Metallstrejken 1945

av Martin Oscarsson
Metallstrejken 1945. Demonstration i Göteborg den 8 april med över 8000 deltagare. Foto: Public Domain (från Wikimedia)

Dagens situation har många likheter med den som rådde vid tiden för metallstrejken, och det finns många lärdomar att dra. Även i dag har ledningen hållit tillbaka lönekraven år efter år. Kraven ökar på att ledningen ska ta strid, och inom de närmaste åren är en ny förbundskonflikt fullt möjlig. Liksom på 20‑, 30‑ och 40‑talet kommer också kraven på medlemsinflytande i avtalsrörelserna bli en huvudfråga. Det gäller i dag att få en ledning som är beredd att kämpa för medlemmarna.

"I den svenska arbetarrörelsens historia intar Metallstrej­ken 1945 andra plats efter 1909 års storstrejk. I båda fallen synes militanta medlemsgrupper ha drivit de fackliga ledarna att förklara strejk." Det konstaterar Walter Korpi i boken Arbetarklassen i välfärdskapitalismen. Upp till 130 000 metallarbetare deltog i konflikten, som pågick i fem månader och som stängde hela metallindustrin. I fyra medlemsomröstningar vann strejkalternativet trots motstånd från Metalls överstyrelse och LO:s ledning. Slutligen avblåstes strejken mot medlemmarnas vilja.

I dag växer kraven på att de fackliga ledningarna ska ta kamp för lönekraven, konflikter kan inte uteslutas. Därför måste vi studera och lära av strejken 1945 och dess framväxt.

Bakgrunden till strejken var de kraftiga standardsänkningarna under beredskapsåren. 1939 slöts ett ramavtal mellan LO och SAF som teoretiskt gav 75 procentig kompensation för pris­ökningarna. Denna nivå sänktes sedan till 50 procent. Detta innebar sänkningar av reallönen med 17 procent fram till 1942, vilket också godkändes av LO. Denna nivå låstes sedan fast genom pris- och lönestoppet i november 1942. Men detta var in­te hela sanningen, eftersom pris­ökningarna i verkligheten var högre än levnadskostnadsindex. I verkligheten sjönk reallönerna därför med 20‑25 procent.

Men inte heller detta säger allt. Genom de militära inkallelserna, ökade skatter och ransonerings­kort beskars standarden ytter­ligare. Samma effekt fick den ökade arbetslösheten och korttids­arbetena. 1939‑41 försvann en tiondel av 564 000 industrijobb och en tredjedel av alla byggnadsjobb.

Storfinansen däremot behövde inte bära några bördor och dess­utom var man befriad från ut­ländsk konkurrens. Därför kunde åtta industrigrenar nöjt konstatera att man håvat in vinstökningar på 44 procent mellan 1938‑41. Och i 330 bolag inom metall­industrin skulle vinsterna 1943 ha räckt till att höja varje arbetares lön med 605 kronor per år.

Kraven växer

I början av kriget accepte­rades de här försämringarna av de flesta arbetare, liksom av kommunisterna (SKP). Krigets barbari svepte kalla vindar över landet och hotet från Hitler var nära­liggande. Den stora förändringen in­trädde sommaren 1943, när kriget vände. Och i takt med det minskade hotet utifrån växte kampviljan. Det gällde främst Metall där den radikala opposi­tionen gick fram med stormsteg. Man krävde kamp i lönefrågor­na och inflytande i avtalsrörel­sen och fick inte bara stöd av kommunistiska arbetare utan även av radikala socialdemo­kratiska arbetare och partilösa.

På Metalls kongress 1944 stödde 44 procent av ombuden oppo­sitionen och även vanliga social­demokratiska arbetare anklagade förbundsledningen för passivitet i lönepolitiken. 90 procent av ombuden från storstadsregionerna stödde opposi­tionen.

Avtalskonferensen i september 1944

Trycket steg ytterligare inför den direktvalda avtalskonferen­sen för verkstadsindustrin i september 1944. Trots detta föreslog förbunds­ledningen återigen uppoffringar. 8‑öreshöjningar av minimilöner­na och de lägre lönerna och ingenting för övriga, var vad man tyckte att arbetarna skulle nöja sig med.

Argumentationen för detta var att man inte ville bryta löne­stoppet, att löneökningar bara skulle skapa inflation och att man ville undvika strid. Dess­utom ansåg man inte att före­tagens vinstökningar var skäl nog till höga lönekrav.

Ombuden gav dock svar på tal. Med 68 röster emot 46 beslöt man att anta kravet på 15 öres höjning av minimilönerna och med 56 röster emot 39 antogs ett förslag om att "söka uppnå" en utjämning med sikte på 1938 års reallöneläge.

Detta konkretiserades senare som ett krav på generella tillägg med fem procent på ackord och timlöner.

De tio som valdes in i förhand­lingsdelegationen var också folk som hade stött kraven. Där in­gick i övrigt fem stycken från för­bundsstyrelsen och fyra stycken från gjutarförbundet. Det starka stödet för kraven visades också av de många ut­talanden som sändes från klubbar och avdelningar och som krävde att inga eftergifter fick göras på avtalskraven.

Men arbetsgivarna kände sig ha ett starkt förhandlingsläge. Bristen på utländsk konkurrens och LO:s och fackförbundens defensiva hållning sedan 1939 hade gjort dem sturska. Därför vägrade man att överhuvudtaget diskutera Metalls krav. I stället föreslog man en frysning av lönerna och krävde en del för­sämringar, bland annat när det gällde arbetarnas inflytande över tids­studierna.

Handsken var kastad och vägen beredd för konflikt. Förhand­lingarna och medlingen i slutet av december 1944 gav inget resultat.

Den första omröstningen

Därför utlystes en medlems­omröstning i slutet av januari. Medlemmarna hade att ta ställ­ning till om man skulle fortsätta för­handlingarna i syfte att uppnå bästa möjliga avtal utan strid eller om man skulle gå ut i strejk för de krav man redan ställt.

I Metallarbetaren gjorde för­bundsstyrelsen klart att man ville fortsätta förhandlingarna samtidigt som propagandan att strejk var meningslöst fort­satte. Men medlemmarna var av en annan uppfattning. På strejk­möte i Göteborg den 17 januari 1945 möttes uppmaningen till nej av stora ovationer.

Resultatet blev en stor seger för strejkalternativet. 77 procent deltog i omröstningen och hela 72 procent röstade för strejk. Inför denna massiva majoritet blev det omöjligt för förbunds­styrelsen att använda sin vetorätt mot strejk och inte heller LO vågade använda sin nyligen förvärvade vetorätt.

Strejk

Den 5 februari var strejken ett faktum. Allt arbete inom verk­stadsindustrin upphörde med undantag av vissa skyddsarbeten. Senare inledde Transport en sympatiblockad. Det har i efterhand hävdats att strejken skulle vara ett verk av kommunistiska agitatorer som vilselett arbetarna. Det är inte sant! Bakom strejken fanns ett starkt spontant missnöje skapat av de stora försakelserna man fått göra. Det var denna radika­lisering bland de stora massorna av socialdemokratiska arbetare som gjorde strejken möjlig.

Korpi skriver i sin bok: "Sannolikt röstade ungefär 60‑70 procent av de socialdemokratiska metallarbetarna för strejkalterna­tivet i den första medlemsom­röstningen 1945."

Samma gäller för alla radikala genombrott överhuvudtaget. De måste utgå ifrån socialdemo­krater ‑ då som nu. "Opposi­tionen har blivit stark endast då den fått stöd i kritiken mot för­bundsledningen från stora grupper av socialdemokratiska arbetare" (Korpi igen).

Avtalskonferenserna var stora församlingar, som valdes direkt ute på avdelningarna för varje avtalsområde. Avtalskonferensen hade också rätt att utse förhand­lingsdelegation.

Hur viktigt det här medlems­inflytandet kunde vara kan man se under strejkens fortsättning. Det var medlemmarnas röster som drev strejken framåt, trots förbundsstyrelsens försök att få slut på den.

Den andra omröstningen

Den 27 mars försöker för­bundsstyrelsen återigen få slut på strejken. Över huvudet på av­talskonferensen och förhand­lingsdelegationen utlyser man en omröstning för eller emot styrelsens ursprungliga avtalskrav som röstats ner vid avtalskonferen­sen.

Men inte heller detta lyckas. 59 procent röstar emot och 72 procent deltar i valet. Resultatet hälsas med kraftiga applåder från arbetare på strejkmöte i Malmö.

Trots att förhandlingsdelega­tionen senare gick ner till 11 öres höjning av minimilönerna fick man inte arbetsgivarna närmare än 6 öres höjning, men ett fortsatt nej till en allmän höj­ning av ackorden med 5 procent.

Detta förklaras till stor del av förbundsledningens agerande: "arbetsgivarna uppmuntrades till fortsatt motstånd av splittringen bland arbetarna. De insåg att för­bundsstyrelsens hade ett starkt tryck på de oppositionella i för­handlingsdelegationen och att LO-ledningen var direkt negativ till strejken", skriver Korpi.

Men samtidigt ökade möjlig­heten till seger av krigsslutet. Utrikeshandeln började komma igång och verkstadsindustrin såg förtjänster utomlands gå för­lorade.

Den andra avtals­konferensen

Mot den bakgrunden hölls den andra avtalskonferensen den 11 maj 1945. Förbundsordförande Westerlund fortsatte med sin defensiva linje och uppmuntrad delegaterna att acceptera 8 öre, ja till och med 7 öre om så krävdes.

Sedan avslöjade LO-ledningen öppet sitt svekfulla manövrerande genom den speciellt inbjudne LO-ordföranden August Lindberg. Han menade att strejken från början varit dömd till nederlag men att man ändå accepterat den för att inte ge kommunisterna något övertag. Han tillade sedan: "Det förefaller som om man skulle bli tvungen att göra det åtminstone en gång för varje generation. Det gjordes på 20‑talet av gruv­industriarbetarförbundet, på 30‑talet av pappersindustriarbetar­förbundet efter långa och svåra månader fick man gå tillbaka. Det är väldigt hårda erfarenheter men det förefaller som om man skulle vara tvungen att dra dessa erfarenheter undan för undan som nya medlemskadrar kom­mer till."

Trots detta var majoriteten villig att slåss. Med 57 röster mot 56 beslutades att stå fast vid kraven på 11 öre respektive 5 procent. Vidare gjorde man ett uttalande där man uppmanade fackföreningsrörelsens övriga medlemmar att stödja strejken med an­slag eller lån av en dagslön.

Tredje medlemsomröstningen

Den 27 maj lade medlingskommissionen fram 6‑öresbudet på nytt. Detta sändes ut av för­bundsstyrelsen till omröstning utan vare sig till‑ eller avslags­yrkande. Återigen blev svaret ett rungande nej! 77 procent röstade emot förslaget och hela 73 procent deltog.

Samtidigt hade arbetsgivarna mjuknat något och accepterat det medlingsbud som arbetarna just röstat ner.

Den 18 juni inkallades avtals­konferensen på nytt. Denna gång hade förbundsstyrelsen höjt sitt förslag till 8 öre upp till en gräns på 1,65. Då några ombud svängt fick man nu majoritet. 58‑56. I förhandlingarna därefter accep­terade arbetsgivarna en 8 öres­ höjning upp till 1,50, men bara för de under 20 år. Verkstadsföreningen var uppenbarligen på defensiven. Nu accepterade den oppositionella majoriteten i förhandlingsdelegationen budet och beslöt att skicka ut det på om­röstning.

Men kampviljan var ännu stark bland medlemmarna. Avdelning 41 (i Göteborg) skickade ut ett flyg­blad med uppmaningen att säga nej och vid ett massmöte i mäss­hallen var stämningen klart för ett nej.

Denna obrutna kampvilja skapade oenighet i SKP. Majori­teten i partistyrelsen var visser­ligen för att uppmana till en ja­röst och därmed stödja det bud som kommunisterna i förhand­lingsdelegationen ställt upp på.

Men rädslan för medlemmarna vägde tyngre, och därför rekommen­derade man ett nej!

"Vi skulle förlora så mycket medlemmar. De skulle lämna in sina medlemsböcker" (SKP:s ordförande Sven Linderot).

Den fjärde omröstningen

Den 4 juli gick man sedan till omröstning och ännu en gång avvisas medlingsbudet, med 55 procent mot 45 procent och ett deltagande på 66 procent.

Förhandlingsdelegationens svar blev därför att man kunde tänka sig en uppgörelse om man fick förbättringar för flera medlem­mar.

Arbetsgivarna desperata

Men arbetsgivarna var kall­sinniga. De såg klart att LO:s och Metalls ledning inte var beredda att utvidga strejken eller vidta sympatiåtgärder. Precis som under den brittiska gruvstrejken 1984‑85 blev arbetsgivarna stärkta av bristen på stöd i hand­ling. Förhandlingsdelegationens vacklan inverkade också.

De svarade därför med ett ulti­matum. Om det inte skrivs under i oförändrat skick skulle 34 000 arbetare i järn‑ och stålindustrin lockoutas från och med den 7 juli.

Men lockouten var i själva verket en desperat åtgärd. Och inget tecken på styrka. Om LO tagit upp den kastade handsken och utvidgat striden hade man kunnat knäcka arbetsgivarna.

En 24‑timmars sympatistrejk hade kunnat användas för att inte bara stötta Metall utan för att bryta arbetsgivarnas löne­stopp överhuvudtaget. Men LO gjorde precis tvärtom och klargjorde att man inte var beredd att besvara arbetsgivarnas utmaning.

Strejken avblåses

Därigenom blev det möjligt för förbundsstyrelsen att an­vända sin vetorätt och underteckna avtalet den 6 juli mot medlemmarnas vilja.

Den största strejken som någonsin utkämpats i Sverige var till ända. I fem månader ‑ från den 5 februari till den 6 juli ‑ höll metallarbetarna indu­strin stängd. Över 10 miljoner arbetsdagar gick förlorade och 42 miljoner i strejkunderstöd hade betalats ut.

Artikeln publicerades ursprungligen i Offensiv nr 135 (12/85), december 1985.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 12 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.