Massrörelsen i Iran: Ned med den Islamiska republiken! Ned med kapitalismen!

av Ylva Vinberg
Bild: Maysam Bizaer

Den revolutionära massrörelsen i Iran har sänt svallvågor över hela världen. Överallt organiseras demonstrationer för att stödja de modiga kvinnor och män som vägrar vika sig för regimens våld. Detta har även framtvingat ett låtsat stöd från politiker som till vardags nöjt inskränker demokratiska rättigheter i andra länder. Endast en klassbaserad solidaritetsrörelse kan erbjuda ett genuint stöd till de kämpande massorna i Iran. 

Det var tisdagen den 13 september som Jîna Mahsa Amini greps av sedlighetspolisen i Teheran för att ha burit sin slöja fel. Timmar senare hamnade hon i koma för att senare avlida på sjukhus. Amini är inte det första offret för polisvåld och för den ökända sedlighetspolisens trakasserier. Men hennes död blev droppen som fick bägaren att rinna över. Som kvinna och kurd blev hon en symbol för det brutala förtryck som både kurder och kvinnor lider under i Iran och tusentals gick ut i spontana protester över hela landet. På mindre än två veckor har protesterna spridit sig till minst 140 städer i alla landets provinser, och till sitt omfång överträffar denna rörelse alla de vågor av protester som skett sedan 2018. 

Regimen har svarat med att utlösa en våg av repression som beräknas ha dödat omkring 180 personer. Trots det har protesterna inte avtagit utan växt i styrka. De ungdomar som tagit täten i rörelsen är inte längre rädda för regimens repression. 

Under pressen från massornas ilska har delar av regimen tvingats att beklaga Aminis död och lova att saken ska undersökas. Detta är dock alldeles för lite, alldeles för sent. Slagord som “Död till Khamenei”, “Detta är ett blodigt år – Khamenei kommer att omkullkastas” och “Vi kommer inte gå hem förrän vi gjort revolution” visar att dessa ungdomar är inte intresserade av futtiga eftergifter: de vill se regimen falla. 

Varje försök att slå ned protesterna har radikaliserat rörelsen än mer. När regimen mobiliserade basijmilisen, en paramilitär ungdomsorganisation, svarade demonstranterna med parollen “Död åt basijen”. Runtom i landet har poliser och basijmilismän jagats iväg och misshandlats av demonstranter. Byggnader som ses som symboler för regimen har bränts ned. Porträtt av Khamenei har eldats upp. I Karaj, en industriell förort till Teheran, ropades slagordet “Ni kommer ångra dagen då vi beväpnar oss”, vilket sedan spred sig till andra städer. På sociala medier sprids otaliga videos på kvinnor som tar av sig sina slöjor och bränner dem. 

Efter att polisen genomfört räder på campus och i studentkorridorer för att fängsla studenter som deltagit i protesterna kallade studentkårer till en nationell studentstrejk, backat av 15 studentkårer på en rad olika universitet. Det följdes av att lärarnas fackförbund kallade till strejk med krav på ett slut på den våldsamma repressionen och att alla arresterade studenter skulle släppas. I Shiraz, Isfahan, Teheran och Khuzestan uppmanade de lokala  lärarfacken sina medlemmar att delta i protesterna. I flera städer har skolor stängts ned för att hindra strejkerna från att bryta ut. Oljearbetarnas råd för organiserandet av protester, en organisation som tidigare organiserat nationella strejker, hotade också med att kalla till strejk om inte regimens våld upphör. Om detta utvecklas till en verkligt nationell generalstrejk skulle regimens överlevnad verkligen stå på spel.

Rörelsens verkliga innehåll

I media har rörelsen beskrivits som ett kvinnouppror som huvudsakligen vill se ett slut på den lag som tvingar kvinnor att bära slöja, eller som att den enbart handlar om kampen för demokrati. 

Kvinnor har utan tvekan stått i framkanten av rörelsen och den förnedring som kvinnor och kurder måste utstå dagligen är naturligtvis en viktig faktor i dessa protester. Varje år åtalas 16.000 kvinnor av sedlighetspolisen för att ha burit sin slöja fel. 2000 kvinnor mördas årligen och kvinnor utgör bland de allra fattigaste i Iran. Få kvinnor har råd eller möjlighet att lämna sina män. 

Likaså utgör kurder bland de mest förtryckta. Arbetslöshet och fattigdom är särskilt utbrett i de kurdiska delarna av Iran, trots att dessa områden är rika på mineraler, olja och andra viktiga råvaror. Den iranska regimen har länge hållit tillbaka utvecklingen i dessa områden. 

Men lika lite som de tidigare protesterna kan reduceras till de enskilda frågor som utgjorde den tändande gnistan för deras utbrott, kan denna rörelse reduceras till att handla om kvinnor och kurders villkor. Folk från alla nationaliteter, män och kvinnor har deltagit i denna rörelse eftersom livet blivit allt mer ohållbart i Iran för den överväldigande majoriteten. Levnadsvillkoren tvingar massorna ut i kamp. 

Den avgående socialförsäkringsministern Ardalan Shekarabi har kallat det för “världens kanske första feministiska revolution”, men från en man som ägnat sin regeringstid åt att utförsäkra och förstöra livet för tusentals kvinnor ekar sådana ord tomt. Sådan “feminism” handlar om att tillsätta en regim som imperialismen i väst kan kontrollera, under en demokratisk täckmantel. Lyckligtvis har arbetare och unga i Iran helt andra avsikter, och en alltmer revolutionär medvetenhet. 

Detta ses inte minst bland arbetarna i den oberoende fackföreningen på sockerrörsfabriken Haft Tapeh, som spelat en ledande roll i de senaste årens strejkrörelser. Som de förklarar mycket väl, måste kampen mot förtryck också kopplas till kampen mot kapitalismen:

“Kapitalismens repressiva system exploaterar och förtrycker inte bara kvinnor och män som arbetare, utan även som kvinnor, etniska och religiösa minoriteter i syfte att splittra arbetarklassen. Vi menar att alla förtryckta grupper, samtidigt som de kämpar för sina specifika krav, måste enas mot förtryckarna – mot kapitalisterna!”

Det är tydligt att de gamla revolutionära traditionerna börjat återupplivas. Ett av de mest populära slagorden i den nuvarande rörelsen är “Kvinna, liv, frihet” – som anspelar på det populära slagordet från revolutionen 1979 “Bröd, frihet, sovjeter”, som i sin tur anspelar på “Fred, bröd, jord” från den ryska revolutionen 1917. 

Oavsett hur denna rörelse slutar kommer det inte vara den sista omgången protester i Iran. Även om den islamiska republiken skulle falla och någon typ av borgerligt “demokratisk” regim skulle införas, så skulle nya protester oundvikligen bryta ut. Den djupa ekonomiska kris som Iran befinner sig i är inte enbart ett resultat av omvärldens sanktioner. Det är också ett led i världskapitalismens kris. Kapitalismen kan inte erbjuda en värdig framtid för arbetare och fattiga i något land i världen. Kapitalismens återvändsgränd har lett till revolutioner och klasskamp i land efter land sedan 2011. Iran är ett av många exempel på hur massorna försöker hitta en väg ut. 

Ingen enhet med imperialisterna!

Från omvärldens politiker hörs nu samma innehållslösa och betydelselösa fördömanden som de alltid pliktskyldigt häver ur sig när de ser sig nödgade till det. Avgående utrikesministern Ann Linde twittrade om att “mänskliga rättigheter för alla iranier, inklusive rätten till fredlig protest, måste säkerställas”. Ulf Kristersson skrev att ”Sverige och EU ska vara en tydlig röst för kvinnors fri- och rättigheter. Våldet mot demonstranter måste upphöra och de ansvariga för Mahsa Aminis död ställas till svars”. I Stockholm slöt alla de svenska riksdagspartierna utom SD upp med varsin talare på Ardalan Shekarabis demonstration “till stöd för det iranska folket” den 28 september. 

Samma partier som bistår Turkiet i deras ensidiga krig mot kurderna för att få in Sverige i Nato, försöker nu alltså låtsas att de bryr sig om kurdiska kvinnor i Iran. Samtidigt som de vill utvisa kurder till Turkiet och blunda för vad de kommer utsättas för där, kräver de “rättvisa för Mahsa Amini”. 

De mest ihärdiga kraven på att “omvärlden ska agera” kommer från Vänsterpartiet. På sin Instagram argumenterar de för diplomatiska åtgärder och fler sanktioner mot Iran: 

“Det är dags för Sverige att öka trycket på regimen och göra en stark diplomatisk markering genom att kalla upp ambassadören omgående. Mer omfattande sanktioner mot regimen måste införas och de ekonomiska banden till regimen i Teheran klippas.”

Idén är alltså att det iranska folket ska bli hjälpta av att imperialistmakter som USA, Tyskland, Frankrike eller för den delen Sverige försöker få till en regimförändring. Detta är minst sagt historielöst. Det är bara att fråga massorna i Afghanistan, Irak och Syrien om deras liv blivit bättre av amerikanska bomber. 

Att imperialistmakter skulle vara intresserade av att “hjälpa” massorna i ett annat land att få ett bättre liv är höjden av naivitet. Det enda de är intresserade av är att främja sina kapitalisters intressen i andra länder på bekostnad av massornas levnadsvillkor. De har naturligtvis inte heller några som helst problem med att stötta brutala diktaturer. Hela 1900-talet är fullt av exempel på hur Storbritannien, Frankrike, USA med flera stöttat blodiga diktaturer i Mellanöstern, fällt regeringar som de inte ansett är tillräckligt lojala, och intervenerat militärt. 

Fler sanktioner skulle inte försvaga den iranska regimen. Under de senaste årtiondena har regimen använt sanktionerna för att skylla problemen på omvärlden och ena folket bakom sig mot det “yttre hotet”: mot USA-imperialismen som sägs bära all skuld. De enda som skulle drabbas är de iranska massorna som redan lever på existensminimum. 

I Iran finns det också en utbredd rädsla för att ett regimskifte skulle innebära en regim som kontrolleras av imperialismen i väst. Just nu är det enda alternativet som presenteras den USA- och saudi-backade Reza Pahlavi, son till den före detta Shahen. Ju fler tecken på att imperialisterna kan tänkas ingripa, ju mer ett regimskifte ses som synonymt med monarkins återkomst, desto mer kommer de iranska massorna tveka inför att lägga sin fulla kraft bakom rörelsen. Ett viktigt slagord som fått stor spridning under protesterna är “Död till förtryckaren, vare sig det är Shahen eller den Högsta ledaren”. Massorna i Iran vill varken ha den islamiska republiken eller en återupplivad monarkistisk och västvänlig regim.

Den vänster som argumenterar för att imperialisterna ska intervenera för att fälla Islamiska regimen agerar kontraproduktivt. Uppgiften för alla socialister måste alltid i första hand vara att avslöja sin egen härskande klass cyniska intressen. 

Arbetare och ungdomar världen över borde sluta upp i solidaritet med de iranska massorna. Men inte genom att kroka arm med monarkister som vill se Shahens återkomst och liberaler som vill se en västvänlig regim som låter USA plundra landet. Det var arbetarklassens generalstrejk som slutligen fällde Shahen i revolutionen 1979, och det är bara arbetarklassens självständiga organisering, styrka och makt som kan föra rörelsen till seger idag.

Revolutionen mot Shahen 1979. / Bild: sajedir



  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 12 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.