Revolutionen i Libanon: en explosion av klasshat

av Adam Zeineddine (Översättning: Elsa Rohlén)
Bild: Mehr News Agency (CC BY 4.0)

Explosionen i Beirut har lett till en explosion av ilska och masskamp, och de libanesiska massorna är återigen ute på gatorna. Vi säger: Det finns inga styrkor att lita på utom era egna! Libanons arbetarklass – omkullkasta hela detta ruttna system!

(Artikel publicerad på In Defence of Marxism den 10 augusti.)

Den 4 augusti skakades Beirut av en fruktansvärd explosion. Hamnarna totalförstördes och allting inom en radie av nio kilometer skadades. Tryckvågen var så kraftfull att fönsterrutorna till och med skallrade på Cypern – över 26 mil bort från explosionen. Minst 6000 personer har skadats och 158 omkommit – och siffrorna fortsätter att stiga. Enbart förstörelsen har gjort 300.000 personer hemlösa.

För den libanesiska befolkningen var tillvaron en kamp redan innan explosionen. Libanons härskande klass har drivit landet till ruinens brant. Landets ekonomi befann sig redan i djup kris. Till följd av en devalvering av valutan som resulterat i massinflation beräknades 45 procent av Libanons befolkning hamna i fattigdom under 2020. Och detta var innan covid-19, och innan explosionen. De libanesiska massorna har genomlidit fruktansvärda umbäranden. Därför är det inte förvånande att massorna ännu en gång tagit till gatorna i den här tragedins efterspel.

Förra året såg vi en massrörelse där över två miljoner människor gick ut på gatorna och krävde regimens avgång. Nu demonstrerar tiotusentals i Beirut. Kravet är inget mindre än en fullständig systemförändring. Demonstranterna har dragit den korrekta slutsatsen att det inte räcker med att byta ut regeringen – alla korrupta politiker måste bort.

Trots att både kravallpolis och armén satts in mot demonstranterna, har massorna kämpat tillbaka och försökt röra sig mot Nationalförsamlingen. Libanons Bankförbunds huvudkvarter stormades och tändes eld på, vilket säger någonting om det intensiva hatet mot den rika, kapitalistiska eliten. Slagorden "Folkets vilja är regimens fall" hörs återigen.

Rörelsen återföds

Efter explosionen den 4 augusti utropade den Hizbollah-backade libanesiska regeringen omedelbart nationell enhet för att bemöta katastrofen. Den typen av retorik kan kanske ha fungerat tidigare – men inte längre. Massorna förkastade den omedelbart. Istället samlades tusentals i centrala Beirut. De började därifrån röra sig mot Parlamentstorget, med syfte att ockupera det, men hindrades av armén. Många demonstranter skrek åt armén att de borde ansluta sig till massornas sida, mot den härskande klassen. En kvinna hördes ropa: "På riktigt, är armén här? ... Gå med oss, så kämpar vi mot regeringen tillsammans!" En annan skrek: "Vem matar era barn och ger dem vård när de behöver? Ni är precis som oss!"

Ett annat uttryck för ilskan är att (oäkta) galgar rests på Martyrernas torg, där dockor föreställande Hassan Nasrallah (Hizbollahs ledare) och den tidigare premiärministern Hariri har hängts, tillsammans med den tidigare generalen och presidenten Aoun och hans mäktige svärson Gebran. Rörelsen kräver att den härskande klassen tar ansvar för vad sin korruption och ignorans, och straffas därefter. En demonstrant tog ett foto med galgarna och skrev: "Här borde politikerna hänga".

Det är viktigt att förstå att den här ilskan funnits där sedan tidigare. När Libanons politiker och härskande klass talar om att "finna de ansvariga och ställa dem inför rätta" behöver de i själva verket bara se sig själva i spegeln. De är ansvariga för den libanesiska befolkningens lidanden. I årtionden har Libanons befolkning kämpat i fattigdom, medan landets elit levt lyxliv och tjänat multum på korruptionen. Sexton timmar om dagen har befolkningen i Libanon inte ens tillgång till elektricitet. Kloakvatten har också blivit ett problem i landet, sedan regimen på grund av bristande infrastruktur helt enkelt bestämt sig för att dumpa det i Medelhavet. Sophämtningen är också ett stort problem – de ansvariga låter helt enkelt bli att sköta det, och låter sopberg byggas upp på Libanons gator. De senaste årens massrörelser var vad som krävdes för att ta tag i detta mycket grundläggande behov. Utöver detta är över en tredjedel av den arbetsföra befolkningen arbetslös på grund av den ekonomiska krisen.

Explosionen var bara den sista droppen som fick bägaren att rinna över. Den härskande klassen i Libanon var så upptagna med att fylla sina egna fickor att de inte tänkte nämnvärt på att de lämnat en tickande bomb i mitten av stan. Nu ställer massorna dem till svars.

Låt inte rörelsen kapas!

En viktig lärdom från rörelsen i oktober 2019 var den enorma enhet de libanesiska massorna visade. De tillät sig varken splittras av religion eller politisk tillhörighet, utan två miljoner människor gick ut på gatorna. Inom loppet av bara några veckor tvingades den dåvarande Haririregeringen att avgå. Den härskande klassen har i årtionden använt sig av splittringens taktik för att dela befolkningen utifrån olika sekteristiska linjer, men den här gången misslyckades de. Rörelsen var enad.

I explosionens efterspel har vi sett samma enighet. Över hela landet har hjälpbrigader satts upp för att stötta räddningsarbetet i Beirut och börja rensa upp bland ruinerna. Detta står i stark kontrast till regimens handlingsförlamning. Representanter från myndigheterna kan inte ens visa sig på gatorna utan att stöta på glåpord och tillrop från massorna. De spadar, skyfflar och kvastar som används för att röja bland ruinerna används nu också mot statliga byggnader och de betongväggar som skyddar Nationalförsamlingen.

Det sker försök till splittring nu också. Framförallt försöker det högerreaktionära Kataebpartiet (falangisterna) utnyttja rörelsen och positionera sig för att kunna bilda en ny regering. Kataebpartiets generalsekreterare Nazar Najarian dödades i explosionen. Tre parlamentsledamöter från partiet har lämnat parlamentet, och partiets ordförande Samy Gemayel har appellerat till massorna att gå med dem i kampen för "ett nytt Libanon". Slogans från Kataeb och andra "oppositionspartier" har börjat leta sig in i rörelsen. Framförallt slagorden "Avväpna Hizbollah" och "Beirut är en stad fri från vapen" har använts av en del demonstranter. Detta är ett eko av Kataebpartiets krav på att Hizbollah ska avväpnas, under "demokratins" och "konstitutionalismens" täckmantel.

Detta är en bluff och en distraktion. Kataebpartiet står inte på massornas sida. Detta är ett parti som tillsammans med de den israeliska armén låg bakom de upprepade massakrerna av palestinier, socialister och kommunister under inbördeskriget i Libyen. De lägger fram sådana här paroller i ett försök att avleda rörelsens fokus från kravet på att hela systemet ska falla, och begränsa den till att bara handla om att byta regering. Kataebpartiet hoppas på att kunna ta över efter att Hizbollahregeingen fallit. De kommer då att fortsätta driva samma politik som de drivit i årtionden och låta samma gamla orättvisor att fortsätta. Det är precis den här typen av sekteristiska manövrar och splittringsförsök som tidigare lett till inbördeskrig som arbetarklassen fått betala för.

Vi måste vara mycket tydliga här. Inget parti som representerar Libanons härskande klass kan vara någon vän till massan. Förra årets slagord löd: "Allihopa, betyder allihopa". Dessa banditer är alla gjorda av samma virke, och man kan inte sätta någon som helst tilltro till dem.

Imperialistiskt hyckleri

Flera olika imperialistmakter var mycket snabba med att utropa sitt "stöd" till demonstranterna. Dessa ulvar i fårakläder leds av Frankrikes president Macron. Den franska regeringen har gått ut med att de kommer att samla in bistånd till Libanon. Macron besökte själv Beirut kort efter att explosionen. USA har också gått ut och försvarat demonstranternas rätt att protestera fredligt. Libanon verkar ha många mäktiga vänner.

Det behövs ingen närmare titt på Libanons historia för att Macrons hyckleri ska bli uppenbart. Det nuvarande, sekteristiska, politiska systemet – baserat på religion – skapades och fulländades av den franska kolonialmakten i syfte att upprätthålla kontrollen över sin koloni. Libanons formella självständighet villkorades med att detta system skulle hållas intakt för att garantera imperialismens fortsatta kontroll över landet. Den härskande klassen använder sig fortfarande av samma splittrande politik. Macron talar gärna om det "naturliga bandet" mellan Libanon och Frankrike. Denna "traditionella relation" liknar i själva verket den mellan slaven och slavägaren. Den härskande klassen i Libanon har ofta vänt sig till Frankrike i tider av nöd och Frankrike har bidragit med miljardbelopp som slösats bort eller använts för att upprätthålla status quo.

Sanningen är att Macron gjort en politisk beräkning. Det går inte bra för honom på hemmaplan. Den franska arbetarklassen föraktar honom: hans stöd ligger på ynka 38 procent. Det är därför knappast förvånande att Macron försöker skifta fokus till hans goda gärningar internationellt, samtidigt som han upprätthåller en god relation till Libanons haltande härskande klass.

Samtidigt vill imperialistmakterna utnyttja att Beirut ligger i ruiner för att pracka på Libanon IMF-dikterade ekonomiska "reformer" (läs: kontrareformer), vilket om något skulle förvärra situationen i landet och, i nära samarbete med Libanons ruttna härskande klass, stärka imperialismens grepp om landet.

IMF-topparnas cyniska beräkningar är illa dolda. I ett uttalande, som levererades när räddningsarbetet med att gräva fram folk ur ruinerna fortfarande pågick, sa IMF:s chef Kristalina Georgieva: "IMF undersöker alla möjligheter att stötta Libanons folk. Det är nödvändigt att komma ur dödläget i diskussionen om nödvändiga reformer, och istället lägga fram ett väl genomtänkt program för att ordna upp ekonomin, och bygga upp landet igen, ansvarsfullt och med tilltro till landets framtid". [vår kursivering]

Vi vet vad det betyder när IMF pratar om "reformer" de anser "nödvändiga". Under de senaste åren har IMF insisterat på massiva nedskärningar i Libanons statsbudget, som inkluderat sänkta löner för arbetare i offentlig sektor, borttagande av subventioner för elektricitet, höjda skatter, sänkta pensioner, etc. De vill att landets arbetare och fattiga ska betala priset för att deras system krisar.

Varken Macron eller någon annan imperialist har något intresse av en verklig förändring i Libanon. Detta är samma makter som genom en uppsjö av allianser stöttat Libanons krigsherrar i årtionden. Situationen i Libanon beror till stor del på att dessa makter tävlar med varandra om inflytande i landet. Massorna kan inte förvänta sig någon hjälp av dem – det vore som att sluta en pakt med djävulen.

Enda vägen ut är genom en revolution

Situationen i Libanon är mycket svår. Befolkningen lider och Beirut – en gång Mellanösterns pärla – ligger nu i ruiner. Men som ordspråket lyder: "det är alltid som mörkast innan gryningen". Det finns en lösning. Det rådande systemet måste omkullkastas, och folket måste ta makten. Det finns ingen annan väg.

De enorma mängder pengar som krävs för att återuppbygga Beirut, och ge hem åt de hundratusentals hemlösa, finns redan i Libanon. Kapitalisternas och miljardärernas tillgångar måste exproprieras, och användas som en del av en demokratiskt planerad produktion som styrs av behov, inte vinst. Korruption är ett symptom på en ruttet kapitalistiskt system. För att utrota korruptionen måste man avskaffa själva kapitalismen och byta ut det mot en demokratisk stat styrd av den arbetande befolkningen.

För att åstadkomma detta kan massorna bara lita till sina egna styrkor. Vi måste avvisa den härskande klassens partier, imperialistmakterna och alla som för att gynna sig själva försöker splittra och försvaga rörelsen. Istället måste arbetarrörelsen kämpa för att åstadkomma en folklig revolution, där hela den arbetande befolkningen dras in. Splittrad kan rörelsen besegras. Men står rörelsen enad, finns inga styrkor i Libanon som kan besegra arbetarna. Framåt mot segern!

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 11 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.