Revolutionerna 1848 och hoppet om den proletära revolutionen

av Rob Sewell
Gatustrider på Rue Soufflot i Paris, 1848, av Horace Vernet. Bild: Wikimedia Commons (Public domain)

Den 24 februari 1848 bröt revolutionen ut i Frankrike, och spred sig som en löpeld genom Europa. 

”Ett spöke går runt Europa – kommunismens spöke”, inledde Marx och Engels Kommunistiska manifestet. ”Alla det gamla Europas makter har slutit sig samman till en helig hetsjakt mot detta spöke, påven och tsaren, Metternich och Guizot, franska radikaler och tyska poliser.” Samma dag som manifestet släpptes i London, stod Europa, på ett nästan profetiskt sätt, i revolutionär brand.

Den franske kungen Ludvig Filip abdikerade direkt och konseljpresidenten Guizot avskedades. I Österrike föll prins Metternich inom ett par veckor. Marx och Engels hoppades att revolutionen skulle bli ”ett direkt förspel till den proletära revolutionen”. De hyllade omedelbart den revolution som först bröt ut i Frankrike 24 februari 1848.

”År 1848 börjar bra”, skrev Engels. ”Genom denna ärorika revolution ställer sig det franska proletariatet återigen i täten för den europeiska rörelsen. All heder åt Paris arbetare!

Vår epok, demokratins epok, bryter fram. Flammorna över Tuilerierna och Palais-Royal är proletariatets gryning. Överallt kommer borgarklassens styre nu att rasa samman, eller slås i spillror.” (Marx Engels Collected Works, band 6, s. 558, vår övers.)

En utdragen period av reaktion hade följt nederlagen i revolutionerna 1830. Men nu strömmade Paris revolutionära massor ut på gatorna med gevär och röda flaggor, byggde barrikader, störtade monarkin och tvingade den provisoriska regeringen att utropa en republik. Debatten i nationalförsamlingen fick ett abrupt slut när arbetaren Guibert stormade in i rummet beväpnad med en pistol och utropade: ”Inga fler deputerade, vi är herrarna nu.”

Det var arbetarna och den lägre medelklassen som drev revolutionen framåt. Borgarklassen, som så småningom skulle komma att gynnas av revolutionen, hade varken förväntat eller velat ha ett sådant utfall. ”Vi ville ta ett steg i taget”, sade en, ”men vi tvingades ta alla på en gång.”

Mer än något annat var borgarklassen rädd för arbetarklassen, som kämpade för sina klassintressen oberoende av dem: rätten till arbete, minimilön, kortare arbetstid, sjukpension, skapandet av verkstäder för arbetslösa, obligatorisk allmän utbildning, allmän rösträtt, progressiv beskattning och andra klassbaserade krav. Arbetarna litade inte heller på de borgerliga representanterna, som sökte samförstånd med monarkin. Paris väggar täcktes av revolutionära affischer som manade folket: ”Låt oss behålla våra vapen!”

Det nya borgerligt republikanska styret tvingades ta med två socialister i regeringen, varav en var den populära arbetarledaren Louis Blanc. Han började tyvärr att medla mellan klasserna och arbetade för att begränsa den revolutionära rörelsen till de ramar som kunde accepteras av lagen. Under de radikala massornas press genomförde man vissa reformer, däribland att man etablerade nationalverkstäder, vilka i praktiken fungerade som fattighjälp för de arbetslösa.

Valen till den konstituerande församlingen hölls i slutet av april och innebar stora framgångar för de borgerliga partierna, framförallt på grund av stödet från den konservativa bondeklassen som utgjorde 84 procent av den nya väljarkåren. Den nya regeringen löste inte arbetarnas problem. I stället försökte de underminera revolutionen genom att anklaga arbetarledare, framförallt Blanqui och Cabet, för att vara ”kommunister”. Förtroendet för den borgerliga regeringen smälte bort. Det blev allt mer uppenbart att den växande frustrationen beredde vägen för en ny kraftmätning. Att regeringen tillkännagav att man skulle stänga nationalverkstäderna i Paris blev droppen. ”Februarirevolutionen ställde frågan om egendom och arbete”, konstaterade revolutionären Paul-Louis Deflotte. ”Denna fråga måste lösas.”

Regeringen var dock redan i färd med att smida planer för att lära arbetarna en läxa. De skulle få sig en uppsträckning av kontrarevolutionens beredvillige tjänare general Cavaignac, som precis kallats hem från en masslakt i Alger.

Den 21 juni utfärdades ett dekret som avskaffade nationalverkstäderna. Samma dag gav sig Paris arbetare på nytt ut i kamp. Över hela huvudstaden reste man barrikader. Fanor hissades med parollerna ”Bröd eller död!” och ”Arbete eller död!” Det var ett renodlat arbetaruppror, helt utan februarirevolutionens karnevalskänsla. ”Upproret växer till den största revolution som någonsin ägt rum”, skrev Marx, ”till en revolution från proletariatet mot borgarklassen.” (Marx Engels Collected Works, band 7, s. 128; kursiv i original, vår övers.)

Kampen blev mycket hård. Den borgerliga kontrarevolutionen skonade ingen. Arbetarna sköts ned som hundar. ”Borgarklassen bedriver, fullt medvetet, ett utrotningskrig mot dem”, skrev Marx. Han citerade därefter en kapten från det republikanska gardet som beskrev händelserna den 23 och 24 juni.

”Kanonen svarade och fram till klockan 9 krossades fönster och tegelstenar av artilleriets dån. Eldgivningen var fruktansvärd. Blodet forsade fram samtidigt som ett förskräckligt åskoväder härjade. Gatstenarna var röda av blod så långt som ögat kunde se. Det är ofantligt många döda, och ännu fler som blivit skadade.” (ibid, s. 138)

Arbetarna kämpade i fyra dagar med en exempellös tapperhet.

”Det mod som arbetarna visat under striderna är verkligen otroligt”, skrev Marx. ”Under tre hela dagar höll 30.000–40.000 arbetare stånd mot över 80.000 soldater och 100.000 män ur nationalgardet – mot kartescher, bomber, brandbomber och ärorik krigserfarenhet från generaler som inte heller drog sig för att använda dessa metoder i Algeriet! De har krossats och till stor del massakrerats. Deras döda kommer inte att hedras på samma sätt som de som dog i juli och februari. Historien kommer i stället att ge dem en helt annan plats, som martyrer i proletariatets första avgörande strid.” (Ibid, s. 143)

Efter nästan en veckas strider och gatukamp sattes statens fulla kraft in för att dränka rörelsen i blod. Avrättningar och tortyr stod på dagordningen. Omkring 15.000 dödades och skadades under och efter upproret. Den härskande klassen tog ut sin hämnd för de franska arbetarnas självständiga rörelse. Arbetarnas krav ”innebar ett hot mot den rådande samhällsordningen; arbetarna som förde fram dem var fortfarande beväpnade; därför var avväpnandet av arbetarna det första påbudet från borgarklassen, som var i besittning av staten.” (Engels, vår övers.)

Revolutionerna 1848 var i grunden borgerligt-demokratiska i de uppgifter som de försökte lösa. De syftade framför allt till att krossa de gamla feodala strukturerna och skapa en självständig nationalstat. Marx och Engels hoppades att denna borgerliga revolution skulle bli det direkta förspelet till den proletära revolutionen, men Kommunisternas förbund var svagt och hade därför inget annat val i Tyskland än att nöja sig med att utgöra den extrema proletära flygeln av den tyska demokratiska rörelsen. Dess mål var att krossa absolutismen och förena de underutvecklade staterna i en demokratisk republik. Detta kunde bara göras med revolutionära medel. Dagstidningen Neue Rheinische Zeitung, som Marx var redaktör för, var ett organ för den demokratiska revolutionen, men som Engels skrev var det ”en demokrati som överallt och hela tiden betonade sin specifikt proletära karaktär.” Tidningen, som hade stort stöd, blev det stridbara proletariatets verkliga högkvarter, det ledande centret för Kommunisternas förbund.

Marx och Engels kämpade inte bara för nationell självständighet för de förtryckta folken, utan lade fram frågan på ett internationalistiskt sätt. Det fanns andra nationer som förtrycktes av de reaktionära tyska staterna, såsom polackerna i Preussen, italienarna, tjeckerna och andra i Österrike, liksom rysk tsarism. Tsarismen var vid denna tidpunkt den mest kontrarevolutionära kraften i Europa, på samma sätt som USA-imperialismen är det i dag på världsskala.

Marx och Engels kritiserade skarpt de fega borgerliga ledarna som vägrade att stödja de förtryckta folkens kamp, såsom polackernas, tjeckernas, ungrarnas och italienarnas kamp mot den preussiska och österrikiska despotismen. Engels förklarade att revolutionen oundvikligen kommer att behöva ledas av arbetarklassen.

”... inte det fega tyska borgerskapet utan de tyska arbetarna; de kommer att resa sig och sätta stopp för hela det genomruttna officiella tyska styret och genom en radikal revolution återställa Tysklands heder. Tyskland kommer att frigöra sig själv i samma utsträckning som hon friger sina omkringliggande nationer.”

Den 18 mars bröt revolutionen ut i Tyskland, med sammandrabbningar i stort sett i alla städer och barrikader i Berlin och Wien. Folket vann en rad demokratiska rättigheter men kontrollen övergick i händerna på storborgerligheten, som snabbt förrådde kampen.

Barrikader i Wien i maj 1848. Bild: Wikimedia Commons (Public domain).

Det var med utgångspunkt i dessa erfarenheter som Marx och Engels lyfte idén om den permanenta revolutionen. Borgerligheten var mer rädd för arbetarklassen än för feodal despotism. De skulle komma att spela en allt mer kontrarevolutionär roll. De kunde inte genomföra ett verkligt nationellt enande, som historien visade. Marx och Engels satte sitt förtroende till arbetarklassen. De ansåg att en framgångsrik borgerligt-demokratisk revolution, under arbetarklassens ledning, skulle bli förspelet till den proletära revolutionen och Europas omvandling.

Engels förklarade:

”Innan reaktionen kan krossas i Italien och Tyskland, måste den kastas ut i Frankrike. En demokratisk social republik måste först utropas i Frankrike och det franska proletariatet måste först underkuva sin borgerlighet innan en varaktig seger är tänkbar i Italien, Tyskland, Polen, Ungern och andra länder.”

Marx höll med: ”Ungrarna kommer inte att bli fria, och inte heller polackerna eller italienarna, så länge arbetarna fortsätter att vara slavar.”

Att revolutionerna 1848 besegrades innebar att hotet om den proletära revolutionen var avvärjt för stunden. Kapitalismens krafter höll fortfarande på att mogna. Det tog ytterligare 23 år innan den lysande Pariskommunen (den första arbetarstaten i historien) återigen skulle ställa den proletära revolutionen på dagordningen på den europeiska kontinenten.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 12 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.