Obetalda löner, fusk med arbetstillstånd och arbetsvillkor som kräver alvedon och energidryck för att stå ut: för Sveriges arbetskraftsinvandrare är situationen fortsatt svår. Trots att facken och de politiska partierna länge i ord sagt sig vilja ta tag i problemen, fortsätter villkoren att försämras.
Bara under det gångna året har flera nya historier om fusk och fiffel uppdagats. Dagens Nyheter kunde i augusti avslöja hur en ny grupp ryskspråkiga byggnadsarbetare från forna sovjetrepubliker etablerat sig i den svenska byggbranschen. Nätverk har byggts upp på olika ryskspråkiga internetforum, där arbetare lovas bra jobb och en ljus framtid i Sverige. Men väl här väntar inte sällan motsatsen; uteblivna löneutbetalningar, långa arbetsdagar och fusk med arbetstillstånd hör till vanligheterna. Plattläggaren Anvar från Uzbekistan uppger för DN att han och kollegorna tvingas leva på alvedon och energidryck för att mota bort sömnbristen.
En liknande historia uppdagades i september på företaget Metas (ägare till Facebook) serverhall i Luleå. Där har omkring 80 polska och rumänska gästarbetare varken fått lön eller semesterersättning för den gångna sommaren. Totalt handlar det om 8000–10 000 euro per arbetare, ”men antagligen mycket mer” enligt Elektrikerförbundets ombudsman i Luleå.
I Norrland har problemen för de thailändska bärplockarna varit kända i över tio år, men när journalister från Dagens Arena i somras besökte några av anläggningarna kvarstod de dåliga förhållandena. Det fuskas fortfarande med löner och lån, maten räcker inte till, och de sanitära förhållandena är undermåliga. År ut och år in får företaget nya tillstånd att anställa nya säsongsarbetare – varje år får företaget en ”ny chans”, som det heter. Som en konsekvens av protester skrev bärplockarna år 2017 under ett kollektivavtal med Kommunal. Men trots det fortsätter alltså de usla villkoren. Alldeles för lite kontroller görs och pressen på arbetsgivarna har inte ökat.
Högerns hyckleri
Det var 2008 som den dåvarande alliansregeringen (M, KD, L och C), tillsammans med Miljöpartiet, helt avvecklade reglerna för arbetskraftsinvandring. Kärnan i omstruktureringen var slopandet av ”arbetsmarknadsprövningen”; alltså att ett ledigt jobb måste testas mot den inhemska arbetsmarknaden innan arbetskraft tillåts hämtas från utlandet. Arbetsköpare kunde nu utfärda arbetstillstånd till vem som helst, för vilket jobb som helst. Samtidigt implementerade man Laval-domen för att hindra facken från att ta strid för gästarbetares villkor. Resultatet blev att bottenskiktet på den svenska arbetsmarknaden växte, där låga löner, långa arbetsveckor, trafficking, hot och våld är norm.
Men samma borgerliga partier som skapade detta regelverk försöker idag framställa sig som dess värsta kritiker. I den nya regeringens slottsavtal föreslås bland annat att en utredning ska ”få i uppdrag att se över regelverket för arbetskraftsinvandring i syfte att höja inkomstgränsen.” Tanken, påstår de, är att höjda lönegränser ska minska utfärdandet av arbetstillstånd och därmed förhindra lönedumpning för alla arbetare.
Bara tanken på att det ska bli svårare att utnyttja arbetskraft hur som helst har fått Svenskt Näringsliv och Industriarbetsgivarna att slå bakut. Men om lönehöjningar verkligen vore regeringens avsikt skulle det gå på tvärs mot dess politik i alla andra frågor – till exempel deras tillkännagivna bidragstak – som just syftar till lönedumpning.
Sanningen är att höjda krav från myndigheter med hot om utvisning, bara ökar pressen på arbetare att acceptera svartjobb till vilka villkor som helst. Kapitalister har inga särskilda skrupler kring att fuska med arbetstillstånd om det höjer profiterna – man gör det redan idag – precis som man gärna skippar att betala löner eller erbjuda rimliga sanitära förhållanden. Syftet med regeringens symbolpolitik är att göra arbetskraftsinvandrare till syndabock för de sämre arbetsvillkoren.
Internationell solidaritet och klasskamp
Istället för att offensivt ta strid och organisera för att ge gästarbetarna samma villkor som de svenska, har Socialdemokraterna och fackförbunden allt mer gått i borgarklassens ledband. Man ser migranter som konkurrenter till svenska arbetare och försöker därför minska antalet som kommer hit. Med en sådan linje är det inte särskilt konstigt att det bland utländska arbetare finns en utbredd misstro mot fackliga organisationer.
Utan solidaritet – och utan internationell solidaritet – är det fritt fram för kapitalisterna att ställa arbetare mot arbetare. För att fackförbunden ska kunna organisera de som kommer hit, måste utgångspunkten vara att alla som kommer hit ska få stanna – med fullvärdiga rättigheter och villkor. Arbetarrörelsen måste våga sätta hårt mot hårt mot skrupelfria arbetsköpare och ta upp kampen mot högerpolitiken. Utländska arbetare måste garanteras bra jobb, med bra lön och full tillgång till välfärden, liksom alla andra arbetare.
Under den nuvarande regeringen kommer dessa grupper endast bli dubbelt straffade: först genom en enorm rasistisk hets och risk för utvisning, och för de som är kvar i landet väntar ökad exploatering, längre arbetsdagar, lägre löner och sämre arbetsvillkor. Arbetarrörelsen måste ta kamp mot högerregeringen och i slutändan mot kapitalismen. Internationalism och revolutionär socialism är den enda lösningen.