Statens roll i rymdkapplöpningen

av Mark Rahman (Översättning: Marlon Lennhede)
Bild: Robert Couse-Baker/Flickr (CC BY 2.0)

Den 23 juni 1905 blev Orville Wright den första människan som lyckades flyga ett motordrivet flygplan. Bara 56 år senare blev Jurij Gagarin den första människan i rymden när Vostok 1 i april 1961 gick ett varv runt jorden. Flyget, och senare rymdfärderna, sågs som ett bevis på mänsklighetens framsteg och förmåga att övervinna även de mest enorma hinder. Men när Orbital Sciences Corporations raket Antares exploderade den 28 oktober 2014 och Virgin Galactics SpaceShipTwo mötte samma öde bara några dagar senare, verkade händelserna belysa det främsta hindret för mänsklighetens utveckling i dag: det privata ägandet av produktionsmedlen.

Sedan det sista Apollouppdraget 1973 har finansieringen av NASA stadigt minskat från 1,35 procent till under 0,6 procent av USA:s statsbudget. Utan konkurrens från det nu försvunna Sovjetunionen, och i en tid när kapitalismen präglas av nedskärningar och kris, har mer än en miljard dollar skurits från Nasa:s budget under de senaste åren. Detta hotar både framtida projekt och de som redan finns.

Den ensamma uppfinnaren

Den kapitalistiska mytologin målar upp all teknologisk innovation som frukten av enskilda uppfinnares slit. Denna idé är så pass utbredd att till och med en artikel på Nasa:s hemsida som belyser rymdprogrammets landvinningar citerar den tidigare presidenten Eisenhowers avskedstal där han beklagade att: ”den ensamma uppfinnaren, som meckar i sin verkstad [håller på att] överskuggas av forskargrupper i laboratorier och testfält”.

Den skummadrass du sover på, den sladdlösa dammsugaren du städar med, löparskorna du tränar med, de reptåliga glasögonen du läser med, din parabolantenn du använder för att kolla på fotboll, baddräkten du simmar i och mycket annat är biprodukter av det statligt finansierade Nasa-programmet – inte frukten av enskilda individer som sitter och experimenterar i någon källare.

De kapitalistiska medierna pratar hela tiden om vilka påstådda ”genier” individer som Steve Jobs och Bill Gates är. Ekonomiprofessorn Mariana Mazzucato vid University College London hävdar i sin bok The Entrepreneurial State: Debunking Public vs Private Sector Myths (2013) att det tvärtom är statliga myndigheter och offentlig finansiering som spelat den viktigaste rollen i den senaste periodens tekniska innovationer. Detta gäller både algoritmen i Googles sökmotor till forskning och utveckling av läkemedel. Den amerikanska regeringen finansierar exempelvis nästan 60 procent av all forskning som pågår i landet.

Nasa ansvarar också för övervakningen av globala klimatförändringar och driver i dag ett antal aktiva satellitprojekt ute i solsystemet. Bland dem finns VoyagerPioneerMarinerCassiniDawn och Magellan. Även marsrovern Curiosity, rymdteleskopet Spitzer och Hubbleteleskopet hör till den långa listan av aktiva rymdprojekt och med en budget på 17,6 miljarder dollar (2014) har Nasa nästan 18 000 anställda – ett överraskande litet antal med tanke på Nasa:s enorma projekt. Förr fanns planer på att föra en asteroid in i månens omloppsbana, inte bara för att studera själva asteroiden utan även för att utveckla teknik som kan styra undan föremål på kollisionskurs med jorden.

Men dessa projekt riskerar att rinna ut i sanden, och teknik värd miljoner dollar kan gå förlorade i rymden under de kommande åren på grund av nedskärningar. Washington Post förklarar: ”Nasa saknar för närvarande de pengar och den teknik som krävs för att uppfylla en dröm som myndigheten haft länge, nämligen att skicka astronauter till Mars och föra dem tryggt tillbaka till jorden. Man har tvingats använda reservplaner, sedan reservplaner till reservplanerna.”

I ett försök att fylla det växande tomrummet har olika privata företag gått in. Ett exempel är Orbital Sciences Corporation, som har ett kontrakt med Nasa värt 1,9 miljarder dollar för att transportera utrustning till den internationella rymdstationen ISS. Deras försök att ta genvägar (och därmed öka vinsten) genom att använda renoverade raketer från 1970-talet slog tillbaka genom Antares-raketens explosion 2014.

En annan som försökt få fotfäste inom rymdresor är Richard Branson, vars Virgin Galactic vill erbjuda rymdturism till världens rika. Programmet fick sig ett rejält bakslag när deras SpaceShipTwo exploderade i luften och dödade en av piloterna.

Rymdfartens ursprung

I klassamhällets historia har det ofta varit krigföring som drivit på många av de viktigaste tekniska framstegen. Raketer och rymdresor har sina rötter i andra världskriget och den tyska statens utvecklande av V-2-raketen. Den utvecklades först mot slutet av kriget men dödade över 9 000 människor i attacker mot London, Antwerpen och Liége. Om raketen färdigställts tidigare hade kanske det imperialistiska kriget förlängts, med ännu fler döda som följd.

Rymdkapplöpningen började ta form när de allierade tågade genom Tyskland och upptäckte de grymheter som nazisterna begått. Då upptäcktes även anläggningarna, ritningarna och framför allt forskarna som låg bakom V-2-programmet. Genom Operation Paperclip skyndade sig USA att plocka på sig så många av dessa forskare som möjligt för att förhindra att informationen föll i händerna på USA:s allierade under kriget, Storbritannien och särskilt Sovjetunionen.

Det nazistiska raketprogrammet använde sig av slavarbete där upp till 20 000 fångar arbetades till döds. De torterades och svältes långsamt ihjäl med hjälp av ett noggrant planerat kaloriunderskott. Vid Mittelwerk, den underjordiska fabrik som användes för att montera V-2-raketerna, var det vanligt att SS-vakterna hängde upp fångarnas döda kroppar som en varning till de andra om vad som väntade. Många av förövarna bakom dessa avskyvärda brott beviljades sedan immunitet i hemlighet. Underrättelseorganisationen Joint Intelligence Objectives Agency ändrade deras anställningshistorik och politiska anknytningar i efterhand, eftersom de nu var viktiga tillgångar för USA-imperialismen.

Wernher von Braun, som blev chef för det amerikanska raketprogrammet efter andra världskriget (och inspiration för Dr. Strangelove i Stanley Kubricks klassiska film), var den främsta hjärnan bakom nazisternas raketprogram. Han hyllades som en hjälte i USA, publicerades regelbundet i stora tidningar och tidskrifter, och uppträdde i tv tillsammans med Walt Disney. Von Braun påstod att han inte hade känt till slavarbetslägren och hävdade att hans medlemskap i SS var något som han ofrivilligt tvingats till. Von Braun och tusentals andra forskare och ingenjörer fördes till USA för att bistå vidareutvecklingen av landets raketprogram.

I Sovjetunionen var man tvungen att frige Sergej Koroljov från ett stalinistiskt slavarbetsläger för att undersöka utvecklingen av V-2. Innan han fängslades hade Koroljov spelat en nyckelroll i utvecklingen av ett automatiserat gyroskop för att styra raketer. Trots att han själv var opolitisk greps Koroljov under de stora utrensningarna 1938. Tillsammans med många andra gjordes han till syndabock av byråkrater som ville eliminera personliga fiender eller rädda sitt eget skinn under den stalinistiska politiska kontrarevolutionen.

Sergej Koroljov blev därefter det sovjetiska rymdprogrammets huvudarkitekt. Offentligt benämndes han dock enbart som ”Chefsarkitekten” i pressen. Hans identitet offentliggjordes inte förrän hans död 1966, av rädsla för mordförsök från USA och för att det skulle ha varit pinsamt för den stalinistiska byråkratin att erkänna att nyckelpersonen i det sovjetiska rymdprogrammet var en före detta fånge i deras Gulag.

Bara omkring 150 lågrankade tyska forskare och ingenjörer som arbetat med montering av V-2 fördes till Sovjetunionen, vilket innebar att Sovjet från början hade mer begränsade resurser än USA. Men Sovjetunionen hade något som USA saknade: en nationaliserad, planerad ekonomi.

Oktoberrevolutionen 1917 störtade den föråldrade tsarregimen och dess institutioner och ersatte den med arbetardemokrati. Trots att den stalinistiska kontrarevolutionen förstörde den politiska demokratin i landet bevarades den nationaliserade planerade ekonomin, även om det var i en förvrängd byråkratisk form. Tack vare den planerade ekonomin växte produktivkrafterna långt utöver vad någon kunde ha förutspått. I Russia: From Revolution to Counterrevolution framhäver Ted Grant några exempel som illustrerar detta faktum:

”Under 50-årsperioden 1913 till 1963 ökade arbetskraftens produktivitet i industrin, som utgör det främsta måttet på ekonomisk utveckling, med 73 procent i Storbritannien och med 332 procent i USA. I Sovjetunionen ökade arbetskraftens produktiviteten under samma period med 1 310 procent, även om det var från en mycket låg nivå. De enorma ekonomiska framstegen i Ryssland sammanföll till stor del med perioder av kris eller stagnation i det kapitalistiska väst. Sovjetindustrins framsteg på 1930-talet sammanföll med den stora nedgången och depressionen i den kapitalistiska världen, som förde med sig massarbetslöshet och kronisk fattigdom. Mellan 1929 och 1933 sjönk den amerikanska industriproduktionen med 48,7 procent. American National Research League uppskattade antalet arbetslösa i mars 1933 till 17 920 000. I Tyskland fanns det mer än sex miljoner arbetslösa. Bara dessa jämförelser visar tydligt överlägsenheten hos en planerad ekonomi, över den kapitalistiska produktionens anarki.

I före detta Sovjetunionen hade antalet tekniker ökat 55 gånger om i en befolkning som växte med 15 procent. Antalet människor i heltidsutbildning ökade mer än sex gånger; antalet publicerade böcker 13 gånger; sjukhussängar nästan tio gånger; barn på förskolor 1 385 gånger. Antalet läkare per 100 000 personer var 205, jämfört med 170 i Italien och Österrike, 150 i USA , 144 i Västtyskland, 110 i Storbritannien, Frankrike och Nederländerna och 101 i Sverige. Medellivslängden mer än fördubblades och barnadödligheten föll med 90 procent. Mellan 1955 och 1959 mer än fördubblades den statliga och kooperativa bostadsytan i städerna, medan privat bostadsyta mer än tredubblades i storlek. År 1970 hade antalet läkare ökat från 135 000 till 484 000 och antalet sjukhussängar från 791 000 till 2 224 000.”

Kostnadsfri utbildning för alla öppnade upp möjligheter för miljoner människor vars intellektuella potential aldrig skulle ha förverkligats under kapitalismen. Trots att byråkratin försvårade och kvävde den vetenskapliga utvecklingen, gav centraliseringen av forskningen och de lättillgängliga resurserna för raketprogrammet Sovjetunionen en enorm fördel gentemot USA, vars program också plågades av byråkratiska strider inom och mellan olika grenar av militären.

Varken den amerikanska eller den sovjetiska militära byråkratin hade någon aning om möjligheten att deras raketprogram skulle kunna utvecklas till rymdprogram. Deras främsta intresse var långdistansrobotar, som i deras snäva tänkande inte skulle behöva lämna jordens atmosfär.

Men både Wernher von Braun och Sergej Koroljov hade från tidig ålder fascinerats av rymdresor, och hånats under hela sina karriärer av många som ansåg att idén om rymdresor knappast var mer än en barnslig fantasi. Utvecklingen av raketer med tillräckligt kraft för att bryta sig loss från jordens tyngdkraft gav mer slagkraft åt lockelsen.

Tillsammans med Walt Disney producerade Wernher von Braun tre tv-program som skulle popularisera utforskningen av rymden. Programmen blev en puliksuccé och efter många intervjuer och artiklar i populärtidskrifter hade den amerikanska allmänheten blivit entusiastiska anhängare av idéer som bara några veckor tidigare verkat omöjliga. Efter Stalins död hörsammade partiledningen till slut Koroljovs ständiga påtryckningar om att överväga en satellituppskjutning. Det skedde dock först efter att USA 1955 tillkännagav att de avsåg skjuta upp en ”andra måne” i rymden under det internationella geofysiska året (1957–58) – ett slags globalt olympiskt mästerskap inom vetenskap och forskning. Rymdkapplöpningen hade nu tagit fart på riktigt, då USA och Sovjet jagade de militära fördelar som alltmer avancerade raketer, satelliter och andra potentiella vapen- och kommunikationsmöjligheter innebar.

Sputnik och grundandet av Nasa

Foto: dad1_/Flickr (CC BY 2.0)

Eftersläntraren Sovjetunionen hann ikapp och fick övertag över USA. Den 4 oktober 1957 sköt man upp Sputnik 1. Människor som bara en generation tidigare hade vänt sig mot skyarna sökandes efter den ortodoxa kyrkans Gud kunde nu i stället blicka upp mot himlen på jakt efter Sputnik, som blev en symbol för den nationaliserade planekonomins överlägsenhet. Chrusjtjov skröt med att ”Amerika sover under en sovjetisk måne”.

Den första framgångsrika uppskjutningen av en mänskligt tillverkad satellit, Sputnik 1, och månaden därpå av Sputnik 2 (skämtsamt kallad ”Muttnik” i väst) som skickade upp hunden Laika i rymden, skapade en växande känsla av teknisk underlägsenhet i USA. Detta har kommit att kallas Sputnikkrisen.

Sputnik var en pinsamhet för USA:s försvarsdepartement. De insåg att det behövdes en centraliserad myndighet som kunde driva forskning och utveckling och skapade därför myndigheten Defense Advanced Research Projects Agency (Darpa) i februari 1958. I juli samma år skrev president Eisenhower under den nya lagen National Aeronautics and Space Act, som födde National Aeronautics and Space Administration (Nasa). Nasa skapades genom en sammanslagning av flera olika myndigheter, såsom National Advisory Committee for Aeronautics, Army Ballistic Missile Agency, United States Naval Research Laboratory och andra, inklusive hela forskningsanläggningar. Den nybildade myndigheten tog också kontroll över vissa privata tillgångar, däribland CalTechs Jet Propulsion Laboratory. Den massiva omstrukturering som regeringen utförde visar tydligt vilken nyckelroll staten spelade i USA:s försök att hinna ikapp Sovjetunionen i rymdkapplöpningen.

Den 12 april 1961, när Sovjetunionens Vostok 1 gick in i omloppsbana runt jorden, blev Jurij Gagarin den första människan i rymden. Tre veckor senare, den 5 maj, i skuggan av Vostok 1, den 5 maj, förde Mercury-Redstone 3 Alan Shepard ut i rymden. Senare samma månad tillkännagav president Kennedy målet att landa en människa på månen innan 1960-talets slut.

Efter flera ytterligare Project Mercury-flygningar inleddes Project Gemini vars uppdrag var att öva på dockning och rymdpromenader. Det var ett steg i förberedelserna inför Apolloprogrammet. Som en del av sitt månprogram Zond utvecklade Sovjetunionen samtidigt Soyuz-raketen – en raket som används än i dag.

Båda sidor skyndade för att hinna först och struntade därför i många säkerhetsåtgärder. Det som var tänkt att bli USA:s första bemannade månresa, Apollo 1, avbröts när tre besättningsmedlemmar dödades i en brand under ett test på jorden den 7 januari 1967. Efter en hel period av byråkratiska maktkamper inom det sovjetiska rymdprogrammet och Koroljovs död, skickades Soyuz 1 slutligen upp den 24 april 1967. En rad allvarliga tekniska fel ombord på Soyuz 1 ledde till att den enda besättningsmedlemmen dog på grund av ett fallskärmsfel vid återinträdet i atmosfären.

Foto: NASA/Wikimedia Commons (Public Domain)

Genom enorma ansträngningar och ökade resurser till Nasa drog USA förbi Sovjet och gjorde den första framgångsrika månlandningen den 20 juli 1969. Sovjetunionen avbröt därefter sitt månlandningsprogram Zond efter flera år av motgångar. Under de följande åren utvecklade Nasa både rymdfärjan och den internationella rymdstationen, samt dussintals andra obemannade rymdprojekt. Men efter det sista Apolloprogrammet har finansieringen till Nasa stadigt minskat.

På relativt kort tid blev något som tidigare bara verkat möjligt i science fiction-romaner till verklighet. Mänskligheten har lämnat fotavtryck på månen, har satelliter som kretsar kring nästan varje planet i solsystemet, har en rover på Mars, och 2014 satte Europeiska rymdorganisationen (ESA) en landare på ytan av en komet. Men i takt med att kapitalismens kris utvecklas verkar det som att vi kommer att behöva överge våra förhoppningar om vidare utforskning av rymden och den tekniska utveckling som hänger samman med det.

Astronomen Fred Hoyle sade en gång att ”när det väl finns ett fotografi av jorden, taget från rymden … kommer en ny mäktig idé att släppas lös”. Astronauter och kosmonauter som har fått chansen att se jorden från rymden har alla upplevt något som kallas ”översiktseffekten”. Att se jorden utifrån för första gången avslöjar hur ömtålig vår ”ljusblå prick” är. Det är den enda planet vi har upptäckt hittills som är lämplig för mänskligt liv. Den har precis rätt mängd vatten, den är på precis rätt avstånd från vår sol, och den har en atmosfär som skyddar oss från den ogästvänliga världsrymden. Det finns en inneboende internationalism i ”översiktseffekten”. När jorden ses ovanifrån har den ju inga synliga gränser.

Jorden har beskrivits som vårt enda rymdskepp, med en enda besättning. Och om vi inte störtar det kapitalistiska systemet är vårt rymdskepp i fara. Kapitalismen hotar miljön genom föroreningar och oplanerad användning av naturresurser. Den hotar den mänskliga kulturen genom nedskärningar i utbildning och minskade anslag till konst och vetenskap, för att inte tala om den förstörelse som orsakas av krig och ekonomiska kriser.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 11 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.