Stoppa nedskärningarna i Majorna!

av Hannes Oscarsson
Foto: Stefan Kangas

Den senaste utvecklingen i stadsdelen Majorna-Linné visar ännu en gång de folkvalda politikernas kluvna tungor. Det är mycket allvarligt att Vänsterpartiet också lånar sitt namn till dessa försämringar. Inför förra årets val pratades det om satsningar och reformer, men nu när de väl styr, har agendan blivit en helt annan. Helt plötsligt ska man vara "ansvarig" och inte "spräcka budgeten".

Den rödgrönrosa majoriteten i stadsdelen beslutade i maj att genomföra nedskärningar på 14 miljoner som innebär att 27 tjänster försvinner från stadsdelens skolor och förskolor. Vad detta handlar om är alla barns rätt till en värdig skolgång, och över 30 rektorer som jobbar både inom och utanför stadsdelen säger att nedskärningarna på allvar hotar möjligheten att följa skollagen. Därtill har båda lärarfacken fördömt detta beslut.

Föräldraprotester

Detta ledde snabbt till protester som organiserades genom olika föräldranätverk och den 7 maj samlades 200 föräldrar utanför Stadsdelsnämndens möte på Tredje Långgatan i Göteborg för att protestera. Politikerna var inbjudna till protestmötet men ville inte komma ut från sitt sammanträde, och istället kungjordes samma dag att det blir ytterligare nedskärningar på 5,5 miljoner. Den 26 maj hölls ytterligare en demonstration med dubbelt så många deltagare – 400.

Man har ett flertal gånger de senaste åren demonstrerat till samma ställe under pågående möten för att protestera och vid två tillfällen, 2011 och 2012, lyckades man åtminstone delvis minska planerade nedskärningar med ett antal miljoner. Nu utdelas dock nya hårda slag mot skolan i en redan kritisk situation där Stadsdelsnämnden skyller på att de inte får mer pengar av kommunen, medan kommunen skyller på att Stadsdelsnämnden själva bestämmer hur pengarna ska fördelas. Som vanligt är det aldrig någon som kan göra något åt saken, och den som söker svar hänvisas från en byråkratisk institution till en annan.

I det här systemet, kapitalismen, har vanliga människor ingen verklig makt att förändra någonting som rör deras barns framtid, utan får istället hoppas på att politiker håller vad de lovar. Om de inte gör det så är det bara att snällt vänta fyra år till nästa val för att välja något annat parti som inte heller håller vad de lovar eller som öppet deklarerar planer på nedskärningar och försämringar.

Rektorer avgår

På Karl-Johansskolan i Majorna gick det förra året så långt att rektor Annika Kummel avgick, hellre än att tvingas genomföra de försämringar som SDN och kommunen krävde. Hälften av skolans specialpedagoger och elevassistenter ska nu bort, och detta i en situation där elevantalet ökar.

Sektorchefen för utbildning i Majorna-Linné försvarade nedskärningarna och hade till och med mage att anklaga Annika för att ha anställt för mycket personal (!) och därmed ha "överstigit budgeten". Han struntade i att detta förbättrade situationen efter en längre period av mobbing, vandalism och låga studieresultat på skolan, och som gjorde att rektorn hade ett stort förtroende bland elever och föräldrar. Nu har man ersatt Kummel med en villig nickedocka till rektor som är fast besluten att genomföra de besparingar som krävs.

Efter många liknande exempel står sedan högre uppsatta politiker med förbryllade miner i tv och undrar varför den svenska skolan blivit sämre. Vi kan nog åtminstone konstatera, i motsättning till vad f.d. utbildningsminister Björklund och högern tror, att antalet bokstavskombinationer i elevernas betyg inte spelar en alltför avgörande roll.

Majorna-Linné – en kämpande stadsdel

I Majorna har spontana protester utbrutit till och från sedan slutet på nittiotalet. Under valet 2002 hade alla partier lovat stora satsningar på välfärden, men strax efteråt kom besked om nedskärningar på flera miljoner. Detta ledde till en skolstrejk på min dåvarande skola, Kungsladugårdsskolan, i januari 2003 där vi elever tågade till Gustaf Adolfs torg med hemgjorda plakat och slagord som "Mera pengar mera folk, för att stoppa bråk och skolk" och "Mindre klasser lova ni – ändå ska dom större bli".

I maj samma år ockuperade nio föräldrar rektorernas lokaler (varav en kamrat från Avanti) i protest mot att flytta skolans högstadium. Föräldrarna skrev en debattartikel som publicerades i GP och därtill kom tv dit för att filma när tio poliser skickades dit för att köra bort dem. Man fick ett enormt positivt gensvar från både skolans lärare, som skrev under protestlistor, och föräldrar som hjälpte till att anordna en stor stödfest där man samlade in pengar till skadeståndet. Man lyckades samla in dubbla det belopp som de dömdes betala i skadestånd – 24 000 kr. Det var en enormt lyckad protestaktion som uppnådde sitt syfte: att understryka den avsky som vanliga människor känner mot politikernas nedskärningar och vara ett inspirerande exempel för kommande strider i framtiden.

Många pratar om att det är oacceptabelt att politikerna bara fortsätter genomföra nedskärningar, men få pratar om vad som konkret borde göras istället. Om det blir fler barn i skolan än beräknat (som politikerna i nuläget bland annat skyller på) borde vänsterns och socialdemokraternas förtroendevalda politiker å ena sidan vända sig till högre instanser och kräva mer pengar, offentligt vägra genomföra försämringar och koppla det till mer omfattande krav för förbättringar på nationell nivå. Det viktigaste är att man inte genomför eller tar ansvar för några nedskärningar.

Med en sådan utgångspunkt borde man starta kampanjer, sammankalla massmöten tillsammans med föräldrar och lärare och mobilisera folk till kamp. Detta skulle öka arbetarrörelsens stöd och auktoritet något enormt i vanliga arbetares ögon, och skulle kunna utgöra grunden för mer långtgående och radikal kamp i framtiden. Kampviljan finns dock där oavsett vad, och polisen skulle varken kunna eller våga stoppa en större massprotest eller ockupation bestående av uppretade människor på samma sätt som de stoppade nio ensamma föräldrar 2003.

Hur ska vi kämpa?

Om större aktioner ska lyckas i framtiden krävs dock en politiskt medveten och målinriktad taktik som strävar efter att sammanlänka den lokala kampen med nationell kamp mot alla former av försämringar som arbetare och ungdomar möter i vardagen. Det är farligt att tro att den lokala kampen kan lösa något av grundproblemen, eller att det räcker med att stå på ett torg och skrika för att saker och ting ska förändras.

Vi måste förstå varför de här problemen finns överhuvudtaget, och kunna förklara hur vi ska göra oss av med dem en gång för alla. Kapitalismens kris på 90-talet banade väg för en allmän nedrustning av skolan där såväl sosse- som högerregeringar föredrog att rädda de privata bankerna och borgarklassens vinster.

Sedan dess har vi sett konstanta attacker mot välfärden, eftersom det är vad kapitalismens logik under kristider kräver. Vi måste därför se att kampen för en bättre skola i sista hand är en kamp för ett i grunden annorlunda samhälle – ett socialistiskt – där föräldrar, lärare och elever själva har möjlighet att styra över sin egna skola i enlighet med elevernas behov och ingen annans. Det är bara när vi själva har makten över samhällets rikedomar som vi kan göra detta, och då kommer möjligheterna vara oändliga.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 11 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.