Mangrove: om hur enad kamp kan krossa rasismen

av Julia Blixt
Foto: Wikipedia/Fair use

I Steve McQueens Mangrove, första delen ur filmantologin Small Axe (2020), skildras den brittiska poliskårens och rättssystemets rasism och det motstånd som mobiliseras av det svarta lokalsamhället emot detta. I och med Black Lives Matter och den brittiska statens planerade inskränkningar i rätten att demonstrera, är filmens budskap brännande.

Filmen kretsar kring Frank Crichlow (Shaun Parks), ägare till den västindiska restaurangen Mangrove i Notting Hill, som blivit en samlingspunkt för lokalsamhällets svarta invånare, inklusive Svarta pantrarna-aktivister. Restaurangen utsätts för våldsamma trakasserier av polisen, som grundlöst anklagar ägaren för att använda restaurangen som täckmantel för bland annat prostitution och droghandel. Vi får bland annat i en kort scen se hur polisen spelar kort på sitt kontor, där vinnaren får gå ut och "haffa en svart jävel", för nöjes skull.

Redan tidigt i filmen, som baseras på verkliga händelser under 1970-talet, introduceras ett tydligt klassperspektiv. Svarta pantrarna-aktivisten Altheia (Letitia Wright) håller, på uppdrag av en fackförening, tal på en arbetsplats om behovet av organisering. "Sättet att gå med i kampen", säger hon, "är att vara en del av en kollektiv kamp". Det här är inte bara tomma ord, utan ett budskap som kommer spela en viktig roll genom hela filmen.

Med hjälp av Altheia och Darcus (Malachi Kirby) anordnar Frank en demonstration mot polisens attacker – en till en början fredlig demonstration, men som med polisens våldsamma ingripande leder till att nio av demonstranterna åtalas för olaga hot och upplopp, däribland Frank själv.

De nio åtalade personerna – svarta aktivister såväl som personer som deltog i demonstrationen och var på "fel plats vid fel tillfälle" – förstår att domstolen inte kommer att döma rättvist på grund av deras hudfärg. "Systemet är riggat" påtalas flera gånger av karaktärerna, och två av de åtalade kvinnorna brister ut i skratt efter att ironiskt ha konstaterat att "vi måste lita på det brittiska rättssystemet".

De åtalade förstår vad som krävs för att de ska frias. Det räcker inte med att polisens "bevis" och falska vittnesmål totalt dementeras, vilket de gör, men också att de måste stå enade. Man kan inte spela enligt systemets regler, just för att systemet är riggat. De tar med motståndet från gatorna in i domstolen. När Frank, livrädd för att hamna i fängelse, överväger att erkänna sig skyldig, övertalas han att hålla fast vid sin oskyldighet. Inte för sin egen skull, utan för sina systrar och bröders skull. Genom att agera som ett kollektiv har de en chans att faktiskt vinna fallet – ett fall som pekar på ett problem större än de själva.

När de slutligen vinner och frias i rättegången, är det inte ett bevis på att rättssystemet fungerar. Vad det bevisar är att det enda sättet att göra motstånd på är att på ett organiserat sätt stå enade mot förtryckarna – mot polisen och rättssystemet.

Ett halvt århundrade efter händelserna i Notting Hill är polisväsendet fortfarande systematiskt rasistiskt, vilket inte minst Black Lives Matter-rörelsen i USA under 2020 vittnade om. Poliskåren i Storbritannien är inte på något sätt annorlunda i dag än den var när Mangrove utspelar sig. När de två svarta kvinnorna Nicole Smallman and Bibaa Henry förra året hittades mördade, tog polisen selfies med kropparna och skickade runt till sina poliskollegor och utomstående. Svarta liv spelar ingen roll för polisen.

När det i mitten av mars i år organiserades en demonstration i London mot polisens våld, möttes det föga förvånande med våldsamt motstånd från just polisen med den taffliga ursäkten om risken för smittspridning (något som inte verkar vara en risk gällande trängseln i tunnelbanan). Lagförslaget som antagits i det brittiska parlamentet, som innebär att polisen får befogenheter att bryta upp demonstrationer och protester, är ett uttryck för hur staten hotas av att människor gör organiserat motstånd, och att rätten att demonstrera inte är säker i kapitalismen.

"Om kolonialismen för något gott med sig är det att den fört oss samman", säger Altheia. Det är samma budskap som Marx och Engels formulerade i Det kommunistiska manifestet fast med andra ord – genom sitt förtryck och utsugning skapar också det kapitalistiska systemet sin egen dödgrävare. Mangrove visar hur förtryck föder motstånd, men det är också en perfekt historisk inblick i polisens och statens rasism, samt deras roll som försvarare av det kapitalistiska systemet. Det är en hoppfull och inspirerande skildring av hur detta förtryck kan bekämpas genom enad kamp. Enad klasskamp är också det enda sättet att en gång för alla göra sig av med förtryck: genom att arbetarklassen tar makten över samhället, avskaffar kapitalismen och bygger ett socialistiskt samhälle.

Filmen finns på SVTplay och är tillgänglig t.o.m. 1 december 2021.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 11 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.