmö. Hur är det ens möjligt i ett land som Sverige? Den 11 September går vi därför mot ett plånboksval."

Så beskrev Moderaternas Ulf Kristersson valet i sitt tal under almedalsveckan. Frågan är vems plånböcker hans politik är tänkt att fylla? Är det arbetarens eller direktörens?

Den moderata retoriken är inte ny. I spetsen för Allians-regeringarna 2006–2014 stod "Nya" Moderaterna. "Det nya arbetarpartiet" gick precis som nu till val på nedskärningar och utförsäljningar i arbetarklassens tjänst. I efterhand kan vi se vad resultatet blev: en a-kassa och sjukförsäkring i spillror, en välfärd såld till högstbjudande, en ökande fattigdom och en massiv ökning av klassklyftorna som gjort Sverige till ett av världens mest ojämlika länder.

I och med valet 2018 bröt Alliansen samman. Medan L och C valde att med den socialdemokratiska ledningen som skydd genomföra gradvisa och mindre direkta attacker, såg M och KD ett behov av att gå på arbetarklassen med hårdhandskarna. Föga förvånande är det de sistnämnda som en majoritet av borgarklassen nu backar. 

För den härskande klassen har frågan om rasism aldrig handlat om några principer, utan om vad som tjänar deras intressen bäst. I takt med att Sverigedemokraterna växte blev närmandet till dem bara en tidsfråga. 

På sitt typiskt röriga sätt förklarade Liberalernas partiledare Johan Pehrson i SR att de tvingats närma sig SD och börja delta i den rasistiska hetsen eftersom deras egna politik inte kunnat lösa några “centrala samhällsproblem”:

“Jag kan bara konstatera att partierna på ytterkanten har växt medan vi andra partier har varit oförmögna att lösa centrala samhällsproblem, då tenderar det att vara så att det finns partier som växer som säger att allt är typ invandrarnas fel, någon annan säger att det är de rikas fel. Så det där är något som vi har sagt, och det är ju mina medlemmar, det är ju medlemmarna i Liberalerna som har sagt, att vi ska föra samtal i sak och uppnå samsyn där vi tycker ganska lika.”

För att ingjuta förtroende i borgarklassen har samtidigt Sverigedemokraterna bekänt färg, och står numera öppet för skattesänkningar och friskolornas rätt att göra obegränsade vinster. Man har också svängt i sin inställning till EU och Nato för att gå resten av högern till mötes. 

Efter att liberalerna landat med båda fötterna på den blåbruna sidan står nu Moderaterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Liberalerna i enad front mot arbetarklassen. 

En försmak på vad som väntar om partierna får majoritet i riksdagen kan man få i de kommuner där M och SD redan styr tillsammans. I Sölvesborg har man ersatt kommunala äldreboenden med privata och satt stopp för bygget av fler hyresrätter. Efter att M, KD och SD tog över makten Svalöv 2019 med stöd av L har man minskat anslagen till skolan och genomfört omfattande bolagiseringar av kommunens fastigheter. I Hörby har man skurit ner bostadsstödet, stängt ett ungdomscafé och tagit bort fältassistenter. I Staffanstorp stoppar man satsningar på äldrevården och verkar för att få in fler friskolor i kommunen. 

På statlig nivå erbjuder partierna mer av samma sak. För att försvaga fackförbunden vill man förstatliga a-kassan, införa fler undantag från turordningsregler och införa så kallade inträdesjobb med lägre löner. Arbetsförmedlingen ska få den slutgiltiga dödsstöten genom att helt privatiseras. SD vill också avskaffa skyddsombuden, ett förslag direkt hämtat från Svenskt Näringsliv

Den ekonomiska politiken är med andra ord en fortsättning och en upptrappning av den gamla Alliansens attacker mellan 2006 och 2014, nu med silkeshandskarna av och i kombination med en enorm hets mot invandrare och unga i förorten. Moderaterna vill införa “visitationszoner” (rasprofileringszoner) där polis får visitera utan konkret brottsmisstanke och utvisa gängkriminella utan fällande dom. Liberalerna vill att gängkriminella barns föräldrar ska vräkas och att man ska omhänderta barn som inte går i förskola och inte kan tillräckligt bra svenska. Sverigedemokraterna vill att “asocial livsstil” ska kunna utgöra grund för utvisning och som “integrationspolitik” föreslår de att rätten till barnbidrag, bostads­bidrag, föräldrapenning och garanti­pension tas ifrån de som inte är EU-medborgare. Det finns ingen gräns för deras försämringar, utöver den som sätts av arbetarklassens förmåga att kämpa tillbaka.

Kapitalismen är ett system i djup kris. Den lösning som M, KD, SD och L representerar är att få arbetarklassen att betala för krisen med nedskärningar och längre löner. I “plånboksvalet” i september är en röst på dessa partier en röst på direktörens plånbok, inte på arbetarens. 

Med en sådan linje spelar borgarklassen ett högt spel. Man riskerar att väcka den björn som sover. Ett M-KD-SD-L-styre hade blivit den mest hatade regeringen på årtionden, och med hat kommer också viljan att kämpa tillbaka. 

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 12 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.