Presidentvalet i Iran 2013 - Massorna utmanar Khamenei!

av Arash
Foto:  Morwen. with midifications by Roozbeh and M_samadi derivative work: Arfarshchi / Wikipedia (CC BY-SA 3.0)

Irans nye president Hassan Rouhani valdes i somras på en våg av förhoppningar och radikala krav från de ungdomar och andra som deltog i valkampanjen. Tiotusentals tog tillfället i akt och fyllde arenor och ibland gator med slagord om att frige politiska fångar. Vad som alla väntade skulle bli en grå valkampanj där högste ledaren Ayatollah Ali Khameneis handplockade kandidat tog hem en säker seger förvandlade massorna till en utmaning mot Khamenei.

I denna utveckling såg sig den i grunden moderat konservativa Hassan Rouhani pressad att driva en allt mer reformistisk retorik, vilken han också vann på. Folket drev fram en klyfta mellan de styrande och utnyttjade den relativa öppningen under presidentvalet till att återigen ta gatorna i besittning trots osäkerheten kring vilken förändring Rouhani verkligen kan (och vill) genomdriva.

Den osäkerheten har möjligen blivit större en månad in på Rouhanis presidentskap. Khamenei kände sig illa tvungen att acceptera iraniernas val för att undvika liknande massprotester som de efter valet 2009. Men Khamenei och hans trogna har redan nu visat att det finns gränser kring vad de kan acceptera.

En serie uttalanden innan Rouhani installerades i augusti pekar mot att den högste ledaren inte kommer låta sig övertalas att släppa reformistledarna Mir Hossein Mousavi och Mehdi Karroubi som sitter i husarrest sedan över två år tillbaka. Det kunde inte komma på tal förrän de ber om ursäkt för händelserna 2009 då de anklagade Khamenei för att ha manipulerat valresultatet i presidentvalet där de båda kandiderade.

Khamenei ska också ha underkänt flera av Rouhanis tilltänkta ministrar redan innan de presenterades för parlamentet. De ministrar som Rouhani presenterade för parlamentet var tänkta att tilltala såväl moderata som hårdföra cirklar i den styrande regimen. Märkbart var frånvaron av öppna reformister som före presidenten Mohammad Khatami och presidentkandidaten Mohammad Reza Aref som trädde åt sidan till förmån för Rouhani i somras.

Däremot valde Rouhani att ta med några figurer ur skräckkabinettet, däribland justitieminister Mostafa Pourmohammadi som anklagas för delaktighet i massakrerna på politiska fångar under 80-talet. Flera av de reforminriktade ministrar som ändå presenterades underkändes av det Khamenei-trogna parlamentet. Det visar på en spricka mellan kretsen kring Hassan Rouhani och Khameneis gäng. Rouhani försöker balansera på den sprickan och tillgodose alla sidor. För tillfället verkar de Khamenei-trogna ha överhanden i den balansakten, föga förvånande eftersom den högste ledaren i praktiken står över presidenten i många centrala frågor.

De frågor där presidenten och hans regering har inflytande: bland annat diplomati och ekonomi kommer också innebära svåra utmaningar för Rouhani. Inte minst i samband med Syrien och den gasattack som oppositionen anklagar regimen för ses denna balansakt bland de styrande.

Utrikesministern Zarif var snabbt ute och betvivlade att kemiska stridsmedel har använts och passade för säkerhets skull på att lägga skulden på ”terrorister” ifall kemiska stridsmedel trots allt använts. Rouhani slog an en annan ton och pratade om att Iran ”starkt fördömer” all användning av kemiska vapen, utan att peka ut vem som är ansvarig för attacken. Syrien är en nära allierad till Iran i regionen och regimen har backat upp Bashar al-Assad både ekonomiskt och militärt under upproret.

Splittringen bland de styrande kretsarna i Iran går åratal tillbaka och sker i en kontext av en global kris i kapitalismen som drabbar Iran särskilt hårt, delvis på grund av de internationella sanktioner som finns mot regimen till följd av det diplomatiska bråket kring Irans kärntekniska program. Det starka militära Revolutionsgardet dominerar stora sektorer av Irans ekonomi och är i fokus för sanktionerna. Valutan befinner sig till och från i fritt fall, arbetslösheten stiger och klyftorna ökar dramatiskt.

Delvis beror detta även på misskötsel från de styrande, förre presidenten Mahmoud Ahmadinejads administration beskylls allmänt för att ha förvärrat landets kris. Rouhani har lovat att göra sig av med misskötsel och korruption inom administrationen samt samarbeta med omvärlden för att lyfta sanktionerna och därigenom bidra till bättre ekonomisk utveckling. Löftena är knappast möjliga att infria med mindre än att utmana såväl Revolutionsgardet som regimens kapitalistiska grundvalar, och det är inte möjligt med annat än en revolution i socialistisk riktning.

Iran är en del av det globala kapitalistiska systemet och dras med samma globala kris som skakar om hela världen just nu och som lett till uppror i grannländerna. Egypten, Tunisien, Turkiet och Brasilien har sett omfattande protester och uppror i en ny våg som är kopplad till stigande matpriser.

Iran har fått sin dos av sociala protester de senaste åren, ibland så dramatiskt som i hösten 2012 då valutan föll kraftigt och valutaväxlare och andra i Teherans bazaar tog till gatorna under regimkritiska slagord. Sådana protester har synts runtom i landet, ett annat exempel är jordbrukarna i Isfahan som brände ner polisfordon efter att ha attackerats av säkerhetsstyrkor under protester mot vattenbrist i området. Arbetarprotester och strejker i mindre skala har blivit vardagsmat i Iran. Miljöproblem och dålig luftkvalité är också saker som lett till protester på sistone, till exempel i staden Zanjan där befolkningens protester i slutet av augusti lyckades stänga ner en bly- och zinkfabrik som skulle ha förorenat området.

Det finns inga tecken på att regimen ska lyckas få ner arbetslösheten och klassklyftorna de närmaste åren. Regimen själv är medveten om detta och säger nu öppet att arbetslösheten kommer stiga från 3,5 miljoner arbetslösa idag till 8,5 miljoner det närmaste året. Det innebär inte bara att protester och social oro inte kommer upphöra, utan att de tvärtom med stor sannolikhet kommer växa i styrka och omfattning. Regimen sitter alltså på en social krutdurk, oförmögen att lösa landets djupa ekonomiska problem och oförmögen att komma överens. Det bådar inte gott för landets styrande elit.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 12 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.