16,6 miljarder kronor av EU:s flyktingpengar går direkt till Erdoganregimen, och förra året exporterades svenska vapen för närmare 300 miljoner kronor till landet – den högsta siffran under 2000-talet. Kampen mot Erdogans krig i de syriska kurdernas hemland i Rojava är en kamp även mot den svenska imperialismen.
“Du har fel, lär dig att du har fel. Det betalas inga pengar till Erdogan”, påstod statsminister Stefan Löfven i Agenda, som svar på Vänsterpartiets Jonas Sjöstedts krav på att stoppa utbetalningarna och vapenexporten till Turkiet. I stället påstod Löfven att pengarna går till att hjälpa flyktingar.
Men EU betalar tvärtom Erdoganregimen just för att hålla flyktingar från Mellanöstern borta från Europa. Detta innebär att Erdogan nu hotar EU med att låta de 3,6 miljonerna flyktingarna ta sig förbi stängslen till Europa, om EU skulle försöka hindra hans invasion av Rojava.
Efter massiv kritik och ett vägledande beslut från EU-kommissionen har Sverige tillfälligt stoppat export av krigsmateriel till Turkiet. Men Sverige har länge varit väl medvetna om Erdogans avsikter. Till exempel har Erdoganregimen införskaffat svenska specialbyggda lastbilar för att transportera pansarvagnar. Vad är syftet med det, om inte att bedriva ett anfallskrig? EU-ledarnas och Löfvens fördömanden av Turkiets invasion är ett medvetet och cyniskt hyckleri.
Turkiets invasion påbörjades dagen efter att USA:s president Donald Trump gett grönt ljus genom att dra tillbaka de amerikanska trupperna ur Rojava. Efter att ha destabiliserat hela regionen genom krigen i Afghanistan och Irak, sitt stöd till islamistiska miliser i Syrien och den saudiska regimen, är nu kurdernas situation enligt Trump inte USA:s “problem”. I stället verkar han tro sig kunna göra ett bättre avtal genom att närma sig sin Nato-allierade Turkiet. Precis som i Afrin 2018, lämnar man kurderna åt sitt öde.
Ingen stormakt kommer att rädda kurderna. USA gav kurderna stöd när det passade dem, bara för att sedan hugga dem i ryggen. För imperialisterna är Rojava bara en liten bricka i spelet om makt och inflytande.
De enda som kurderna kan lita på är världens arbetare och fattiga. Det var genom ett vänsterinriktat demokratiskt program som kurdiska YPG inspirerade arbetare i hela regionen och världen under sin kamp mot ISIS. I Turkiet hotades Erdogans makt av framgångarna för det kurdiska vänsterpartiet HDP, som under en period hade potentialen att ena kurdiska och turkiska arbetare mot Erdogan.
Inga problem är lösta sedan den arabiska revolutionen bröt ut 2011. I Irak deltar nu hundratusentals arbetare i massdemonstrationer mot den korrupta regimen. I Libanon sker det massprotester över den svåra ekonomiska situationen, och i Egypten demonstrerar tiotusentals mot korruptionen i Al-Sisi-regimen. I de senaste turkiska lokalvalen fick Erdogan sina sämsta resultat på 20 år.
Även om kurderna blivit tillbakapressade, finns det potential för ett revolutionärt krig. Genom att organisera en generalstrejk i de kurdiska områdena samtidigt som man appellerar till arbetare i Turkiet att sluta upp skulle man slå hårt mot den turkiska regimen. En generalstrejk skulle omedelbart mötas av repression från Erdogan och måste därför kombineras med ett revolutionärt självförsvar. I såväl Irak som Iran är regimerna hatade, och appeller på klassbasis skulle kunna få stort genomslag, inte minst bland kurderna.
I Europa har italienska hamnarbetare tidigare i år blockerat vapenleveranser till Saudiarabien. En blockad från arbetarklassen skulle vara det enda säkra sättet att garantera att krigsmateriel inte skeppas från Europa till Turkiet. Detta borde de svenska hamnarbetarna ta strid för i International Dockworkers Council.
Om kurderna för ett revolutionärt krig, genomför generalstrejker och får uppbackning från regionens och världens arbetare kan kurderna vinna mot Turkiet. Detta skulle ha revolutionära implikationer för hela regionen. De kurdiska massorna har visat gång på gång att de är beredda att kämpa till slutet. Det är dags att störta de kapitalistiska regimer som förtryckt kurderna i över hundra år.