Nato: Borgarklassen firar en aggressivare svensk imperialism

av Revolution (IMT)
Foto: Nato / Licens: Attribution-NonCommercial-NoDerivs 2.0 Generic (CC BY-NC-ND 2.0)

Medan nya lukrativa vapenkontrakt säkert glädjer Wallenberg, firar andra delar av borgarklassen bättre förutsättningar att expandera i Baltikum genom att man stärks mot Ryssland. Notan för den svenska imperialismens nya äventyr kommer att betalas av arbetarklassen.

För strax över två årtionden sedan, efter 11 september, aktiverade USA-imperialismen artikel 5 i Natos konstitution, Nordatlantiska fördraget. Denna artikel säger att en väpnad attack mot en medlemsstat är en attack mot samtliga. Därigenom garanterade USA att samtliga Natos medlemsstater bistod invasionen av Afghanistan. De senaste 20 åren har de ägnat åt att "sprida demokrati och frihet" genom att jämna landet med marken, förstöra miljontals liv och lämna efter sig ett land i upplösningstillstånd och i talibanernas grepp.

Nato är ett militärt organ för USA-imperialismen. Vi behöver knappast nämna dess långa lista av (krigs-) brott. Men angreppskrig är ingen valvinnare och medier och politiker försöker förstås framställa Nato som en försvarsallians. Detta är bara sant om man menar försvaret av USA:s, Frankrikes, Tysklands, Storbritanniens med fleras rätt att mörda, plundra och stjäla fritt över hela jordklotet. Nu har den socialdemokratiska regeringen skickat in en gemensam ansökan med Finland för att få in även resten av Norden i detta rövarband.

"Svensk neutralitet"

Sverige har alltid samarbetat med andra stormakter för att främja sina egna imperialistiska intressen, som man som litet land har svårt att hävda på egen hand. Sverige utvecklades till ett kapitalistiskt land sent och var mycket svagare än den ryska och tyska imperialismen. Man hade således små möjligheter att vinna några fördelar genom att delta i krig, utan hade tvärtom mycket att förlora. Marx förklarade att utrikespolitiken alltid bara är en fortsättning av inrikespolitiken. Neutraliteten var därigenom den mest rationella politiken för att den svenska borgarklassen skulle utöka sina rikedomar och makt.

Under första och andra världskriget gjorde den svenska borgarklassen goda vinster på att exportera till båda sidor. I början av kriget exporterade vi enorma mängder järnmalm och kullager till stöd för Nazitysklands krigsansträngningar – och tillät senare transporter av tyska soldater och krigsmateriel i stängda tågvagnar. När krigslyckan vände för tyskarna närmade Sverige sig i stället de allierade. Småborgerliga pacifister som gillar att romantisera den svenska kapitalismen kallar denna formella alliansfrihet för en "möjlighet att agera fredsmäklare".

Under hela efterkrigstiden var Sverige de facto allierat med USA och Nato, som en reservplan om den neutralitet man stod för utåt trots allt inte skulle fungera. Lögnen om neutralitet – framställningen av Sverige som de små och utsatta ländernas vän – var användbar för den svenska borgarklassen och den socialdemokratiska ledningen för att lura arbetare att den svenska kapitalismen var humanare och bättre än andra. Utåt kunde därför Olof Palme kritisera Vietnamkriget, samtidigt som man hade ett nära samarbete med USA bakom kulisserna.

Efter Sovjetunionens fall har neutraliteten alltmer ställts åt sidan, inte minst genom EU-medlemskapet som har knutit Sverige till den europeiska imperialismen. Men också genom att man steg för steg närmat sig ett medlemskap i Nato, genom medlemskapet i Nato-projektet Partnerskap för fred 1994, värdlandsavtalet 2014 och ett ökat deltagande i utländska interventioner (Afghanistan, Libyen, Mali). Detta har inneburit ett skifte mot en mer aggressiv svensk imperialism. Om man undantar Kongo på 1960-talet hade Sverige inte deltagit med stridande trupp utomlands innan Afghanistan 2001.

Kapitalismens återinförande i öst och det nya kapitalistiska Rysslands svaghet gjorde det också möjligt för svenska kapitalister att investera i och gradvis allt mer dominera Baltikum. I dag äger Swedbank och SEB tillsammans mer än halva banksystemet i Baltikum. Med ett Ryssland som återhämtat sig från 1990-talets kollaps har den svenska borgarklassen behövt en hävstång mot det mäktigare Ryssland.

I och med Ukrainakriget har de sett sin chans att gå med i Nato på riktigt.

Lögner och charader

När Ryssland invaderade Ukraina påbörjade regeringen och högern omedelbart förberedelserna för att ansöka om Natomedlemskap. Påhittade ubåtar i all ära, men ett krig är bra mycket mer effektiv skrämselpropaganda.

Genast började spekulationerna om det "ryska hotet" mot Gotland. Men lika väl som militären visste att ubåtarna var påhittade, vet de (åtminstone de militärer som kan tänka) mycket väl att det inte finns någon risk för att Ryssland invaderar Gotland. En sådan invasion skulle bara kunna äga rum som en del av ett fullskaligt krig mot de centraleuropeiska makterna, med början i Tyskland. Alla förstår att Putin inte skulle kunna vinna ett sådant krig. Det är fullständigt uteslutet. Syftet med allt sådant prat är bara att skrämma svenska arbetare till att stödja ett Natomedlemskap och upprustning av den svenska militären.

Det är uppenbart att den socialdemokratiska regeringen ville ansöka om medlemskap i Nato från första dagen som Ryssland invaderade Ukraina. Men efter att ha lagt årtionden på att kultivera bilden av Sverige som neutralt och alliansfritt, med Socialdemokraterna som den kanske främsta förespråkaren av denna politik, behövde man åtminstone låtsas som att det hela var ett svårt beslut. Under de senaste veckorna har Socialdemokraterna hållit interna diskussioner – inte för att ge medlemmarna en röst, utan för att driva igenom ledningens linje. Man höll exempelvis panelsamtal – där bara Nato-förespråkare fick plats! Processen var "ett teaterstycke", som Göran Greider konstaterade. Det är en parodi på interndemokrati där partiets högerledare avgjort linjen på förhand.

Det är inte den svenska arbetarklassens eller de egna medlemmarnas åsikter som betyder något för den socialdemokratiska ledningen, utan borgarklassens.

När finansminister Mikael Damberg besökte Finland för ett hemligt Nato-möte i april bjöd man in Jacob Wallenberg, Wallenbergfamiljens överhuvud och blivande ordförande för Svenskt Näringsliv. Expressen sammanfattade mötets budskap till regeringen enligt följande: "Sverige bör ta rygg på Finland, och möjligheten att attrahera utländska investeringar kan påverkas negativt om vi inte går med i Nato."

När beskedet kom att regeringen skulle ansöka om medlemskap tillsammans med Finland, uttryckte Wallenberg omedelbart sitt stöd och förklarade att svenska företag "alltid engagerat sig i Sveriges säkerhet, försvaret av vårt land och i behovet av samverkan med andra". Näringsministern och förre LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson gottade sig belåtet i att Natomedlemskapet får "en positiv effekt för det svenska näringslivet".

Och naturligtvis ser den svenska borgarklassen stora möjligheter med ett Natomedlemskap. Inte minst för den Saab-ägande Wallenbergfamiljen, som Magnus Dagel förklarade i en artikel i Dagens industri:

"En spännande option för Saab är ett svenskt Nato-medlemskap. Det skulle öppna marknader för bolaget och göra det mycket lättare att sälja... Saab borde nu ha en gyllene chans att höja priserna, satsa mer på de lönsammaste produkterna och ta bättre betalt så att även aktieägarna gynnas."

Detta är samma Saab som tjänar gott på vapenexporten till Förenade Arabemiraten, som för sina behov av att massakrera Jemens folk var den största mottagaren av svensk krigsmateriel 2021.

Naturligtvis måste Magdalena Andersson lova att Sverige ska verka för nedrustning i Nato. Allt annat skulle göra det betydligt svårare att bli omvald. Men Sveriges verkliga linje har i åratal varit att man ska ta en hårdare linje mot Ryssland, vare sig det gäller gasledningen Nord Stream 2 eller kriget i Georgien som dåvarande utrikesminister Carl Bildt ville skicka soldater till. Sverige kommer inte att verka för nedrustning, utan för en mer aggressiv hållning för att försvara de svenska storföretagens intressen i Östeuropa.

Vänsterpartiet vacklar

Redan i vårbudgeten höjde S-regeringen militäranslagen till Natos krav på två procent av BNP, samtidigt som välfärden fick se minskade bidrag justerat för inflationen. Detta var ett uppenbart steg närmare Nato.

Att Socialdemokraterna slutit upp bakom den svenska borgarklassen i västimperialismens konflikt med Ryssland är inte förvånande. De nära banden mellan S-ledningen och den svenska borgarklassen går långt tillbaka. Man hade däremot kunnat förvänta sig en annorlunda linje från Vänsterpartiet.

Under Nooshi Dadgostars ledning gjorde partiet i stället en helomvändning: liksom man röstat för vapen till Ukraina, röstade Vänsterpartiet nu för de höjda militäranslagen. Och det som var ett uppenbart steg mot Nato, förvandlades i partiets retorik till en förutsättning för att hålla Sverige utanför Nato.

Förutom deras formella motstånd mot Natomedlemskap har Vänsterpartiet låtit nästan likadant som alla de andra partierna och media: de har pratat om att komma samman för att stå emot det "ryska hotet" och försvara svensk säkerhet. Nationalistisk propaganda har under Nooshi Dadgostars ledning varit en del av partiets linje sedan krigets första dag. Ett typexempel på detta hördes 25 april i SVT:s Agenda:

"Min uppfattning är att vi är mycket tryggare i Sverige om vi är militärt alliansfria. Däremot är jag angelägen om att vi har en bred samsyn. Att vi gör detta tillsammans som ett folk och en nation. Det är inte ofta jag håller med Carl Bildt, men i den här frågan gör jag det. Det finns vänster och det finns höger, men svenskt försvar är alla vi svenskar tillsammans."

I en intervju med SvD 22 april avvisade hon helt sonika det egna partiprogrammets skrivning om att upplösa Nato, eftersom "det här partiprogrammet är skrivet under en helt annan tid". I Flamman 3 maj förespråkar hon i stället att man fördjupar Sveriges nuvarande säkerhetsavtal – vilket enligt regeringen är Sveriges grannländer, Frankrike, Storbritannien, Tyskland och USA – med andra ord, nuvarande och blivande Nato-länder.

Det är inte första gången som Vänsterpartiet stöttat den svenska och västerländska imperialismens intressen i andra länder – exempelvis stöttade man till en början ett svenskt deltagande i ockupationen av Afghanistan och flygförbudszonen över Libyen. Men liksom vänsterpartiledningen redan börjat tala om att bli ett "näringslivsparti" i inrikespolitiken, har man nu ytterligare anpassat sig till den svenska imperialismens synsätt och behov i utrikespolitiken.

Partiets krav på folkomröstning är helt i linje med strävan att framstå som "rimliga" och "resonliga" i den borgerliga allmänna opinionens ögon, med argument från Dadgostar som att det "visserligen" finns "viktiga fördelar" med Nato, men att "svenska folket" också måste få höra nackdelarna. Vilka fördelar en vänsterledare kan se med att stärka USA-imperialismens förmåga att utsuga världens folk, framgick inte.

De har inte motsatt sig Nato av principiella skäl eftersom det är en allians för imperialistiska krig och utsugning. I stället har de fokuserat på helt sekundära saker såsom att "odemokratiska länder" som Ungern och Turkiet är medlemmar, eller att Donald Trump kan komma att bli president i USA igen. Detta ger i praktiken stöd till den liberala uppfattningen att bombningar av civila, att jämna hela länder med marken och utföra krigsbrott i grunden är acceptabla om de utförs av representanter de själva föredrar som Obama eller Biden.

Även om många vänsterpartiföreningar deltagit i protesterna mot Nato lokalt, har partiledningen helt undlåtit att mobilisera nationellt. Resultatet är att de mobiliseringar som skett varit för små för att ens märkas av den bredare arbetarklassen.

Mot Nato – mot imperialism och kapitalism!

Abraham Lincoln lär ha sagt att "man kan lura alla en viss tid, och man kan lura vissa hela tiden – men man kan inte lura alla hela tiden". Utan motstånd från arbetarrörelsen, har borgarklassen effektivt kunnat utnyttja ilskan mot Putin efter invasionen av Ukraina till att baxa in Sverige i USA:s krigsallians.

Men trots månader av krigspropaganda, var fortfarande runt hälften av Sveriges befolkning mot Nato eller osäkra när beslutet fattades. Detta visar på en hälsosam skepticism bland stora delar av arbetarklassen.

Liksom sanningen så småningom uppdagades om krigen i Irak och Afghanistan, kommer krigsdimman att skingras nu också. Utan någon låtsad neutralitet kommer den svenska imperialismens karaktär att framstå desto tydligare, särskilt när man ska utnyttja den upprustade militären på USA:s fälttåg.

Det är uppenbart att det nuvarande ledarskapet för arbetarrörelsen och fackföreningarna inte är beredda att ta strid mot imperialismen, vare sig den kommer i form av Natos krigsallians eller de svenska bankernas "fredliga" utsugning. Det verkliga alternativet till ett Natomedlemskap är inte att gå tillbaka till den så kallade neutraliteten, alltså byggandet av hemliga allianser som svenska kapitalister tror kommer att öka deras andel av imperialismens internationella profiter.

Det verkliga alternativet är obeveklig kamp mot imperialism, som bara kan basera sig på internationell arbetarsolidaritet och en kamp mot borgarklassen och kapitalismen: med andra ord, ett program för socialistisk världsrevolution.

Kampen mot Nato slutar inte för att Sverige ansökt om medlemskap. Tvärtom. Natomedlemskapet är en del av en upprustning som kommer att göra den svenska imperialismen mer aggressiv, vilket bara gör kampen mot den mer akut. Att avskaffa alla imperialistiska intressen på världsskala – alltså att avskaffa kapitalismen – är den enda garanten för fred och säkerhet som kan finnas.

  • Inte en soldat, inte ett gevär – inte en krona till Natos militär!
  • Ned med imperialismen! Ned med kapitalismen!
  • För en socialistisk revolution! Länge leve arbetarklassens internationella solidaritet!

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 12 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.