Lördagen den 25 augusti samlades 2000 personer på Norra Bantorget i centrala Stockholm under parollen Strikeback — försvara strejkrätten för att protestera mot regeringens planer på att begränsa strejkrätten. Valet av plats var symboliskt: här, utanför LO-borgen, under Hjalmar Brantings staty, protesterade LO-medlemmar mot sin egen ledning.
Efter konflikten i Göteborgs hamn har fackföreningsledarna och Socialdemokraterna grubblat över hur nästa konflikt ska undvikas. Den 5 juni kom förslaget från LO, TCO och Saco: strejkrätten måste begränsas. Arbetare ska inte kunna vidta stridsåtgärder annat än för att få till kollektivavtal, men rätten till lockout begränsas inte. Den socialdemokratiska arbetsmarknadsministern Ylva Johansson har under sommaren öppnat för att skriva in begränsningen i lagen.
Stärkt kampvilja
Ilskan och besvikelsen över sveket från de som ska företräda arbetarklassen, utmärkte dagen. Talarna, som kom från LO-fack som IF Metall, Byggnads och Kommunal men också fristående fack som SAC och Hamnarbetarförbundet, manade åhörarna till kamp. Citat om att det finns en särskild plats i helvetet för fackföreningsledare som slutit avtal mot medlemmarnas vilja och att folket ska ta tillbaka facken rev ner stora applåder.
Stämningen var långt ifrån rutintyngd eller ceremoniell utan präglades av energi. Att den här demonstrationen hade initierats långt ifrån maktens korridorer var tydligt: Luften vibrerade av kampvilja och överallt var människor besvikna och förbannade. En känsla av enighet låg tungt över demonstrationen. Deltagarna kom från olika håll – vissa från LO-fack, vissa från mindre och mer radikala organisationer – men frustrationen var densamma.
En talare uppmuntrade till att dra en tydlig klasslinje i det fackliga arbetet. En annan talare kritiserade politikernas vilja att lagstifta om fredsplikten. Den svenska modellen fungerade, menade han på, och avslutade sitt anförande med en uppmaning om att inte försöka laga det som inte är trasigt.
Varför sker attacken nu?
Men sanningen är att något är trasigt i samhället. Angreppet mot strejkrätten sker inte för att arbetsgivarna vaknat på fel sida en dag, utan följer kapitalismens kalla, cyniska logik. Den inskränkning i strejkrätten som nu föreslås måste förstås som det senaste steget i den nedskärningspolitik som bedrivits de senaste trettio åren, och som ökat i styrka sedan krisen 2008. Varje kris måste betalas för genom nedskärningar i offentlig sektor och intensivare produktion genom sämre arbetsvillkor.
I stället för att acceptera försämringar för att borgarklassen pressar på borde LO mana till kamp mot varenda försök från borgarna att låta arbetarklassen betala priset för krisen. Hade de bara velat hade de kunnat mana till masskamp mot förslaget som kom från regeringen. Hade de organiserat och mobiliserat till en generalstrejk, likt storstrejken 1980 hade förslaget utan tvekan kunnat besegras. I stället valde de att gå samman med Svenskt näringsliv och själva föreslå en begränsning.
Det behövs kamp underifrån inom alla LO-förbund mot detta förslag, som ledningen nu för fram. Det behövs en stridbar facklig ledning för LO-förbunden, som vågar kämpa mot förslaget och dess genomförande. Det kommer vi att kämpa för.