Pandemi, profit och läkemedelsindustri: hur kapitalismen drabbar folkhälsan

av Joe Attard (Översättning: Linn Lundquist och Sally Söderberg)
Foto: Felipe Esquivel Reed / Wikimedia Commons (CC BY-SA 4.0)

En katastrofal kombination av privata vinster, vårdslös produktion, miljöförstöring och brist på investeringar i medicinsk forskning, har både gjort globala pandemier mer vanliga och underminerat vår förmåga att hantera dem. Kapitalismen har inte bara gett upphov till denna osynliga och dödliga fiende – den är det största hindret i kampen mot den.

Under de senaste tjugo åren har vi haft ett antal globala virus som krävt tusentals liv: Sars-CoV-1, Mers, Zika, Ebola och andra. SARS är en del av coronavirusfamiljen.

Jason Schwarz, professor vid Yale School of Public Health, sa i mars till tidningen Atlantic: "Hade vi inte lagt forskningen om SARS-vaccin åt sidan [2004], skulle vi haft mycket mer grundforskning som vi hade kunnat anpassa till detta nya och nära besläktade virus".

Men utveckling av vaccin är en svår, kostsam och tidskrävande process, utan garanterad avkastning. Därför använder läkemedelsföretag hellre sina resurser för att samla patent på mediciner som utvecklats med offentliga medel, skapa nya versioner av befintliga mediciner till uppblåsta priser, och pumpa ut så kallade livsstilsläkemedel som viagra.

Vid millennieskiftet blev läkemedelsindustrin den snabbast växande och mest vinstgivande lagliga industrin i världen, med 1200 miljarder dollar i vinst bara under 2018. Med så mycket lättförtjänta pengar som flödar in har privata läkemedelsbolag föga intresse av att utveckla nya vaccin på egen hand – särskilt för pågående epidemier, där marknaden försvinner när krisen är över.

Motsättningar och kris

Världens ledare hukar bakom sina gränser och vägrar dela med sig av nödvändiga resurser för att bekämpa pandemin. Den serbiska presidenten fördömde nyligen europeisk solidaritet som en "saga" och syftade på EU-lagarna som förhindrar läkare och viktig läkemedelsutrustning från att nå länder utanför Schengen. Han meddelade sedan att Serbiens gränser stängs för "utlänningar".

Sanningen är att även solidariteten mellan Schengenländerna har brutit samman. Tyskland inledde krisen med att förbjuda export av absolut nödvändiga munskydd till länder som Italien. 21 av de 26 Schengen-länderna har nu stängt sina gränser, vilket utgör ett existentiellt hot mot EU.

Det pågår det en kapplöpning mellan länder för att utveckla ett vaccin, och flera stater tävlar om att säkra ensamrätt. Först ut var USA:s president Donald Trump, somerbjöd det tyska biofarmaceutiska företaget CureVac "stora summor pengar" för exklusiva rättigheter till ett vaccin mot covid-19 samt antivirala läkemedel. Den tyska regeringen har mött detta med ett motbud. Detta skulle kunna utlösa ett budgivningskrig, där miljoner människor och den offentliga sjukvården skulle tvingas köpa vaccin för priser som sätts av vinnaren.

Jämför detta med Kubas produktion och distribuering av Interferon alfa 2b, utvecklat 1986 av den statligt ägda BioCubaFarma i samarbete med Kina. Denna medicin, som kan hjälpa mot några av coronavirusets symptom, har redan testats med positiva resultat på 1 500 coronapatienter i Kina. Kuba har skickat stora mängder Interferon till hårt drabbade länder som Italien. Kubanska läkarteam har också skickats till dussintals länder för att hjälpa till att bekämpa utbrottet.

Att en liten karibisk ö kan skicka medicinska resurser gratis till de som behöver det och producera en effektiv behandling mot en sjukdom som står emot de mäktigaste kapitalistiska ländernas bästa försök att bekämpa det, är ett tydligt exempel på den planerade ekonomins överlägsenhet. Medan vinstdrivna läkemedelsföretag har upphört att forska på komplexa sjukdomar som Alzheimers på grund av bristande avkastning, har Kubas statliga medicinska forskning åstadkommit spännande genombrott i kampen mot Alzheimers och HIV. Givetvis kommer USA:s handelsembargo mot Kuba att vara ett hinder för att dessa potentiellt livräddande behandlingar ska nå de som behöver dem, och det kommer att få kännbara konsekvenser för den handelsparter till USA:s som tar emot dem.

Foto: Gerd Altmann / Pixabay

De fattigaste lider mest

Mindre än 10 procent av offentliga medel till forskning om global hälsa läggs på sjukdomar som drabbar de fattigaste 90 procenten av befolkningen i världen. Dödliga sjukdomar som HIV/AIDS och tuberkulos frodas i fattiga länder. Försummade tropiska sjukdomar dödar 500 000 människor i utvecklingsländer varje år. Och om privata läkemedelsföretag ser få ekonomiska incitament i att utveckla mediciner för utvecklade kapitalistiska länder, ser de inga alls i de fattigaste länderna. Dr. Harvey Bale Jr., ordförande för International Federation of Pharmaceutical Manufacturers, har betonat att det inte finns "någon marknad att tala om i den fattiga världen".

Exempelvis sekvenserades tuberkulos genom i slutet av 1990-talet. Tuberkulos orsakar enormt lidande i de fattigaste delarna av världen. Trots att WHO organiserade ett toppmöte 1998 för att få stöd av ledande läkemedelsföretag att utveckla ett vaccin och behandlingar, var inga av dessa företag villiga att förbinda sig till något projekt som kanske skulle ge mindre än 350 miljoner dollar per år, under fem års tid. Den privata läkemedelsbranschen vägrade att ge några resurser för att lindra lidandet i de fattigaste länderna, ifall de inte lyckades trolla fram pengar de inte hade.

Samtidigt har många privata bolag övergett produktionen av existerande viktiga mediciner för utvecklingsländer, inklusive fem behandlingar för afrikansk sömnsjuka, AmBisome mot parasitsjukdomen leishmaniasis och till och med poliovaccinet.

Internationella organ som WHO och G8 har försökt förmå den privata sektorn att investera i den fattiga världen genom subventioner som Advanced Market Commitments (AMC). Enligt AMC ska de avancerade kapitalistiska länder stå för en del av kostnaderna för att få vaccin till ett rimligt pris dit de behövs. Utöver detta erbjuder den amerikanska livsmedels- och läkemedelsmyndigheten (FDA) kuponger som kan bytas mot påskyndade utvärderingar av framtida produkter till företag som utvecklar effektiva mediciner mot eftersatta sjukdomar. Men alla dessa incitament har misslyckats, antingen för att de inte ger tillräcklig belöning, eller för att läkemedelsföretag har hittat sätt att utnyttja systemet för att berika sig själva ännu mer. Till exempel har Novartis ökat sina vinster med 321 miljoner dollar bara genom att använda sig av tidigare nämnda kupong för anti-malariamedicinen Coartem och registrerat sin produkt hos FDA, trots att medicinen redan används i stor omfattning i andra länder.

Det enda värdet som den privata läkemedelsbranschen ser i utvecklingsländer är som ett testlab som man kan förlägga sina kliniska prövningar till, eftersom detta utgör den allra största kostnaden vid utveckling av mediciner. Denna kostnad kan minskas markant genom att utnyttja testpersoner i länder som Indien, där kliniska prövningar har blivit en blomstrande marknad. Dessutom kan dessa bolag ofta undvika besvärliga hinder såsom etiska normer och informerat samtycke genom att flytta dessa verksamheter till länder där regleringarna är mindre hårda, och på så sätt göra desperata människor till sina labbråttor.

Vissa fattigare länder har försökt kompensera för stigande priser på mediciner genom att investera i egen läkemedelstillverkning och distributionskanaler, vilket orsakat ännu högre utlandsskulder. Men dessa försök har grusats av Pharmaceutical Manufacturers' Association (industrins främsta arbetsgivarorganisation), som anser att detta representerar "en kränkning av deras rättigheter på den fria marknaden" . Mellan 2008 och 2018 har Intergovernmental Working Group on Public Health, Innovation and Intellectual Property Rights (IGWG) försökt att bemöta utvecklingsländers krav på ett globalt system för forskning och utveckling som bättre återspeglar deras behov. Men dess rekommendationer har blivit totalt ignorerade både av imperialistiska länder och den privata läkemedelsbranschen. För dem är mänskliga liv är småpengar.

Världsbanken har sedan 1970-talet utövat "påtryckningar" på fattiga länder att spendera mer på förebyggande åtgärder och sjukvård, men detta undergrävs av att de samtidigt måste betala tillbaka offentliga summor på lån till bland annat IMF. Imperialismen har fört dessa länder till ruinens brant, inte bara genom kolonialism, exploatering och krig, men också genom sjukdomar. Nu är de praktiskt taget försvarslösa mot kriser som coronapandemin.

Vinstdrivna läkemedelsföretag har upphört att forska på komplexa sjukdomar på grund av bristande avkastning. Foto: Health.Mil

Miljöförstörelse och intensivt jordbruk leder till sjukdomar

Ännu vet man inte säkert hur covid-19:s uppstod, men man tror att det skedde genom en överföring från djur till människa i den kinesiska provinsen Hubeis huvudstad Wuhan i slutet av förra året. Därefter tros det ha spridits genom inrikes- och utrikesresor under det kinesiska nyåret. Även SARS-utbrottet 2003 var ett resultat av en spridning av ett muterat coronavirus på en marknad med levande djur i Guangdongprovinsen. Varken Corona eller SARS-utbrotten är "naturliga" händelser, utan snarare en oundviklig konsekvens av en girig kapitalistisk produktion, som skapar grogrund för potentiellt dödliga sjukdomar att föröka sig bland djurpopulationer för att sedan sprida sig till människor.

Sedan 1940 har hundratals mikrobiella patogener dykt upp på helt nya områden, däribland HIV och Ebola i Afrika och Zika i Amerika. Mer än två tredjedelar av dessa sjukdomar har sitt ursprung i natur- och djurliv, inte hos tamdjur. Skogsskövling, urbanisering, vägbygge och gruvindustri förstör vilda djurs habitat och resulterar i att de i större utsträckning kommer i kontakt med människors boplatser. Detta leder i sin tur till en ökad risk för att mikrober, som är ofarliga i djurs kroppar, sprider sig till människors.

Exempelvis var ursprunget till Ebolautbrottet 2017 en typ av fladdermöss som hade tvingats bosätta sig i träd nära bondgårdar och trädgårdar på grund av skogsskövling. De blir bärare av virus som överförs från djur till människa genom regelbunden kontakt. Deras patogener överförs via bett, avföring eller genom att djuren säljs som mat på inofficiella "wet markets" (marknader där levande djur slaktas vid försäljning), där djurarter, som i det vilda aldrig stött på varandra, buras in bredvid varandra. Dessa marknader är en viktig källa till mat för fattiga människor i Asien och Afrika, men de är också enligt Gillespie "perfekta omständigheter för onaturlig korsning av arter och överföring av patogener". Detta är precis vad som resulterade i det muterade coronaviruset som orsakade SARS-epidemin, och eventuellt också covid-19.

Industriellt jordbruk, där hundratusentals individer trängs på små utrymmen, är också en perfekt miljö för mikrober att bli dödliga patogener. Fågelinfluensan hade till exempel sitt ursprung bland vilda fåglar. Men när influensan når den industriella kycklingproduktionen, sprider det sig fort bland populationen, muterar och blir farligare. Svininfluensan föddes i sin tur ur monokulturella gårdar med grisar. Matproduktionen har, i både USA och Europa, gett upphov till influensorna H5N2 och H5Nx.

I Kina har återinförandet av kapitalismen skapat en epidemiologisk krutdurk. Under 1980- och 1990-talet moderniserade och befäste man jordbruket i provinser som Guangdong, där det första H5N1-fallet dokumenterades 1997. Utländska företag bjöds in för att etablera sig i Guangdong. Detta ledde till en explosionsartad tillväxt av antalet ankor och kycklingar som producerades årligen. Amerikanska intensiva jordbruksmetoder (med en ännu slappare reglering) upprättades för att tillfredsställa efterfrågan och maximera vinster. Detta konkurrerade ut fattigböndernas jordbruk, vilket ledde till en enorm arbetsmigration i dessa provinser. Detta ledde till att gigantiska monokulturer av kycklingar levde i nära kontakt med tätbefolkade områden. Hubei, den provins med Kinas sjätte största kycklingproduktion, har en befolkning på 58,5 miljoner och var alltid, oavsett covid-19:s ursprung, en tickande bomb när det gäller spridning av sjukdomar.

Ännu ett hot som utgörs av denna typ av intensivt jordbruk är att det är en grogrund för antibiotikaresistenta mikrober. Kort efter att upptäckten av antibiotika revolutionerade medicinsk forskning upptäckte man att dyrare boskapsdjur levde längre om man injicerade dem med antibiotika. Men när man injicerar boskapsdjur med antibiotika leder det till en dubbelt så stor risk för att bakteriepopulationer växer och blir resistenta, vilket förvärrar de existerande problemen för folkhälsan.

Men ingen av dessa problem är inneboende i effektiv matproduktion. Det finns ingen anledning till att monokulturer av djur, fullproppade med antibiotika, ska behöva trängas i avskyvärda fabriker och på så sätt skapa grogrund för sjukdomar. Under en rationell planerad ekonomi skulle alla dessa processer göras så effektiva, humana och säkra som möjligt, eftersom produktionen inte längre skulle gå ut på att stilla kapitalisternas hunger efter profit.

"Utbrott är oundvikliga men pandemier är valfria"

Utöver utbrott av nya patogener står vi inför andra hot, bland dem antibiotikaresistenta versioner av mikrober som streptokocker och stafylokocker, som kultiverats på sjukhus i avancerade kapitalistiska länder på grund av en överanvändning av antibiotika under efterkrigstiden. Sjukdomar från 1800 och 1900-talet, som tuberkulos, sprids åter igen i fattiga områden som Harlem i New York City – och utvecklar antibiotikaresistens.

Urbaniseringen har lett till att den stora majoriteten av världens åtta miljarder människor bor tätt i stora städer där sjukdomar kan spridas som en löpeld. Att transporteringen av människor och varor världen över dramatiskt ökat (vilket möjliggjorts av moderna transportmedel och förvärrats av krig och klimatförändringar) gör att sjukdomar enkelt kan spridas till världens alla hörn. Det tog bara några dagar innan covid-19 hade spridit sig från ena änden av världen till den andra.

Men kapitalismen har inte bara gjort nya utbrott mer sannolika, utan har också monterat ned folkhälsan till den grad att den är oförmögen att hantera dem.

Epidemiologen Larry Brilliant, som ledde kampen mot smittkoppor, påpekade att "utbrott är oundvikliga, men pandemier är valfria". Inget av detta behöver hända. Under en planerad ekonomi skulle all mänsklighetens kreativitet användas för att skapa vaccin mot de allra dödligaste sjukdomarna. Massimmunitetsprogram hade implementerats utan kostnad i varje land på jorden. Vi hade kunnat utrota sjukdomar som Ebola precis som vi gjorde med smittkoppor.

Klimatkrisen och de intensiva jordbruksmetoder som skapar grogrund för patogener, skulle ersättas av en produktion som planeras i harmoni med naturen och prioriterar människors och djurs välmående över vinster. Alla nya utbrott av sjukdomar skulle mötas av enade globala insatser som hindrar dem från att nå pandeminivå. All forskning och alla resurser för att behandla smittade skulle delas och användas baserat på behov. Istället för att betala ockerpriser till privata läkemedelsföretag skulle deras kolossala verksamheter exproprieras och drivas demokratiskt för att producera de vaccin och antigener som behövs.

Istället för att slösa miljontals statliga kronor för att få tillgång till vårdplatser skulle dessa begäras utan betalning. Test- och karantänanläggningar skulle upprättas för att hantera krisen. Vi hade inte sett den fientliga jakten mellan kapitalistiska länder för att roffa åt sig alla resurser – och deras strävan att se till att företagen fortsätter vara lönsamma på bekostnad av folkhälsan. Istället hade en federation av socialistiska länder trätt fram i samlad, enad trupp mot epidemier. Icke-samhällsnödvändig produktion skulle stoppas, utan att påverka lönerna, och åtgärder för social distansering skulle införas vid behov. Med en planerad ekonomi skulle man se till att hyllorna i matvarubutikerna var fulla och att de distribuerades så att ingen skulle känna ett behov av att bunkra.

Medan kapitalisternas förespråkare och politiker rycker på axlarna och informerar oss om att "nära och kära kommer att dö", skulle ett socialistiskt samhälle beväpna oss med de vapen vi behöver för att bekämpa sjukdomar.

De kapitalistiska regeringarnas grymma och otillräckliga svar på covid-19 pandemin – och den oundvikliga sociala nöd den kommer leda till – kommer samtidigt att leda till ett enormt språng i massornas medvetande. I länder som Italien, Spanien, Portugal, Frankrike, USA, Kanada och många andra har vi redan sett spontana strejker mot chefernas försök att tvinga arbetarna att välja mellan att riskera att smittas på sina arbetsplatser eller förlora sin inkomst. Detta är bara början. Vi är på väg in i en ny dramatisk epok av kamp mot ett dödssjukt system.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.