Marx filosofiska revolution – reflektioner om Teser om Feuerbach

av Alan Woods (Översättning: Stefan Kangas)
Foto: John Jabez Edwin Mayal/Wikimedia Commons (Public domain)

"Frågan om objektiv sanning tillkommer det mänskliga tänkandet – är inte en teoretisk utan en praktisk fråga. I praktiken måste människan bevisa sanningen, det vill säga verkligheten och kraften, jordnärheten, i sitt tänkande. Striden om tänkandets verklighet eller overklighet – utan hänsyn till praktiken – är en rent akademisk fråga." (Marx, "Teser om Feuerbach", punkt två)

Kunskapens problem har intagit en central position i filosofin i flera århundraden. Men detta så kallade problem uppkommer bara när den mänskliga kunskapen betraktas

a) som någonting skilt från en fysisk kropp, och

b) som något skilt från den materiella världen.

Vad vi har att göra med här är en ensidig syn på medvetandet, vilket ställs upp som ett hinder som påstås stänga oss ute från den "yttre" världen. I själva verket är vi en del av denna värld, inte skilda från den, och medvetandet skiljer oss inte från den utan knyter oss till den. Människors relation till världen var från första början inte kontemplativ utan aktiv.

Vi tänker inte bara med vår hjärna, utan med hela vår kropp. Vi kan inte se tänkandet som en isolerad aktivitet ("spöket i maskinen") utan som en del av hela den mänskliga erfarenheten, av människans sinnliga aktivitet och interaktion med världen och med andra människor. Det måste ses som en del av denna komplexa process av konstant interaktion, inte som en isolerad aktivitet som mekaniskt sammanförs med det.

Materialismen avvisar uppfattningen att sinnet, medvetandet, själen och så vidare är någonting skilt från materien. Tänkandet är bara hjärnans existensform, vilken precis som livet självt bara är materia organiserad på ett visst sätt. Medvetandet är det namn som vi ger totalsumman av hjärnans och nervsystemets aktivitet. Men, dialektiskt, är helheten större än summan av sina delar.

Detta materialistiska synsätt stämmer väl överens med de slutsatser som dragits av vetenskapen, vilken gradvis blottlägger hjärnan och avslöjar dess hemligheter. I motsats till detta framhärdar idealisterna i att se medvetandet som ett "mysterium" och någonting som vi inte kan förstå. Här dyker vår gamla vän själen triumferande upp tillsammans med det heligaste av heliga, änglarna, djävulen och alla andra mystiska attiraljer som vetenskapen borde ha förvisat till ett museum för länge sedan.

Descartes och dualismen

Bakom den filosofiska idealismens respektabla fasad döljer sig religion och vidskepelse. Idealismen är alltid i grunden religion. Den obefläckade och eviga själen skulle ha blivit inlåst i den imperfekta och kortlivade materiella kroppen, längtandes efter att bli frisläppt vid dödsögonblicket, då vi "överger spöket" och svävar upp till paradiset (om vi har tur).

På detta sätt sågs materien som en andra klassens medborgare, en sjaskig bonde, som var dömd att ge efter för hans majestät den odödliga själen. Idén är minst lika gammal som Platon och Pythagoras, som såg den fysiska världen som en dålig imitation av den perfekta idén (formen) som existerade innan världen var påtänkt.

Idén att själen existerar oberoende av kroppen fördes in i modern tid av den berömda franska filosofen Descartes (1596–1650). Han skapade förvirring i frågan och sedan dess har det rått ständig förvirring. Han införde konceptet dualism, som säger att tanken (medvetandet) är någonting skilt från materien. Här ses medvetandet som någonting som finns inuti kroppen, men är helt annorlunda från den. Dualismens oöverstigliga svårighet är denna: om medvetandet är helt skilt från den fysiska kroppen, hur kan de då interagera?

Misstaget är att behandla medvetandet som ett "ting", en skild existens, separat och avsides från människans sinnliga verksamhet. Den moderna vetenskapen har för alltid dömt ut uppfattningen om medvetandet som ett självständigt "ting". Vi vet nu vad Descartes inte kände till om naturens funktionssätt, molekylernas, atomernas och de subatomära partiklarnas värld, om de elektriska impulser som styr hur hjärnan fungerar. I stället för en mystisk själ börjar vi få en vetenskaplig förståelse av hur den mänskliga kroppen och hjärnan fungerar.

Nervcellerna fungerar både elektriskt och kemiskt. I änden av varje nervcell finns det specialiserade regioner, synaptiska terminaler, som innehåller stora mängder små vesikler som innehåller signalsubstanser. Dessa molekyler överför nervimpulser mellan nervceller. När en elektrisk nervimpuls har rest längs en neuron når den terminalen och stimulerar frisläppandet av signalsubstanser från vesikeln.

Signalsubstanserna reser längs synapsen (förbindelsen mellan närliggande neuroner) och stimulerar produktionen av en elektrisk laddning, som för nervimpulsen framåt. Denna process repeteras om och om igen tills en muskel rör sig eller slappnar av, eller ett sinnesintryck noteras av hjärnan. Dessa elektrokemiska förlopp kan betraktas som nervsystemets "språk", genom vilket information överförs från en del av kroppen till en annan. Denna vetenskapliga förklaring gör omedelbart upp med den mystiskt-idealistiska synen på tänkandet och medvetandet som någonting mysteriskt och oförklarligt skilt från naturens och andra kroppsliga funktioners normala funktionssätt.

Hand och hjärna

Den idealistiska synen på medvetande och språk står i motsättning till det vi vet om den mänskliga evolutionen. Den är abstrakt och godtycklig. Den är också ohistorisk. Relationen mellan tidiga människor (och förmänniskor) och den fysiska miljön bestämdes av behovet att hitta föda och undvika uppmärksamhet från rovdjur. Den upprätta gången (ett resultat av förändringar i miljön genom klimatförändringar) frigjorde händerna, som därför kunde användas för manuellt arbete.

Medvetandet uppstår tack vare hjärnans och det centrala nervsystemets evolution. Denna evolution är i sin tur intimt sammankopplad med människans praktiska aktivitet, det vill säga arbete. Människor förändrar sin omgivning genom fysiskt arbete, och förändrar därigenom även sig själva. Denna process har ägt rum under miljontals år och har sitt ursprung i tidigare stadier av evolutionen, i synnerhet övergången från ryggradslösa djur till ryggradsdjur, vilket leder till utvecklingen av ett centralt nervsystem och så småningom hjärnan.

Kopplingen mellan hand och hjärna är väldokumenterad. En växande manuell fingerfärdighet och utvecklingen av en uppsjö manuella aktiviteter ledde till en snabb tillväxt av hjärnan och en utökad förmåga för tänkande. I själva verket finns det en dialektisk relation mellan storleken på hjärnan, den upprätta gången och handens utveckling för specifika uppgifter. Den mänskliga handen är ett av evolutionens verkliga underverk! Den motsättliga tummen [i förhållande till de andra fingrarna] är den första anpassningen som gör att vi kan gripa tag i och hantera saker. Detta är den första förutsättningen för all vidare utveckling.

Aporna använde sina händer för att svinga sig i träden. De använde dem också för att gripa tag i pinnar och i vissa fall till och med som primitiva verktyg för ganska sofistikerade uppgifter som att gräva efter termiter. När våra avlägsna förfäder väl anammat den upprätta gången frigjordes deras händer för att experimentera med många andra uppgifter. Med ständig övning blev händerna hela tiden skickligare och mer förmögna att utföra förfinade och komplexa funktioner, i synnerhet att använda naturliga objekt som verktyg.

Det var handen som utvecklade hjärnan, och inte tvärtom. Detta kan ses även hos de lägre djuren. De begrundar inte heller världen – de äter den. På samma sätt får mänskliga spädbarn "kunskap" om världen genom att sätta den i sin mun. Likaledes är språket inte ett "verktyg", som en hammare eller spade som tillverkas och används när man vill. Språket utvecklas faktiskt tillsammans med medvetandet, som en produkt av den samhälleliga tillvaron och den kollektiva produktionen. Det "skapas" inte utan uppstår spontant från den kollektiva mänskliga aktiviteten och det sociala livet under en lång tidsperiod.

Den regelbundna användningen av verktyg och det kollektiva arbetet måste ha nödvändiggjort någon form av språk, vilket utlöste en hel serie av faktorer som är ömsesidigt beroende av varandra. Alla språkliga och sinnliga funktioner är tätt knutna till varandra. Dialektiskt blir orsak till verkan och verkan till orsak. Den mänskliga handen är tätt knuten till ögat och hjärnan och det behövs en betydande koordinering för att skapa också de mest rudimentära stenverktyg. Alla människor skapar och använder verktyg och den växelverkan som behövs mellan handen, ögat och hjärnan var det som drev utvecklingen av hjärnan under miljontals år. "Användningen av verktyg verkar ha föregått den betydande utvecklingen av hjärnan hos människan och förknippas med de mänskliga fossilen av typen Australopithecus." (H.J. Fleure and M. Davies, A Natural History of Man in Britain, s. 47.)

Den medvetna tillverkningen av grundläggande stenverktyg var den uppenbara drivkraften bakom bildandet av grundläggande begrepp och därför också hjärnans utveckling. Detta hade utan tvekan en inverkan på hjärnans inre struktur, vilket uttrycktes i att hjärnan blev större. Dessa omvandlingar, tagna i sin helhet, utgjorde det kvalitativa språng som skilde människan från alla andra former av levande materia. Vår art skapades därför inte av Gud i en särskild skapelseakt, utan är en produkt av evolutionen där den avgörande faktorn var det manuella arbetet. Som Engels förklarade för över hundra år sedan var det således inte hjärnan som utvecklade vår mänsklighet utan handen som utvecklade hjärnan.

Marx filosofiska revolution

I sin tredje tes om Feuerbach skrev Marx:

"Den materialistiska läran att människorna är produkter av omständigheterna och av uppfostran glömmer, att omständigheterna förändras av människorna och att uppfostraren själv måste uppfostras. I en sådan lära måste man därför dela samhället i två hälfter – varav den ena är upphöjd över samhället. Sammanfallandet av de förändrade omständigheterna och den mänskliga verksamheten, eller människans förändring av sig själv, kan bara fattas och rationellt förstås som revolutionär praktik."

Dessa korta meningar innebar en filosofisk revolution. Den store tyska filosofen Hegel kom nära att upptäcka sanningen, men misslyckades trots sitt kolossala geni att ta det avgörande språnget från teori till praktik, förblindad som han var av sina idealistiska förutfattade meningar. Hos Hegel förblir dialektiken höljd i dunkel, dess djupgående sanningar gömda i en mängd abstrakta och svårfattliga formuleringar. Det krävde Marx geni för att upptäcka den rationella kärna som låg dold i Hegels Logik och tillämpa den på den verkliga, materiella världen.

Med Marx träder filosofin äntligen fram ur den mörka och syrefattiga källare där den hållits isolerad genom århundraden av skolastiskt tänkande och drogs yrvaket fram i dagsljuset. Här förenas slutligen tänkandet med aktiviteten – inte med akademikerns ensidiga och rent intellektuella aktivitet, utan med den verkliga och sinnliga mänskliga aktiviteten. Den store tyska poeten Goethe bemötte det bibliska påståendet "i begynnelsen var Ordet" med att skriva: "i begynnelsen var Handlingen".

Men verkligt mänskliga aktivitet (arbete) är inte en aktivitet hos isolerade atomer. Den är av nödvändighet till sitt innersta väsen kollektiv. Det är kombinationen av individuella ansträngningar, strävanden och mäns och kvinnors kreativitet som ger upphov till civilisationens alla underverk. Detta är det konkreta förverkligandet av det som den gamle Hegel kallade enheten mellan det Enskilda och det Allmänna. Men likväl har denna nödvändiga enhet envist förnekats. Mänsklighetens tänkande och handlingar framställs inte som en kollektiv verksamhet utan som ett arbete utfört av isolerade individer.

Denna felaktiga idé är på samma gång en återspegling av borgerliga fördomar och ett försök att rättfärdiga det borgerliga samhällets strukturer, moral och värderingar – ett samhälle där egot ("individen") påstås vara allenarådande. I verkligheten krossas och förslavas den stora majoritetens individualitet under individualiteten hos den lilla handfull som äger och kontrollerar produktionsmedlen och således nyckeln till livet självt. Och för att säga sanningen drabbas även denna minoritet av krafter som de inte själva rår över.

Alienation och det borgerliga samhället

Den bortgångne Margaret Thatcher, som ingen sörjer, gjorde en gång det berömda uttalandet: "det finns inget samhälle". Men när Aristoteles sade att människan är ett politiskt djur menade han: människan är ett samhälleligt djur. Nyckeln till all mänsklig utveckling (inklusive tänkande och språk) är den samhälleliga aktiviteten och detta har sina rötter i det kollektiva arbetet. Hegel sade att rikedomen i en persons karaktär är rikedomen i dess sammanhang. En person som är strandsatt på en öde ö eller hålls isolerad i många år skulle snart upptäcka att deras förmåga att tänka och kommunicera allvarligt försämrats.

Kapitalismen tenderar att isolera, atomisera och alienera människor, som uppfostras att se sig som "individer", det vill säga isolerade atomer. Detta återspeglar borgerlighetens och småborgerlighetens samhälleliga vara, som innebär att de är i ständig konkurrens med varandra. Detta får sin återspegling i politiken, religionen och filosofin. Borgarklassen för sina första stora strider mot feodalismen under 1500- och 1600-talens religionskrig då protestanter hävdade varje individs rätt att tillbe gud på sitt eget sätt.

Den borgerliga individualismen var en progressiv kraft under den period när kapitalismen växte fram, när borgarklassen fortfarande kunde utveckla produktivkrafterna och flytta fram den mänskliga civilisationens och kulturens gränser. Men denna tid är försvunnen i historiens dimmor. Under epoken av kapitalistiskt förfall har individualismen blivit till ren egoism, själviskhet och omänsklighet. Den ger upphov till en likgiltighet inför andras lidande och underblåser barbariska stämningar och beteenden som hotar att underminera själva kulturens och civilisationens grundvalar.

Vi vill gärna tänka oss att vi är "fria" att göra vad vi vill. Men så är inte fallet. Som den tyske filosofen Leibniz en gång påpekade skulle en magnetisk nål om den kunde tänka utan tvekan inbilla sig att den pekade norrut av sin egen fria vilja. Under 1800-talet kämpade Darwin för att visa att människan inte var någon särskild skapelse av den Allsmäktige, utan hade utvecklats från djurriket genom evolutionen. Under 1900-talet visade Freud att många av våra handlingar är omedvetna och att den "fria viljan" i själva verket är en illusion.

I varje stadium har män och kvinnor emellertid försökt att förneka dessa fakta och försökt hävda en särskild, privilegierad status för människor i tingens stora ordning. Själva uppfattningen att vi inte är fria agenter och att våra handlingar bestäms av krafter vi inte kan förstå och kontrollera är djupt motbjudande för oss. Men som Hegel förklarade innebär frihet inte att förneka nödvändigheten utan att förstå nödvändigheten.

Medvetandet bestäms av den fysiska omgivningen. Om Albert Einstein hade fötts i en bondehydda i någon indisk by hade hans inneboende intelligens kanske gjort honom till en expert på att plantera ris, men är det någon som tror att han skulle ha upptäckt relativitetsteorin? Trotskij ställde en gång frågan: "Hur många Aristoteles är svinaherdar, och hur många svinaherdar sitter på kungatroner?"

Borgarklassens hela världsåskådning är egoistisk. Men det är helt annorlunda med arbetarklassen. Marx förklarar att utan organisation är arbetarklassen bara råmaterial för exploatering. Arbetarna tvingas samarbeta i kollektivt arbete vid produktionslinjerna där produktionen är social och inte individuell. En bonde kan säga: jag odlade det där kålhuvudet. Men ingen arbetare på Ford kan säga: jag gjorde den bilen.

Arbetarens medvetande är därför av naturen kollektivt. Arbetarklassens vapen har en kollektiva karaktär: strejken, generalstrejken, massmötet och massdemonstrationen. Individualismen är det som kännetecknar en strejkbrytare som sätter sina egna egoistiska intressen framför sina arbetskamraters. Det är därför som den kapitalistiska pressen alltid hyllar en strejkbrytares "mod" när han påstås stå upp för "individens frihet".

Män och kvinnor skapar sin egen historia genom att kämpa för förändring och forma de omständigheter som omger dem. Men genom att förändra de samhälleliga förhållandena förändrar vi även oss själva. Idén att det finns någonting fast och evigt som kallas "mänsklig natur" är en djupt ingrodd fördom men saknar grund i verkligheten. Den så kallade mänskliga naturen har omvandlats många gånger i historien, förändras fortfarande och kommer att förändras ännu mer i framtiden.

Vi lever i en alienerad och irrationell värld som människor inte kan förstå. I en sådan värld är rationellt tänkande inte fashionabelt. I en sådan värld är det bättre att inte tänka alls. Tomheten i den moderna borgerliga filosofin återspeglar denna idé på ett perfekt sätt, exempelvis i postmodernismens innehållslösa plattityder. Män och kvinnor känner att de har tappat kontrollen över sina liv, att de trängs undan av främmande och oförståeliga krafter som är bortom deras kontroll. Det mänskliga livet töms på allt sitt värde och mänskligheten kastas in i vildhet och våld som förstör grunderna för en civiliserad och rationell tillvaro. "Förnuft blir oförnuft", som Hegel uttryckte det.

Den alienation som är ett allomfattande kännetecken för livet i det moderna borgerliga samhället uttrycks till och med i populärkulturen. Hur kan man annars förklara denna märkliga moderna fascination för robotar, som där ofta får fly den mänskliga kontrollen och ta över världen som i Terminatorfilmerna? Sådana science fiction-verk säger oss väldigt litet eller ingenting om medvetandets natur, vare sig hos människor eller robotar, men säger däremot enormt mycket om den alienerade värld som människor lever i under 2000-talets första århundrade.

I Terminatorfilmernas mardrömsvärld har "ting" (maskiner, robotar) tagit över världen och förslavar människor. Men denna mardröm är redan verklighet. I vår tid har människor reducerats till ting, medan ting (särskilt pengar) värderas högre än människor. I antiken offrade hedniska präster spädbarn till Molok. I dag offras miljontals spädbarn varje år på kapitalets altare.

Det enda sättet att avskaffa denna känsla av alienation är att avskaffa dess materiella grundval. Det enda sättet att avskaffa irrationellt tänkande är att avskaffa det kapitalistiska samhällets irrationella relationer mellan människor. Det enda sättet att eliminera känslan att vi har tappat kontrollen över våra liv och öden är att störta de motsägelsefulla produktionsrelationerna och etablera en rationellt planerad ekonomi, där alla beslut tas demokratiskt av fria män och kvinnor.

I ett rationellt samhälle, det vill säga ett socialistiskt planerat samhälle, kommer tingens dominans över människan att ersättas av människans administration över tingen. Istället för att vara slavar under maskinerna kommer maskinerna att vara våra ödmjuka slavar. Under kapitalismen tjänar varje teknologiskt framsteg bara till att förlänga arbetsdagen och förvärra arbetarnas träldom. Under socialismen kommer människor att arbeta mindre och leva livet mer, istället för att slita längre för att producera ständigt växande mängder mervärde åt kapitalet.

De slående framstegen för vetenskapen och teknologin under det senaste århundradet har skapat de nödvändiga förutsättningarna för att omvandla planeten. Det som vetenskapen har avslöjat om hur universum fungerar är långt mer fascinerade, spännande och vackert än alla religionens påstådda "avslöjade sanningar". Genom att revolutionera sina livsvillkor kommer mänskligheten att bereda vägen för att omvandla sig själv och sätta stopp för vår arts förhistoria, så att människor kan leva, handla och tänka som människor och inte som djur – som fria män och kvinnor och inte som slavar.

Detta för oss tillbaka till Marx tredje tes där han skrev:

"Den materialistiska läran att människorna är produkter av omständigheterna och av uppfostran glömmer, att omständigheterna förändras av människorna och att uppfostraren själv måste uppfostras. I en sådan lära måste man därför dela samhället i två hälfter – varav den ena är upphöjd över samhället. Sammanfallandet av de förändrade omständigheterna och den mänskliga verksamheten, eller människans förändring av sig själv, kan bara fattas och rationellt förstås som revolutionär praktik."

Detta betyder helt enkelt:

För att revolutionera tänkandet är det nödvändigt att revolutionera samhället.

London, 17 maj 2013.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 11 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.