Till minne av Hans-Gerd Öfinger (juni 1955 – mars 2021)

av Alan Woods
Till minne av Hans-Gerd Öfinger (juni 1955 – mars 2021)

Jag har just nåtts av den sorgliga nyheten om min gamla kamrat och vän Hans-Gerd Öfingers död. Det var en enorm chock och det sista jag hade väntat mig. För bara ett par veckor sedan hade jag skickat honom ett mejl när jag fått veta att både han och hans dotter Rosa hade smittats med covid-19. Han skrev tillbaka för att berätta att hans återhämtning gick väl och att han väntade otåligt på att kunna återuppta sitt revolutionära arbete.

Så här skrev han:

"Hej Alan,

Tack för att du tänker på oss och för din hälsning om att vi ska krya på oss och dina uppmuntrande ord. Det positiva testet för covid-19 kom som en riktig chock för oss alla i slutet av en svår vinter. [...]

Nu måste vi samla våra krafter för att bekämpa viruset. Efter att vi återhämtat oss kommer vi att komma tillbaka i full vigör för att bygga organisationen.

Jag kommer att läsa [dokumentet om] världsperspektiv noggrant och ser fram emot nästa IEC-möte online. Jag tror att vi alla längtar efter den dag när vi äntligen kan mötas igen i Turin, Bardonecchia eller någon annanstans."

Han fick högre feber och svårare att andas innan han gick bort under fredagsmorgonen. Hans död var än mer chockerande eftersom den kom så oväntat. Det är ett fruktansvärt slag mot Maria Clara och Rosa, liksom mot alla medlemmar i internationalen.

Sorgligt nog kommer vi nu inte att träffas någonstans. Kamrat Hans-Gerd är inte längre med oss, och han har lämnat efter sig ett tomrum som blir svårt att fylla.

Vad jag förstår från det kortfattade meddelandet från hans fru och kamrat Maria Clara var omständigheterna runt hans bortgång riktigt tragiska. Han verkade återhämta sig (som han skrev i sitt brev) och det senaste testet var negativt. Men det visade sig vara en falsk gryning.

Jag träffade Hans-Gerd för första gången på 1970-talet, en period av internationell klasskamp, när han gick med i det dåvarande CWI – den gamla international som grundades och inspirerades av Ted Grant, den enastående teoretikern och revolutionäre ledaren.

Detta var 1974, när Hans, som fortfarande bara var en tonåring, påbörjade arbetet med att bygga den tyska sektionen av internationalen.

Jag vet att Ted Grant hade en kraftfull och bestående inverkan på den unge Hans-Gerd – och att detta var ett ledande ljus för honom under hela hans liv. Precis som Ted Grant var Hans-Gerd alltid hängiven teorin. Han hade ett väldigt skarpt sinne och en djup kunskap om den marxistiska teorin. Jag är helt säker på att det var detta som närde honom och hjälpte honom igenom de svåraste ögonblicken.

Hans-Gerd närvarade vid CWIs grundande kongress 1974.

Som människa fann jag honom alltid väldigt omtänksam, öppen och vänlig. Han var alltid beredd med ett skämt. Ett av hans favoritskämt var att plåga oss på internationella möten med hans egna särskilda återgivning av den gamla tyska sången Oh Du Lieber Augustin, där han kompenserade med bravur det han saknade i musikalisk skolning.

När splittringen i Militant ägde rum 1992 vacklade inte Hans-Gerd för ett enda ögonblick. Han valde omedelbart samma sida som Ted Grant, även om det innebar att han hamnade i minoritet. Det är bara eländiga ynkryggar och opportunister som gömmer sig bakom majoriteten.

Den gamle Engels skrev: "Marx och jag var i minoritet i hela våra liv, och vi var stolta över att vara i minoritet." Precis som dem var Hans aldrig rädd för att vara i minoritet och kämpa för de idéer som han trodde på.

Precis som Ted Grant (till vänster) var Hans-Gerd alltid hängiven teorin.

Därefter spelade Hans en mycket viktig roll i att bygga Internationella Marxistiska Tendensen. Det innebar hårt arbete under väldigt ogynnsamma förhållanden. De flesta av de gamla kadrerna i den tyska sektionen demoraliserades av den byråkratiska Taaffe-regimens intriger. De lämnade redan innan splittringen.

Men tillsammans med sin livslånga kamrat och partner Maria Clara, kamrat Christoph och några andra, fortsatte Hans-Gerd arbetet med resolut beslutsamhet.

Denna järnhårda vilja var en av de främsta egenskaperna hos denna kamrat. Ibland kunde det framstå som ren envishet. Men denna envishet är ett nödvändigt kännetecken för varje genuin revolutionär. Det är den som gör att vi kan fortsätta vidare, trots alla svårigheter och hinder.

Det är tack vare honom som IMT idag har en blomstrande tysk sektion bestående av en ny generation av unga revolutionära klasskämpar.

Och det var vad Hans-Gerd gjorde. Han höll ställningarna och höll fanan högt i vått och torrt. Det var detta, minns jag, som Ted alltid brukade säga när han hälsade farväl till en kamrat: "Håll fanan högt."

Och kamrat Hans-Gerd gjorde detta ända till slutet.

Det är tack vare honom som IMT idag har en blomstrande tysk sektion bestående av en ny generation av unga revolutionära klasskämpar. Vi är fast övertygade om att de kommer att fortsätta den kamp som Hans-Gerd började för så många år sedan, och att den inspiration han gav kommer att hjälpa dem att föra kampen till slutet.

Det finns många andra saker jag skulle vilja säga om denna anmärkningsvärda man. Men jag lämnar de sista orden till en dikt med ett kraftfullt slut som fastnade i mitt minne under skolåren. Men jag kunde aldrig hitta den eller minnas vem som hade skrivit den innan Hans-Gerd en dag berättade att han äntligen letat upp den. Jag trodde alltid att dikten hette "Die Fechter" (fäktaren), men jag hade fel. Dikten är skriven av  den stora tyska poeten Joseph F. von Eichendorff och heter "Trost", som betyder tröst. Den avslutas med dessa ord:

Hans-Gerd med kamrater från IMT i Bardonecchia 2015.

Im Walde da liegt verfallen

Der alten Helden Haus,

Doch aus den Thoren und Hallen

Bricht jährlich der Frühling aus.

Und wo immer müde Fechter

Sinken im muthigen Strauß,

Es kommen frische Geschlechter
Und fechten es ehrlich aus.


In the forest there lies a-fallen

The home of the heroes of old,

But from its old gates and halls

Each year the spring comes as foretold.

And whenever two fencers fall sinking

At the end of their strength and their might,

There will always come new generations

Who will fight to the end the good fight.

Våra varmaste hälsningar, kärlek och solidaritet till Maria Clara och Rosa. Ni ska veta att varje medlem i internationalen står vid er sida under denna tragedi.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 12 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.