Parlamentsval i Venezuela: En varning för revolutionen

I det senaste parlamentsvalet i Venezuela Vann Chávez majoritet än en gång men samtidigt tappade PSUV alltmer stöd vilket pekar på att oppositionen är på frammarsch och revolutionens framtid är allt annat än säkrad.

1998 blev Húgo Chávez för första gången vald till Venezuelas president, efter att ha vunnit popularitet hos landets fattiga under tiden han satt fängslad efter ett försök till statskupp mot den tidigare sittande impopulära presidenten. I landet rådde då djup fattigdom och enorma klasskillnader. Hugo Chávez första år vid makten präglades i hög grad av att den gamla staten höll tillbaka den revolutionära utvecklingen. Utan en tillräckligt stark massrörelse i ryggen var regeringen utlämnad till privilegierade statstjänstemän, som var fientligt inställda till revolutionen.

Detta till trots tog han tidigt kontroll över oljeindindustrin, vilket ledde till att pengarna inte försvann i den korrupta högerns fickor utan kunde användas till diverse reformer som förbättrade situationen avsevärt för majoriteten av befolkningen. Fattigdomen minskade från 48 procent 1998 till 28 procent 2008. Landet har även klättrat på index för mänsklig utveckling, man har eliminerat analfabetismen, satt människor i sysselsättning, skapat ett vårdsystem som är gratis och utvecklat infrastrukturen, m.m. Men det finns fortfarande stora problem i landet, särskilt i ekonomin med både en ofantlig inflation och en grotesk korruption. Det råder brist på livsmedel, ibland el och vatten och det råder fortfarande stora orättvisor. Även om man pratar om socialism i Venezuela så stämmer det inte. 70 procent av industrin ägs fortfarande av oligarkin och transnationella företag, dvs, Venezuela är i hög grad kapitalistiskt.

Bolvarianska Revolutionen

Det var på Social Forum i januari 2005 som Chávez för första gången började prata om socialism, och kommande presidentval 2006 visade vilket gensvar det fick hos befolkningen. Med det högsta valdeltagandet någonsin, 80 procent, röstade 63 procent för Chávez. Året därpå började bygget av Venezuelas förenade socialistparti; PSUV, vilket var nödvändigt för att mobilisera Chávezanhängarna och ge revolutionen en stadig grund att stå på. Hela processen visar att det är massorna som vaknat, medvetenheten har gått från att bara fly undan fattigdomen till att börja prata om socialism och det politiska intresset genomsyrar hela samhället. Det var inte Chávez som implementerade idéerna om socialism, det var massorna som underifrån pressade honom att gå alltmer åt vänster. Ett konkret exempel är de arbetarstyrda nationaliserade fabrikerna som blir alltfler över hela landet. Fabriker som läggs ned eller som misskötts av sina ägare tas över av arbetarna som lägger om produktionen och driver dem med större framgång. Ingen har högre lön än någon annan och där det är möjligt är det rotation på arbetsuppgifterna. De är förebilder för hur en socialistisk industri ska se ut. Medvetenhet hos folket om att man själv är en del av politiken och att man tar ansvar för den visar på att det är en revolution som råder i Venezuela. Landet är långt ifrån socialistiskt men det pågår en process och det är folket som driver den.

Oppositionen

Det finns så klart en del av befolkningen som motsätter sig revolutionen, de som inte tjänar på den, dvs den rika oligarkin, och de motverkar den på alla sätt. Genom sin kontroll över media, de äger nästan 2/3, har de lyckats få ett visst stöd, framförallt hos den övre medelklassen. Oppositionen har ibland kunnat samla till stora manifestationer, men det har alltid besvarats av än större demonstrationer från den bolivarianska rörelsens sida. Situationen i landet är oerhört polariserad. Antingen är man för eller emot Chávez och revolutionen.

Ett av oppositionens och oligarkins främsta vapen är priskrig. Den venezuelanska industrin ägs och domineras av storföretag och en del har monopol på vissa produkter. Majoriteten av landets varor importeras och dessutom utnyttjar inte företagen produktionsmedlens kapacitet, vilket leder till livsmedelsbrist, som håller priserna uppe och skapar kaos och missnöje i landet. Man sätter överpriser på varorna och skyller på inflationen och för att undvika statens priskontroller producerar man bara lyxvaror. När folk blir upprörda över bristen på basvaror eller de skyhöga priserna, skyller de oppositionella medierna på regeringen och menar att det är regeringens uppgift att se till att landet kan föda befolkningen. Den svarta marknaden för utländsk valuta, påverkar också ekonomin, den ökar spekulationer och höjer priser då många priser sätts utifrån denna istället för den officiella valutan. Oppositionen hävdar att processen i Venezuela, trots alla val, är odemokratisk och man har bojkottat flera val som man redan från början insett att man kommer förlora. De tar också till värre metoder i försöken att stoppa revolutionen. Som tillexempel den 11 april 2002 då de försökte, att med stöd från USA, genomföra en statskupp, genom att kidnappa Chavez. Detta misslyckades då folket reste sig, gick ut på gatorna och krävde att få tillbaka presidenten. Oppositionens nya strategi, att peka på problemen som finns i Venezuela, framförallt osäkerheten och kriminaliteten, är relativt framgångsrik och attraherar medelklassen.

Byråkrati och reformism

Det största hotet mot revolutionen kommer dock inifrån. Det pågår en ständig byråkratisk kontrarevolution och Chavez själv beskriver en ständig kamp mot både en gammal byråkrati, från det gamla styret, och en ny som gör motstånd mot förändringar. PSUV bildades utifrån flera olika mindre partier och även om storleken på partiet är en enorm tillgång så gör den det ganska spretigt politiskt. Man kan se en stor uppdelning och åsikter som går åt olika håll. Det finns både byråkratiska reformister och militanta revolutionärer inom partiet. Reformisterna menar att det ar möjligt att nå en socialism genom reformer och att nationalisera storföretag inte ar nödvändigt, utan att socialism kommer att nås tids nog genom små reformer. De pratar om en ny slags socialism, en socialism för 2000-talet., En medelväg; en marknadsekonomi med socialistiska drag där revolutionen måste gå långsamt och man inte ska stöta sig med oligarkin och storföretagen. Revolutionärerna menar att en sann socialism bygger på arbetarkontroll av produktionsmedlen och kräver att borgarklassen exproprieras. Chávez, trots att han kan verka förvirrad, har fortfarande ett starkt stöd hos befolkningen på runt 55-60 procent men det stora problemet är att han omges av byråkrater och karriärister. De ser inte revolutionen som en möjlighet till att förändra världen utan som en väg till själhävdelse och rikedom.

Valresultatet

2005, bojkottade oppositionen parlamentsvalet och fick därmed inget parlamentariskt inflytande alls. Tack vare detta har PSUV de senaste åren kunnat implementera reformer nästan helt utan något motstånd. I detta parlamentsvalet, september 2010, bytte oppositionen taktik och enades i alliansen MUD (Mesa de la Unidad Democrática) och ställde upp med målet att kunna stoppa utvecklingen så mycket så möjligt. Resultatet blev att oppositionen gick svagt framåt jämfört med 2000 och lyckades vinna 65 av 167 parlamentsplatser. Men det var ingen storskrällsseger som oppositionen vill hävda. PSUV vann majoritet med 98 platser, PPT 2 och ursprungsbefolkningen fick tre. För att PSUV skulle ha fått 2/3 majoritet, vilket var deras mål, hade 110 mandat varit nödvändigt. Procentuellt sett var det väldigt jämt då PSUV och allierade fick 46,6 procent jämfört med oppositionens MUD 45,1 procent med ett acceptabelt valdeltagande på 67 procent. Geografiskt sett vann PSUV i 16 av de 23 delstaterna, främst på landsbygden och i stater med starka industrier och.förlorade i tätbefolkade och oljerika stater.Siffrorna talar för sig själva. Medan oppositionen ökade med 2,28 procent tappade PSUV med 14,44 procent. Oppositionen vann inte detta val utan chavisterna förlorade det. Det måste ses som en varning till revolutionen och PSUV som i de senaste valen tappat alltmer stöd. Efter mer än 10 år av revolution kan man se en viss trötthet hos folket. Trots alla framgångar sitter fortfarande samma rika människor på både makt och pengar som innan revolutionen. Folk är trötta på att välja samma sak varje gång men inte se riktiga resultat.

Framtiden

Folk inom partiet är korrupta och många känner att Chavez är den enda man kan lita på. Det råder stora problem i landet som såklart leder till missnöje. Men hur ska regeringen kunna styra över något man inte äger och som medvetet saboterar för befolkningen? Man kan inte reglera oligarkins produktionskvot, särskilt inte för utländska företag. Det finns inget mellanting som kan existera med både marknadsekonomi och socialism. Den radikala vänstern inom socialistpartiet måste stärkas och trycka på Chávez och resten av ledningen till att driva på revolutionen och göra den socialistisk. Byråkratin kring Chávez måste krossas och partiets radikalare strömningar stärkas. Revolution står mot kontrarevolution och det är hög tid att välja vart man ska gå, för revolutionen är inte irreversibel, utan kan misslyckas och allt som är vunnet kan förloras. Det är nödvändigt att nationalisera storföretagen, jorden och bankerna för att kunna planera ekonomin, industrialisera landet och råda bot på de problem som råder. Processen måste snabbas upp, och trots att partiets reformister hävdar, att man inte har tillräcklig majoritet för detta, så har PSUV fortfarande majoritet. Dessutom löses aldrig de fundamentala problemen i samhället av parlamentet eller lagar utan genom folkets kamp. Man har nått punkten då man måste utmana kapitalismen. Annars kommer kontrarevolutionen att segra och då är det mest troliga att det blir en militärdiktatur och att alla de fördelar som getts till landets fattiga tas tillbaks. Den bolivarianska revolutionen måste segra som en socialistisk revolution annan kommer den inte segra alls.

Petra Edlund

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,166FansGilla
2,178FöljareFölj
648FöljareFölj
2,000FöljareFölj
672PrenumeranterPrenumerera

Senaste Artiklarna