Se även artikelns första del.
Tsaren hade störtats i februari. Hade nu den ryska liberala borgerligheten uppnått vad de kämpat för under årtionden? Deras mål var att förvandla Ryssland till en modern kapitalistisk stat av västeuropeiskt snitt. Allmänna val, en parlamentarisk konstitution, ett modernt jordbruk och en industri stark nog att konkurrera på världsmarknaden. Vad hindrade dem nu från att avsluta kriget och verkställa sitt liberala program? För att slippa diskutera den frågan har hundratals böcker skrivits som odlar myten om att februarirevolutionen var demokratisk till skillnad från oktoberrevolutionen som beskrivs som en bolsjevikisk statskupp.
Upproret i Ryssland under februari/mars 1917 hade alltså gjort slut på Tsarväldet. Nu fanns i praktiken två olika typer av regeringsmakt. Formellt låg makten hos de f.d. Tsar-ministrar och riksdagsledamöter som utsett sig själva till en ”Provisorisk Regering”. Det är alltså den regeringen som brukar kallas för ”Rysslands första demokratiska regering”.
Men samtidigt hade arbetare och soldater valt delegater till en egen rådsförsamling – en slags ”arbetar- och soldat-riksdag”. Denna rådsförsamling – Petrograds Sovjet – skulle snart visa sig fungera som Rysslands verkliga regering. Strax därefter valdes sovjeter i alla stadsdelar, i alla större städer och på alla regementen över hela landet. Under månaderna som kom skedde detsamma ute på landsbygden – bondesovjeterna växte fram.
Det fanns nu således en dubbelmakt i Ryssland: makten delades mellan den officiella regeringen, och de inofficiella sovjeterna.
Alla kunde nu för första gången på länge fritt uttrycka sina åsikter. Tusentals politiska flyktingar återvände från exil. Under dessa första veckor tycktes alla vilja vara sams. Alla var för revolutionen. Det hängde röda banderoller längs den gamla tsar-maktens byggnader. Alla verkade delta vid hyllningsdagen för de som dödats under upproret. Begravningens processioner såg ut som en segerparad för demokrati och revolution – 800.000 människor tågade stillsamt genom Petrograds gator. Likadant var det på 1:a Maj. De som nyss varit Tsarens lakejer och bödlar gick, till synes eniga, sida vid sida med stadens arbetare och soldater.
Men detta var naturligtvis en synvilla. För även om den ryska överklassen under några veckor agerade som demokrater så länge det gällde parader, var det annorlunda när förändringarna påverkade deras innehav av jordegendomar, privilegier och maktställning inom administration, ekonomi och militär.
Men hos de som åstadkommit februarirevolutionen – arbetarkvinnorna, soldaterna – där växte känslan av att ingenting egentligen förändrats. Brödbristen, den ekonomiska pressen i industrin och framför allt – kriget – verkade vara för evigt.
Liberaler och Demokratin
Enligt liberal historieskrivning var den provisoriska regeringen fånge i en situation den inte kunde påverka. Ryssland hade betalat sitt krig med lån från England och Frankrike. Dessa stater krävde fortsatt krig. För att betala lånen tvingades den nya regeringen fortsätta att exportera Rysslands säd – trots att den egna brödbristen var akut. Alltså var liberalerna tvungna att skjuta upp fredsfrågan, men även frågorna om jordreform, parlamentariska val och demokratisering av samhället överhuvudtaget. Den här typen av liberal efterkonstruktion är tvivelaktig av minst två skäl..
För det första är kapitalismen sammanflätad med imperialism och krig. Borgarklasserna i olika stater söker billiga råvarumarknader och kolonier för att stärka den egna industrin. Det gällde även för de ryska liberalerna. Rysslands kapitalister förde inte krig mot Tyskland endast för att ”lyda” västmakterna. De hade egna krigsmål: erövra Istanbul, norra Iran, fortsätta erövringen av Kinesiska landområden. Ingenting av detta hade med skulden till västmakterna att göra.
För det andra var de ryska liberalerna helt enkelt rädda för de upproriska arbetarmassor som störtat tsaren. För att genomföra en modern borgerlig samhällsförändring behövde de ”folkets” förtroende. Men folket hade redan något som liknade en egen regeringsmakt – sovjeterna. Gång på gång, varje dag från februari till oktober 1917, fick den ryska borgerligheten i praktiken se att det egentligen var sovjeterna som styrde. Den provisoriska, ”demokratiska” regeringen hade makten endast på papperet. Sovjeterna bestämde vem som fick skicka telegram och vart, vem som fick åka tåg, vem som fick trycka flygblad. Sovjeterna införde 8 timmars arbetsdag och tvingade regeringen att acceptera den. Sovjeterna började stoppa sädexport och lösa brödbristen på egen hand. När statstjänstemän åkte ut i landet för att verkställa regeringens politik blev de stoppade och hemskickade av sovjeternas representanter. I armén hade soldaterna skaffat sig demokratiska rättigheter, och satte sig över sina officerares order. Allt detta kunde de ryska liberalerna inte göra något åt – makten höll på att glida dem ur händerna.
Vad innebar detta för liberalerna och deras förhållande till ”demokratin”? Jo, för att fortsätta kriget och slå vakt om sin privilegierade ställning i samhället, blev liberalerna tvungna att attackera den demokrati som existerade i praktiken. De måste få den (självutnämnda) provisoriska regeringen att se ut som en folkvald regering. De måste återupprätta auktoriteten för höga ämbetsmän och officerare i statens tjänst. Kort sagt de var tvungna att göra slut på sovjeternas inflytande. För detta mål samarbetade liberalerna intensivt med de mest tsar-vänliga generalerna – Kornilov, Koltjak etc. Efter endast några veckor kom liberalernas ledare att spela samma roll som Tsar-makten tidigare spelat.
Mensjeviker & sovjetmakt
Detta ställde till oerhörda problem för de moderata socialisternas ledare. Den ryska socialdemokratin hade sedan länge varit delad i en ”vänster” och en ”höger” – bolsjeviker och mensjeviker. Av dessa dominerade de moderata Mensjevikerna fullständigt, både i antal, i inflytande i fackföreningarna och i antal delegater i sovjeterna.
Mensjevikernas ledare var dock fastlåsta vid uppfattningen att Ryssland var för fattigt och för omodernt för att ens tanken på socialism skulle vara möjlig. Socialdemokratins uppgift var därför att kritiskt stödja liberalerna under den nödvändiga moderniseringen och demokratiseringen av landet. Mensjeviker deltog i uppbygget av sovjeterna, och satt i ledningen för de flesta av dem. Men de såg dem som kontrollorgan – inte som delar av regeringsmakten. Än värre blev det när liberalerna varken genomförde demokrati eller modernisering. Vad fanns nu kvar för mensjevikerna att kritiskt stödja?
Redan i slutet av April 1917 ledde liberalernas imperialism till en regeringskris. Utrikesminister Miliukov – liberalernas partiledare – slog då fast att den nya regeringens krigspolitik i allt väsentligt var densamma som Tsarens. Omedelbart utbröt massprotester i det krigströtta Petrograd. Sovjetens ledare försökte dölja problemet med att säga att utrikesministern bara uttryckt sin personliga åsikt (!). Protesterna ökade och övergick till väpnade demonstrationer som krävde regeringens avgång. Liberalerna organiserade patriotiska motdemonstrationer, även dessa beväpnade. Tyskhatet piskades upp, bolsjevikerna och alla ”fredsvänner” anklagades vara betalda tyskagenter.
Liberalerna såg ut att ha tvingat in sovjetens ledare i en fälla. Mensjevikerna ville inte ta makten själva, men inte heller stödja en krigspolitik som var densamma som tsarens. General Kornilov beordrade fram kanoner mot arbetardemonstranterna.
Denna gång räddades dock situationen av en trollformel som mensjevikledarna uppfann: Sovjeten var visserligen emot kriget – men revolutionen måste skyddas mot det reaktionära Tyskland. På så vis kunde man både vara för fred och för fortsatt krig! Fortfarande var mensjevikerna tillräckligt starka för att få stöd för denna linje, men för första gången hade bolsjevikerna fått ett massivt stöd.
Det räckte dock inte med kompromissen mellan mensjeviker och liberaler för att lugna protesterna. För att undvika blodbad utfärdade sovjeten förbud mot demonstrationer under 2 dagar. Dessutom – för att sätta stopp för General Kornilovs planer på militärkupp fastslog sovjeten att inga militära förband fick sätta sig i rörelse utan sovjetens godkännande. Alla respekterade dessa beslut, som alltså inte bestämts av regeringen – utan av den mensjevikiskt styrda sovjeten. Så kom alltså mensjevikerna att genomföra beslut som – tvärtemot vad de egentligen ville – inför hela världen visade upp att sovjeterna utgjorde den ”egentliga regeringen”.
Utrikesminister Miliukov blev dock tvungen att avgå, och hela regeringen ombildades. Återigen krävdes ett godkännande från sovjeten. Mensjevikerna som gång på gång sagt att Ryssland var för fattigt för en socialdemokratisk politik, accepterade nu att sitta i koalitionsregering och administrera en borgerlig politik!
Denna helomvändning var inte lätt för mensjevikledarna att genomföra. En viktig roll spelades av de västeuropeiska ländernas socialdemokrater – som skickades till Ryssland för att agitera för fortsatt krig. När koalitionsregering till slut accepterats både av mensjevikerna och av sovjeterna, betydde det att sovjetmakten inte längre kunde sätta sig upp mot regeringen. Det var ju samma människor som styrde på båda håll!
Socialistrevolutionärerna
Situationen på landsbygden var något annorlunda. Livsmedelskrisen var inte lika illa, missnöjet med kriget berodde här mer på böndernas misstro mot officerarna (som i de flesta fall var godsägare). Kriget hade dessutom hela våren gått på sparlåga, ingen sida företog stora offensiver, och dödstalet bland de ryska soldaterna var för tillfället lägre. Hos soldaterna vid fronten, och hos de bondemassor som ännu ej kallats ut i kriget fanns därför fortfarande ett visst stöd för kriget.
Politiskt såg soldater och bönder Socialistrevolutionärerna som sitt parti. Det var en löst organiserad rörelse, vars representanter inte var bönder utan intellektuella med sympatier för de jordlösa bönderna. Programmet kombinerade en romantisk rysk nationalism med kravet på rättvis delning av jorden och avskaffande av godsägarväldet. Nu ingick partiet i den nya koalitionsregeringen och premiärministern – Kerenskij – tillhörde en närstående gruppering. På Rysslands landsbygd växte känslan att ”folkets representanter” nu satt i regeringen.
För Kerenskij och de övriga SR-representanterna krävdes dock först seger i kriget, innan bondefrigörelse och allmänna val kunde hållas. Kerenskij försökte utnyttja sin popularitet till att bygga upp en storslagen militär offensiv. Kanske kunde han både stärka regeringens ställning och bryta bolsjevikernas framgångar i städerna?
Kerenskijs krigsoffensiv
Såväl liberaler som mensjeviker och socialistrevolutionärer hade nu offrat sina egna politiska program till förmån för fortsatt krig. Alla tre partierna behövde nu en rejäl framgång. Sovjeternas ledare hade avväpnat sig själva och gjorde inget annat än att godkänna allt vad regeringen bestämde. Detta gynnade endast bolsjevikerna. Sovjeterna valdes nämligen på ett helt annat sätt än vanliga parlament. I sovjeterna kunde man byta ut sina representanter omedelbart då man ej var nöjd med vad de uträttade. På så vis ökade efterhand bolsjevikernas antal. I flera distriktsovjeter fanns redan i juni en majoritet av bolsjeviker.
Kerenskijs krigsoffensiv föll dock ihop omedelbart. De moderata socialisterna hade missat en detalj, nämligen den pågående revolutionen. Soldaterna – de flesta av dem bönder – hade nyss gjort uppror mot tsarmakten. Tsarmakten hade försvarats av officerare. Visserligen var de flesta bönder ännu patrioter och inte så lite nationalistiska. Men varför skulle de låta sig kommenderas av godsägar-officerare som de just gjort uppror emot? Vid första motgång vägrade soldaterna att fortsätta. Generaler rasade och krävde dödsstraffets återinförande. I hela den övre militärledningen började generaler att avsätta och omplacera varandra, omväxlande pga att de var för mjuka eller för hårda gentemot soldaterna. Revolutionen höll på att beröva godsägarna allt de hade. Självklart var det då omöjligt att återupprätta deras överhet inom militären. Istället började armén drabbas av massdeserteringar, och rena uppror där soldater arresterade sina officerare. Ute på ryska landsbygden tog bonderevolutionen fart. I strid med socialistrevolutionärernas ledare, började bönder att överta jorden från godsägarna. I städerna hade mensjevikernas politik gjort att en ständig ström av arbetare övergick till bolsjevikerna. Nu hände samma sak på landsbygden – med den skillnaden att böndernas parti sprack mitt itu.
Juli-dagarna
I huvudstaden kom dock något som liknade en framgång för de moderata. Petrograds soldater var ursinniga motståndare till krigsoffensiven, och de pågående försöken att beröva soldaterna deras demokratiska rättigheter. På fabrikerna rådde liknande stämningar. Bolsjevikpartiet beslöt att utlysa demonstration med parrollen ”All makt åt sovjeterna”. Just då innebar det inte att partiet försökte erövra makten själv. Man hade ju inte majoritet i sovjeterna. Istället ville man visa hur orimligt de nuvarande sovjeternas ledare agerade när de fortsatte att vägra ta hela samhällsmakten.
Men de moderata socialistledarna uppfattade (helt riktigt) demonstrationen som en stridsförklaring, och genomdrev ett nytt förbud mot gatuprotester. Bolsjevikerna beslöt efter stor tvekan att inställa sin demonstration. Men reaktionen från soldaterna och arbetarna i huvudstaden var annorlunda denna gång. Sovjetledarna översköljdes av ursinniga protester, och en hel del fördömanden drabbade även bolsjevikerna. På många håll syntes arbetare riva sina bolsjevikiska medlemskort. Revolutionen varnade alla med samma språk – handla nu, eller så vänder vi er ryggen! De revolutionära bönderna struntade i sina fd ledare. Mensjeviker övergav sitt parti i massor, och även bolsjevikerna upplevdes som alltför tveksamma.
Inom överklassen pågick liknande processer, fast åt motsatt håll. De mest reaktionära stärkte sina positioner. Liberalernas ledare talade öppet om att göra slut på ”alla leninister”. Det viskades om behovet av pogromer mot jude-bolsjevikerna. Mensjevikledaren Tseretelli kräver att bolsjevikpartiet ska ”avväpnas”. Men bolsjevikerna har inga vapen, vilket alla vet. Vapnen finns hos arbetarmilis och Petrograds soldater som nu står på bolsjevikernas sida. Att avväpna bolsjevikerna betyder alltså att sovjetmaktens ledare skulle avväpna arbetarna och soldaterna – dvs exakt detsamma som tsarmaktens reaktionärer försökt göra. Inte ens de mest moderata var beredda att gå så långt – inte ännu.
Kornilovs militärkupp
Men innan något av de inblandade partierna hann bestämma sig för att gå till handling, bröt ett nytt massuppror ut i huvudstaden. Denna gång lika omfattande och omöjligt att stoppa som i februari. Allmän generalstrejk och samtliga regementen kom ut för att kräva regeringens avgång. En stor trupp av revolutionära matroser kom från Kronstadt. Det hela såg både organiserat och kaotiskt ut, precis som i februari. Skillnaden var att det nu inte fanns ett tydligt mål. Avsätta regeringen visst – men sedan? Liberaler och Generaler vädrade morgonluft – äntligen fanns en anledning att slå till med järnhanden! Sovjetledarna anklagade bolsjevikerna för statskupp. Men bolsjevikernas ledning försökte bromsa protesterna.
Lenin med flera var övertygade om att resten av landet inte var beredda på total sovjetmakt. Juli-dagarna slutade därför med att sovjetledarna överlevde, och även regeringen. Därefter följde en period av vildsint hämnd från överheten. Bolsjevikpartiet förklarades olagligt, deras tidningar stängdes. Ledarna sattes i fängelse, tillsammans med flera tusen arbetare och soldater. Lenin flydde och gick under jorden. Borgarpressen piskade på nytt upp tyskhatet, alla som talade om fred var tyska agenter. Jude-pogromer blev verklighet. Revolutionens ”ledare” försökte verkligen att avväpna de arbetare och soldater som utgjorde revolutionen. Under tiden samlade General Kornilov trupper han bedömde som mest patriotiska och lojala, och tågade mot Petrograd. Denna gång inte bara för att göra slut på bolsjeviker och upproriska soldater, utan för att göra slut på sovjetmakten, på Kerenskijs regering och på revolutionen överhuvud.
Men tack vare dessa maktberusade generaler fick bolsjevikerna – och därmed revolutionen – en chans att överleva. Kornilov hade nämligen inga trupper som gick att lita på – händelserna i februari återupprepade sig. Vid första kontakt med arbetarmassorna i Petrograd smälte Kornilovs trupper bort som is i solen. De kontrarevolutionära soldaterna visade sig stå på revolutionens sida – de överlämnade sig omedelbart till dem de skulle krossa. Och vapnen delade de ut. Bolsjevikerna släpptes ut ur fängelserna igen. Under de månader som följde fick bolsjevikerna majoriteten i sovjeterna över hela landet – och tillsammans med vänster-socialistrevolutionärerna hade de även majoritet i bondesovjeterna. Natten till den 25 oktober organiserade Petrograds sovjet arresteringen av den provisoriska regeringen. Revolutionen hade äntligen etablerat sovjeterna som den verkliga regeringsmakten – även formellt.
Oktober – en kupp?
Om man tar händelserna i Ryssland 1917 någorlunda sakligt, som vi här försökt göra, blir det svårt att ställa upproret i februari och upproret i oktober mot varandra. Istället menar vi att det rör sig om en enda revolutionär utveckling. Det viktiga är att förstå varför och hur det hände. Striden under hösten handlade aldrig om ”Mensjeviker eller bolsjeviker”. Mensjevikerna var pga sina egna vägval för länge sedan nerkrympta till en liten gruppering. Inte gällde striden heller ”den demokratiska regeringen eller bolsjevikdiktatur”. Den demokratiska regeringen hade aldrig varit demokratiskt vald, och den hade sedan länge upphört att agera demokratiskt. Från och med juli-dagarna och Kornilovs försök till militärkupp i augusti fanns bara två möjliga vägar: antingen en sovjetregering eller en ny militärkupp.
Nu är det år 2011. I många år har det varit svårt att föra en vettig diskussion runt händelserna under ryska revolutionen. Kanske kan de pågående revolutionerna i mellanöstern ändra på detta. Revolutioner visar för socialister att politik framför allt inte bedrivs i korridorer och församlingslokaler. Revolutionär politik handlar om att vanliga människor tar ledningen och makten i sina egna händer. För att påminna om det är en omläsning av ryska revolutionens historia alltid lika aktuell.