Slut på rean! – Sverige demonstrerar mot nedskärningar inom vården

av Revolution
Vårddemon i Stockholm. Foto: Adam Tonér

Den 4 september hölls demonstrationer i 26 städer över hela Sverige mot nedskärningar inom vården, som en del av en nationell kampanj kallad Vårdupproret. Revolution var på plats på demonstrationerna och manifestationerna bland annat i Malmö, Helsingborg, Göteborg, Stockholm och Umeå. Här följer rapporter från några av våra säljare.

Stockholm

Trots en regntung himmel samlades hundratals personer på Medborgarplatsen på söndagseftermiddagen under parollen "Slut på rean! En annan vård är möjlig". De flesta av deltagarna var vårdpersonal som själva har erfarenhet av försämringarna och var glada över att det äntligen hände något. Revolutions säljare sålde 40 tidningar och hade många intressanta diskussioner om folks upplevelse av förändringarna i vården och vägen framåt.

Passiviteten från ledningen i Vårdförbundet och Kommunal, har tvingat personer på golvet i sjukhusen att själva ta initiativ. Med tanke på att organisatörerna i praktiken alltså inte hade någon organisation bakom sig, var deltagandet och arrangemanget imponerande.

Talade gjorde ordföranden för Vårdförbundet, en undersköterska, en medlem i Njurförbundet, en representant för Blodcancerförbundet, en läkare, Unga Byggare med flera. Många beskrev hur vården får mindre och mindre resurser.

Politikerna vägrar lyssna på arbetarna, samtidigt som de talar vackert om att arbetarna ska sätta patienten i centrum. Talarna hade många siffror som visar att krisen för vården bara börjat. Om några år kommer det exempelvis saknas 160 000 undersköterskor och 250 000 anställda inom alla vårdkategorier.

Mest applåder fick läkaren Märit Halmin som menade att personalen inte hade möjlighet att utföra det jobb de lärt sig under sin utbildning, att tröst och bot inte längre är vad som står i centrum utan att det är vinsten som ständigt prioriteras.

"Vården ska sluta leka industri på en konstruerad marknad" sa hon och avslutade med att säga "En annan vård är inte bara möjlig utan nödvändig och nödvändig nu". Även Unga Byggares korta sympatital rev ner stora applåder när de talade om den viktiga funktion vårdpersonalen fyller i samhället och hur mycket bättre de förtjänar.

Ilskan hos både deltagare och talare var påtaglig och folk vill ha förändring, men det fanns inte många konkreta förslag på hur det skulle ske. Många sa saker som "om bara politikerna förstod", "bara de lyssnade på oss skulle de ändra sin politik" utan att förstå att i en krisande kapitalism så finns det inte utrymme för något annat än nedskärningspolitik – för högerpolitik.

Det kommer inte räcka att bara pressa politikerna för att få den vård vi vill ha utan det kommer krävas att alla delar av samhället ändras och att vi fullständigt bryter med det kapitalistiska systemet, och istället planerar hur resurserna ska användas. Då kan vi använda dem till något viktigt och inte till borgarnas profit.

Thea Wilhelmsson

Göteborg

Vårddemo i Gbg. Foto: Sigrid WikströmDen fjärde september, en gassande solig dag slöt hundratals demonstranter upp på Gustav Adolfs Torg i Göteborg för att demonstrera mot den bristande vården under parollen "Slut på rean – en annan vård är möjlig!" Demonstrationen anordnades av arbetare inom vården som en följd av den ständiga nedskärningspolitik som högern och Socialdemokraterna drivit.

Vi i Revolution var på demonstrationen för att prata med de demonstrerande och sälja vår tidning som vi sålde 19 stycken av. Vi möttes av en ilska bland de demonstrerande och en enorm entusiasm i viljan att förändra vården.

Nedskärningarna har orsakat depressioner, dödsfall och allvarliga sjukdomar eftersom personalen gått på knäna de senaste åren. Redan 2010 när Socialstyrelsen gjorde en undersökning dog 3 000 patienter i vården av vårdskador, många av dessa hade utan tvekan kunnat undvikas om personalen haft mer tid.

Talarna bestod mestadels av sköterskor som berättade om sin tuffa vardag och hur man jämt och ständigt tvingas svika patienter för att man inte har tid till alla. Detta är sanningen bakom tidningsrubriker om "bortglömda patienter" och "långa köer'". Man lägger skulden på sköterskorna för att dölja att det handlar om brist på pengar i vården.

Sjuksköterskan Inga-Lill Atterlöf underströk i sitt tal vikten av att kämpa för sex timmars arbetsdag som en viktig vänsterreform. Hon uttryckte även sin ilska mot hysterin kring privatiseringarna, och underströk särskilt att det egentligen finns pengar till vården.

Talet fick ett bra gensvar vilket visade på demonstrationens vänsterprägel. En patientberättelse lästes även upp och Unga Byggare var på plats för att göra ett stöduttalande för vårdarbetarna. Detta är helt riktigt eftersom kampen mot nedskärningar är alla arbetares kamp.

Det märktes att demonstranterna var extra entusiastiska och radikala när talarna visade ilska mot politiker och högt uppsatta chefer. Det är mycket lovande att demonstrationen organiserades av arbetare, och att den hålls nationellt eftersom problemet inte är begränsat till enskilda regioner, utan gäller hela landet.

Vårddemo i Gbg. Foto: Sigrid WikströmDemonstrationen visade att många tycker att vården måste förändras på något sätt samtidigt som man vill lägga ansvar på politiker och be dem lyssna. Problemet är att politiker alltid kommer att anpassa sig efter kapitalismen och så länge det består kommer nedskärningar att fortgå.

Därför förespråkar vi ett radikaliserande av kampen för en annan och bättre vård som innebär en kamp för socialism och ett krossande av kapitalismen.

Sonja Bahlenberg

Malmö

Omkring 300 demonstrerade i Malmö mot försämringarna av den svenska välfärden som en del av Vårdupproret. Demonstrationen samlade undersköterskor, läkare, Ung Vänster, Vänsterpartiet och SSU för att kämpa för en upprustning av vården. Revolutions säljare fanns på plats för att sälja tidningen och diskutera med demonstranter om behovet av en socialistisk lösning.

I ett av talen förklarade en läkare hur de fått nog av byråkrater, politiker och partier som presenterar nedskärningar som "effektiviseringar" och att de bara kommer med tomma löften om förbättringar som aldrig kommer. Detta och andra tal visar tydligt det missnöje som finns mot det politiska etablissemanget, inklusive socialdemokratin.

Malmö som har en socialdemokratisk ledning har varit en av de kommuner som drabbats hårdast av den långsamma avvecklingen av den svenska välfärdsstaten. Man har ett underskott som överstiger 1,2 miljarder kronor. Det råder en konstant kris inom sjukvården, där arbetare väljer att lämna sina arbetsplatser på grund av de förfärliga arbetsvillkoren och den allmänna bristen på resurser.

Att enskilda sjuksköterskor tagit initiativ till Vårdupproret och till kamp är ett första viktigt steg mot att ändra denna situation, från att enskilda arbetare söker en individuell lösning till att de går samman och kämpar för att förändra sina livsvillkor.

Esaias Yavari

Helsingborg

Söndagen den 4 september samlades runt 250 personer på Mäster Palms plats på söder i Helsingborg för att protestera mot nedskärningarna i vården. Demonstrationen gick under parollen "Slut på rean - en annan vård är möjlig". Agneta Leander, en av de drivande bakom kampanjgruppen öppnade mötet och samlingen skanderade paroller som "vården på glid, vi tar strid."

Efter en kort samling avgick ett demonstrationståg med slutdestination på stortorget. Samlingen hölls nedanför Kärnantrapporna som fylldes på med allt fler deltagare. Manifestationen öppnades med ett tal av läkaren Monica Krans som lyfte fram problemen med Region Skånes verksamhetsstyrning där makten över verksamheten har flyttats från de anställda till politiker och byråkrater.

Monica krävde att medicinska beslut ska fattas av den medicinska professionen, inte av byråkrater och politiker! Hon appellerade till politiker att ha mod att börja ta ansvar för sin politik och att lämna ifrån sig makten till de som arbetar i verksamheten och bäst vet hur den ska skötas.

Karin Johansson som arbetar som sjuksköterska på akuten i Helsingborg fortsatte i samma ton. Hon pekade på att situationen för de anställda inom vården har nått en definitiv gräns där det inte längre är hållbart; anställda slits ut av det höga tempot och av att ständigt behöva arbeta i strid mot sin egen etik och moral.

Karin jämförde sin arbetssituation med en ICA-anställd som tvingas bemanna flera kassor samtidigt. All logik säger att det inte går, men sådan är situationen på sjukhusen idag, vilket gör att patienter dör i onödan. Karin underströk att det inte går längre, att hon och hennes kolleger inte kan acceptera att det inte finns resurser och menade att en skattehöjning är ett måste.

Vårddemo i Malmö. Foto: RevolutionTalen uttryckte en känsla av omedelbarhet och kampvilja. Mellan talen hölls sång och stämningen var god och folk var upprymda över en stor uppslutning. Agneta Leander avslutade med att be om ett bidrag till kampanjkassan och poängterade att denna nationella aktionsdag bara ska ses som fröet till en bred framväxande landsomfattande rörelse av kamp mot nedskärningspolitiken och för att återställa kvaliteten i vården!

Alexander Regander

Umeå

Ungefär 200 personer slöt upp på Renmarkstorget i Umeå den 4 september för att sätta stopp för nedskärningarna. Många vårdarbetare var där och stämningen var ilsken och peppad. Säljare från Revolution var också på plats och sålde nio tidningar.

Av talarna var Hanna Backlund, undersköterska från organisationen "Vi är människor, inte maskiner" en av de som fick mest applåder. Hon frågade sig om politikerna över huvud taget bryr sig om vad vi tycker. "Men vi kan inte ge upp, vi måste fortsätta kämpa!", sa hon.

Bäst gensvar från publiken fick hon när hon sa att vi behöver göra om facket till det det en gång var - en kämpande organisation. "Vi måste göra oss av med de fackpampar som torkar sig i röven med våra pengar!" skanderade hon och rev ner jubel och applåder.

Även arbetare från Doroteaupproret var där och visade sitt stöd och var också bland de som fick mest applåder.

Peter Möller

Sollefteå

Landets mest ambitiösa arrangemang stod aktionsgruppen "Sollefteå – framtidens akutsjukhus" för. Under våren organiserade man en demonstration i Härnösand för att bevara Sollefteå aktutsjukhus, med över 20 000 deltagare.

Nu ordnade man manifestationer i Sollefteå, Kramfors och Härnösand – och skickade en så kallad budkavle (ett meddelande som överlämnas genom stafett) mellan städerna med hjälp av olika elitidrottare som ville hjälpa till. I Härnösand, där landstingsledningen sitter, överlämnade curlingspelaren Anette Norberg budkavlen.

Fredrik Albin Svensson

Vägen fram – ta Vårdupproret vidare!

Givet krisen i vården och den ilska som såväl arbetare som patienter och anhöriga känner, borde vårdupproret kunna få en oerhörd spridning. Potentialen visas i att 26 städer slöt upp och ordnade manifestationer eller demonstrationer – i princip helt utan stöd från officiellt fackligt håll.

Såvitt vi förstår, har exempelvis Vårdförbundet, som borde spela en central roll i och med att man organiserar sjuksköterskorna, begränsat sig till att lägga upp en liten annons på sin hemsida och skicka iväg ett par talare.

Så gott som alla sjukvårdsarbetare som vi diskuterade med hade hört om evenemanget via Facebook – och arrangemanget verkade inte ha diskuterats på arbetsplatserna överhuvudtaget. Det förklarar att deltagarantalen inte var större, trots ilskan och energin som finns i frågan. Och ansvaret faller fullständigt på fackförbunden. Problemet är inte att arbetare inte vill kämpa, utan att de inte får höra att det går!

Vårddemo i Stockholm. Foto: Adam TonérOm rörelsen ska kunna få någon verklig effekt måste den omedelbart följas upp av förberedelser för nya demonstrationer, där man utnyttjar de nätverk och kontakter som man gjort nu till att fördubbla, tredubbla eller tiodubbla deltagarantalet.

Det som behövs är egentligen bara att sprida informationen bättre. Och de fackliga ledare som vägrar hjälpa till, borde man börja förbereda för att byta ut. De leder inte, utan håller tillbaka rörelsen.

Den solidaritet som Unga Byggare föredömligt visade genom att delta på flera demonstrationer, skulle garanterat arbetarna från övriga fackförbund också visa – om de fick chansen.

Målet måste vara att få arbetare från alla sektorer att anta solidaritetsuttalanden med demonstrationerna för att bereda vägen för en framtida gemensam strejk, med start på sjukhusen, men som snabbt kan få stöd genom solidaritetsstrejker från andra sektorer.

Det vore den enklaste sak i världen för ett av de stora fackförbunden att skicka ut affischer och be sina ombud sätta upp dem på sina arbetsplatser, eller trycka upp några flygblad och lägga i fikarummet. Omedelbart skulle möjligheten att kämpa tillbaka bli ett ämne för diskussion på sjukhusen, och omedelbart efter demonstrationen skulle man börja fundera på hur man kan gå vidare, vad nästa steg skulle vara.

Runt om i hela landet har arbetare i sjukvården visat vad de vill, och att de är beredda att kämpa. Man har också visat med all önskvärd tydlighet att man är fullt beredd att ta saken i egna händer, om inte fackföreningsledarna reagerar. Man har i själva verket visat sig vara vida överlägsna dem i stridbarhet, vilja och organisationsförmåga. Det som behövs nu är att ta kampen vidare.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 12 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.