För Palestinas befrielse – generalstrejken visar vägen!

av Revolution
Foto: Nowadays

Elva dagar av israeliska bomber över Gaza dödade 240 personer, skadade tusentals och gjorde 75 000 hemlösa. Man jämnade skolor, sjukhus, el- och vattenförsörjning med marken. Den nuvarande vapenvilan ändrar inget i den israeliska härskande klassens strategi att göra palestiniernas vardag till ett omöjligt helvete på jorden.

Utrikesminister Ann Linde (S) har liksom Biden kallat detta blodbad för Israels “rätt att försvara sig”. USA-imperialismen stöttar Israel med många miljarder dollar samtidigt som de försöker framställa sig som neutrala. Egypten, Förenade Arabemiraten, Saudiarabien och andra reaktionära regimer i området har alltmer öppet stöttat Israel de senaste åren.

Som svar på den israeliska statens bombningar och förtryck enades hundratusentals palestinska medborgare i Israel med palestinier i det ockuperade Västbanken och Gaza i en mäktig generalstrejk den 18 maj. Strejken påverkade transporter, leveranser, städning och sjukvård. Bara 165 av 65 000 palestinska byggnadsarbetare gick till jobbet. Den visade hur det palestinska folket kan slå mot den israeliska imperialismen. Detta följer på de väldiga protesterna i Sheikh Jarra och på Tempelberget tidigare, samt innanför den så kallade gröna linjen.

De senaste åren har snaran dragits åt runt palestiniernas hals. Netanyahus rasistiska lag “Israel som det judiska folkets nationalstat” gör i praktiken alla minoriteter till andra klassens medborgare. Den beskriver också de nu över 650 000 bosättningarna i Västbanken och östra Jerusalem som “en nationell värdegrund”, och betonar att fortsatt expansion kommer att uppmuntras. Om det inte redan var uppenbart: Israels härskande klass kommer aldrig att tillåta en självständig palestinsk stat.

Netanyahu har allt mer baserat sig på högerextremister för att behålla sin makt. Han provocerade medvetet och cyniskt fram konflikten med Hamas genom att skicka militär till att storma Tempelberget och al-Aqsamoskén, utan någon som helst anledning. Tårgasgranater sköts mot obeväpnade palestinska muslimer som kommit dit för att be. Han räknade med att Hamas skulle svara med raketer, vilket han hoppades utnyttja för att samla den israeliska befolkningen bakom sig och rädda sin sönderfallande regering.

Netanyahus och den sionistiska högerns syfte var aldrig att förstöra Hamas, som för dem är en ideal halmdocka att mobilisera den israeliska befolkningen mot. Hamas taktik att skjuta raketer mot civila mål (som dödat 12, varav ett barn, två palestinska israeler och två migrantarbetare) stärker reaktionens grepp om israeliska arbetares politiska medvetande. Hamas är den enda organisation som de anser kan kontrollera den palestinska befolkningen i Gaza. Netanyahu har till och med under de senaste åren satt press på Qatar att ge Hamas ekonomiskt stöd.

Men under den senaste vågen av kamp har det blivit tydligt att rörelsen inte leds eller kontrolleras av Hamas utan av de palestinska massorna själva. Generalstrejken den 18 maj organiserades av självorganiserade kommittéer och ungdomsgrupper som också lett den senaste vågen av protester. De pressade i praktiken det officiella palestinska ledarskapet i Uppföljningskommittén till att ge strejken sitt stöd. En intressant rapport från en aktivist betonar:

“Aktivisterna är vana vid att misstro Uppföljningskommitténs ledarskap, och vissa ansåg att en endagsgeneralstrejk inte var tillräckligt. Men snart, i den anda av enhet och styrka som möjliggjorde det nuvarande upproret, samlades all energi för att garantera strejkens framgång.”

Med sådana metoder - klasskampens metoder - kan man också slå in en kil mellan den israeliska härskande klassen och judiska arbetare – där var fjärde anser att Israel är en apartheidstat enligt Jerusalem Post. Det finns ett växande missnöje med regeringen och en rad små men symptomatiskt viktiga gemensamma demonstrationer där judiska gräsrotsorganisationer gått emot den allmänna fientligheten och i stället öppet stöttat kampen mot bombningen av Gaza. Judiska och palestinska arbetare har samma fiende: den israeliska kapitalismen och imperialismen. Trots de fruktansvärda sår som rivits upp av årtionden av förtryck av palestinierna, utgör detta i sista hand en objektiv grundval för solidaritet: det gemensamma klassintresset.

Vägen framåt för den palestinska kampen ligger inte i att hoppas på att FN eller någon del av det “internationella samfundet”, det vill säga världens imperialistmakter och deras organ, ska stå upp för det palestinska folkets rättigheter. Som revolutionärer i Sverige är det vår plikt att inte ingjuta några illusioner i att någon kapitalistisk stat - inklusive den svenska - kan erbjuda någon lösning.

De enda som palestinierna verkligen kan förlita sig på är världens arbetare och unga, med början i Mellanöstern som under det senaste årtiondet rest sig i massrörelser och revolutioner mot sina egna despotiska regimer. Det är dags att återuppväcka de socialistiska traditionerna i Palestina och Mellanöstern. På kapitalistisk grundval finns ingen lösning. Palestiniernas klasskamp visar vägen framåt i kampen för frigörelse. Ned med den israeliska imperialismen! Stoppa ockupationen! Ned med kapitalismen!

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 11 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.