Under McDonald’s vakande öga

av Amanda Frånberg
Foto: Gerard Stolk/Flickr (CC BY-NC 2 0)

Minst en gång om dagen går någon av oss i personalen längs med McDrivens bilkö för att ta beställningar på en Ipad. Detta oavsett väder. Det händer att gästerna frågar mig skämtsamt om jag står där ute och fryser som bestraffning. Men vad de inte vet är att detta är min och många av mina kollegors favoritstation eftersom cheferna bara kan se oss genom en kamera.

Mitt första lunchpass var en måndag. Bilkön sträckte sig så långt McDonald's övervakningskameror kunde nå och jag stod i McDriven och frös. Fastän jag tar ca tre beställningar i minuten och knappt hinner hälsa på alla som rullar fram till luckan, blir jag med jämna mellanrum påmind av butikschefen att "fråga om de inte vill köpa en cookie till efterrätt!".

Varje sekund räknas, bokstavligt talat. Så fort mitt finger rör vid skärmen för att påbörja en beställning börjar datorn ta tid. När tiden passerat 30 sekunder blir siffrorna röda för att visa mig att beställningen tar för lång tid. Om jag försöker förklara något för en kund, avbryter skiftledaren mig snabbt: "Förklara inte. Säg bara att det är slut." Då och då gör chefen en veckouppdatering: genomsnittlig tid per beställning räknas ut i sekunder för att "motivera" oss.

Förutom headset och kameror stryker en "supervisor" omkring för att hålla koll på oss. Oförtröttligt ser och hör han allting – och när något är fel säger han till. "Du har fel färg på strumporna"; "stämpla ut innan du tar på dig din privata tröja" [vid rasten]; "säg 'smaklig måltid' i stället för 'hoppas det smakar'"; "drick inte vatten där gästerna kan se dig". En gång efter att en kollega råkat bränna mig med fritösen, frågade han mig faktiskt om det gick bra. Men jag misstänker att det handlade mer om ifall jag tänkte anmäla skadan än om mitt faktiska välmående.

Övervakningen håller oss tysta – hela stämningen är tryckt. Men ute i bilkön vid McDriven får vi en chans att prata. "Alltså jag vill verkligen sluta, men jag kan inte vara arbetslös till hösten", förklarar en kollega – och de andra stämmer in. För en gångs skull kan vi tala utan att någon hör oss. På vägen hem från jobbet berättar en annan att hon gråter på väg till jobbet, men alternativet är arbetslöshet.

Om någon skvallrar innebär det utfrysning, färre pass och eventuellt att man förlorar jobbet. Under min tid på McDonalds pratade vi aldrig om organisering, vilket vi hade behövt göra i hemlighet.

Senast i juli strejkade snabbmatsarbetare i nio städer i USA för högre minimilön. För att ta strid behöver vi agera kollektivt och beslutsamt. I offensiv strid för verkliga förbättringar, skulle det finnas alla möjligheter att organisera en arbetsplats som min. Det skulle snabbt förändra hela stämningen. Men Hotell- och restaurangfacket är just nu helt passivt, och då är det inte konstigt om folk drar slutsatsen att det inte är värt risken.

En typisk McDonald's-vd tjänar ungefär 2000 gånger mer än oss. I sista hand är det bara en revolution som råder bot på den extrema övervakningen, underbemanningen och osäkerheten, för att störta det system som tvingar oss alla att tävla om smulorna medan den parasitära eliten vältrar sig i överflöd som knappt går att mäta. Vi har ingenting annat att förlora än våra bojor, men vi har en värld att vinna. 

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 12 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.