Skriande behov av ett arbetarparti i USA

Obamas seger i det amerikanska presidentvalet är på intet sätt en seger för den amerikanska arbetarklassen. Demokraterna är ett av två partier i USA, som bara representerar olika skikt inom den härskande klassen. Oavsett vem som hade vunnit är det som stundar närmast fortsatta nedskärningar, på ett eller annat sätt. Alla löften om tillväxt är enbart tomma ord och förhoppningar från demokraternas sida.

Även om Obama på intet sätt är en vänsterpolitiker, så visar hans seger i valet att en vänstersväng är på väg att ske inom den amerikanska politiken. Trots de demokratiska väljarnas brist på entusiasm inför Obamas omval lyckades han ändå ta hem segern med relativt god marginal. Detta för att de amerikanska väljarna inte ser någon framtid med republikanerna och deras attacker mot arbetarklassen. Dock kommer många tvingas inse att Obamas politik i praktiken kommer skilja sig väldigt lite från republikanernas i denna fråga. Det enorma budgetunderskottet kommer tvinga också Obama till enorma nedskärningar.

Under årets sista dagar stod landet inför en ”fiscal cliff”, som i korthet innebar att skattehöjningar och nedskärningar automatiskt skulle träda i kraft. Alternativet var att USA, som redan har en stor statsskuld, skulle ta ytterligare lån. Den kompromiss som nu har uppnåtts i budgetförhandlingarna mellan demokrater och republikaner innebär bara att man än en gång skjutit problemen framför sig.

The Economist, ett av den internationella borgarklassens mest seriösa organ, skriver att man måste få loss omkring 10.000 miljarder dollar för att undvika ett underskott. Kompromissen omfattade bara 737 miljarder dollar. Tidningens slutsats blev att demokraterna måste sluta inbilla folk att man kan lämna äldreomsorgen och pensionerna orörda. Fler och större omfattande nedskärningar kommer med andra ord att krävas för att återställa budgetbalansen. Dessa kommer tveklöst att slå hårt mot stora delar av befolkningen.

Människor som kommer drabbas av nedskärningarna, direkt eller indirekt, kommer att behöva ett parti som kan föra deras talan, då de borgerliga partierna uppenbarligen inte gör det. Här ser vi behovet och nödvändigheten av ett arbetarparti som kan föra dessa människors talan gentemot Wall Street och ”the 1%”.

Detta kommer förr eller senare leda till en radikalisering. I själva verket har vi efter fem år av kris redan börjat se en blygsam föraning om detta i bland annat Occupy-rörelsen och striderna i Wisconsin. (Se Marxist.com för mer om dessa kamper.) Men detta är bara början, och har hittills inte visat mycket mer än att potentialen definitivt finns där.

Vi har under de senaste åren sett krav från olika håll på höjd beskattning av de allra rikaste, såväl i USA som i resten av världen. Också Obama gav under sin kampanj löften om skattehöjningar för de rikaste. Nu kan vi dock se att dessa löften enbart var tomma ord, och slutade i en mycket blygsam höjning i en tandlös kompromiss. Höjd beskattning för de rikaste har visat sig vara en omöjlig ståndpunkt. Dels på grund av republikanernas hårda motstånd i frågan, dels på grund av att det ändå inte är en långsiktig lösning på den ekonomiska krisen. Höjda skatter för de allra rikaste skulle enbart innebära att kapital flyttas ur landet för att undgå beskattning och att viljan till investeringar minskar eftersom lönsamheten undergrävs. Kapitalisterna kommer också försöka kompensera sig på olika sätt, bland annat genom prishöjningar som i sig skulle drabba arbetarklassen.

Massrörelser som den i Wisconsin och Occupy Wall Street är tecken på en begynnande vänstervåg. Dessa rörelser är ett spontant uttryck för människors missnöje och vilja att förändra sin och andras situation i samhället. Detta är en positiv utveckling men för att det ska ske någon långsiktig förändring krävs det ett parti som kan organisera dessa människor och leda dem i politisk kamp för förändring. Inom den nordamerikanska arbetarrörelsen – där anslutningsgraden till fackföreningarna inom den privata sektorn nu ligger på bara 6,9 procent och 36,8 procent inom det offentliga – är idén att Obama representerar det ”minst onda” djupt rotad. Men detta perspektiv kommer fullständigt motbevisas under den kommande perioden. Den enda vägen framåt för USA:s arbetarklass är att fackförbunden tar initiativ till grundandet av ett arbetarparti.

Men som ett hinder för detta ligger inte bara fackpamparnas ovilja till förändring utan även ett valsystem som försvårar framväxten av nya partier. Dock är detta ingen ursäkt för att inte jobba för en förändring. Det finns underlag för och behov av ett parti som kan leda den amerikanska arbetarklassens kamp. Detta är en kamp mot nedskärningar och utanförskap, för ett jämlikare samhälle. En kamp för ett socialistiskt samhälle.

M

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,166FansGilla
2,178FöljareFölj
646FöljareFölj
2,000FöljareFölj
672PrenumeranterPrenumerera

Senaste Artiklarna