Ska Vänsterpartiet inte vara ett socialistiskt parti?

av Stefan Kangas
Ska Vänsterpartiet inte vara ett socialistiskt parti?

I fredags förklarade Vänsterpartiets partiledare att de antikapitalistiska delarna i partiprogrammet inte längre "gäller". Detta uttalande visar behovet av en seriös diskussion om partiets inriktning och politik. Det behövs ett arbetarparti som tar kampen för att avskaffa kapitalismen på allvar.

I TV4 Nyhetsmorgon i fredags tog Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar avstånd från de socialistiska delarna i partiets program. När programledaren Steffo Törnquist frågade om formuleringen "införandet av socialismen kräver kapitalismens avskaffande" satt Dadgostar med en förbryllad min och undrade om det verkligen var så det stod. Men detta påstående har inte bara tillhört ABC i Vänsterpartiet, utan i hela den socialistiska rörelsen i över 150 år.

Dadgostar konstaterade därefter att "vi har för närvarande inte ett partiprogram som, så att säga... är det som gäller". Programmet, förklarade hon, är "gammalt" och därför "definitivt inte det som vi går på val på". Inte heller försvarade hon formuleringen "på sikt bör bankväsendet i sin helhet förstatligas".

Det är hårresande att en partiledare öppet vägrar försvara det dokument som kongressen, partiets högsta beslutsfattande organ, för bara några år sedan (2016) slog fast som partiets politik. Visst ska det vara en partiledares uppgift att föra ut den linje som kongressen beslutat om. Vad är annars interndemokratin värd? Men detta handlar om större frågor än de rent demokratiska och medlemmarnas vilja. Detta handlar om Vänsterpartiets socialistiska inriktning.

I ett försök till krishantering förklarade partisekreterare Hanna Gedin i en livesändning under söndagen helt kort att programmet trots allt ändå gäller. För den som menar allvar med socialism lämnar detta uttalande mycket att önska. Frågan som måste besvaras är varför Dadgostar förde fram den här linjen i fredags. Hur har diskussionerna gått i verkställande utskottet? Har hon verkligen hittat på det här på helt egen hand? För vår del anser vi det osannolikt att en slipad politiker som Dadgostar skulle göra en sådan enorm blunder. Om det skulle vara fallet borde det i vilket fall som helst förtydligas, helst av Nooshi själv, om inte annat för att medlemmarna ska få sina frågor besvarade.

Bild: Vansterpartiet bildbank/Flickr (CC BY-NC 2.0)

Det är värt att påminna om att partistyrelsen ville utelämna socialismen ur den valplattform som beslutades under helgens partikongress. Kongressen sade ifrån, och ombuden röstade för att återinföra ordet "socialism". Den avgörande frågan är dock inte hur ofta man nämner ordet "socialism", utan vad man faktiskt menar med att Vänsterpartiet är ett socialistiskt parti.

I den marxistiska traditionen har det alltid varit en självklarhet att socialismen är ett i grunden annat samhällssystem än kapitalismen. Den kapitalistiska privategendomen – det privata ägandet av bankerna, jorden, gruvorna, fabrikerna och storföretagen – innebär att en liten handfull superrika plundrar världen och förstör vår planet. Det socialistiska alternativet har alltid inneburit, och måste innebära, just att arbetarklassen tar makten över ekonomin från kapitalisterna. Ett socialistiskt samhälle bygger på en ekonomi inriktad på att tillgodose mänskliga behov, och inte jakt på kortsiktiga profiter. Marxister förespråkar därför att kapitalets diktatur ska krossas och ersättas av en rationellt planerad ekonomi styrd demokratiskt av arbetarna själva.

Det finns djupa skillnader mellan denna syn och den som partiledningen förespråkar. När partiet skulle revidera sitt program inför kongressen 2020 – en diskussion som sköts upp på grund av pandemin – förde den dåvarande partiledaren Jonas Sjöstedt fram sin syn:

"I dag är vi i Vänsterpartiet i praktiken socialistiska reformister som vill bryta ner kapitalets makt i konkret handling ... Vår rörelse har dragit avgörande lärdomar om ... den totala planekonomins omöjlighet ... Även socialismen måste inom sig innehålla såväl marknadsmekanismer som olika ägandeformer inklusive privata företag."

Socialismen handlar enligt denna uppfattning enbart om reformer inom kapitalismens ramar. Detta går hand i hand med att ledningen länge har tonat ned de mer radikala kraven. Det är flera år sedan sex timmars arbetsdag fick något större utrymme i partiets politik. Av förbudet mot vinster i välfärden blev det först en tam utredning och sedan i stort sett ingenting. I partistyrelsens förslag till valplattform tog man inte ens tydlig ställning mot vinster i välfärden (även detta korrigerades lyckligtvis av kongressombuden). I dag heter det att man vill sitta i en regering tillsammans med Centerpartiet och att man som Dadgostar sade i TV4 är "viktiga för regeringens stabilitet". Varför man vill ge "stabilitet" till en regering som genomför högerpolitik är minst sagt svårt att förstå.

Under lördagen skrev 14 vänsterpartister en kritisk debattartikel i nätutgåvan av den oberoende vänsterpartistiska tidningen Flamman, där de förklarade att Dadgostar borde stå upp för partiets socialistiska ideologi:

"Att öka de socialistiska inslagen i samhället på bekostnad av kapitalismen – och på sikt se socialismen växa fram – menar vi kan sägas utan att det skrämmer bort vanligt folk. Tvärtom ... Vänsterpartiet ÄR ett socialistiskt och antikapitalistiskt parti, att hedra detta borde inte förskräcka oss och våra partiföreträdare utan snarare inspirera. Vi ska stå starkt i vår ideologi."

Dessa kamrater gör rätt i att kritisera Dadgostars uttalanden. Samtidigt måste det sägas tydligt att det inte finns någon avgörande skillnad mellan att "öka de socialistiska inslagen i samhället och på sikt se socialismen växa fram" och den linje som tidigare försvarats av Sjöstedt. För att tala klarspråk är detta en reformistisk ståndpunkt.

För marxister är socialismen inte bara en uppsättning reformer inom kapitalismens ramar. Det betyder inte att kampen för reformer på något sätt är oviktig – tvärtom. Kampen för socialism är i allmänhet otänkbar utan den dagliga kampen för förbättringar, och marxister står alltid i första ledet i kampen för varje verklig förbättring. Men skillnaden är att ett revolutionärt program inte begränsar sig till dagskraven eller det som "kan genomföras under nästa mandatperiod", utan också för fram krav som går längre än det absoluta minimum som kapitalisterna kan acceptera. Syftet är alltid att höja klassens medvetenhet om behovet att avskaffa kapitalismen om man ska få igenom varaktiga förbättringar för arbetarklassen, och att mobilisera klassen till kamp för både förbättringarna och för ett helt annat samhälle. Ett revolutionärt program har som medveten och uttalad målsättning att bygga en arbetarrörelse mogen uppgiften att leda klassen till att störta systemet i sin helhet och bygga socialism.

Det är en farlig illusion att tro att socialismen kan "växa fram på sikt", utan en revolutionär brytning med det nuvarande systemet. Den härskande klassen kommer inte att flytta på sig frivilligt. Vi måste ta makten ifrån dem. Detta kan bara göras med revolutionära medel, där arbetarklassen ockuperar och tar över fabrikerna, gruvorna, jorden och arbetsplatserna, och driver dem demokratiskt själva.

Den ryska revolutionen visade hur arbetarna kan ta makten genom en rådsdemokrati, som drar in arbetarklassens massor i samhällets styre och därför redan från början står på en kvalitativt högre nivå än den borgerliga parlamentariska demokratin. Lenin och Trotskij insåg att socialismen bara kan byggas underifrån, genom arbetarmakt, baserat på de arbetande massornas direkta och demokratiska styre av samhället och en rationell planering av ekonomin för att tillgodose majoritetens behov. Det finns inte utrymme här för att gå in på Sovjetunionens stalinistiska urartning, men den ryska revolutionens första år var en lysande uppvisning i rådsdemokratins principer och arbetarnas eget initiativ underifrån. Man upprättade det mest demokratiska system som någonsin existerat, och tog de första stegen på vägen mot socialismen. Man visade i praktiken att socialismen är möjlig. Arbetarklassen behöver inte kapitalisterna, utan kan styra samhället själva.

I stället för att tona ned socialismen och antikapitalismen borde partiet göra detta till den uttalade grundvalen för all sin politik. Vi rekommenderar alla kritiska vänsterpartister att gå tillbaka till marxismens klassiker, där man kan hitta svar på många av dagens viktigaste frågor. Det som är slående med en bok som Kommunistiska manifestet är inte hur mycket som förändrats sedan den skrevs, utan hur mycket som på många sätt faktiskt är mer aktuellt än någonsin. Marx och Engels idéer är de modernaste som går att hitta någonstans. De erbjuder en oändligt mycket bättre utgångspunkt än de hyllmeter av svammel som produceras enligt en löpandebandsprincip av de borgerliga universitetens propagandister. I marxismens klassiker hittar man ett kämpande program för att förändra samhället – hos akademins så kallade "nya idéer" hittar man bara tomma floskler om varför socialismen är omöjlig, arbetarklassen inte finns och att det är lika bra att ge upp innan kampen ens har börjat. Så varför inte börja partiets programdiskussion med en diskussion om Kommunistiska manifestet och Lenins Staten och revolutionen?

Runt om i världen drar miljontals människor slutsatsen att kapitalismen har misslyckats. I en undersökning från 2019 ansåg en majoritet av jordens befolkning att kapitalismen gör mer skada än nytta. Till och med i kapitalismens högborg USA har 42 procent av alla amerikaner en positiv syn på socialism, och 36 procent av unga "millenials" har en positiv syn på kommunism. Växande klassklyftor, massarbetslöshet, den misslyckade hanteringen av pandemin, nedskärningar, inflation, ekonomisk kris och krig är det som står på dagordningen överallt. Till detta måste vi lägga den klimatkollaps som en enig forskarkår menar väntar om vi inte genomför djupgående förändringar. Socialismen har aldrig varit mer relevant. Kapitalisterna har haft sin chans. Det är dags att ta makten ifrån dem.

Under sommaren tog Vänsterpartiet sig upp över 10 procent i opinionen, och hade sina bästa siffror sedan 1998. Detta var ett uppenbart resultat av att man satte ned foten i frågan om marknadshyror även om det ledde till en regeringskris. Vi kan bara välkomna Dadgostars linje att partiet "inte längre är några dörrmattor". Men detta måste backas upp av en tydlig politik för att förändra samhället.

Alla de delar av partiets vänster som anser att Vänsterpartiet måste vara ett socialistiskt vänsterparti bör ta strid för en annan inriktning. Det måste vara slut med ständiga flörtar med S-ledningen och Centerpartiet i syfte att få en ministerpost i en framtida regering. Självklart bör partiet sträva efter en regering av arbetarpartier, men detta enbart under förutsättning att en sådan regering för en socialistisk politik. Annars kommer man att tvingas försvara den högerpolitik med nedskärningar och försämringar som vi redan sett under januariavtalet. Längs den vägen riskerar partiet i det långa loppet att bli irrelevant. Visst kanske man i bästa fall får fyra år i regeringen och lyckas stoppa en del elände, men vad kommer sedan? Vart kommer Sveriges arbetare att vända sig när de söker ett alternativ till högerpolitik, kris, nedskärningar och försämringar? Ska man vända sig till ett parti som på papperet är "socialistiskt" men som i praktiken bidragit till "regeringens stabilitet" och en fortsatt regim med sträng högerpolitik?

Det kan ta tid att vända skutan och vinna stöd för ett socialistiskt program inom klassen. Men det finns inget alternativ. Vi kan redan se hur kapitalismens kris börjar skölja in över Sverige i form av inflationen och elpriserna. Fler och fler börjar dra mycket radikala slutsatser, och är trötta på eller rent av avskyr och föraktar det gamla politiska etablissemanget.

Om Vänsterpartiet ska kunna bli ett verkligt alternativ måste man bryta med Socialdemokratins ledning, som är mer upptagen av samarbete med högern och att administrera kapitalismens kris än att kämpa för förändring. Man bör avslöja Andersson när hon pratar om friskolorna och arbetarna, men i praktiken inte gör någonting. Man bör avslöja de fackliga ledarna när de är passiva och skriver under urusla avtal utan att ens först ha kallat till strejk eller försökt kämpa för någonting annat.

Man bör definitivt inte, som Sjöstedt gjorde under många år i någon slags iver att försöka förklara att Vänsterpartiet "gör skillnad", göra uttalanden som att "Sverige går åt rätt håll". De allra flesta anser nämligen just nu motsatsen! Inte bara Sverige utan hela världen är på väg mot avgrunden under borgarklassens diktatur, och det enda sättet att lösa situationen är att ta strid för ett socialistiskt samhälle.

Man måste lyfta inte bara ett stopp på privatiseringarna, utan också kräva att de privatiserade verksamheterna ska förstatligas under arbetarkontroll. Man kunde börja med att kräva en åternationalisering av elmarknaden och tågen, där marknadens ineffektivitet blir mer och mer uppenbar för alla. Sex timmars arbetsdag borde bli ett tydligt fokus, liksom 200 000 nya jobb inom offentlig sektor, rätt till heltid, ett nytt modernt miljonprogram och att alla osäkra anställningar avskaffas. Detta måste kopplas till en kampanj för en stridbar fackföreningsrörelse som sätter press bakom kraven utanför de parlamentariska finrummen, och det måste föras ut på gator, torg och arbetsplatser.

För att kunna finansiera ett sådant massivt reformprogram måste man förklara att vi måste nationalisera både bankerna och storföretagen. Man måste kämpa för att bryta kapitalets diktatur och upprätta en socialistisk planekonomi styrd demokratiskt av arbetarklassen. Målet måste alltså vara en socialistisk revolution, inte bara i Sverige utan på världsskala. 

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 12 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.