Revolutionära skälvningar i Iran efter mordet på en ung kurdisk kvinna

av Esaias Yavari och Hamid Alizadeh (Översättning: Malcolm Unge)
Bild: Malish Alinejad

Protester har brutit ut över hela Iran till följd av den ökända moralpolisens mord på den unga kurdiska kvinnan Jina Mahsa Amini. Protesterna började i de kurdiska områdena i Iran och spred sig sedan till fler än 30 städer, däribland landets största; Teheran, Mashhad, Isfahan, Karaj, Tabriz och den så kallat heliga staden Qom. Vad som började som en reaktion mot polisens övervåld har snabbt förvandlats till ilska mot hela regimen. 

Den här artikeln publicerades den 21 september på www.marxist.com och innehåller en bakgrund och förklaring till händelserna som vi just nu ser i Iran.

Mahsa, som var på semester i Teheran, arresterades av moralpolisen kvällen tisdagen den 13:e september för att ha burit sin sjal på ett felaktigt sätt. Hon släpades in i en skåpbil och bortfördes för att “omskolas”. Bara några timmar senare förklarades hon hjärndöd. I början förnekade regimen några missgärningar och släppte en inspelning som visade hur en till synes frisk Mahsa Amini kollapsade av en påstådd hjärtattack. Men efter påtryckningar från de växande protesterna har analysen av en datortomografi visat benfraktur, blödningar och hjärnödem, vilket bevisar att hon dog till följd av slag mot huvudet. 

När nyheten om hennes död kom fram, uppstod spontana protester över hela landet. Tusentals samlades på Argentinatorget och i Sai-parken i Teheran. Polisens brutala ingripande skingrade till slut demonstranterna, men de kom snart tillbaka ut på gatorna där de drabbade samman med polis och kravallpolis och skanderade öppet politiska slagord som: “Död åt Khamenei!”, “Khamenei är en mördare - hans regim är illegitim!”; och “Kvinnor är förtryckta - från Kurdistan till Teheran!”. 

I täten för protesterna i Teheran gick tusentals studenter från huvudstadens alla universitet, även de som tidigare inte visat några tecken på politisk aktivitet. På Teherans Amirkabiruniversitetet, landets främsta utbildningsinstitution, skanderade studenterna: “Hela Iran dryper av blod: från Kurdistan till Teheran,” och “Mördad på grund av en sjal?” och “Hur länge kommer denna förnedring pågå?”. Ett annat populärt slagord på demonstrationerna var: “Kvinna, liv, frihet” – en anspelan på den populära parollen från revolutionen 1979: “Bröd, arbete, frihet”, ett slagord som fått nytt liv de senaste åren. För att kuva de unga har regimen mobiliserat basij, en paramilitär ungdomsorganisation, på campusområdena. Men detta har bara provocerat fram slagordet “död åt basij”. 

Universitetsstudenter protesterade runt om i huvudstaden, bland annat vid elituniversitetet Amirkabir / Bild: Darafsh

Stora protester, oftast ledda av kvinnor, ägde rum i alla större städer, i en majoritet av landets regioner, och fördes under slagordet “Död åt diktatorn” – en direkt utmaning mot Irans högste ledare Ali Khamenei och på så sätt mot hela regimen. 

I Karaj, Teherans industriförort och Irans fjärde största stad, framförde demonstranterna slagordet: “Frukta den dag vi beväpnar oss”, som har spritt sig till flera andra områden. I Rasht ropade demonstranterna det efter att de slagit och jagat iväg basij-milisen. Ett annat slagord har varit: “Död åt förtryckaren, oavsett om det är shahen eller den Högste Ledaren”, som syftar på likväl Khamenei som den USA-stödda sonen till den avlidna shahen, som har kampanjat för en konstitutionell monarki. 

I Qom, centrum för de religiösa institutionerna och den teokratiska regimens viktigaste högkvarter, gav sig unga människor ut på gatorna och skanderade: “Kanoner, stridsvagnar, smällare, prästerskapet måste bort”. Det finns även videoklipp från Qom där arga män och kvinnor slår en basiji-soldat. I otaliga filmklipp från runtom landet kan man se hur kvinnor tar av sig sina huvudsjalar och oftabränner dem i protest.

Regimens säkerhetsstyrkor har reagerat våldsamt på demonstrationerna. Åtminstone sju personer har bekräftats dödade av polisen och dussintal har skadats [antalet bekräftade döda börjar nu närma sig några hundra, red. anm.]. Trots detta verkar folkmassorna pressa framåt med orubblig beslutsamhet.

Från Sari har det kommit uppgifter om att ett Basij-högkvarter och guvernörens palats har bränts ner. I Amol togs guvernörens palats över av folkmassorna och brändes senare ner. Polisen har lämnat stadskärnan helt och hållet. Inget tyder på att några av protesterna har slagits ned för gott. Tvärtom verkar det som om varje batongslag och varje avfyrat skott eggat och uppviglat massorna än mer. Från flera städer kommer det uppgifter om att poliser tvingas arbeta i civila kläder för att undvika att bli nedslagna. Flera videoklipp visar hur polis och paramilitära styrkor blir attackerade, nedslagna eller tillbakapressade av de arga folkmassorna. Situationen för regimen tycks ha förändrats helt, som nu är livrädda för att denna revolutionära rörelse ska växa och spridas.

Ilskan kokar i synnerhet i de kurdiska områdena. Tusentals unga reagerade på Mahsas död genom att förstöra bilder och symboler för den Islamiska republiken, däribland bilder på Ayatollah Khamenei. Mahsas begravningståg i lördags förvandlades även den till en protest, där kvinnor tog av sina huvudsjalar och tusentals skanderade: “Död åt Khamenei”. Efter begravningen marscherade de till guvernörens kontor. De möttes av tårgas och säkerhetsstyrkor som sköt skarpt, men slog tillbaka lika hårt. I många områden i Kurdistan har situationen liknat ett inbördeskrig, med demonstranter och kravallpolis som skjuter på varandra. 

Stämningen avtog inte under måndagen och basar-strejker bröt ut i Saqqez, Bukan, Mahabad, Ashnoye, Baneh, Marivan, Sanandaj, Piranshahr och Mohamandshahr. Det uppmanas till generalstrejk i hela det kurdiska området, inklusive de kurdiska områdena i Irak, Syrien och Turkiet. Strejker och demonstrationer i basarer har även spritt sig till andra städer i Iran som Teheran och Karaj.

De förtryckta trängda till förgrunden

De kurdiska områdena i Iran, som har långa revolutionära traditioner, har fått utstå regimens diskriminering och förtryck i decennier. Dessa kurdiska områden, precis som andra områden som bebos av etniska minoriteter, hyser stora mineral-, olje- och vattenreserver samt täta skogar, som alla spelar en viktig roll i den iranska ekonomin. I decennier har regimen dock skickat dessa tillgångar till industriella områden i framförallt farsi-bebodda områden för förädling medan man medvetet låter iranska Kurdistan förbli underutvecklat av rädsla för att skapa en stark kurdisk arbetarklass. 

Resultat av detta är utbredd fattigdom och arbetslöshet bland iranska kurder. Samtidigt har alla försök till kamp för bättre villkor mötts av brutal repression och bestraffningar från regimen. Under den senaste perioden har detta provocerat fram ett alltmer militant gensvar från de iranska kurderna, som regelbundet drabbat samman med polis och militära styrkor. För det kurdiska folket i Iran har mordet på Mahsa Amini blivit en symbol för den rasism och chauvinism som ligger bakom regimens ageranden mot dem. 

Något liknande kan sägas om kvinnofrågan. Varje år åtalas fler än 16 000 kvinnor av moralpolisen för att ha burit sin hijab på ett opassande sätt. Dessa kvinnor utsätts för verbala och fysiska övergrepp. Faktum är att Mahsa Amini bara satt häktad några få timmar men ändå hamnade på sjukhus efter att ha blivit hänsynslöst misshandlad av den Islamiska republikens ligister. Ögonvittnen beskriver hur Mahsa och andra fångar protesterade mot deras arrestering och möttes av förolämpningar, slag och pepparsprej – som slutligen ledde till att Mahsa hamnade i koma. 

Sådana orättvisor är vardag i Iran, där kvinnor reduceras till andra klassens medborgare. Praktiskt taget alla hushåll som försörjs av kvinnor ligger under fattigdomsgränsen och utgör den fattigaste tiondelen i samhället. För att undvika att hamna i total fattigdom har kvinnor inget annat val än att underkasta sig mannen och äktenskapet. Varje år mördas över 2000 kvinnor i så kallade “femicides”, vilket utgör 20 procent av alla mord i landet. Den Islamiska republiken upprätthåller denna fruktansvärda situation genom förtryckande lagar.

Varje dag går mullorna ut i TV och predikar måttlighetens och kyskhetens dygder. Men de är fullständiga hycklare. I verkligheten lever de och deras barn i extravagant överflöd – i klass med rika västerlänningar. De hänger sig åt alla köttets synder: droger, fylla, prostitution och alla former av missbruk. Naturligtvis hindras de aldrig av moralpolisen, vars verkliga syfte är att så oenighet mellan vanliga kvinnor och män och terrorisera de arbetande massorna.

Under tider av relativt lugn i klasskampen kan den härskande klassen delvis lyckas med detta. Men det är inte en sådan period vi nu befinner oss i. De iranska kvinnorna visar att de inte tänker acceptera det öde mullorna har bestämt för dem. Med beundransvärt mod har de gått ut på gatorna i stora massor och i många fall, om inte i de flesta, spelar de en ledande roll. De tar av sig sina sjalar, skanderar de mest radikala slagorden och leder i många fall till och med attackerna mot säkerhetsstyrkorna.

Kvinnor och andra förtryckta, såsom etniska minoriteter, spelar alltid en viktig roll i revolutioner. Vi såg detta under februarirevolutionen 1917, där ryska arbetande kvinnor och hemmafruar kallade till en generalstrejk. Samma sak skedde i den egyptiska revolutionen 2012 och mer nyligen i Sudan. 

I vanliga tider kan den härskande klassen tysta ner de mest förtryckta och kuvades ilska. Men när massorna börjar röra på sig är det precis den sinnesstämning som bäst överensstämmer med den allmänna sinnesstämningen i samhället. Dessa samhällslager hamnar då i frontlinjen för kampen, medan de gamla “aktivisterna” och “revolutionärerna” som under flera år har kämpat mot strömmen och till viss del avtrubbats av dessa erfarenheter, ofta överrumplas och bara blir åskådare till händelserna.

Den Islamiska Republiken grundar sig på de mest bakåtsträvande åsikterna i samhället för att kunna splittra massorna baserat på religion, etnicitet och kön. Utan denna chauvinism skulle den härskande klassen inte kunna bibehålla sin kontroll över samhället. Av detta är det uppenbart att kampen mot förtryck är en lika viktig del i den iranska revolutionen.

Massorna kan instinktivt känna av detta och har slutit upp kring slagorden: “Kvinna, liv, frihet”, som nu har blivit det näst mest populära slagordet bland de radikaliserade lagren efter “död åt diktatorn”. Dessutom har flera slagord som handlar om solidaritet med den kurdiska kampen dykt upp. Studenterna vid Tabriz-universitet gjorde följande uttalande som visar på den framväxande enigheten hos massorna:

“En av de vackraste slagorden i dessa demonstrationer var att ‘Azerbaijan har vaknat, det stöder Kurdistan.”

“Många har försökt så oenighet mellan sociala grupper, nationaliteter, stammar och olika lager av de förtryckta. Men idag hör vi från det modiga och vakna Azerbaijan slagord om solidaritet för det militanta och vakna Kurdistan. Mahsa Aminis efternamn betyder ‘vi’. Vi är alla, oavsett var vi kommer ifrån i det här landet eller vad vår bakgrund är; män, kvinnor, unga och gamla; alla är vi förtryckta och lidande, löntagare och arbetare och förtryckta. Vi är alla enade.   

Länge leve Azerbaijans okuvliga folk med detta vackra slagord. Länge leve Gilans okuvliga folk som åstadkom storslagna bedrifter. Länge leve folket i Teheran, Khorasan, Isfahan, Qazvin … och alla de modiga människor som stod upp mot förtryck.”

Detta visar hur solidaritet och enighet i kampen skär igenom den reaktionära azeriska nationalismen som sedan länge har varit förhärskande i de azeriska områdena av Iran.

Utbrett stöd

Lenin förklarade att revolutioner är “de förtrycktas och utsugnas högtid”. När rörelsen väl tar fart drar den med sig de förtryckta lagren. Miljontals arbetare, bönder, butiksägare, arbetslösa och fattiga i Iran har stöttat och ställt sig bakom ungdomen som tagit till gatorna. 

Varje lager har sina egna strider, men i den barbariska orättvisan Mahsa Amini föll offer för ser de alla de orättvisor de själva utsätts för dagligen. En kvävande brist på demokratiska rättigheter, tillsammans med en förkrossande ekonomisk press som har byggts upp under de senaste åren, har gjort livet olidligt för en majoritet av befolkningen. Samtidigt har samhällets elit blivit helt och hållet parasitära. De tycks existera endast för att stjäla från de fattiga och därigenom begå de mest avskyvärda brott helt ostraffat.

Rörelsen på gatorna ger ett utlopp för den ilska och det hat som byggts upp, samt en möjlighet att få sin röst hörd. Samtidigt försvinner rädslan hos ungdomarna och arbetarna på barrikaderna och stärks av varje framgång och för varje nytt lager som ger sig in i kampen. En stämning av revolutionär beslutsamhet sprider sig, vilket potentiellt skulle kunna bana väg för en massrörelse. Brännbart material har ansamlas över tid och bara väntat på en gnista som ska tända elden. 

Men denna rörelse har inte bara påverkat de fattigaste lagren. Efter Aminis död har fördömanden av regimen och sympati för rörelsen strömmat in från alla lager i samhället, däribland intellektuella, konstnärer, kända idrottsmän (varav många tidigare har setts som opolitiska eller regimvänliga) och till och med från delar av prästerskapet, som nu kräver att man avskaffar slöjtvånget. Detta utgör ett existentiellt hot för regimen. 

Regimen är pressad

Om rörelsen lyckas behålla momentum och få med sig fler lager ut på gatorna, kommer mullorna ställas inför en revolution som lätt skulle kunna innebära regimens fall. De har uppenbarligen helt tagits på sängen av hur situationen har utvecklats. Tidningen Hammihan konstaterade i panik på måndagen att: 

“Varje dag tar nya grupper så som akademiker, medborgarrättsorganisationer och olika yrkesgrupper upp frågan, tar ställning till den och analyserar den ... Låt oss inte glömma att allmänhetens reaktion inte ska ses som en produkt av [våra] fiender och utländsk media ... Denna reaktion är ett resultat av [människors] levda erfarenheter under de senaste åren…” 

Tidningen fortsatte med att uppmana myndigheterna att följa till lagen och genomföra en professionell utredning. Då man ser risken för en social explosion varnar de regimen att den bör avstå från det sedvanliga arroganta hanterandet av dessa frågor för att inte provocera fram en ännu större okontrollerbar rörelse.

Av rädsla för just en sådan utveckling har regimens tjänstemän cyniskt försökt uttrycka sympati för Mahsa Amini. President Ebrahim Raisi ska ha sagt till Mahsas far att Mahsa var “som [hans egen] dotter” och lovade att undersöka händelsen. Detta är förstås rena lögner, särskilt med tanke på att Raisi själv har skärpt slöjlagarna och hur de följs. Men att det är just Raisi, som brukar stå för hårda tag, som intar en sådan försonande ståndpunkt är ett tecken på regimens oro.

Liknande uppmaningar har kommit från andra institutioner, exempelvis rättsväsendet och parlamentet. Överdomare Gholamhossein Mohseni Ajei har uppgett att regeringen “inte kommer se mellan fingrarna vad gäller misstag av tjänstemän, däribland poliskåren” i sin “utredning” av Mahsa Aminis död. Han lade till att: “Oavsett vad utfallet än blir, så kommer utan tvekan åtgärder att vidtas”. Det har också kommit uppgifter om att chefen för moralpolisen i Teheran har blivit avstängd. 

Arbetarklassen måste inta scenen

Än så länge har rörelsen vunnit mark dag för dag och timme för timme. Den har ett utbrett, om än passivt stöd. Men folket på gatorna består i huvudsak av tiotusentals fattiga och studenter. För att kunna göra ytterligare framsteg måste rörelsen medvetet vädja till andra lager i samhället, i synnerhet arbetarklassen, att gå med i kampen. Arbetarklassen är den mäktigaste klassen i samhället, med förmågan att få hela landet att stanna och krossa regimen. Vi måste komma ihåg att det var just detta som skedde 1979 när shahens ruttna regim slutligen krossades av en landsomfattande generalstrejk, ledd av oljearbetare, som följdes av att arbetarklassen tog över de viktigaste industrierna.

De senaste åren har vi sett den iranska arbetarrörelsens pånyttfödelse och den största strejkvågen på 40 år. Många av de nya fackförbunden har uttalat sitt stöd för den nuvarande rörelsen, däribland Lärarnas samordningskommité (en militant organisation som representerar strejkande lärare); oljearbetarnas kommitté för protestaktioner och fackförbundet Haft Tappeh. 

Oljearbetarnas förbund summerade den pågående situationen så här:

“Kvinnor spelar nu en tydlig och djärv roll i de sociala rörelserna och protesterna, vilket har lett till stigande panik och rädsla i regimen. Den ökande intensifieringen av förtrycket och brutaliteten från regimen har försatt samhället i ett tillstånd av öppet uppror, vilket visar behovet av enighet för att göra slut på dessa brutala förhållanden.”

De militanta arbetarna från Haft Tappeh upprepade kraven på enhet men gick ännu längre genom att öppet attackera kapitalismen:

“Kapitalismens repressiva system utnyttjar och förtrycker inte bara män och kvinnor som arbetare, utan som kvinnor, som tillhörande etniska och religiösa minoriteter, för att splittra arbetarklassen. Vi anser att alla förtryckta grupper, samtidigt som de kämpar för sina specifika krav, måste ena sig mot förtryckarna – mot kapitalisterna!”

Fackföreningen Haft Tappeh har sagt att de kommer ansluta sig till rörelsen på gatorna. Detta är ett mycket positivt steg. Men för att vinna krävs mer. Man måste omedelbart uppmana till generalstrejk inom alla sektorer av ekonomin. Kampkommittéer måste upprättas i alla kvarter, skolor och fabriker för att förbereda för en generalstrejk med målet att avsätta regimen.

Om detta uppror förblir isolerat riskerar det att slås ned som alla tidigare uppror. Regimen kommer att bida sin tid och samla sina styrkor, i väntan på att protesterna ska dö ut, för att sedan hänsynslöst kunna krossa dem. Detta var precis vad som hände 2018, 2019 och 2021 med upproret i Khuzestan. 

De följande dagarna och timmarna kommer visa hur långt denna rörelse kan utvecklas. Men oavsett de omedelbara händelserna bevittnar vi just nu det revolutionära återuppvaknandet av de iranska massorna. Den iranska kapitalismen har aldrig kunnat ge massorna en dräglig tillvaro, i synnerhet inte kvinnorna: systemet måste krossas. Arbetarklassen, enad i kampen, är den enda kraften som kan åstadkomma detta och bygga ett nytt socialistiskt samhälle som kan tillgodose behoven hos alla utsugna och förtryckta i det iranska samhället. 

Kvinna, liv, frihet!

Död åt diktatorn!

För en generalstrejk för att störta den teokratiska regimen!


  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 12 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.