Perspektiv för den svenska revolutionen 2017- Del 3

Detta är del tre av Svenska Perspektiv som Revolution, den svenska sektionen av IMT antagit 2017, som analyserar den politiska, ekonomiska och sociala situationen i Sverige – och gör en prognos för hur vi tror att den kommer utvecklas framöver. I denna del analyserar vi utsikterna för valet 2018, Sverigedemokraternas ökade stöd och perspektivet för en revolution i Sverige.

Sverigedemokraternas framväxt

Sverigedemokraterna är nu tredje eller näst största parti och i vissa mätningar lika stora eller större än Moderaterna. Deras framväxt är ett resultat av polariseringen mellan klasserna. Misskrediteringen av de befintliga partierna har skapat ett kraftigt utrymme för nya krafter både till höger och till vänster i alla avancerade kapitalistiska länderna. Detta är oundvikligt under en kapitalistisk kris.

Den moderna högerextremismens framväxt sammanfaller med perioden efter krisen 1973-74 då kapitalisterna under den så kallade ”nyliberalismens” fana försökte hämta igen en del av sina förlorade profiter. Den är ett resultat av det kapitalistiska förfallet.

Det första högerextrema parti att skörda framgångar i Sverige var Ny Demokrati med sin korta sejour i riksdagen åren 1991-94. De kom in i riksdagen 1991 med hjälp av påkostade turnéer runtom i landet och massiv draghjälp från media, och hetsade enormt mot invandrare och särskilt muslimer. Men Ny Demokrati åkte ut ur riksdagen lika snabbt igen när de alltmer avslöjades som ett högerparti, i kombination med en växande proteströrelse mot 1990-talskrisen.

Vi har nyligen sett ett liknande fenomen i Finland och Norge, då både Fremskrittspartiet och Sannfinländarna suttit med i högerregeringar. Båda två tappade nästan halva sitt stöd under den norska respektive finska generalstrejken. Vi kan se ett mönster här: Det är fullt möjligt för dem att göra framgångar på kort sikt, men när de väl installeras vid makten tenderar de att gå samma väg som de partier som suttit där innan. Det betyder att de också misskrediteras och tappar stöd.

Deras stöd bland arbetare ska inte heller överdrivas. SD har fått en del stöd inom arbetarklassen men förblir ett småborgerligt parti. Hela 7 av 10 nya väljare för SD i valet år 2014 kom från Moderaterna. Även om de växt bland LO-arbetare, visar det faktum att de blev det största parti bland manliga LO-arbetare främst på de andra partiernas svaghet.

Naturligtvis skulle det vara mycket dåligt om SD kom in i regeringen då de skulle bidra till att vrida politiken åt höger, sporra fascisterna att öka sin aktivitet – fylla dem med ett stärkt självförtroende och bidra till hårdare attacker mot arbetarklassen. Men samtidigt skulle de avslöja sig själva vid makten som ett etablissemangsparti bland de andra.

Det råder stor förvirring kring SD just nu, särskilt bland vänstern. Det finns en stark oro över den ökande rasismen och SD:s framgångar i opinionen. Många tror att SD är ett fascistiskt parti och att dem vid makten innebär ett första steg mot en fascistisk diktatur. Men SD är inte ett fascistiskt parti då de inte fyller den funktionen. Fascismens funktion är att med våld hota, skrämma och slå ned de som kan hota det kapitalistiska systemet. SD:s funktion är att vara rasister som kan splittra arbetarklassen och att kanalisera missnöjet mot kapitalismen till höger som ett högerpopulistiskt alternativ.

Vid makten skulle de föra en oerhört reaktionär politik, men det är en stor skillnad mellan det och en fascistisk diktatur där hela arbetarrörelsen utplånas och all klasskamp upphör i flera årtionden. SD kommer att ge upphov till klasskamp – inte vara slutet för den.

Just nu stödjer en majoritet en restriktiv flyktingpolitik och rasismen har ökat bland arbetare – men detta kommer att svänga liksom stödet för SD när de avslöjas som ett högerparti. Det innebär inte att de kommer utraderas som parti, men de kommer inte kunna fortsätta växa i all evighet.

De lever på att vara ett antietablissemangsparti – om de tillhör etablissemanget kan de inte längre spela rollen som de som alltid hålls utanför maktens korridorer. De kommer tvingas ta ansvar för attackerna mot arbetarklassen. Illusionerna i dem kommer att släppa. Hur hårt de drabbas beror på hur mycket regeringen lutar sig på dem.

Sverigedemokraterna är ett problem, men inte huvudfrågan. Huvudfrågan är den kapitalistiska krisen, och inte symptomet SD.

Fascisterna

NMRSverigedemokraterna har sin direkta bakgrund i fascistiska organisationer som Bevara Sverige Svenskt och dessförinnan Nordiska rikspartiet som upprätthöll den nazistiska kontinuiteten under efterkrigstiden. Det är genom att distansera sig från sitt fascistiska arv och anta en mer rumsren profil som de har lyckats göra framgångar i valen.

Just nu upprätthåller kapitalisterna sitt styre genom att socialdemokratins och fackets byråkrater håller tillbaka kampen. Detta kan de bara göra om de kan upprätthålla den borgerliga demokratins hycklande skådespel. En fascistisk utveckling skulle omedelbart avslöja systemets verkliga ansikte, och skärpa klasskonflikterna till det yttersta. Det är liktydigt med att välja inbördeskrigets metoder. Därför vill inte borgarklassen gå mot fascism.

Även om de skulle kunnat uppbåda en fascistisk massrörelse vilket idag inte är möjligt, så hade de inte gjort det i nuläget. Den borgerliga demokratin har ännu inte spelat ut sin roll för borgarklassen. Därför är det inte bara onödigt utan rentav skadligt när vänstern ropar fascism om varje reaktionär utveckling. Det leder bara till att skrämma människor från att organisera sig – precis det som borgarklassen och fascisterna vill.

Den svenska fascismen består idag enbart av sekter och är oförmögna att organisera några större skaror. Nazisterna har aktivt stöd från vissa enskilda rika finansiärer från borgarklassen och den övre småborgerligheten. Deras egentliga bas finns inom småborgerligheten, men de kan också rekrytera från trasproletariatet och enskilda förvirrade individer ur arbetarklassen.

Polisen skyddar nazisterna aktivt. Vid varje större nazistdemonstration har vi sett en massiv polisnärvaro där de ser till att ingen får komma nära nazisterna. Motdemonstranter bemöts oftast hårt och snabbt av polisen, och i Limhamn 2014 blev en helt fredlig demonstration attackerade av polishästar som med fara för liv red genom folkmassan flera gånger. I Malmö har fascister kunnat försöka mörda vänsteraktivister och bli utpekade på plats men ändå inte bli anhållna.

Den nazist som försökte mörda en vänsteraktivist i Malmö 2014 friades nyligen av Hovrätten, samtidigt som en anarkist som försvarade demonstrationen i Kärrtorp dömdes till ett sexårigt fängelsestraff. Tydligare än så blir inte den borgerliga statens dubbla måttstock.

I början av 2000-talet tvingade nittiotalets antifascistiska kamp polisen att agera, och under ett antal år nekades nazisternas demonstrationstillstånd. Nu tillåter man återigen fascisterna att agera mer fritt och beviljar deras demonstrationstillstånd, till och med på Första maj och Kristallnatten.

Men samtidigt kan polisen inte tillåta fascisterna att gå för långt. Efter attacken mot antirasistdemon i Kärrtorp i december 2013 samlades 16 000 för att protestera veckan efter, och nära 45 000 över hela landet. Veckan efter SvP:s mordförsök i Malmö mars 2014 dök 10 000 upp i en av de största demonstrationerna i staden på ett årtionde. Detta har visat att det finns gränser för vilket utrymme polisen kan ge dem. Om de får för mycket utrymme riskerar det att ge upphov till masskamp som är svårkontrollerad.

Nationalsocialistisk Front gjorde ett försök att nå valframgångar i valet 2014 genom att döpa om sig till Svenskarnas parti och tona ned den öppna nazismen. De bibehöll kopplingen till det fascistiska våldet, och försvarade den partimedlem som nästan mördade en vänsteraktivist i Malmö våren 2014. Men trots draghjälp av polisbeskydd och en massiv uppmärksamhet i media lyckades de dock bara skrapa ihop 4189 röster i valet. Deras uppblåsta och orealistiska förväntningar ledde till intern besvikelse och slitningar och organisationen lades ned i maj 2015.

I det vakuum som bildats efter SvP är NMR istället den samlande kraften i fascisternas organisering. Det är viktigt att inte överdriva deras styrka. Enligt Expo har de bara 157 medlemmar, vilket inräknar alla som alls visat sitt ansikte på någon av deras aktiviteter. Att de lyckades samla omkring 500 personer i Stockholm i november visar bara vilket tomrum som annars finns bland de högerextrema.

Demonstrationerna Pegida och Folkets Marsch var samarbeten som inkluderade såväl SD-företrädare och rena fascister. Detta är en förändring i SD:s förhållningssätt till dem då de ser ett mindre behov av att distansera sig från dem. Medierna har nästan helt slutat kritisera partiet för dylika kopplingar, och liberalerna och den etablerade högern ser mellan fingrarna med den.

För liberalerna är det ointressant att de är nazister eller om de står för rasistisk ”rashygien”, etc. De är verktyg att ta till som det passar för att slå mot vänstern. De skapar och upprätthåller ett utrymme för dem, som de utnyttjar, varpå de skyddas av poliserna och medierna utmålar vänstern som lika goda kålsupare. I framtiden kan fascisterna i växande utsträckning fungera som stödtrupper till polisen och staten i deras attacker och försök att försvåra och stoppa arbetarklassens självständiga organisering och kamp.

Arbetarklassens organisationer är mäktiga och skulle utan vidare kunna sopa undan fascisterna närhelst de visar sig. Med aktiv masskamp går fascisterna att pressa tillbaka. Den största faran just nu är passiviteten från arbetarrörelsens ledning. I brist på ledarskap kommer vi att se fler attacker mot enskilda aktivister och organisationer, och den dominerande trenden just nu verkar vara att arbetarrörelsens ledning låtsas om att det inte berör dem.

Fascisternas möjligheter att förhindra några verkliga försök från arbetarklassen att förändra samhället är lika obefintliga som möjligheten för ett rådjur att stoppa ett godståg genom att ställa sig framför det. Eftersom småborgerligheten är så pass liten idag saknas det någon social bas för annat än små fascistiska sekter. De kommer aldrig att kunna komma i närheten av den massbas de hade under 1930-talet. De kan användas som ett komplement till polisens våldsmakt, men de kommer inte att kunna ta över statsmakten.

Vad som behövs är att arbetarrörelsen mobiliserar till massdemonstrationer så fort nazisterna visar sig. Det skulle visa de verkliga styrkeförhållandena, hur svaga de är och bidra till att demoralisera dem. Ju mindre hinder de möter, desto fler asylboenden de kan bränna ner. Ju mer de kan visa sig på gatorna obehindrat, desto mer växer deras självförtroende.

Det andra som behövs är att arbetarrörelsen organiserar ett självförsvar som ger möjlighet att försvara manifestationer, demonstrationer och större möten från poliser och fascister. Men även om arbetarrörelsen skulle lyckas tvinga fascisterna under jorden igen, skulle det bara vara tillfälligt. Så länge kapitalismen består kommer fascister att fortsätta existera. Vi måste alltid förklara att den antifascistiska kampen av nödvändighet bara kan fullbordas genom en socialistisk revolution.

Valet 2018

Efter valet 2018 ser det just nu ut att bli en moderatledd regering i någon form. Detta är konsekvensen av Socialdemokraternas högersväng. De har varit i kris sedan dagen de tog över makten 2014. Som alltid förbereder reformismens svek för återkomsten av en högerregering.

Troligtvis kommer SD antingen ingå i en sådan högerregering eller vara dess främsta stödparti då de nu är för stora för att kunna hållas helt utanför. Det enda egentliga alternativet till en Moderatledd regering som baserar sig på SD är att Socialdemokraterna når framgång med sina försök att få till stånd ett blocköverskridande samarbete – men detta blir en möjlighet bara om en kombination med SD av någon anledning skulle visa sig omöjlig att förverkliga.

Miljöpartiet har straffats hårt för att ha sålt ut i frågor som värdlandsavtalet med Nato och försäljningen av brunkolen. Det har blivit tydligt för många att de är villiga att sälja ut all sin politik för att få sitta vid makten och att det är Socialdemokraterna som bestämmer.

Vänsterpartiet ligger för närvarande på runt 8 procent men gynnas något av socialdemokratins och Miljöpartiets kris. Hade de varit ett riktigt oppositionsparti och inte stöttat regeringens politik hade de dock kunnat växa mycket mer och blivit en faktor att räkna med 2018. Den nuvarande politiken gör att de kommer att vara obetydliga för vilken regeringskonstellation som bildas och vilken politik som kommer föras.

Men det är inte någon stark och enad opposition som väntar på att ta över. Alliansen har sedan decemberöverenskommelsen bidat sin tid för att ta över makten 2018, men de har blivit allt mindre enade. En kort tid efter decemberöverenskommelsen övergavs den till förmån för att varje borgerligt parti lade fram sina egna budgetar.

De borgerliga partierna har försökt att profilera sig mer självständigt för att lösa deras egna interna kriser och återhämta sig bland väljarna. De har alla anpassat sig mer till Sverigedemokraterna och för en mer och mer rasistisk politik, för att vinna tillbaka röster från SD, samt har lagt fram alltfler antifackliga förslag och mer långtgående kontrareformer än tidigare.

Men de har profilerat sig i övrigt på olika sätt. Centerpartiet har framställt sig som det mest invandrarvänliga liberala partiet. Liberalerna som bytte namn har också på sistone försökt att framställa sig mer som klassiska liberaler, fast med fortsatta rasistiska inslag.

Kristdemokraterna försökte vinna tillbaka röster från SD genom att gå allra längst till höger av alla allianspartierna, med valet av den konservativa abortmotståndaren Ebba Bush Thor som partiledare. Moderaterna har efter en del vacklanden från partiledaren Anna Kinberg Batra nu också gått tydligt till höger, med fler rasistiska och reaktionära förslag och kontrareformer.

Högern och SD

Borgerligheten har på olika sätt förberett i flera år för att regera ihop med SD. De har försökt att göra dem mer och mer rumsrena genom att låta fascister härja mer fritt så att SD framstår som mindre extrema i jämförelse; de har låtit dem komma till tals mer och mer i media, men framförallt har de tagit över stora delar av deras politik och retorik.

Problemet är att SD är oerhört impopulära, och faktiskt det mest hatade riksdagspartiet i Sverige. I SOM-institutets undersökning år 2014 svarade 52 procent att de ”starkt ogillar” SD – det värsta alternativet.

Sedan 2014 är det tydligt att en del av borgarklassen vill ha med SD. DN:s förra chefredaktör Hans Bergström var pådrivande bakom att de skulle fälla regeringen 2014, men för 10-15 år sedan nekade han dem annonsplats i DN. Lena Adelsohn Liljeroth, f.d. kulturminister, sade till DN att hon läser Avpixlat, helt öppet, utan att skämmas. Ebba Busch Thor har sagt att SD inte är rasister. Ute i kommuner för moderaterna på många håll samtal med SD om samarbete, eller samarbetar redan.

Under en lång period vägrade Kinberg Batra att svara på hur Moderaterna skulle hantera SD efter en eventuell valseger 2018. Den 19 januari meddelade hon på en presskonferens att hon var beredd att lägga fram en gemensam alliansbudget och fälla regeringen redan under 2017 tillsammans med SD. Att hon inte pratat ihop sig med de andra alliansledarna visar att det troligtvis inte var menat att genomföras, utan att det var mer ett sätt att tysta kritikerna inom partiet som länge menat att Moderaterna bör samarbeta med SD.

Utspelet utlöste en kris för alliansen, där Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) öppet gick ut och kritiserade Kinberg Batras utspel. Annie Lööf sade att hon ”inte (vill) slänga ut Sverige i en politisk cirkus” och Jan Björklund kallade detta för ”den största sprickan” för alliansen hittills.

Centerpartiets gruppledare i riksdagen Anders W Jonsson ställde ett ultimatum till Anna Kinberg Batra att hon var tvungen välja mellan att förhandla med Centern eller Sverigedemokraterna. Efter detta kommenterade borgerliga journalister som DN:s politiska kommentator Ewa Stenberg att ”torsdagen den 19 januari blev Anna Kinberg Batras sista dag som oppositionsledare” och att ”den borgerliga alliansen sprack i sin grundfråga”. Moderaterna har efter utspelet sjunkit flera procentenheter i opinionen.

Kristdemokraterna var direkt med på att samarbeta med SD, men det hjälper föga då de fortsatt ligger under 4 procentsspärren. Moderaterna behöver ha med sig de andra allianspartierna om de ska kunna regera ihop med eller med stöd av SD.

Det troliga är att både Liberalerna och Centerpartiet till sist kommer att gå med på att luta sig mot SD som stödparti efter valet 2018, precis som de gjorde mellan 2010-2014 då SD röstade på majoriteten av alliansens förslag. De vill däremot inte ses öppet förhandla med dem då de inser att detta skulle vara impopulärt. I synnerhet vill de inte flagga för det innan valet då de båda lyft sina fallande opinionssiffror genom att framställa sig som mer liberala än tidigare.

Centerpartiet har i flera månader legat på runt 9 procent, det högsta resultatet sedan 2001, efter att ha legat under 4 procentspärren i början av 2014. De har kunnat vinna liberala väljare från Moderaterna och vill troligtvis inte riskera det genom att nu förhandla med SD.

Liberalerna har gått ännu längre och öppnat upp för budgetsamarbete med Socialdemokraterna. Jan Björklund sade i höstas till SVT att det behövs en majoritetsregering över blockgränserna för att ”å ena sidan inte släppa in Sverigedemokraterna och ge dem politisk makt, men å andra sidan inte ge Vänsterpartiet den stora politiska makt som det nu har fått.”

Problemet är att både SD och V skulle stärkas som oppositionspartier och kunna få långt mycket mer makt längre fram. En sådan blocköverskridande mittenregering skulle leda till en kris för samtliga ingående partier, och en extrem polarisering till höger och vänster som vi sett i andra länder.

Men att ha SD som stödparti kommer inte vara som mellan 2010 och 2014. Denna gången kommer de att vara oerhört mycket starkare. Även om de inte direkt ingår i regeringen så kommer de kunna få ett mycket större inflytande över politiken. Det kommer att bli en mycket instabil regering och turbulent period, och partierna vid makten kommer att straffas för de attacker de kommer genomföra mot arbetarklassen.

Vad kommer en högerregering innebära?

AlliansledarnaEn ny högerregering efter 2018 skulle vara aggressivt nedskärningsvänlig och antifacklig. Den kommer att vara mycket hårdare än den som kom till makten 2006, särskilt om en ny nedgång för kapitalismen slår till mot den svenska ekonomin.

Det är tydligt att de förbereder sig för detta. De har länge pratat om sänkta lägstalöner för nyanlända och ungdomar där Centerpartiet vill att facken och arbetsgivarna ska komma överens om kollektivavtal för nyanlända med ”betydligt lägre ingångslöner”.

De vill gå ännu längre i den politik de förde den förra mandatperioden med sänkta arbetsgivaravgifter, utökat RUT- och ROT-avdrag, försämrad sjukförsäkring och fler privatiseringar där de än så länge nämnt Telia, SAS och SBAB.

De har också länge pratat om att avskaffa LAS, för att göra det lättare att göra sig av med äldre arbetare med fast anställning och ersätta dem med unga med osäkra anställningar hos bemanningsföretag som har svårare att säga emot arbetsgivare.

De vill snabba på lönedumpningen, göra det lättare att sparka arbetare som protesterar för mycket och minska fackföreningarnas makt. Liberalerna vill tillsätta en utredning som ska se över att införa en proportionalitetsregel om fackföreningar strejkar ”för mycket”, alltså att arbetsgivare ska kunna stämma facken om de anser att de tar ut för många i en strejk.

Moderaterna vill införa ett bidragstak i försörjningsstödet och etableringsersättningen och införa kvalificeringskrav till bidrag och sociala förmåner. De vill att staten ska ”kräva ansträngningar” för att lära sig svenska för att få permanent uppehållstillstånd, samt anställa minst 2 000 nya poliser och skärpa straffen för attacker mot poliser.

Bara för något år sedan flaggade Reinfeldt för att höja pensionsåldern till 75 år, vilket enligt en omröstning på Aftonbladets hemsida över 90 procent av 100 000 som röstade var mot. Liberalerna vill nu höja pensionsåldern till 69 år.

En ny högerregering, särskilt en där SD skulle ha stort inflytande, skulle vara massivt impopulär. Den skulle omedelbart mötas av massiva antirasistiska protester, och snart även kamp mot alla deras försämringar. Motståndet mot privatiseringar och stora nedskärningar är stort – även bland borgerliga väljare.

Den svenska arbetarklassen är obesegrad och har mycket att förlora. Därför måste även en borgerlig regering gå varsamt fram. Deras främsta hjälp är arbetarrörelsens byråkrati som kommer att hålla tillbaka kampen. När socialdemokraterna är i opposition kan vi se enskilda demonstrationer med stor uppslutning, och en skarp ton mot regeringen. Men det kommer inte bli lika lätt att hålla tillbaka kampen när det inte längre rör sig om små och gradvisa försämringar, eller nedskärningar i kommuner eller landsting, utan stora och direkta försämringar och nedskärningspaket som rör hela landet.

Massorganisationerna

Kapitalismens kris och arbetarklassens situation borde innebära ett stort uppsving för arbetarrörelsen och ett skifte åt vänster. Men ingen ger någon ledning i kampen mot högerpolitiken, och förhållandet mellan klassen och ledningen för arbetarrörelsen är minst sagt ansträngt. Efter årtionden av klassamarbete har arbetarpartierna aldrig befunnit sig längre ifrån sin traditionella bas.

Skandaler kring korruption, höga löner och svågerpolitik ger bilden av en rörelse som tappat förankringen med sin traditionella bas. Niklas Nordström som under Prime-skandalen 2010 var en av de som bokstavligt talat avslöjades som betalda agenter för kapitalet, är redan tillbaka och spelar en ledande roll i Socialdemokraterna i Luleå. Flera före detta socialdemokratiska ministrar har gått över på extremt välbetalda högt uppsatta positioner i olika storföretag. Kommunalskandalen gjorde denna korruption uppenbar för stora delar av arbetarklassen.

Erfarenheten visar att traditioner tenderar att vara mycket seglivade, men också att de har sin bristningsgräns. Efter nästan fyrtio år som det huvudsakliga arbetarpartiet utraderades det grekiska Pasok, efter att man komprometterat sig en gång för mycket med impopulära nedskärningar. Partiet kollapsade till bara en tiondel av sitt tidigare väljarstöd, tappade mängder av parlamentariker och avhoppare och stora delar av sin fackliga bas.

Den svenska socialdemokratin har mycket längre traditioner än Pasok, men ingenting utesluter att också S kan förstöras som arbetarparti. Socialdemokraterna hade en miljon medlemmar när kollektivanslutningen för fackmedlemmar avskaffades, strax därefter omkring 250 000 medlemmar och nu bara drygt 100 000. En stor del av arbetarklassen känner inte längre att partiet representerar dem.

Unga radikaliserade människor befinner sig idag utanför de massorganisationer som de upplever har vänt dem ryggen. Där SSU är radikala lokalt har de fortfarande förmågan att attrahera många ungdomar, men även då är det långt ifrån de siffror man kunde nå på sjuttio- och åttiotalet.

Sekterna hävdar att man måste bryta med arbetarpartierna och upprepar som ett mantra att de numera är borgerliga partier. De har inte förstått vad Lenin menade, när han beskrev Labour som ett ”borgerligt arbetarparti” – det vill säga att ledningen är borgerlig men att partiet fortfarande har rötter inom arbetarklassen och att arbetarklassen ännu inte övergivit det.

Till skillnad från sekterna förklarar vi ett arbetarparti vara dött inte på grund utav några svek som vi anser vara oförlåtliga – arbetarrörelsens historia är full av sådana svek. Vi förklarar ett arbetarparti som dött först när det inte längre har kvar sitt band till arbetarklassen.

I händelse av en ny högerregering och under pressen av en masskamp på gatorna är det inte uteslutet att Vänsterpartiet går kraftigt åt vänster. Genom att ge ett alternativ skulle de kunna växa kraftigt i opinionen och attrahera tusentals nya medlemmar. Detta skulle skaka organisationen och förändra situationen i grunden.

Det är mindre troligt att en liknande utveckling skulle ske inom Socialdemokraterna. Miraklet med det brittiska Labour och Jeremy Corbyn var ett misstag som den härskande klassen och byråkratin inte kommer att göra om. Det franska och spanska socialistpartiet visar hur trög och svårföränderlig ett parti i greppet på en förstelnad byråkrati kan vara. De kan ta med sig hela partiet ned i avgrunden hellre än förändras. Men det går inte att redan nu dödförklara Socialdemokratin och utesluta att radikaliseringen i någon form kommer ske genom dem.

Vi är på väg in i en period som mer liknar det stormiga trettiotalet, och under sådana förhållanden kan alla gamla sanningar kastas över ända. I denna period kan gamla partier försvinna samtidigt som nya kan växa fram mycket snabbt. En viktig lärdom från andra länder är att vi måste lära oss att förvänta oss nya och oförutsedda utvecklingar, som är en produkt av den fullständiga oförmågan att lösa den kapitalistiska krisen.

Borgarklassen kommer att använda varje verktyg för att upprätthålla sitt system, medan arbetarklassen kommer att söka egna verktyg för att lösa sina problem. Marxisterna måste följa processen noggrant, och gripa de möjligheter som uppstår med båda händerna.

Den kommande revolutionen

När socioekonomiska system hamnar i kris blir vardagsproblemen allt svårare. Intresset för radikala förklaringar och lösningar växer när samhället inte längre kan leva upp till människors förväntningar.

Just nu byggs enorma motsättningar upp för den svenska kapitalismen. Förr eller senare kommer en ny nedgång för den globala ekonomin att slå till hårt mot Sverige, vilket kommer att få nedgången 2009 att blekna i jämförelse. Att Riksbanken hållit räntan så låg och genomfört kvantitativa lättnader har bidragit till bostadsbubblan och spekulationen som kommer att bidra till att göra krisen ännu djupare.

Det som lett Sverige ur lågkonjunkturen kommer vändas till sin motsats och göra krisen ännu värre. Det kommer oundvikligen att bli en bankkris där staten skulle tvingas gå in med enorma summor för att rädda bankerna från konkurs. Det kommer i sin tur leda till behovet av massiva nedskärningar för att minska underskottet i de statliga finanserna och en mycket större offensiv från borgarklassen på arbetsplatserna.

Under loppet av denna kris kommer borgarklassen att försöka ta tillbaka de eftergifter de gått med på under efterkrigstiden. Till en början kan dessa attacker leda till en chock och ett dämpande av klasskampen där arbetare under en period kan acceptera försämringar och svek från arbetarrörelsen i hopp om att det ska bli bättre. Men förr eller senare kommer de inse att attackerna inte kommer att upphöra och kommer då att börja kämpa tillbaka.

För den som nöjer sig med att se till situationens yta kommer det alltid att se ut som att den härskande klassen har övertaget. En stor del av vänstern har en morbid fascination inför att prata om reaktionens övertag i alla aspekter: SD:s framgångar, mediernas makt eller arbetarrörelsens högervridning. Detta leder dem till reformistiska slutsatser om att det viktigaste är att stå emot det ena eller andra reaktionära fenomenet, antingen det är EU, Nato eller SD. För att nå detta mål bygger de klassöverskridande och principlösa samarbeten, och tonar ned alla socialistiska och revolutionära idéer.

Revolutioner bygger aldrig på en teknisk styrkemätning givet nuvarande styrkor. Eftersom de är resultatet av en underliggande historisk nödvändighet som plötsligt kommer till ytan, ligger det i deras själva natur att de helt förändrar hela situationens dynamik. Revolutionärer måste förstå processen och hur den förändras plötsligt och explosivt.

Det finns fortfarande stora illusioner i Socialdemokratin och välfärdsstaten, särskilt bland äldre arbetare som fortfarande har en relativt privilegierad ställning. Denna ställning och de illusioner de ger upphov till kommer att krossas av kommande kriser och attacker.

Vad vi sett hittills av de ekonomiska problemen, radikaliseringen av framförallt unga med kampen mot fascism och rasism under 2014 och Refugees Welcome rörelsen 2015, samt strejkerna som Öresundstågsstrejken 2014 är bara början på den kommande klasskampen och krisen som kommer att vida överträffa detta. Insikten om att inte ens den svenska kapitalismen går att reformera, att det inte går att återvända till efterkrigstidens gyllene dagar, kommer att växa hos den svenska arbetarklassen.

Under den kommande perioden kommer de bästa av den svenska arbetarklassens kämpande och till och med revolutionära traditioner att återupptäckas och återuppväckas. I kampen mot nedläggningen av Sollefteå sjukhus i Ådalen ser man tydligt tillbaka till 1931, då militären mördade fem personer under en fredlig demonstration. ”Ådalen reser sig igen” var ett av huvudslagorden under den 20 000 starka demonstrationen i Härnösand den 24 april 2016. Den svenska socialistiska revolutionen kommer att ställas på dagordningen.

Våra uppgifter

I år är det hundra år sedan den ryska revolutionen 1917. Den förändrade hela den internationella situationen, inklusive den svenska, men den svenska revolutionen 1917 förråddes av reformisterna. Idag har internationella händelser ännu större betydelse, och påverkar snabbare. Vi står inför en ännu mer dramatisk period än den som följde första världskriget och den ryska revolutionen.

Vi har aldrig haft så bra förutsättningar för en lyckad socialistisk revolution. Kapitalismen har utvecklats långt utöver dess gränser, arbetarklassen är större och starkare än någonsin och världen har aldrig varit så globaliserad – vilket ger goda möjligheter för att en socialistisk revolution i ett land snabbt kan sprida sig till flera länder.

I en öppet revolutionär eller förrevolutionär situation, präglas den härskande klassen och de gamla partierna av senilitet, förvirring och handlingsförlamning. Detta är eldprovet för varje revolutionär tendens. Dess agerande blir under sådana förhållanden den viktigaste faktorn i historien.

<<Del 2

Revolution

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,166FansGilla
2,178FöljareFölj
646FöljareFölj
2,000FöljareFölj
672PrenumeranterPrenumerera

Senaste Artiklarna