Svenska kapitalistklassens klimatnota

av Sanna Sahlin och Pär Bengtsson
Bild till vänster: Chris LeBoutillier/Unsplash

Varje år gör den svenska borgarklassen vinster på att förstöra klimatet. De senaste åren har klimatnotan för ett 30-tal av Sveriges storföretag uppgått till 800 miljoner ton koldioxidekvivalenter per år, nästan nio gånger mer än hela Sveriges konsumtionsbaserade utsläpp. Men inte ens en bråkdel av företagens klimatförstörelse syns i de svenska klimatmålen, utan tacksamt nog för borgarklassen tar målen bara hänsyn till utsläpp som sker inom Sveriges gränser.

"De kanske mest ambitiösa klimatmålen i världen" är Socialdemokraternas eget och inte så värst övertygande betyg på Sveriges klimatmål, som infördes under S- och MP-regeringen 2017. Men det är bara 52 miljoner ton koldioxid som räknas in i målen. Det står i stor kontrast mot de 800 miljoner ton koldioxid som enbart 30 svenska företag tillsammans bidrar till när deras varor produceras och konsumeras. På listan finns företag som Volvo, Scania, Electrolux, Preem, Vattenfall, Ericsson och IKEA, men en stor mängd företag har inte räknats med, däribland Alfa Laval, Peab och JM, så den verkliga siffran på den svenska kapitalistklassens klimatförstörelse är egentligen ofantligt mycket större.

Men tacksamt nog så behöver den svenska staten inte bekymra sig om de utsläpp som svenska storföretag bidrar till i resten av världen – för det sker ju inte i Sverige! Inte så förvånande så är det här sättet att räkna på helt enligt reglerna som beslutades i Kyotoprotokollet, som därmed garanterar att avancerade kapitalistiska länder kan exportera sina utsläpp till andra länder.

Man behöver inte heller ta med utsläpp för importerade varor i statistiken. Enligt Naturskyddsföreningen är det ytterligare 90 miljoner ton koldioxid som inte räknas med i Sveriges utsläpp. Motsägelsefullt nog så innebär det här sättet att räkna på att Sverige, likt många andra länder, alltså lättare skulle nå klimatmålen om de svenska företagen hade all sin produktion utomlands och Sverige importerade varor i stället. Faktum är att det här är anledningen för den stora minskning som skett i Storbritanniens officiella utsläpp, som i stället blivit det G7-land som importerar mest koldioxidutsläpp per capita.

Det här trixandet med siffror löser uppenbarligen inte det ödesdigra problemet som mänskligheten står inför. De svenska klimatmålen är fullständigt tandlösa och otillräckliga för att sätta stopp för klimatförändringarna, eller ens begränsa dem till 1,5 graders uppvärmning. Forskare från Tyndall Center for Climate Change Research och Uppsala universitet har beräknat att Sveriges mål att ha "netto-noll" utsläpp till 2045 snarare kommer leda till 2,5–3 graders varmare klimat. Trots det slår sig den svenska staten för bröstet och utropar att Sverige gör sin del för klimatet.

Faktum är att regeringen inte ens klarar av att nå de redan lågt satta målen. Naturvårdsverket har beräknat att åtgärderna i regeringens handlingsplan inte ens når halvvägs – år 2045 kommer Sverige fortsätta att släppa ut totalt 33–34 miljoner ton koldioxidekvivalenter. Det klimatpolitiska rådet som granskar regeringens klimatpolitik, har i alla senaste rapporter gett förödande kritik för att åtgärderna inte är tillräckliga och att takten på omställningen är alldeles för låg. Bara 10 procent av budgetinsatserna under coronapandemin och det frikostiga återhämtningspaketet anses bidra positivt till klimatmålen. Och i slutet av 2021 konstaterade den nya miljöministern Annika Strandhäll att hon "inte alls [är] säker på att vi kommer klara det".

Alla länder tävlar om att säga att man gör "mest för klimatet" samtidigt som de gör minst, för att på så sätt slå sig fram i konkurrensen. Ingen regering vill tvinga sitt lands borgarklass att betala för klimatkrisen, för det skulle hota kapitalisternas vinster.

Foto: Socialist Appeal

Varken S eller högerpartierna har en lösning på klimatkrisen. Högerns främsta vapen för att sänka utsläppen är att köpa sig fri genom utsläppsrätter och klimatbistånd och göra billigare utsläppsminskningar i andra länder, utan att ställa krav på sina vänner i industrin. Ett av Moderaternas få konkreta krav i sitt valprogram för miljöpolitiken är att ordningsvakter ska kunna dela ut böter för småskräp. På vilket sätt det ska minska utsläppen är oklart. Socialdemokraterna vill öka stödet till industrin genom Industriklivet, till totalt 909 miljoner, för att på så sätt vädja till kapitalisterna att ställa om produktionen. Vänsterpartiet vill i stället starta en grön investeringsbank med hela 100 miljarder kronor för företagens "klimatinvesteringar". Men om det är något som kapitalisterna visat så är det att de är oförmögna att ställa om produktionen till att inte förstöra klimatet. Även om någon del av produktionen ställs om till "grön energi", så är den främsta drivkraften under kapitalismen, vinstmaximeringen, oförenlig med hållbar utveckling.

Under kapitalismen finns det inga andra hänsyn än profit och konkurrensfördelar. Precis som alla andra länder kan Sveriges så kallade klimatpolitik sammanfattas med vaga yttranden om att vi "måste ställa om", utan någon konkret plan för hur det skulle gå till. Borgarklassens intresse av att göra vinster på utsläpp av växthusgaser garanteras in i det sista, med statens välsignelse. Samtidigt läggs ansvaret för utsläppen på den stora massan, på arbetarklassen.

Den enda räddningen är att avskaffa kapitalismen på världsskala och införa en planerad ekonomi under arbetarklassens demokratiska kontroll.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 12 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.