Peru: Folkmassorna reser sig mot de verkliga kuppmakarna

av Leo Marklund
Bild: In Defence of Marxism

I borgerliga tidningar kan man läsa om hur demokratin segrat i Peru eftersom presidenten Pedro Castillo avsatts av parlamentet efter ett kuppförsök. Samtidigt reser sig de peruanska folkmassorna mot de verkliga kuppmakarna – kapitalisternas och USA-imperialismens nya regering runt Dina Boluarte.

Alla borgerlighetens medier har gett samma version av vad som hänt i Peru. Kvällen den sjunde december kunde man läsa på Omni att "Pedro Castillo avsatts efter försök till statskupp i Peru", i DN kunde man morgonen efter läsa att:"vänsterpopulisten Pedro Castillo, har gripits av sina livvakter och förts till ett säkerhetsfängelse efter att ha försökt genomföra en statskupp." Den så kallade vänstertidningen ETC konstaterade samma sak:

"Två gånger försökte kongressen få honom avsatt. I onsdags skulle den rösta en tredje gång i samma syfte, men Pedro Castillo förekom den genom att helt enkelt upplösa kongressen. Kanske tänkte han på Alberto Fujimori som 1992 gjorde samma sak och då i praktiken förvandlade sig till envåldshärskare. Men Fujimori hade stöd av militären. Det hade inte Pedro Castillo. Han hade inte stöd av någon. [...] En liten tröst i sammanhanget är att upplösningen av Castillos "autokupp" visar att institutionerna fungerar."

Men om de demokratiska institutionerna fungerar, hur kommer det sig, som DI skriver, att "omfattande protester" skakar landet och att "Perus nytillträdda president lyssnar på folket och tidigarelägger landets nyval"? Varför motsätter sig det peruanska folket den nya presidenten och de demokratiska institutionerna? Vad var det egentligen som hände den sjunde december och vad är vägen framåt för rörelsen?

Vem var Pedro Castillo?

Castillo blev en symbol för klasskampen som ledare under lärarstrejken 2017 och hans presidentkandidatur blev ett uttryck för ilskan hos de förtryckta massorna i Peru, hos de fattiga bönderna, arbetarna och ursprungsbefolkningen. Bakom Castillos kandidatur stod vänsterpartiet Peru Libré (Fria Peru). Partiets främsta krav var på en ny konstituerande församling med representanter från fackföreningar, partier och civilsamhälle för att ta fram en ny konstitution. Under parollen "inga fattiga i ett rikt land" gick han till val på sjukvård åt alla, landrättigheter till ursprungsbefolkningen och att nationalisera gruv- och gasindustrin.

Detta väckte såklart ilska inom den peruanska oligarkin och bland de multinationella företag som dominerar landet. De slöt upp bakom Castillos motståndare i den andra presidentvalsrundan: demagogen Keiko Fujimori, dotter till den tidigare diktatorn Alberto Fujimori. Castillos hårsmånsseger blev en politisk jordbävning.

Efter rösterna var räknade stod Castillo och Peru Libré inför två begränsningar. För det första deras utopiska politiska program – sociala reformer utan att bryta med kapitalismen. Försöken att genomföra det kunde bara få två resultat: antingen genomför man reformer och bryter med storföretagen och kapitalismen, eller så behåller man kapitalismens och storföretagens makt, men genomför inga reformer. För det andra att Castillos block saknade majoritet i kongressen, vilket gjorde att massornas vilja var blockerad, trots segern i presidentvalet. Enda sättet att bryta dödläget skulle varit att mobilisera massorna på gatorna. Men en sådan uppmaning kom aldrig från Castillo eller Perú Libre.

Bild: Presidencia de la República del Perú

Castillo går till höger

Istället började Castillo göra allt större eftergifter till kapitalisterna. Han ersatte de mest radikala ministrarna för att blidka arbetsgivareförbundet CONFIEP och de multinationella gruvbolagen: bland annat avsattes premiärministern eftersom han ansågs vara för radikal, arbetsministern efter att man lagt fram ett förslag på en lag mot underleverantörer och utrikesministern efter att han hade upprört generalerna genom att prata om deras roll under det smutsiga kriget mot "Sendero Luminoso"-gerillan (den lysande stigen, Perus kommunistiska parti).

Också de politiska kraven urvattnades. Kravet om nationaliseringar av gruvbolagen blev till ett krav om att omförhandla kontrakten. Man bröt löftet om att höja gruvbolagens avgifter. När Castillo besökte USA försäkrade han det utländska kapitalet om att deras investeringar var i säkra händer. Blockerade i parlamentet gjorde man inga försök att kalla till en konstituerande församling för att ta fram en ny konstitution. Som ett steg på Castillos väg till höger bröt han även med Peru Libré.

Men trots alla eftergifter blev högern aldrig nöjd. För varje centimeter man backade, krävde högern mer. Stödet för Castillo från de som hade röstat fram honom försvagades steg för steg samtidigt som smutskastningskampanjen i media och angreppen inifrån parlamentet tilltog. Den härskande klassen blidkades aldrig av Castillos närmanden och försäkringar. Tre gånger försökte kongressen få honom avsatt. Fujimoris höger och den peruanska borgarklassen och kunde inte acceptera att en fackföreningsman från landsbygden styrde landet.

Kuppen

När Castillo förlorat sitt politiska kapital vädjade han, i ett desperat försök att bryta dödläget, till OAS (organisationen för amerikanska stater), ett verktyg för USA-imperialismen! Han upprepade därmed samma misstag som Evo Morales gjorde 2019, som i Bolivia också ledde till samma resultat: att han avsattes i en reaktionär kupp.

Den sjunde december, lades det tredje försöket att avsätta Castillo fram till kongressen. I sitt sista försök att behålla kontrollen förekom presidenten omröstningen i ett tv-sänt tal där han berättade hur högern hindrade honom från att styra. Han utfärdade då dekret om att stänga kongressen, nyval inom fyra månader och att en konstituerande församling skulle sammankallas. Problemet, som under hela hans tid vid makten, var att Castillo inte baserade sig på sitt stöd bland massorna. Castillo försvann istället spårlöst, utan att uppmana massorna att försvara dekretet om att upplösa kongressen, trots att samma krav lyfts på alla stora demonstrationer i Peru.

Oligarkin däremot, agerade snabbt. De mobiliserade staten, medierna och våldsmonopolet samtidigt som de gick ut med fördömanden mot en statskupp. Rättsväsendet proklamerade att presidenten var "i uppror" och begärde att få honom arresterad. Armén och polisen tog kongressens sida mot presidenten och på väg till den mexikanska ambassaden arresterades Castillo av sina egna säkerhetsvakter. Kongressen sammanträdde och röstade för att avsätta honom för det oprecisa brottet "permanent moralisk inkompetens", för vilket inga bevis krävs. I hans ställe utsågs vicepresidenten Dina Boluarte till president. Kuppen var ett faktum, men inte med Castillo i spetsen.

Trots försök från den nya regeringen att få en demokratisk framtoning är det uppenbart vad som har hänt: CONFIEP, armén, polisen, de kapitalistiska medierna, USA:s ambassad och de multinationella gruvbolagen har genom sina agenter i kongressen avsatt president Castillo från det ämbete som folket valt honom till och ersatt honom med en av sina egna. Det är frågan om en reaktionär kupp.

Historien om Castillos presidentskap är en viktig lärdom om de problem som "progressiva regeringar" står inför i Latinamerika under kapitalismen. Varje försök att begränsa den härskande klassens plundring av något land i regionen kommer att mötas av en obeveklig kamp från deras sida. I jakten på större profiter skyr oligarkin inga medel för att försvara sina intressen, för dem är den borgerliga demokratin bara ett användbart verktyg om den garanterar deras vinster, rikedomar och makt. Om demokratin används för några som helst angrepp på deras styre, oavsett hur milda de än må vara, kommer de gå emot demokratin för att få sin vilja igenom. Castillos uppgång och fall visar hur borgarklassen kommer att ge sig på varje president som hotar dem och – när det behövs – avsätta dem.

Folkmassorna svarar

Men borgarklassen räknade inte med folkmassornas reaktion. Högern trodde att Castillo tappat allt stöd hos de fattiga massorna efter hans eftergifter till och kompromisser med den härskande klassen. De missbedömde situationen totalt. För massorna var saken klar: den president som de hade valt, en av sina egna, hade avsatts av kapitalisterna och deras politiska representanter.

Castillos arrestering blev därför gnistan som utlöste en stor rörelse mot hela den rådande ordningen. Arbetare och bönder började omedelbart organisera massdemonstrationer, vägblockader, flygplatsockupationer och både regionala och nationella strejker mot kuppen. Med bas i landets fattiga södra del bildades kommitteer för att koordinera kampen. Protesterna spred sig från huvudstaden den sjunde december till resten av landet runt paroller om att frige Castillo, stänga kongressen, utlysa nyval och sammankalla en konstituerande församling.

Peru Libré, tillsammans med landets största fackliga centralorganisation CGTP, lärarfacket FENATEPERU, det nationella studentförbundet och bondeorganisationerna uppmanade massorna till kamp på gatorna och till en landsomfattande strejk den 15 december. Försvarsministern svarade med att utlysa ett 30 dagars undantagstillstånd i hela landet den 14 december och utegångsförbud i de regioner där rörelsen är störst. Syftet var uppenbart: att använda armén för att krossa rörelsen och återta kontrollen över situationen. Den 15 december blev en kraftmätning mellan klasserna, mellan strejken och undantagstillståndet, mellan de peruanska massornas rörelse och den nya regeringens försök att krossa den.

I Lima blev demonstrationen mycket stor trots enorm polisnärvaro. De mest förtryckta skikten trotsade undantagstillståndet och marscherade mot kuppen. Polisen svarade med tårgas, godtyckliga arresteringar och attacker på demonstranter. I provinserna Apurímac och Andahuaylas har kamporganisationerna utlyst "folkuppror".

De viktigaste händelserna under den strejken skedde i Ayacucho. Armén hade tagit över torget Plaza de Armas och blockerat all tillgång till stadskärnan för att förhindra demonstrationer i samband med strejken. Soldater beväpnade med automatkarbiner ställdes upp mot den obeväpnade befolkningen. Detta hindrade inte det arbetande folket, tusentals arbetare, bönder och studenter från att trotsa undantagstillståndet och gå ut på gatorna. Helt obeväpnade lyckades man bryta igenom militärens blockader och ta sig in på torget medan man skanderade "Este es Ayacucho, valiente y combativo"– "Detta är Ayacucho, modigt och stridbart" och "No somos terroristas, somos luchadores" – "vi är inte terrorister, vi är klasskämpar" som svar till de borgerliga mediernas smutskastningskampanj. Regimen svar var en massaker. Man beordrade armén att skjuta in i folkmassorna. Den dagen mördades tio demonstranter och ytterligare 61 skadades i Ayacucho.

Eftergifter och repression

När Boluarte först grep makten var hennes plan att regera fram till 2026, resten av mandatperioden. Det blev snabbt en omöjlighet. En opinionsundersökning från La República visar att 83 procent av befolkningen stöttar att valen ska tidigareläggas, 71 procent är emot att Dina Boluarte tagit över som president och 80 procent är missnöjda "med hur demokratin fungerar" i allmänhet.

För att ge den nya regimens ruttna karaktär ett demokratiskt sken och till synes gå rörelsen till mötes beslutade regeringen därför att tidigarelägga valet, till april 2024. Det säger sig självt att detta inte motsvarar folkmassans vilja eller ambitioner. Som svar på kravet "sparka ut alla, stäng den korrupta kongressen" på gatorna har kongressen beslutat att den kommer att stängas... om ett och ett halvt år!

Samtidigt fortsätter regimen att trappa upp repressionen. Nästa massaker skedde den 9 januari då 18 demonstranter mördades och 100 skadades av polisens kulor i Juliaca, Puno. Däribland en minderårig och en läkare som hjälpte offren.

I skrivande stund har minst 54 personer mördats av polis och militär sedan rörelsens början. Massorna har därför gett Dina Boluarte två nya namn:"Dina Asesina" – "Mördar-Dina" och "Dina Balearte" – "Dina skjuter dig". De senaste dagarna har också hennes regering arresterat 14 fackföreningsledare och ledande aktivister, bland annat generalsekreteraren för CGTP, i San Martin-regionen, Henry Mena och åtta ledare för Ayacucho Peoples Defence Front, den massorganisation som leder kampen i den regionen.

Bild: Mayimbú, Wikimedia Commons

Varken "eftergifterna" eller den brutala repressionen har lyckats stabilisera situationen och krossa rörelsen. Istället fortsätter rörelsen mot regimen att kämpa. Företrädare från arbetarnas och böndernas organisationer i södra Peru har bildat strejkkommittéer och utlyst en obegränsad generalstrejk i regionen. CGTP har kallat till en nationell generalstrejk den 19 januari och en "marcha de los 4 Suyos" – "de fyra hörnens marsch", en upprepning av den enorma demonstrationen mot Lima som fällde Fujimori 2000. Den kommande veckan kommer vara avgörande för rörelsen, marschen mot Lima och generalstrejken kan bli det som fäller kuppregimen.

Vägen framåt

Rörelsens krav är tydliga: att frige Castillo, att stänga den korrupta kongressen, att avsätta "presidenten" Boluarte, att utlysa nyval och en konstituerande församling. Det handlar alltså om grundläggande demokratiska krav mot kuppen, men som uttrycker en vilja att omfördela makten och rikedomen i samhället. När massrörelsen kräver en konstituerande församling menar de inte bara en omskrivning av den nuvarande konstitutionen, som är kvar från Fujimoris diktatur, utan att hela det politiska systemet ska förändras i grunden.

Frågan i Peru är: vem är det som ska styra landet? Är det arbetarna, bönderna, ungdomarna, kvinnorna och ursprungsbefolkningen eller den peruanska borgarklassen, armén, mediemogulerna och det utländska kapitalet? Är det den arbetande befolkningen eller de 17 storföretag som kontrollerar landets ekonomi, massmedia, staten och de viktigaste politiska partierna?

Peru är ett rikt land, men ett land där alla rikedomar finns i händerna på en handfull parasitära grupper, samtidigt som majoriteten av befolkningen lever i fattigdom. Det råder ingen tveksamhet om att Perus arbetare och bönder, enade i marschen mot Lima, kan fälla regeringen. Frågan är vad som ska ersätta den. Det är just detta, frågan om makten i samhället, som frågan om den konstituerande församlingen representerar i folkmassornas ögon. Men det som många nu förstår är att ett nyval eller en ny konstitution i sig inte kan lösa den peruanska befolkningens problem. Den förra marschen lyckades fälla Fujimori, men krossade inte den peruanska kapitalismen och löste därför inte de problem som gett upphov till den nuvarande rörelsen.

För att åstadkomma den förändring för vilken 50 peruaner har gett sitt liv de senaste sex veckorna, räcker det inte att avsätta regeringen och riva upp konstitutionen. Man måste också expropriera oligarkin och de multinationella företagen som ligger bakom kuppen och inrätta en demokratiskt planerad ekonomi under arbetarkontroll. Bara en sådan seger är värd de offer som kampen har krävt och bara då kommer parollen "aldrig mer fattiga människor i ett rikt land" att bli verklighet.

Frige Castillo!

Stäng kongressen och kasta ut kuppmakarna!

Expropriera oligarkin och de multinationella företagen!

För en revolutionär nationalförsamling av arbetare och bönder!

All makt till det arbetande folket!

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 12 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.