Storbritannien: efter Starmers seger – förbered för strid

av Rob Sewell (Översättning: Alexandra Bryngelsson)
Bild: Socialist Appeal

Keir Starmer har vunnit kampen om ledarskapet för Labour. Hans blairitiska kumpaner skriker efter blod, de kräver att Corbynrörelsen ska rensas ur partiet. Vänstern måste sluta upp runt ett socialistiskt program och förbereda sig på att kämpa tillbaka.

Valet av Keir Starmer till ledare för Labourpartiet kommer inte som en stor överraskning. Starmer, högerns kandidat, vann i den första valomgången med 56 procent av rösterna. Angela Rayner valdes samtidigt till biträdande ledare i tredje omgången. Rebecca Long-Bailey fick nästan 30 procent av Labourmedlemmarnas röster, samtidigt som Richard Burgon fick omkring 20 procent.

Blairiterna har varit på reträtt i flera år och skriker efter blod. De och det etablissemang de representerar kräver nu att man går på offensiven mot Corbynrörelsen. Vänstern i Labour måste därför organisera sig och förbereda sig på en strid.

Kuppförsök

Innan vi undersöker vad som väntar i framtiden, är det värt att sätta det som har hänt i sitt sammanhang. Jag har i mina ägor en kopia av Financial Times Weekend Magazine från den 26-27 september 2015, tryckt endast ett par dagar efter att Jeremy Corbyn med förkrossande majoritet valdes till ledare för Labour partiet. Jeremys ansikte pryder framsidan med rubriken: "Jeremy Corbyn: Hur länge kan han överleva?"

Nu har vi svaret: fyra och ett halvt intensiva år. Det tog nästan ett halvt årtionde för dem att göra sig av med honom. Även om han vann nästan 60 procent av medlemmarnas röster hade han aldrig stöd av mer än 10 procent av Labours parlamentsledamöter, som till den överväldigande majoriteten kom (och fortfarande kommer) från Blairtiden.

"Vi kan inte genomföra en kupp nu, vi skulle få blod på våra händer," sade en parlamentsledamot från Labour. "Vi måste ge honom tid att misslyckas så att det blir tydligt för alla hans anhängare att han inte kan lyckas," sade en annan så kallat "återhållsam" parlamentsledamot.

"Corbyns första framträdande på primärministerns utfrågningsstund, var därför en väldigt surrealistisk affär. Bakom honom fanns otal av hans egna parlamentsledamöter som hade älskat att bli av med honom..." förklarade Financial Times. "Det kommer att gå fel," sade en annan högt uppsatt blairitisk före detta minister vid denna tidpunkt. "Vi vet bara inte när."

Tom Harris, en parlamentsledamot från Labour som precis blivit av med sin plats, hoppades att Corbyn skulle avsättas inom ett par veckor. En "lönnmördare" måste hittas sa han. Graham Stringer, parlamentsledamot från Labour, tyckte att tanken på Labourregering led av Corbyn verkade "förskräcklig".

Planen på att "lönnmörda" Corbyn kläcktes inom ett par timmar efter att han valts till ledare. Bakom den stod det kapitalistiska etablissemanget, som hade kontrollerat Labourpartiet under årtionden genom sina högeragenter.

De gjorde allt för att undergräva Corbyn. De hånade honom och förvandlade mötena med Labours parlamentsgrupp till hatmöten riktade mot Corbyn.

Labourhögern genomförde sedan sin egen öppna kupp 2016. De organiserade massavhopp från skuggregeringen och en stor missnöjesomröstning i parlamentsgruppen. Trotts allt retoriskt prat om enhet under sin kampanj, deltog Kier Starmer i denna oheliga lek.

Men den stora massa av medlemmar som strömmat till under Corbyn motade tillbaka attacken och han återvaldes med en ännu större majoritet. Dessa högerinriktade parlamentsledamöter ville till varje pris att Corbyn skulle misslyckas. Fast i valet 2017 vann Labour i stället sin största ökning i valet sedan 1945.

Lögner och förtal

Högern blev nu tvungen att bida sin tid och Starmer fick återigen en plats i skuggregeringen. Medan ett par högerinriktade parlamentsledamöter lämnade, stannade majoriteten kvar för att bekämpa Corbyn.

Bild: Socialist Appeal

De försökte med allt, innan de till sist hittade frågan om antisemitism. Nu kom de med en flod av lögner och förtal för att "bevisa" att Labourpartiet av antisemitiskt. Detta förtal plockades snabbt upp av de Toryvänliga medierna som upprepade samma nonsens dag ut och dag in för att förtala Corbyn.

Tyvärr köptes lögnerna av den så kallade "vänsterpersonen" Jon Lansman som är självutnämnd ledare för Momentum. Ledningen backade och bad gång på gång om ursäkt och gav den ena eftergiften efter den andra, men utan resultat.

När det gäller brexit tvingade Starmer och blairiterna partiet att ta ställning för en ny omröstning. Tyvärr gick även vissa av vänsterns ledare, exempelvis John McDonnell, med på detta.

Efter att ha stuckit kniven i ryggen på Corbyn under fyra och ett halvt år (Jess Phillips hotade till och med att sticka kniven i magen på honom) med förtal om antisemitism och förvirringen kring brexit, framstod Corbyn som svag.

Det enda sättet att slå tillbaka hade varit att låta medlemmarna välja nya kandidater till parlamentet för att rensa ut sabotörerna (så kallad "reselection"). De vanliga medlemmarna stödde det förslaget efter att de sett hur blairiterna betett sig.

Men förslaget om obligatoriskt omval av parlamentskandidater stoppades av fackförbunden. Samtidigt uppmanade Jeremy Corbyn och John McDonnell försiktigt till enhet.

Detta avgjorde Corbyns öde. Blairiterna inledde ett angrepp mot Labourledaren i efterdyningarna av valet 2019. De överdrev kraftigt valnederlagets omfattning för att utnyttja situationen maximalt. Corbyn tvingades till slut kliva åt sidan.

Vänstern kompromissade alltid och gav vika för trycket från höger, vilket fick tragiska konsekvenser. Samtidig var blairiterna, med stöd från den härskande klassen, alltid på offensiven. Det är denna svaghet från vänstern som försatt oss i den situationen vi befinner oss i i dag.

En ulv i fårakläder

Starmer hade många fördelar jämfört med vänsterkandidaten Rebecca Long-Bailey. Han hade under lång tid förberett sig för sin position och fick en flygande start.

Denna adlige riddare framställde sig från första dagen som "enhetskandidat" och lovade ett slut på alla dessa år av inbördeskrig. Detta fick en viss betydelse med tanke på förvirringen och demoraliseringen bland Labouraktivister efter valet.

Bild: Chris McAndrew/Wikimedia Commons (CC BY 3.0)

Vänsterns kampanj var samtidigt långsam och förvirrad, och började med att Long-Bailey pratade om behovet av en "progressiv patriotism". Ett sådant program kunde knappast ingjuta förtroende och djärvhet.

Starmer fick genast stöd av den borgerliga pressen som den kandidat som hade störst chans att besegra Long-Bailey, som de såg som en fortsättning på Corbyn.

Blairiterna stödde först Jess Phillips som var högljudd i sin kritik av Corbynåren. Men det var uppenbarligen för mycket att svälja för gräsrötternas vänster. Därför bytte Labouretablissemanget fot och gick helhjärtat in bakom Starmer.

Problemet för dem de var att Starmer inte öppet fördömde Corbyn eller hans vänsterpolitik. Om han skulle bli partiledare så behövde han stöd från majoriteten av medlemmarna.

Ju mer obestämd Starmer var desto bättre, ur deras synvinkel. Han försökte till och med framstå som vänster med hjälp av direkt pinsamma kampanjvideor där han hyllade gruvstrejken och kampanjen mot den så kallade poll tax bland annat. Den enda gången han nämnde Blairåren var när han nämnde Irakkriget, vilket irriterade blairiterna något oerhört.

På Financial Times webbplats finns det en video gjord av Margaret Hodge som handlar om ledarskapsvalet. Där intervjuar hon en rad människor bland annat Alastair Campbell. De går igenom vad Starmers ledarskap skulle betyda.

"Han var inte som Neil [Kinnock] eller Tony [Blair]," sa Margaret Hodge. Campbell höll med och såg inte alltför övertygad ut av Starmer som inte till 100 procent har kunnat framställa sig som blairit. "Men det gjorde han endast för att bli vald," sa Hodge och hoppades att han skulle förändras när han väl blivit vald.

Blairiterna hade inget val förutom att stötta honom och hoppas att allt skulle gå som de ville. Rebecca Long-Bailey kom på en övertygande andra plats. Det fanns en hel del som vägrade rösta på henne när hon skrev under på det 10-punktsmanifest som Jewish Board of Deputies skrivit, något som visar på hur svagt hon svarade på trakasserier.

Long-Bailey ställde också sig bakom Angela Rayner som viceordförande, i stället för vänsterns kandidat Richard Burgon. Allt det här ökade bara den förvirring som rådde inom vänstern.

Vad ligger i framtiden?

Vissa har lovat att lämna partiet om Starmer vinner. Det skulle vara väldigt kortsiktigt, eftersom det skulle lämna över partiet till högern.

Självklart är Starmers seger ett nederlag, det kan ingen förneka. Höger kommer att få nytt självförtroende. Deras problem är att medlemmarna står till vänster.

Till och med Tony Blair har förstått att om partiet ska vinnas tillbaka av högern så behöver Labourpartiet rensa ut 300 000 medlemmar! Något som är enklare sagt än gjort.

Hur som helst kommer han att gå försiktigt fram till en början. Han kommer att möblera om i skuggregeringen och fylla upp den med pålitliga högerpersoner. Long-Bailey kanske kommer att få en tröstplats, för att de ska ha ett vänsteralibi i hans nya etablissemangsgrupp.

Enligt Sunday Times planerar Starmer att "rensa ut" vänstern ur sin skuggregering och från partihögkvarteret. Men de kommer att behöva gå försiktigt fram. Den nya Labourledaren kommer inte att kunna överge det nuvarande vänsterinriktade manifestet utan att provocera fram en massiv motattack från medlemmarna.

För att bli vald tvingades exempelvis parlamentsledamoten från Holborn och St Pancras ställa sig bakom politik som åternationaliseringen av järnvägen, posten, elen och vattnet; avskaffandet av terminsavgifter vid universiteten; ta ställning mot nedskärningar och krig, med mera.

Starmer kommer att hamna under ett enormt tryck från blairiterna att leverera. Samtidigt kommer han att hamna under tryck från medlemmarna. Hur denna kamp slutar har ännu inte avgjorts.

Kampen inom Labourpartiet är inte på långa vägar avgjord. Det är en kamp mellan levande krafter och vänstern får inte ge upp nu, utan måste stanna och kämpa. Ken Loach råd om detta nyligen var helt korrekt.

En epok av kris

Det här är inte som på 1980-talet då Kinnock tog över. Det är inte heller som på 1990-talet för den delen, då partiet kraftigt vreds åt höger under Tony Blair. Nittiotalet var en period av relativ uppgång i världsekonomin, samtidigt som Sovjetunionen kollapsade och Kina öppnades upp för den globala marknaden.

I dag går vi igenom den djupaste krisen i kapitalismens historia. Storbritannien står inför en ekonomisk katastrof. Torypartiet och borgarna kommer kräva nedskärningar och attacker på arbetarklassen. Och etablissemanget kommer att kräva att Starmer ger Labourpartiets stöd till ett sådant program, men medlemmarna står till vänster och kommer att vilja göra sina röster hörda.

Hela världen går igenom en aldrig tidigare skådad omvälvning. Kapitalismen avslöjar dagligen sin ruttenhet. Det har aldrig tidigare funnits en bättre tid att argumentera för socialistisk politik.

Självklart kommer kapitalisterna att kräva att Starmer beter sig "ansvarsfullt" och "statsmannamässigt", etc. De kanske till och med drar in honom i en nationell samlingsregering. Men detta skulle provocera fram en motreaktion inom Labourpartiet.

Det borgerliga etablissemanget kräver redan att Starmer ska rensa ut vänstern med "antisemitism" som ursäkt. De kommer att vilja rensa Labourpartiet på "Corbynister". Men det skull leda till ett fullskaligt inbördeskrig.

Richard Burgon verkar ha blivit den verkliga förkämpen för vänstern, med hans ypperliga kampanj med löften att obligatoriskt omval av parlamentsledamöter och en ny Clause 4 (paragrafen om att Labourpartiet är socialistiskt som Blair strök på 1990-talet).

Burgon måste nu bygga vidare på sin plattform. Det betyder att organisera sig inom lokalavdelningarna och bland gräsrötterna. Han måste samla de över 90 000 som röstade för honom, tillsammans med de fackförbund som står till vänstern för att förbereda sig på att göra motstånd mot högern.

Vi kan vinna det här. Det här är inte tidpunkten för att lämna slagfältet. Tvärtom är det dags att ansluta sig till kampen.

Vi behöver självförtroende i våra idéer. Kampen för att förvandla Labourpartiet till det verktyg som vi behöver för att förändra samhället går inte i en rak linje, och har aldrig gjort det heller.

Våra uppgifter förblir desamma, att rensa ut Toryinfiltratörerna i parlamentet som klär sig i Labourkostym. På grundval av händelsernas utveckling kommer Labourpartiet att förvandlas och omvandlas under den kommande perioden. Det kommer att öppna upp för möjligheten om ett verkligt socialistiskt Labourparti med massbas, med en vision om en socialistisk omvandling av samhället.

Den marxistiska tendensen som representeras av Socialist Appeal (IMT i Storbritannien) har en viktig roll att spela i framtiden. Vi kommer att mobilisera gräsrotsmedlemmar och bekämpa högern med en djärv socialistisk politik, som är det enda svaret på kapitalismens kris. Vi uppmanar alla att gå med oss i den kampen.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.