Storbritannien: krisen öppnar upp för revolutionär kamp

av Heikki Moisio
Bild: Socialist Appeal

Den brittiske premiärministern Boris Johnson avgick slutligen 7 juli. Precis som Margaret Thatcher år 1990, tvingades han bort till följd av hårt tryck från de egna konservativa leden. Hans fall är ytterligare en episod i den kris utan like som öppnar upp sig för den brittiska kapitalismen.

Johnsons regering hade sjunkit allt djupare ned i skandaler: från de omskrivna festerna på Downing Street mitt under pandemin till flera uppmärksammade fall av misstänkt korruption. 

Efter de svidande förlusterna för Tories i fyllnadsvalen för distrikten Wakefield och Tiverton & Honiton, väntade Johnsons motståndare i partiet på ett formellt skäl att göra sig av med honom. När Johnson utnämnt övergreppsanklagade Chris Pincher till gruppledare, följdes det därför av en rad avhopp i regeringen. Efter att till och med den innersta kretsen av lojalister börjat överge honom, tvingades Johnson till slut avgå. 

En spricka i den härskande klassen

För den brittiska kapitalismen lastas kris på kris. Pandemiåret 2020 kännetecknas av det största fallet i BNP som drabbat landet på 300 år.  Detta följdes aldrig av någon hälsosam återhämtning, utan besvarades med stimulanspaket av billiga pengar till företagen, som ledde till de högsta inflationsnivåerna på över 40 år – samtidigt som ekonomin återigen sjunker som en sten. I OECD:s prognos för nästa år förutspås att endast Ryssland kommer att göra ett sämre resultat än Storbritannien, av alla G20-länderna.   

Populisten Johnson blev ohållbar för den brittiska härskande klassen, som helst vill se en mer ansvarsfull företrädare i täten för Torypartiet. Dessa fruktar nu att partiets medlemmar, som domineras av brexit-ultrahögern, återigen väljer den sämsta möjliga kandidaten. Röster har därför höjts för att parlamentgruppen ska kunna välja partiledare utan medlemsomröstning.

Johnsons uppgång och fall är bara ett av många tvära kast i den politiska kris som öppnat upp sig. Den härskande klassen behöver stabilitet för att attackera arbetarna, men har förlorat kontrollen över sitt eget parti. Sådana splittringar är ett klassiskt tecken på att vi står på tröskeln till en förrevolutionär situation. Oavsett vem Torypartiet väljer till ledare, kommer de inte att kunna ducka för det pyrande missnöjet med de försämrade levnadsvillkoren för arbetarklassen.  

Kampen om ledarposten står nu mellan Rishi Sunak och utrikesministern Liz Truss, och vinnaren koras den 5 september. Den libertarianske f.d. bankiren Sunak har med sina uttalanden ansträngt sig för att skaffa en ansvarsfull image i jämförelse med de mer populistiska kandidaterna, och är utan tvekan kapitalistklassens favoritkandidat. 

Truss har däremot valt att försöka vinna Torypartiets mer reaktionära medlemskara genom en rad populistiska utspel mot både EU och Ryssland i sin roll som utrikesminister. Som redan nämnts, är det medlemmarna som väljer partiordföranden, vilket bådar gott för Truss och oroar de mer långsiktiga kapitalistiska strategerna.

Klasskamp underifrån

Räddaren i nöden för ett Toryparti i kris heter Sir Keir Starmer, och han tog över som ledare för Labourpartiet efter vänsterledaren Jeremy Corbyn. Starmer företräder den härskande klassens intressen inom partiet och arbetar målmedvetet för att göra det till ett lojalt och pålitligt verktyg för kapitalet, och är fullt upptagen med en häxjakt på partivänstern – vid ett tillfälle när Tories kris skulle innebära öppet mål att gå på offensiven mot dem. 

Därmed verkar den politiska vägen för kamp för tillfället vara stängd. Men rörelsen av radikaliserade arbetare och ungdomar som backade Corbyn har inte försvunnit, även om kampen nu tar andra former. Den här sommaren har kännetecknats av ett återuppvaknande för klasskampen. Efter årtionden med rekordfå strejker, lyckas den fackliga byråkratin inte längre hålla tillbaka kampen. 

Järnvägsarbetar- och sjömansunionen RMT, traditionellt ett av de mest radikala facken, har visat vägen med ett flertal strejkaktioner som omfattat tiotusentals arbetare under juni och juli. Den 19 juli röstade postarbetarfacket CWU med över 96 procent av rösterna på ett massmöte där 77 procent av medlemmarna deltog för att ta ut 115 000 arbetare i strejk. Stödet för strejkerna bland befolkningen är stort: enligt en undersökning stödde 70 procent av britterna de strejkande järnvägsarbetarna. Labour-ledaren Starmer däremot, har avskedat en skuggminister för att ha besökt strejkvakter och visat sin solidaritet.

Marxisternas uppgift

Som i många andra länder idag, finns alla förutsättningar på plats för en explosiv massrörelse i Storbritannien, utom ett: en kampvillig ledning för arbetarklassen. Särskilt under en kapitalism i kris finns det inga medelvägar – antingen är en sådan ledning revolutionär, eller så måste den lägga sig platt för borgarklassen. 

Marxisterna i Socialist Appeal håller på att bygga ett starkt fäste bland den revolutionära ungdomen och har för närvarande Marxist Societies på 48 olika campus i Storbritannien. En undersökning av IEA visade att två tredjedelar av de mellan 16–34 år vill leva “under ett socialistiskt ekonomiskt system”, medan runt tre fjärdedelar anser att kapitalismen orsakar de största samhällsproblemen. Detta visar på en enorm vilja till förändring, och det är med dessa trupper som kampen om arbetarrörelsens själ kommer att föras under den kommande perioden.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 12 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.