Nej till Nato – Huvudfienden finns på hemmaplan

av Revolution (IMT)
Foto: Rune Rydh (Creative Commons Attribution 4.0 International)

Den svenska borgarklassen slår återigen på krigstrumman. De borgerliga medierna svämmar just nu över av rapporter om Rysslands påstått nära förestående invasion av Ukraina. Utrikesminister Ann Linde menade den 18 januari att säkerhetsläget i Europa är "den allvarligaste situationen vi har haft på flera årtionden".

Den borgerliga pressens skrammel om en fullskalig invasion av Ukraina fyller en viktig roll: att pressa in den allmänna opinionen i USA-imperialismens led. Samma funktion fyller propagandan om den påstådda risken för att Ryssland invaderar Sverige, som nu motiverar en upprustning av försvaret med flera miljarder samtidigt som nedskärningarna inom välfärden fortsätter.

Den nuvarande svenska upprustningen började i det så kallade kriget mot terrorismen, där borgarklassen såg ekonomiska och strategiska fördelar med att delta i USA-imperialismens olika äventyr i andra delar av världen. Sverige har som ett led i detta knutit sig allt närmare Nato genom uppmärksammade militärövningar på svensk mark.

Sedan 1990-talet har de svenska kapitalisterna samtidigt gjort enorma vinster på en växande utsugning av arbetarklassen. Dessa vinster ville de förstås investera någonstans. De svenska storbankerna Swedbank och SEB har därför skaffat sig betydande intressen i de forna Sovjetrepublikerna i Baltikum. Enligt en sammanställning i Affärsvärlden 2019 kontrollerar de sammanlagt 65 procent av Estlands bankmarknad, 49 procent av Lettlands och 59 procent av Litauens. Swedbanks baltiska investeringar uppgår i dag till ungefär en femtedel av hela deras omsättning.

Detta är de verkliga intressena bakom återupplivandet av den gamla rysskräcken, som tog fart efter Rysslands annektering av Krimhalvön 2014 med påstådda ubåtar i Stockholms skärgård och liknande vilda fantasier.

Den som vill förstå syftet med ett svenskt Natomedlemskap bör inte lyssna på Hultqvists tal på Folk och försvar, där "bevara freden och skapa stabilitet" angavs som huvudmål. Så heter det alltid när imperialister ska rusta upp krigsapparaten – vare sig avsändaren heter Hitler, Lyndon B. Johnson eller Hultqvist. Sanningen är att de svenska imperialistiska intressena i Baltikum ska värnas, samtidigt som man knyter närmare relationer med sina handelspartners i USA och Europa.

Socialdemokraternas utrikes- och säkerhetspolitik är i stort sett identisk med högerns. Även delar av vänstern har kapitulerat inför den västliga imperialismens propaganda. Men andra delar, särskilt från de stalinistiska och ex-maoistiska traditionerna, är alltför ivriga att utropa "fiendens fiende är min vän" och sluter ivrigt upp bakom Putinregimen.

Detta är en återvändsgränd som omöjliggör bygget av en internationell proletär och revolutionär rörelse. Vi kan inte säga till våra kamrater i Ryssland och Belarus att den kapitalistiska regim de lever under är det "mindre onda" i jämförelse med USA-imperialismen.

USA-imperialismens militär är överlägset störst i världen: på listan över världens 20 starkaste militärmakter är USA självt större än de 19 nästkommande länderna är tillsammans. Likväl har de ett växande antal "åtaganden" (som de förskönande kallar sin krigföring) runtom i världen där de inte på samma sätt som tidigare kan agera världspolis genom invasioner, statskupper och utpressning mot hela folk. USA-imperialismens relativa försvagning kan ses i tillbakadragandet från Afghanistan, debaclet i först Irak och senare i Syrien.

Det imperialistiska systemets förmåga att sprida lidande och död har inte minskat, men nya aktörer kan kliva in och göra sina egna intressen gällande. Regionala imperialistmakter, däribland Ryssland, har kunnat utnyttja det relativa maktvakuum som skapats.

Putin är lika mycket som Biden självklara fiender till den internationella arbetarklassen. Vänsterns uppgift är inte att ge något som helst stöd till den ruttna regim som huserar i vare sig Washington, Moskva – eller Stockholm. Nato är en krigsallians skapad av den amerikanska imperialismen för att befästa dess utsugning av världens folk, och den svenska imperialismens enda skäl till anslutning är att delta i plundringen.

När imperialisternas konkurrens leder till militära konflikter har den revolutionära rörelsens linje alltid varit solklar: inget stöd till klassfiendens militära äventyr – länge leve solidariteten med den internationella arbetarklassen. Vi måste säga som den tyska revolutionären Karl Liebknecht utropade 1916: "huvudfienden finns på hemmaplan!" Ingen tillit till klassfienden och deras propagandister! Nej till svenskt medlemskap i Nato! Upp till kamp för den socialistiska världsrevolutionen!

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 12 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.