Perspektiv för den svenska revolutionen 2015

av IMT Sverige
Kämpa Malmö demonstration. Foto: Olof Holmberg

Detta är Svenska Perspektiv som Revolution, den svenska sektionen av IMT antagit 2015, som analyserar den politiska, ekonomiska och sociala situationen i Sverige - och gör en prognos för hur vi tror att den kommer utvecklas framöver. Med utgångspunkt i den internationella situationen - kapitalismens kris och den klasskamp som brutit ut i de mest krisdrabbade länderna som Grekland och Spanien - analyserar vi hur denna process kommer påverka och nå Sverige.

Den globala kris för kapitalismen som bröt ut 2008 har nu pågått i mer än ett halvt årtionde. Krisens omfattning och bredd gör den till det kapitalistiska systemets allvarligaste kris någonsin. Detta beror på att kapitalismen gick långt utöver sina gränser under uppgången innan krisen, främst genom en kraftig expansion av krediter. Situationen kännetecknas framför allt av instabilitet på alla nivåer – ekonomisk, politisk och social.

Den grundläggande orsaken till krisen är överproduktion, som beror på det kapitalistiska systemets inneboende motsättningar. För att göra sig av med överproduktionen måste borgarklassen nu förstöra produktivkrafter för att tvinga tillbaka dem inom kapitalismens trånga ramar. Det betyder bland annat massnedläggning av företag, vilket kommer att orsaka massarbetslöshet.

På grund av fruktan för klasskamp har mycket lite kapitalförstörelse påbörjats, globalt sett. Ingenting grundläggande har därför lösts, och tvärtom växer problemen. Borgarklassen har framförallt ägnat sig åt spekulation, vilket har förvärrat motsättningarna i ekonomin. De samlade skulderna har exempelvis ökat med över 40 procent globalt sett sedan krisens början – och är nu mer än svindlande 100 biljoner dollar. De största händelserna ligger av dessa skäl fortfarande framför oss.

Bristen på ett revolutionärt ledarskap

Krisen och de attacker som borgarklassen genomfört har lett till ett enormt uppsving av klasskamp i världen, med generalstrejker och massdemonstrationer i många länder – Grekland, Spanien, Mexiko, USA, Burkina Faso, Turkiet, Brasilien och så vidare. I dessa rörelser har ungdomar varit de första att ge sig ut i kampen, som så många gånger tidigare i historien. De drabbas hårdast av krisen och tyngs samtidigt inte lika mycket av tidigare nederlag och besvikelser. Därmed är de ofta de första att dra mer radikala och revolutionära slutsatser.

I många länder har vi också kunnat se hur arbetarklassen gett sig in i striden och börjat spela en ledande roll. I Grekland har vi sett mer än 30 generalstrejker under den senaste perioden och i Egypten var 17 miljoner människor ute på gatorna i juli 2013. Trots dessa oöverträffade rörelser har inte arbetarklassen kunnat gripa makten eller ens stoppa åtstramningarna. Det visar spontanitetens gränser och behovet av ett revolutionärt ledarskap. I avsaknad av detta blir processen mer komplicerad och utdragen.

Om massorna inte lyckas gripa makten kommer dessa rörelser förr eller senare ebba ut. Massorna kan inte ständigt befinna sig på gatan. Det följer oundvikligen en period av besvikelse, passivitet och pessimism. I sådana situationer kan det tyckas som att den revolutionära processen är över. Men som vi sett i de länder där kampen pågått under en längre tid, som i Grekland, Spanien och Egypten – kan kampen blossa upp på nytt, på en högre nivå.

Till skillnad från revolutionerna under 1900-talets första decennier kan varken arbetarklassen eller borgarklassen avgöra denna process snabbt idag. Arbetarklassens kamp hålls tillbaka av dess egna massorganisationer, som genomgått en oerhörd urartning, och avsaknaden av en revolutionär ledning. Borgarklassen kan inte heller avgöra snabbt, av två anledningar. Den första är arbetarklassens väldiga objektiva styrka – dess antal och styrka relativt andra klasser och skikt – som gör att den har enorma sociala reserver. Den andra är att inget enskilt land verkligen kan stabiliseras givet den enorma internationella krisen, som gör att massornas problem inte kan lösas. Denna process av kapitalistisk kris och världsrevolution kommer därmed att bli mycket utdragen – sannolikt åtminstone flera decennier.

Sverige på väg åt samma håll

Megafon på demonstrationSverige har ännu inte hunnit ikapp den process som pågår på världsskala, även om vi redan kan se många tecken på att vi är på väg åt samma håll. De ekonomiska orosmolnen hopar sig. Den ekonomiska krisen börjar också få ett genomslag i samhällets överbyggnad, vilket visas av den politiska krisen efter valet med hotet om ett nyval. Denna tendens kommer förstärkas under den kommande perioden.

Den svenska arbetarklassen är i stort fortfarande passiv. Det betyder dock inte att svenska arbetare är nöjda med situationen, utan tvärtom finns det ett stort missnöje som bubblar under ytan. Arbetarklassen har visserligen sett en ökad levnadsstandard de senaste 20 åren, bland annat till följd av billigare varor som importerats från låglöneländer, men vi har samtidigt sett en ökad exploatering av arbetarklassen sedan flera decennier. Den press som detta inneburit har byggt upp ett väldigt missnöje bland arbetare och unga, som jäser under ytan. Precis som i andra länder måste denna gradvisa uppbyggnad av frustration och ilska förr eller senare leda till utbrott av klasskamp. Det dröjer på grund av att det inte ges någon ledning från klassens organisationer, som tvärtom gör allt för att hålla tillbaka kampen.

Vi har under det senaste året sett ett förstadium i form av flera mindre utbrott av kamp. Dessa har i huvudsak skett utanför arbetarrörelsens ramar. Det gäller massdemonstrationerna mot fascistattackerna, protesterna mot Sverigedemokraterna och strejken vid Öresundstågen. Detta har särskilt påverkat ungdomar, där ett helt lager har radikaliserats och redan dragit väldigt avancerade slutsatser. Detta lager är vidöppet för våra revolutionära idéer.

Vi kommer inte att kunna förutse på vilket datum eller kring vilka frågor som politisk och facklig kamp kommer att bryta ut i Sverige. Marxismen är ingen kristallkula. Perspektivets uppgift är att analysera de viktigaste tendenserna i ekonomin, politiken och klasskampen för att kunna ge en prognos för den allmänna utvecklingen. Därigenom kan vi förbereda oss på att kunna ingripa i den. Trotskij förklarade på 1930-talet att:

"En av inriktningens viktigaste delar är att avgöra massornas sinnesstämning, deras aktivitet och beredskap att kämpa. ... För att förstå processens dynamik måste man avgöra i vilken riktning och varför arbetarklassens humör förändras. Genom att slå ihop subjektiva och objektiva data går det att slå fast en hypotes om vilka perspektiv rörelsen har, det vill säga en vetenskapligt grundad förutsägelse utan vilken det allmänt sett inte går att tänka sig någon verkligt revolutionär kamp.

Men inom politiken har inte en förutsägelse karaktären av en perfekt planritning. Det är en arbetshypotes. Medan man leder kampen i en eller annan riktning måste man noggrant följa förändringarna av rörelsens objektiva och subjektiva delar, för att när det är lämpligt göra motsvarande korrigeringar av taktiken. Även om kampens verkliga utveckling aldrig fullständigt motsvarar prognosen så befriar det oss inte från plikten att göra politiska förutsägelser. Men man får aldrig berusas av färdiga scheman utan måste ständigt följa den historiska processens förlopp och rätta sig efter vad det visar."

(Trotskij, Kominterns "tredje period" av misstag, 1930)

Vi får alltså inte låsa oss vid att bara upprepa färdiga formuleringar, utan tvärtom hela tiden följa den konkreta processen sådan den utvecklas. Annars riskerar vi att hamna på efterkälken när den objektiva situationen förändras, och det är precis det som vi måste förbereda oss på att den kommer att göra.

Om man endast baserar sig på ytliga analyser av det nuvarande tillståndet drar man lätt obalanserade och pessimistiska slutsatser. Vissa inbillar sig att arbetarklassen, eftersom den inte rör sig precis just nu, heller aldrig kommer att röra på sig i framtiden. Men som marxister har vi lärt oss av dialektiken att allting hela tiden förändras och förr eller senare vänds till sin motsats. Perioder av passivitet och apati följs förr eller senare av perioder av häftig klasskamp – och till och med revolutioner.

Stora förändringar i medvetandet sker inte gradvis, utan explosivt och plötsligt. Om vi inte förbereder oss på dramatiska händelser kommer vi att bli överrumplade. Hittills har vi endast sett krusningarna på vattenytan. De kommande striderna kommer att krossa samförståndsandan, klassamarbetet och bilden av det lugna Sverige. Stora händelser väntar, där den svenska arbetarklassen kommer att hitta tillbaka till sina stolta kamptraditioner från förr.

Krisen i den svenska ekonomin

Den svenska ekonomin drabbades hårt i början av den globala krisen med ett rekordstort BNP-fall på 5 procent under 2009. Men tack vare stora stimulanser i Kina, USA och Europa – kombinerat med att Sveriges främsta exportmarknader Norge och Tyskland fortsatt gick bra – kunde den svenska exporten komma igång igen. Samtidigt gick riksbanken in med 450 miljarder under andra halvåret 2008 för att hålla uppe likviditeten i bankerna, och höll räntan nere nära noll. Krisens effekter kunde därmed begränsas, och under 2010 återhämtade sig Sverige med en tillväxt på 6,6 procent.

Men redan från 2011 märktes en viss stagnation, som följdes av en nedgång 2012, och därefter en väldigt svag och instabil uppgång under 2013 och 2014. I början av 2014 spådde och hoppades många ekonomer på tillväxt, men dessa förhoppningar grusades snabbt. I jämförelse med 2013 sjönk exporten. Orderingången föll med 2,1 procent mellan 2013 och 2014, och industriproduktionen föll under samma period med 4,3 procent. Arbetslösheten ligger fortsatt högt på nära 8 procent. Gruvnäringen är särskilt ansatt av att priset på järnmalm minskat med hälften – och jätten Northland Resources har redan försatts i konkurs. Sammanlagt har 100 000 industrijobb försvunnit sedan 2009.

Inget land kan idag isolera sig från världsmarknadens dominans – allra minst ett land som Sverige som är väldigt beroende av sin exportindustri. Sveriges exportöverskott är högst i EU och till och med högre än Kinas, som andel av BNP. Det innebär att Sverige kan räknas till samma skara som Tyskland, Nederländerna, Danmark och Österrike, som haft en hög lönsamhet genom att öka sin exportindustri på andra europeiska länders bekostnad.

Nordeuropeiska länders industriföretag har konkurrerat ut företag från länder som Frankrike, Irland, Portugal, Spanien, Italien, Grekland. Samtidigt har de exportdrivna ländernas banker lånat ut massiva summor till nämnda länder för att de ska konsumera de varor som framför allt produceras i Nordeuropa. Vårt exportöverskott har med andra ord orsakat deras budgetunderskott.

Men det innebär samtidigt att Sverige, liksom de andra länderna med ett exportöverskott, är tätt knutet till utvecklingen på världsmarknaden och särskilt utvecklingen i Europa. Om det går dåligt för exportmarknaderna kommer Sverige och de andra exportländerna förr eller senare att följa efter.

Exporten som andel av Sveriges BNP ligger på 44 procent, vilket är en minskning från 50 procent innan krisen slog till 2008. Sverige är bara det femtiofemte mest exportberoende landet i världen, om man räknar exporten som andel av BNP. Exempelvis är exporten som andel av BNP större för Danmark och Belgien. Men Sverige är exportberoende på så sätt att tillväxten huvudsakligen kommer från industrin, vilket visas av det stora exportöverskottet. Under de senaste 16 åren har industrins produktivitet i snitt ökat med 4,6 procent årligen, gentemot 1,3 procent i den övriga ekonomin.

Eftersom nästan tre fjärdedelar av vår export går till Europa, drar Sverige i samma riktning som resten av Europa. Och de tidigare optimistiska prognoserna för Europa är nu allt mer pessimistiska, med viktiga länder som Frankrike och Italien som stagnerar. Den fortsatta instabiliteten i Europa, konflikterna mellan Ryssland och väst, vars sanktioner slår mot både Ryssland och Europa, och situationen i länder som Ukraina och i Grekland, är bara några saker som kan utlösa nya ekonomiska nedgångar.

Trots stimulanser från Europeiska Centralbanken (ECB) i form av en ränta som är nästan noll, var euroområdets inflation -0,2 procent i december 2014, det vill säga det var deflation. Deflation (prisminskningar) verkar återhållande på både konsumtion och investeringar. Detta är farligt eftersom konsumenter i det läget riskerar att skjuta upp sina köp i väntan på ännu lägre priser. Och när konsumtionen minskar, faller priserna ytterligare som en effekt av den låga efterfrågan. Den låga efterfrågan leder till att borgarklassen håller tillbaka sina investeringar, vilket leder till fabriksnedläggningar och mer arbetslöshet vilket återigen minskar hushållens köpkraft. Gemensamt samverkar alla dessa faktorer till en nedåtgående spiral för ekonomin.

Den låga inflationen beror på överproduktionskrisen. Så länge det finns en överproduktion är det mindre lönsamt att återinvestera vinsterna i ny produktion, vilket gör att arbetslösheten fortsätter öka och konsumtionskraften fortsätter minska. Oavsett hur lågt centralbankerna sänker räntan och oavsett stimulanser såsom kvantitativa lättnader, så påverkas inte inflationen nämnvärt, samtidigt som man bidrar till att blåsa upp en finansbubbla. Deflation gör också att det blir dyrare att betala tillbaka sina skulder, vilket gör att länder som Grekland känner skuldbördan mycket hårdare.

De två länder som Sverige exporterar till och importerar från mest – Tyskland och Norge – sågs tidigare som starka ekonomier. Men nu visar båda länderna på allt större svagheter. Det sjunkande oljepriset slår mot Norges oljeberoende ekonomi och Tysklands ekonomi väntas växa med endast 1,3 procent under 2015. Den alltmer begränsade marknaden för Tyskland, som sanktionerna mot Ryssland bidragit till, har slagit mot Tysklands exportindustri.

Sveriges export består främst av kapitalvaror (produktionsmedel). Av varuexporten är till exempel 44,4 procent verkstadsvaror och 33,8 procent basindustrivaror som stål, papper, trä och mineraler. Det är den svenska industrins sammansättning som historiskt gjort den mycket lönsam och konkurrenskraftig. Kapitalvaror drabbas nämligen inte lika snabbt av konjunktursvängningar som konsumentvaror gör.

Men en ny vändning nedåt skulle slå hårt mot ett land som framför allt exporterar kapitalvaror, eftersom det första som torkar upp under en kris är investeringar, som ju är det som driver försäljning av kapitalvaror. Därför kan allt det som gett svensk ekonomi sin styrka under en hel historisk period under sådana förhållanden dialektiskt vändas till sin motsats, och istället bidra till att krisen slår extra hårt mot just Sverige.

Svensk ekonomi är av alla dessa anledningar varken stabil eller på väg mot någon återhämtning. Tvärtom. Den svenska ekonomin står inför samma problem som omvärlden: en lång, utdragen, kapitalistisk kris.

Bostadsbubblan

År 1995 låg hushållens skulder på i snitt 88 procent av deras disponibla inkomst (årlig inkomst efter skatt), men samma siffra hade ökat till 112 procent år 2002 och 174 procent nu. Men för hushåll med bolån är samma siffra på 313 procent, vilket visar att de höga bopriserna är en av de viktigaste faktorerna bakom den höga privata skuldsättningen. Priserna har ökat med ungefär 150 procent på 20 år, medan huspriserna har mer än fördubblats i reala termer sedan 1996. Bara under 2014 steg bostadspriserna med 9 procent, och enligt en rapport från Boverket är bostadsmarknaden övervärderad med 20 procent.

Detta är med andra ord en karusell som inte kommer att kunna pågå hur länge som helst. Förr eller senare kommer hushållen inte längre kunna betala tillbaka sina skulder, vilket kommer att utlösa ett fall i bostadspriserna. Det kommer i sin tur att leda till likviditetsproblem för bankerna, när många av deras fordringar visar sig svåra eller omöjliga att kräva in. Det kan till exempel utlösas av en nedgång i ekonomin som gör att många som anser sig ha en "stadig inkomst" tvingas gå ner i lön eller förlorar sina arbeten. En intressant fakta är att hushållens genomsnittliga skuldsättning inte var mer än 130 % innan bostadsbubblan sprack i USA 2008. Hushållens nuvarande skuldsättning i Sverige är exceptionellt hög.

Den enda vinnaren på detta prisrally har varit storbankerna, som tjänat flera hundra miljarder på räntor. Bostädernas "värdeökning" betyder för enskilda människor egentligen bara ökad skuldsättning. Även om vissa enskilda lyckats göra ett klipp, kommer det att slå tillbaka hårt mot den överväldigande majoriteten när priserna sjunker och människor tvingas sälja. Den nuvarande situationen är instabil; skyhöga skuldnivåer, höga belåningsgrader och en övervärderad bostadsmarknad gör att allting hänger i en tunn tråd.

Oron för den höga privata skuldsättningen var den främsta orsaken till att riksbanken inte sänkte räntan tidigare, trots dåliga utsikter i ekonomin. På grund av samma oro håller nya amorteringskrav på att införas, med krav på att hushållen ska amortera ned till 50 procent av det aktuella marknadsläget på bolånen. Men detta kommer inte att kunna minska skulderna i någon större utsträckning. Tvärtom kan det få en motsatt effekt. För de mest skuldsatta blir det ännu svårare att kunna bära sina skulder. Många hushåll är redan på gränsen till vad de klarar av utgiftsmässigt. Siffror från SCB visar att nästan en femtedel (18 procent) av alla svenskar redan idag saknar ekonomiska marginaler för oförutsedda utgifter.

Om bostadsbubblan spricker utlöser det en bankkris. Bankerna må ha ökat sin egna tillgångar i förhållande till sitt utlånade kapital (kapitaltäckningsgrad), från 9 procent 2008 till 14 procent 2012, men är fortfarande utsatta inför en större smäll, precis som i andra länder. År 2008 skapade regeringen en stabilitetsfond för bankerna, som staten kan gå in med vid en bankkris. Fonden ligger nu på 49,8 miljarder kronor, men detta kommer inte vara i närheten av tillräckligt. Bankernas tillgångar motsvarar 400 procent av BNP, som i sin tur uppgick till 3 775 miljarder kronor 2013. En bankkris är en överhängande risk, som snabbt skulle kasta in resten av ekonomin i en djup kris.

Sveriges finanser

Svenska reformister pratar ofta om att det finns gott om pengar i den offentliga sektorn, som kunde investeras om bara viljan fanns. De förordar en keynesiansk politik. Och i jämförelse med andra länder har Sverige förvisso en relativt låg statsskuld – bara 40,6 procent av BNP år 2013 enligt Eurostat. Detta beror på att man sparat mycket under den föregående högkonjunkturen. Men som vi har sett har Sverige istället stora privata skulder. Under en kris kan dessa skulder snabbt bli offentliga, när staten tvingas gå in och rädda bankerna. Sedan år 2012 går den svenska staten med ett underskott, under 2014 med 72 miljarder, vilket gör att statsskulden redan växer.

Dessutom kan en keynesiansk politik på sin höjd leda till att investeringarna ökar tillfälligt för att sedan sakta in. Detta har vi sett i Kina, där man gick in med kraftiga subventioner till investeringar i början av krisen. Eftersom investeringarna ökat överproduktionen, utan att marknaden växt, har det förvärrat motsägelserna, och nu växer skulderna samtidigt som den kinesiska exporten saktar in. Oavsett storleken på stimulanserna är det alltså helt orealistiskt att tänka sig att något enskilt land skulle kunna lyfta hela världsekonomin med dessa metoder. Det bästa man skulle kunna hoppas på är att hålla ned arbetslösheten något under ett fåtal undantagsår.

Den låga tillväxten och inflationen – som hotar att slå över i deflation – tvingar nu den svenska borgarklassen, genom Riksbanken, till extraordinära åtgärder. Man har genomfört två snabba reporäntesänkningar, till minus 0,25 procent. Samtidigt har man genomfört kvantitativa lättnader där riksbanken ska köpa statsobligationer för sammanlagt 40 miljarder kronor. Det betyder att man i praktiken har börjat trycka pengar i ett desperat försök att få igång ekonomin, precis som man gjort i USA och EU. Men borgarklassen kommer bara lägga pengarna på hög och använda dem till kapitalexport och spekulation, eftersom överproduktionen gör att de lönsamma investeringarna är få. Tvärtom förvärrar alltså den ekonomiska politiken ekonomin på sikt, eftersom skulderna såväl i Sverige som resten av världen kommer fortsätta öka.

Klassklyftorna ökar

Det är tydligt att krisen inte är kännbar för de rikaste i samhället. Tvärtom blir de rikare – och fler. Vi har nu 147 miljardärer i Sverige, vilket är rekordmånga. En OECD-rapport från 2013 visade att Sverige är det land där ojämlikheten ökat snabbast sedan mitten av nittiotalet. Ökningen tog verklig fart i mitten av 2000-talet, men har varit stigande sedan sjuttiotalet. I sin rapport skriver OECD att "andelen fattiga 2010 (9 procent) [var] mer än dubbelt så hög som 1995 (4 procent)." I början av 1980-talet räknades Sverige som det mest jämlika landet i världen, men idag räknas länder som exempelvis Tjeckien, Danmark, Norge och Slovakien som mer jämlika.

De två rikaste personerna i Sverige, Ingvar Kamprad och Stefan Persson, äger idag mer än halva Sveriges befolkning gör tillsammans. Stockholmsbörsen når ständigt nya rekordnivåer, senast i februari 2015, och utdelningar och bonusar är högre än någonsin tidigare. Lönernas andel av BNP har samtidigt minskat till samma nivåer som 1910. Samtidigt som den totala ekonomin växt med 120 procent mellan 1975 och 2005 så har arbetarnas löner bara ökat med 38 procent och tjänstemännens med 46 procent. Från att det 1975 gick 12 industrilöner på en genomsnittlig direktörslön går det idag 46 industrilöner på en direktörslön.

Under efterkrigstiden kunde kapitalisterna göra stora vinster genom investeringar – och produktivkrafterna utvecklades. Men detta byggde på en kraftigt expanderande världsmarknad. Under de senaste decennierna, när detta saktat in, har borgarklassen internationellt istället främst ökat vinsterna genom en ökad exploatering av arbetarklassen. Sverige är inget undantag. Det är genom att hålla tillbaka lönerna sedan början på åttiotalet som den svenska industrin gjorts lönsam. Investeringsgraden har minskat från 25 procent av BNP under 60-talet till 18 procent 2011, samtidigt som vinsterna har skjutit i höjden. Andelen nyinvesteringar har sjunkit från runt 15 procent av BNP under perioden 1950 till 1975 till en nivå mellan 5-10 procent sedan 1980-talets början till idag. Andelen och antalet industrijobb har minskat sedan 1970-talet, och många industriorter har sett alla eller många av sina industrier läggas ned, flyttas eller minska på arbetsstyrkan, samtidigt som lönsamheten har vuxit inom industrin. Istället för att återinvestera vinsterna i produktionen i Sverige exporterar den svenska borgarklassen alltmer kapital. Den svenska kapitalexporten, det vill säga lån som svenska banker ger till företag i andra länder, är på mellan 200-300 miljarder kr per år, vilket motsvarar ungefär 5-8 procent av BNP.

I SVT-dokumentären Lönesänkarna berättar både politiker och kapitalister att de efter krisen som bröt ut 1973 blev oroade över företagens lönsamhet. Näringslivet och arbetarrörelsens ledning kom därför överens om att hålla tillbaka lönerna och reformkraven. LO har systematiskt hållit tillbaka lönekraven i avtalsrörelserna och låtit bli att ta strid för flera aspekter av anställningstryggheten och arbetsmiljön. Därigenom växer pressen på arbetsplatserna och tempot drivs upp när varje arbetsmoment mäts allt noggrannare och förväntas ta allt kortare tid. Exempelvis uträttar varje anställd på Scania dubbelt så mycket idag som för tjugo år sedan. Scanias vinster per anställd har på så sätt nästan fördubblats på tio år.

Omkring 620 000 människor har tillfälliga anställningar idag, vilket motsvarar omkring 15 procent av alla anställda. Detta närmar sig rekordsiffror – år 1990 var andelen bara 9 procent. Högerregeringen införde år 2007 "allmän visstidsanställning", som arbetsgivaren kan använda för att anställa någon i två år på visstid utan att behöva uppvisa skäl. Både inom det privata och offentliga har det därefter snabbt blivit vanligare att anställa på visstid, för att sedan efter två år byta ut personen till en ny visstidsanställd istället för att fastanställa.

Osäkra anställningar är normen för bemanningsföretags-anställda, visstidsanställda och bland små entreprenörer utan styrka på marknaden. En timanställd som drar in facket eller skyddsombud får räkna med att inte bli inringd mer, och en entreprenör som inte accepterar att åta sig ett farligt arbete blir inte anlitad igen.

Genom bemanningsföretag, som var förbjudna mellan 1936-1993, minskar man antalet fasta anställningar och försämrar villkoren. Arbetsgivarna använder dem för att kringgå facket och sluta avtal med löner och villkor långt under kollektivavtalen. På Europas största brobygge i Sundsvall blev arbetare som tjänade 140 kr i timmen efter skatt avskedade på grund av så kallad "arbetsbrist" och ersattes av irländska arbetare med lägre lön. Men även de avskedades senare på grund av "arbetsbrist" och blev ersatta av slovakiska arbetare som tjänar 56 kr i timmen efter skatt. Denna lönedumpning drabbar hela arbetarklassen, eftersom lönerna pressas nedåt.

Döden på jobbet. Foto Christoffer Bengtsson.Fasta jobb sägs upp med hänvisning till "arbetsbrist" för att sedan ersättas av personal från bemanningsföretag. Detta drabbar inte bara unga som tar sina första jobb, utan en allt större del av arbetarklassen då detta breder ut sig. Det sätter en press nedåt på löner och villkor, och idag beräknas det att flera hundra tusen står utanför den svenska modellen med kollektivavtal.

Resultatet av allt detta är ökad stress, ohälsa och arbetsplatsolyckor. Fram till millennieskiftet minskade dödsolyckor och arbetsplatsolyckor, men under de senaste åren har arbetsplatsolyckorna ökat. Sedan 2010 har drygt 200 personer omkommit på jobbet, och hårdast drabbade är byggarbetarna med 42 av dödsfallen.

Allt detta kommer leda till kamp. Under 2013 varslade Lagena 25 av 70 fast anställda och hyrde istället in bemanningspersonal. När de försökte med samma manöver 2009 ledde det till en vild strejk under fyra dagar, och samma fråga låg bakom strejken vid Öresundstågen sommaren 2014. Det är upplagt för strid i denna fråga.

Frågan är också hur länge man kommer acceptera att det är arbetarna som får bära hela bördan av den dåliga situationen i företagen. För tillfället sker sällan någon kamp när företag läggs ned eller flyttas, eftersom facket håller tillbaka. Förr eller senare kommer arbetarna få nog också av detta.

Pressen inom offentlig sektor

Samtidigt gör nedskärningar och försämringar att pressen växer också inom den offentliga sektorn. För att minska de stora underskotten som krisen hade skapat genomförde den socialdemokratiska regeringen nedskärningar på 160 miljarder 1994-1997 – vilket motsvarade ungefär 7 procent av BNP. Samtidigt har skatterna sänkts med ungefär 250 miljarder under de senaste 25 åren enligt tankesmedjan Katalys, där den största delen gjordes under den senaste borgerliga regeringen.

Välfärdsstaten har därmed urholkats oerhört. Enligt Katalys har detta resulterat i omkring 300 000 färre offentliganställda under samma tidsperiod. Detta har orsakat en oerhörd press på de lärare, undersköterskor, sjuksköterskor och förskollärare som får ta hand om allt fler barn, gamla och patienter, med mindre personal.

Det är underbemanningen som orsakat de försämrade skolresultaten och skandalerna inom vården. Underbemanningen hänger samman med ökningen av privata företag inom vård, skola och omsorg. Arbetsvillkoren har försämrats genom exempelvis införandet av delade turer, där man kan arbeta dubbla pass eller mer under en dag, men där passen delas upp så att man inte får betalt för timmarna mellan passen. Fyra av tio bland de som arbetar delade turer upplever dagligen trötthet och stress. Från 2008 till 2013 har andelen visstidsanställda som arbetar inom Kommunals yrken i kommuner och landsting ökat med sex procentenheter, från 25 procent till 31 procent.

Allt färre erbjuds en fast anställning, vilket pressar lönerna nedåt. Visstidsanställda har en genomsnittlön på cirka 19 500 kronor i månaden, vilket är 3 400 kronor mindre i månaden än vad tillsvidareanställda tjänar. Om hänsyn tas till att visstidsanställda i mycket större utsträckning arbetar deltid, så är skillnaden i faktisk arbetsinkomst nästan 10 500 varje månad mellan en visstidsanställd och en tillsvidareanställd.

Samtidigt som politiker och tjänstemän pratar om behovet av besparingar inom offentlig sektor, så håller politiker och tjänstemän dyra fester och konferenser för skattepengar. Exempelvis har det avslöjats att ledningen för Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg åkt på spa med övernattning under två dagar för ungefär 110 000 kr, samtidigt som de vägrat gå med på sjuksköterskornas krav om höjda ingångslöner och vid ett tillfälle tvingats stänga Mölndals akutmottagning på grund av bristen på vårdplatser.

Andra som ordnat fester för skattepengar är före detta borgerliga näringsministern Annie Lööf och näringsdepartementet som ordnade en julfest 2013 på 600 000 kronor, Stiftelsen för strategisk forskning som under de senaste åren festat för 9,3 miljoner och Tillväxtverket som sedan 2010 lagt 16,5 miljoner kronor för sådant som lyxhotell, spabehandlingar, middagar, tjänstbilar. Detta spär på ilskan mot politiker och företagsledare som skor sig på arbetares bekostnad.

Underbemanningen och utbredningen av friskolorna kombinerat med ökade krav på lärarna har lett till en stark ökning av stress bland lärare. Enligt en undersökning av Lärarnas riksförbund som gjordes 2013 så uppger 20 procent av lärarna att de ofta lider av sömnsvårigheter på grund av arbetssituationen. 18 procent uppger att de ofta lider av fysiska besvär som huvudvärk eller magont till följd av arbetssituationen vilket är en ökning från 2011 med 12 procent. 38 procent uppger att de är så trötta att deras sociala liv blir lidande.

Samma ökning av stress kan ses inom alla yrken. En undersökning av SCB och Arbetsmiljöverket visar på en ökning av kroppsliga och/eller andra typer av arbetsrelaterade problem i alla yrkeskategorier, från 17 procent till 20 procent för män, och från 22 procent till 27 procent för kvinnor mellan 2012-2014. Besvären ökade stadigt under 1990-talets kris och nedskärningsår fram till 2003 och sjönk sedan, för att stiga på nytt efter 2012.

Arbetarklassen oroar sig över de ökade klassklyftorna och vad det innebär för framtiden. I en Novus-undersökning med 3000 intervjuade LO-medlemmar beställd av LO och genomförd i slutet av augusti 2014 upplevde hälften av LO-medlemmarna att inkomstskillnaderna ökat i deras närområde och 70 procent tyckte inkomstskillnader var negativa. En klar majoritet svarade att utvecklingen gick åt fel håll i deras respektive län gällande sjukvård (70 procent) och skola (62 procent). 63 procent var oroliga för platsbrist på äldreboendet och 78 procent oroade sig för att pensionen inte skulle räcka till när den dagen kommer.

Även om Sverige inte befinner sig i en djup ekonomisk kris så känns det med andra ord på många sätt som en kris för arbetarklassen. Den oerhörda pressen på arbetsplatserna, den försämrade välfärden, bemanningsföretagen som breder ut sig tillsammans med en hög arbetslöshet, svarta jobb eller timvikariat för unga – allt detta gör att det inte känns bra, även om det på ytan fortfarande kan sägas vara bra i jämförelse med andra länder. Sömnlöshet, värkande ryggar, oro och stress bygger sakta men säkert upp ett djupt missnöje som gradvis gnager bort de illusioner som arbetarklassen haft om kapitalismen i Sverige.

Den borgerliga demokratins kris

Sverige var en gång världens starkaste fäste för socialdemokratin, som hade regeringsmakten oavbrutet mellan 1932 och 1976. Partiet byggdes under de första decenniernas hårda klasskamp, och blev starkt under efterkrigstidens reformperiod, då borgarklassen kunde tillåta stora förbättringar för den svenska arbetarklassen i form av stora reallöneökningar och utbyggd välfärd. Grundvalen för detta var en kraftig utveckling av produktivkrafterna genom att Sverige kunde expandera på en växande världsmarknad – vilket gav enorma vinster till storföretagen och bankerna.

Eftersom Socialdemokratin satt vid makten under denna period byggdes enorma illusioner upp i reformismen och arbetarrörelsens ledning. Men denna utveckling bröts med sjuttiotalets kris. Sedan dess har borgarklassen inte längre tillåtit samma eftergifter och lagt en stor press på arbetarrörelsen för att de ska föra en högerpolitik. Flera decenniers nedskärningar, försämringar, privatiseringar och attacker har nu istället lett till att många arbetare är besvikna på Socialdemokraterna. Den borgerliga regeringens åtta år av försämringar och privatiseringar ledde sedan till ett starkt missnöje med alliansen.

I september 2014 gjorde därför både socialdemokratin och alliansen ett dåligt val. Det är ett uttryck för den polarisering till höger och vänster som sker när förtroendet för samhället och den borgerliga demokratin minskar. Socialdemokraternas så kallade valseger var faktiskt en illa dold förlust. De fick inte ens ihop en majoritet för sitt regeringsalternativ, vilket orsakade hela spektaklet med extravalet.

Sverige är inte längre ett land som präglas av samförståndsanda, klassamarbete och lugna förhandlingar. Att vi stod nära ett extraval i höstas avslöjar den underliggande instabiliteten. Flera länder har haft svårt att bilda stabila regeringar och har istället fått lita till svaga koalitionsregeringar som omgetts av skandaler och interna konflikter. I Italien och Grekland tillsattes teknokratiska regeringar – regeringar av experter – för att genomföra de nedskärningar och attacker som demokratiskt valda politiker inte klarade av. Belgien var helt utan regering i 540 dagar. Nästan alla partier tappar i stöd. Till och med i opposition har arbetarpartier svårt att öka sitt stöd eftersom de anses stå för samma politik som högern – exempelvis PSOE i Spanien sedan 2011.

I land efter land tar den ekonomiska krisen sig uttryck som en politisk kris. Djupa konflikter öppnas upp mellan partier som egentligen står för en liknande politik, som Republikanerna och Demokraterna i USA. Denna instabilitet och splittring i toppen beror på att borgarklassen och dess representanter är oförmögna att lösa krisen, vilket leder till hårda konflikter om vägen framåt. Borgarklassen behöver starka och stabila regeringar för att genomföra sin politik, men ju mer de attackerar arbetarklassen desto mer tappar de i stöd och desto svagare blir de.

Socialdemokratins högersväng

De socialdemokratiska regeringarna under åren 1982-1991 administrerade avregleringar, men inga reformer. Ihop med LO hade de kunnat fälla den borgerliga regeringen under nittiotalskrisen, men valde 1992 att istället sluta borgfred med regeringen, genom att i princip bilda en inofficiell koalitionsregering. När de kom till makten 1994 var det Socialdemokraterna som genomförde de stora nedskärningarna för att återställa budgetbalansen. De fortsatte sedan sin nedskärnings- och försämringspolitik, om än i minskad utsträckning, fram till att de förlorade regeringsmakten 2006. För många kopplas därmed nedskärningar och försämringar samman minst lika mycket med socialdemokratin som med alliansen.

Det starka missnöjet med högerregeringen borde trots detta ha inneburit en promenadseger för arbetarrörelsen. Men Socialdemokraterna fick bara knappt en procent mer i valet 2014 än i valet 2010, då de fick det lägsta valresultatet sedan 1911. Anledningen är deras högerpolitik, som gått ut på att minska förväntningarna på den förändring de kommer åstadkomma efter valet. Borgarnas skattesänkningar skulle bli kvar, och deras huvudsakliga kritik mot högern var att de varit för "ansvarslösa" med sina skattesänkningar.

Få kände därför att det skulle bli någon verklig skillnad med Socialdemokraterna. Bara genom att visa ett tydligt vänsteralternativ hade Socialdemokraterna kunnat återta sina tidigare mycket högre siffror som låg närmare 45 procent än 30. Men de vägrade utgöra någon verklig opposition. De har distanserat sig från Vänsterpartiet. Istället har de gång på gång pratat om behovet av blocköverskridande överenskommelser, och sträckt ut handen till både Centerpartiet och Folkpartiet.

Borgarklassens press på Socialdemokraternas ledning att föra en högerpolitik är hård. Samtidigt har deras medlemmar och väljare, det vill säga arbetarklassen, förväntningar och krav på att de ska bryta med alliansens politik. Det står redan klart hur impopulär partiets högerinriktning är, och den kommer bara försvaga partiet ytterligare. Men ledare som Löfven offrar hellre sitt parti än tar en nödvändig strid mot kapitalismen.

Eftersom både Socialdemokratins och Miljöpartiets stöd var så lågt samtidigt som högerpartierna vägrade samarbete, så tvingades de förhandla med Vänsterpartiet om budgeten. Därför fanns det några enstaka reformförslag med i den budget som den rödgröna regeringen lade fram, som sedan fälldes av Alliansen och Sverigedemokraterna. Men de 25 miljarder som reformerna innebar var småpotatis, i jämförelse med de nedskärningar som gjorts tidigare. Högerpolitiken låg i huvudsak fast. Pigavdraget och den sänkta krogmomsen föreslogs bli kvar, liksom jobbskatteavdragen. Privatiseringarna av Vin och Sprit och Apoteket skulle inte att tas tillbaka. Man föreslog en ökning av militärbudgeten och införandet av studieavgifter på internationella samarbeten. Men budgeten fälldes och regeringen fick istället administrera högerns budget.

Decemberöverenskommelsen avvärjde med nöd och näppe ett extraval. I praktiken liknar den en koalitionsregering med S och M – och kommer få det utfallet i den faktiska politiken. Den innebär inte heller någon återgång till det "normala" tillståndet av lugn. Istället kommer känslan av att det inte spelar någon roll hur man röstar att öka, vilket ytterligare minskar förtroendet för den borgerliga demokratin och dess företrädare. Detta är ytterligare ett steg i radikaliseringen av den svenska ungdomen och arbetarklassen. Varje försök att överbrygga splittringen och instabiliteten genom tekniska överenskommelser förbereder på så sätt bara ännu större splittringar och konflikter i framtiden.

Hoten från olika högermoderater att inte respektera decemberöverenskommelsen tjänar till att ytterligare pressa socialdemokratin. Högerpartierna har också gjort det tydligt att de inte kommer hålla fast vid uppgörelsen om Socialdemokraterna "tar sig för stora friheter". Detta passar partihögern bra, eftersom de letat efter en ursäkt för att slippa föra vänsterpolitik. Tidigare har de kunnat använda sig av Miljöpartiet för att rättfärdiga sin högerpolitik, men detta parti har försvagats i takt med att deras vänsterpopulistiska profil har falnat. Istället växte Feministiskt Initiativ, som är ett nytt småborgerligt parti med en radikal vänsterprofil.

I takt med krisens utveckling kommer borgarklassen att pressa regeringen hårdare, inte bara för att de ska hålla fast vid tidigare genomförda kontrareformer, utan också genomföra betydligt fler. Högern inom Socialdemokraterna är medvetna om det. Under denna kris finns det inget utrymme för någon vänsterreformism och borgarklassen är beroende av arbetarrörelsens ledning för att hålla tillbaka och desillusionera arbetarklassen.

Högern inom socialdemokratin vill signalera till borgarklassen att de kan lita på dem att styra Sverige till deras förmån. Det är anledningen till den nära totala bristen på vänsterretorik från Löfvens sida från det att han tillträdde tills nu. Det är anledningen till att högern inom partiet satte igång mediekampanjen mot Håkan Juholt för högern skulle kunna återta partiordförandeposten, så som vänstersocialdemokraten Daniel Suhonen avslöjat.

Vänstern inom partiet har varit otroligt tystlåten med tanke på den högersväng som gjorts de senaste åren. Bortsett från offentliga avslöjanden från Suhonen, har de inte gjort mycket väsen av sig. De gjorde ett tafatt försök på den senaste kongressen att ta en strid kring vinster i välfärden men lade sig sedan platt inför partiledningen – och hyllade skandalöst nog resultatet som ett steg åt vänster när det i själva verket var ett steg åt höger. Vänstern har totalt kapitulerat inför högern och är lika oförmögen att bryta med den som högern är oförmögen att bryta med borgarklassen.

Vänsterpartiets brist på alternativ

1 maj GBG 2013Vänsterpartiet hade alla förutsättningar att göra ett bra val. Medlemsmässigt ökade partiet med 80 procent från 2010 till 2014, och har nu 18 423 medlemmar, men i röstantal ökade de knappt i valet i jämförelse med 2010. Detta var trots en ökad radikalisering i samhället, framförallt bland unga, som visats bland annat av alla demonstrationer mot rasism och fascism under det senaste året. Detta är ett resultat av att partiledningen medvetet distanserat sig från radikaliseringen, bland annat genom att utesluta medlemmar som framstått som besvärande radikala i sin antifascism.

Framförallt har partiet varit passivt. Man har inte intervenerat systematiskt i de stora demonstrationer som ordnats under det senaste året, utan det har varit upp till enskilda medlemmar och i bästa fall klubbar och distrikt att delta. Trots enstaka vänsterkrav har partiet framställt sig som ett parti som bara är lite mer vänster än Socialdemokraterna – men som i grunden inte skiljer sig ifrån dem. Man har hela tiden sagt att man vill ingå i en S+Mp regering. I valdebatter har de på område efter område sagt att de kan tänka sig att kompromissa för att få sitta med i en regering.

Man har försökt framställa sin politik som något som är "bra för ekonomin", det vill säga bra för den svenska kapitalismen. Partiledningen har en förenklad syn, som handlar om att de måste framstå som "trovärdiga" och visa att de inte genomför några "ofinansierade" reformer. Riktigare att säga är att arbetare inte litar på att det är så enkelt som partiet påstår – att högern inte förstår lika väl som vänstern hur systemet fungerar, och att Vänsterpartiets förslag enkelt skulle lösa alla problem. Lösningen är därför inte att låtsas som att kapitalismen fungerar, och att bara mindre justeringar behövs för att arbetarna återigen skulle få bra arbeten och välfärd. Det enda svaret är att prata om kapitalismens kris och behovet av att arbetarklassen tar makten – men vi får inte ha några illusioner om att partiet kommer förändra sin politik.

När Socialdemokraterna stängde dörren i ansiktet på Jonas Sjöstedt efter riksdagsvalet gick han upprört ut och talade om att Vänsterpartiet nu skulle bli ett oppositionsparti. Det lät på partiledningen som att de till skillnad från 1998-2006 – när 40 procent av väljarna trodde att partiet satt i regeringen – skulle vara hårdare i sina krav på regeringen och inte ställa upp bakom en högerpolitik. Men de ändrade sig snabbt och ställde sig bakom budgeten.

Om de fortsätter att agera som ett stödparti till regeringen kommer de förr eller senare att hamna i en djup kris. Vänsterpartier som setts som ansvariga för och stött socialdemokratiska och socialistiska partiers nedskärningspolitik har i andra länder straffats hårt. Kommunistpartiet i Italien finns inte längre efter att en del gått in i det borgerliga Demokratiska partiet och en annan del sedan suttit i koalitionsregering med det. Socialistisk Folkeparti (SF) i Danmark är i djup kris efter att ha deltagit i regering ihop med Socialdemokraterna och det borgerliga partiet Radikale Venstre. Det finns en risk att Vänsterpartiet går samma väg, att de åker ur riksdagen och långsamt upplöses som parti, om de skulle ge sitt stöd till en regering som genomför stora försämringar och nedskärningar.

Vänsterpartiets högersväng är ett uttryck för den press som kommer från socialdemokratin, som pressas av borgarklassen. Samma process har skett inom Ung Vänster, som tidigare gått till höger under pressen från Vänsterpartiet. Den ultravänsteristiska tendensen kring Örebro-distriktet uteslöts, medan stora delar av den övriga vänstern desillusionerades av uteslutningarna samt utrensningen av nästan allt revolutionärt arvegods från principprogrammet.

Samtidigt är det inte uteslutet att Ung Vänster återigen radikaliseras och stärks av kommande klasskamp. Likaså kan Vänsterpartiet tvingas att ta ett större avstånd från regeringen under pressen underifrån. Vi ser små tecken på detta, närhelst Socialdemokraterna vägrar göra eftergifter till dem och de tvingas göra mer oppositionella uttalanden. Med det ökar Vänsterpartiet också något i opinionen. Det är viktigt att förstå att arbetarrörelsens utveckling i sista hand beror på utvecklingen av klasskampen och vilken klass som utövar störst press.

Valet 2006 och 2010

ReinfeldtHögerpartierna vann valet år 2006 med sin "Allians för Sverige". Den grundläggande anledningen var att Socialdemokraternas politik inte längre kunde leverera arbete och välfärd som den gjort innan. Arbetslösheten låg på omkring 6,5 procent, och Socialdemokraterna förlorade denna fråga eftersom de inte hade några egentliga svar. De kunde bara prata löst om att "jobben kommer". Borgerligheten försökte också tona ned skillnaderna mellan höger och vänster, samtidigt som de genomförde en intensiv smutskastningskampanj mot socialdemokraternas partiledare Göran Persson.

Moderaterna hade lanserat sig själva som "det nya arbetarpartiet", och bedrev en retorik som skulle få det att se ut som att den huvudsakliga motsättningen går mellan de som har arbete och lata bidragstagare som är i "utanförskap". Detta fungerade till viss del. Delar av arbetarklassen och småborgerligheten kunde lockas av skattesänkningar som skulle ge mer pengar i plånboken. Men detta fenomen var temporärt och ytligt, vilket exempelvis visas av att 84 procent av LO-medlemmarna vill satsa mer på välfärden i deras kommuner även om det innebar högre skatter enligt Novus 2014.

Stödet för vänsterpolitik och välfärdsstaten har hela tiden varit starkt. Det finns ingen saklig grund för att påstå att den svenska arbetarklassen gått åt höger i sina åsikter. Tvärtom. I Väljarnas sakfrågeåsikter 1956-2010 (Forsberg och Hedberg) visas exempelvis att stödet för att jämna ut ekonomiska skillnader ökat till 69 procent 2010 i jämförelse med 60 procent 1988. Många liknande siffror kan hittas. Högern fick bara majoritet under ett fåtal veckor kring september 2006, men från oktober 2006 till maj 2010 var det istället de rödgröna som ledde i opinionen.

Hur kunde högern vinna valet igen år 2010? Mona Sahlin valdes till partiledare i mars 2007, och snart påbörjades ett arbete för att "förnya" partiets politik. Men partiet var splittrat mellan dem som i likhet med Sahlin ville dra partiet långt åt höger, och en vänster som halvhjärtat försökte hålla tillbaka. Våren 2009 hade det uppdagats att LO-ordföranden Wanja Lundby Wedin hade godkänt bonusar på totalt 7,7 miljoner till chefer i försäkringsbolaget AMF, där hon suttit med i styrelsen. Det ledde till en enorm ilska också internt, och gjorde det svårt för henne att delta i valrörelsen. Samtidigt hade facket tappat enormt många medlemmar efter försämringarna i a-kassan. I slutändan deltog LO i praktiken inte i valrörelsen, vilket också spelade stor roll.

Socialdemokraterna hade lanserat ett mer formaliserat samarbete med Miljöpartiet, men tvingades efter hård intern kritik inkludera Vänsterpartiet för att skapa "De rödgröna". Men det stod klart att inte mycket skulle bli annorlunda om de rödgröna vann valet. Därför lyckades man inte slå hårt mot Reinfeldt i fråga om arbetslösheten, trots att det var hans huvudfråga 2006 och att den hade ökat som ett resultat av krisen. Under valrörelsen kom det fram många skräckhistorier från Fas 3 och Försäkringskassan, som visade hur regeringens politik lett till en hetsjakt på sjuka och arbetslösa, men inte heller det kunde de rödgröna utnyttja.

Det nervösa urvattnade alternativ som fördes fram lyckades inte entusiasmera vare sig valarbetare eller väljare – vilket var huvudanledningen till att högern kunde vinna ett val som borde ha varit en promenadseger för arbetarrörelsen.

De borgerliga partierna

I valet 2014 hade det blivit tydligt att högerns skattesänkningar och försämringar av sjukförsäkringen och a-kassan inte hade lett till någon minskad arbetslöshet. Inte heller hade sänkta arbetsgivaravgifter för unga lett till någon lägre ungdomsarbetslöshet. En rad skandaler kring de privata äldreboenden och friskolekonkurser såsom John Bauers, och diskussionen om riskkapitalbolagens kortsiktiga vinstintresse, hade fött en ilska mot privatiseringarna som accelererat efter införandet av Lagen om offentlig upphandling (LOU) och Lagen om valfrihet (LOV). Högerpolitiken hade kort sagt avslöjat sig som ett misslyckande.

De borgerliga partierna tappade mer än var femte väljare i valet 2014. Inte sedan den politiska demokratin infördes i Sverige har den samlade borgerligheten haft så lågt väljarstöd. Högerpartiernas samlade nedgång landade på 10 procentenheter – från 49,3 procent till 39,3 procent jämfört med 2010. Moderaterna backade med 6,7 procentenheter, och är därmed valets största förlorare.

Alliansen är fortfarande mycket impopulär, och krisen inom de borgerliga partierna kan mycket väl bryta upp samarbetet. KD, FP och C har försvagats alltmer under allianstiden, och röster inom alla partierna kommer att höjas om att förändra partiernas framtoning. Det är med andra ord inte heller uteslutet att några av partierna kan komma att sätta sig i regering eller bli stödpartier åt en S+MP-regering.

Borgarklassens främsta parti, moderaterna, lämnades utan ledare i flera månader eftersom Reinfeldt avgick på valnatten. Det spekulerades i att en ny partiledare skulle vara mer öppet höger och konservativ, vilket skulle kunna möjliggöra ett samarbete med Sverigedemokraterna. Valet av Anna Kinberg Batra, som är trogen Reinfeldts profilering av Moderaterna som ett liberalt parti, gjorde inte de glada som anser att partiet åter måste profilera sig till höger för att återta de röster de förlorat till SD. Många Moderater har påbörjat ett sådant direkt samarbete runtom i landet och krävt av partiledningen att de ska göra detsamma.

SD och rasismen

Jimmie Åkesson med journalistBorgarklassen har alltid använt sig av rasism – eller homofobi och kvinnoförtryck – för att splittra arbetarklassen längs sekundära linjer, för att försöka förhindra ett enat motstånd. Genom att ge vissa skikt sämre löner och villkor kan de sedan använda dem för att sänka löner och försämra villkoren för hela arbetarklassen. I tider av kris är detta särskilt viktigt för borgarklassen. Krisen gör samtidigt att utrymmet för reaktionära och rasistiska idéer växer. Särskilt de mest utsatta och minst politiskt medvetna delarna av arbetarklassen, och än mer mellanskikten i samhället, blir mottagliga för invandrarfientliga förklaringar.

SD:s arbetarväljare drivs inte främst av rasism, eller någon djupt rotad vilja att göra livet surt för invandrare. Snarare handlar det om en oro för framtiden. De etablerade partierna kommer bara med tomma ord om alla människors lika värde och vädjanden om tolerans. Samtidigt förs en ständig propaganda om "invandringens kostnader". I brist på bättre förklaringar accepteras en del av rasisternas reaktionära problemformuleringar. Är det inte bättre att de som redan är här får arbete först, innan vi släpper in fler människor? Hur ska välfärden gå ihop med "massinvandringen"? Och så vidare.

Men det är felaktigt att påstå att rasismen växer inom arbetarklassen. Befolkningen som helhet har faktiskt fått en alltmer positiv inställning till invandring sedan 1990-talet. De som höll med om påståendet att "Det finns för många utlänningar i Sverige" var 52 procent 1993 men bara 36 procent hösten 2009. Enligt Eurobarometern 2011 anser 81 procent att invandring berikar landet och 95 procent stöder asylrätten, för att bara ta några exempel.

Sverigedemokraternas framväxt ökar pressen på de borgerliga partierna att anpassa sin politik till att bli mer öppet rasistisk. Bland SD:s nya väljare i valet 2010, kommer fler från moderaterna än från alla andra partier tillsammans. Och 80 procent av de nya väljarna från alliansen uppger "integration" som den viktigaste anledningen att de röstat på dem. Detta är förklaringen till att flera borgerliga partier antar en alltmer öppet rasistiskt ton. Sedan länge har detta varit FP:s paradgren, men på sistone är det KD som tagit täten.

SD är ett rasistiskt parti som grundats och drivs av personer med sådana åsikter. De har en hård kärna av rasistiska väljare och sympatisörer. Vissa kommer från den fascistiska rörelsen och andra har tidigare röstat på moderaterna. De är helt obekymrade av alla anklagelser om rasism, och röstar i själva verket på SD just därför att det är ett rasistparti. Men SD:s snabba tillväxt visar att det är fler än denna rasistiska kärna som nu stödjer partiet. Som vi sett kommer det växande stödetframför allt från höger – och inte från arbetarklassen.

SD är ett rasistiskt parti men inte fascistiskt då de inte fyller den funktionen. Fascismens funktion är att med våld hota, skrämma och slå ned de som kan hota det kapitalitiska systemet. Utan att vara fascister själva, fungerar SD som draghjälp för de renodlade fascisterna. Samtidigt bidrar fascisternas mobilisering till att SD framstår som mer rumsrena. SD:s svans av näthatare, som tagit för vana att trakassera i synnerhet kvinnor med hot om mord och våldtäkter, står sida vid sida med de mer hårdnackade nazistiska våldssekterna.

Men vi måste kunna skilja på dem för att utforma en riktig taktik. Mot fascisterna måste vi organisera ett fysiskt självförsvar genom självförsvarskommittéer. SD är däremot ett "vanligt" borgerligt parti, med särskilt rasistisk och högerpopulistisk retorik, och måste därför bemötas på ett annat sätt – med politiska argument, demonstrationer och kamp.

SD och högern

Sverigedemokraterna blev tredje största parti i valet 2014, vilket i sista hand är ett resultat av kapitalismens kris. I samhället råder massarbetslöshet, otrygga anställningar, bostadsbrist. Välfärden blir sämre och situationen alltmer ohållbar inom skola, vård och omsorg, och högerpolitiken och krisen gör att människors levnadsstandard hela tiden försämras. Många känner att de etablerade partierna inte längre har någonting att erbjuda, och har redan börjat söka efter andra alternativ.

När de traditionella partierna inte visar en väg framåt blir massorna mer öppna för extrema idéer som de annars förkastar. Detta gäller både mer reaktionära högeridéer och revolutionära idéer. En sådan polarisering – till höger och vänster – sker när massorna söker en väg ut ur den rådande situationen. Men detta syns inte till vänster just nu, på grund av arbetarrörelsens brist på ett alternativ till högerpolitiken. De mobiliserar inte mot borgarklassens offensiv. Detta är inte helt nytt, men kapitalismens kris gör att det inte är lika enkelt för massorna att acceptera de traditionella partiernas styre eller passivitet.

Det växande missnöjet kan kanaliseras av socialistiska partier om de också uppfattas stå för ett alternativ till högerpolitiken. Men Socialdemokraterna står längre till höger än någonsin tidigare. Vänsterpartiet har samtidigt framstått som ett enfrågeparti, som talat som om ett slut för vinster i välfärden löste alla samhällets problem. Under valrörelsen handlade debatten uteslutande om mindre justeringar och enskilda förslag som inte löser något grundläggande. Ingen har pratat om socialism eller ens kamp för ett annat samhälle. När man inte litar på att en röst på något av arbetarpartierna gör någon skillnad, vänder sig många arbetare och ungdomar istället i protest åt ett annat håll.

Decemberöverenskommelsen kommer att stärka Sverigedemokraterna, eftersom de än mer kan framstå som det enda alternativet till resten av det politiska etablissemanget. När Socialdemokraterna rör sig till höger och Vänsterpartiet stödjer dem så finns det inga verkliga alternativ. Därför växer Sverigedemokraterna, och de kan till och med bli största parti i nästa val.

Det kommer så småningom förmodligen bli oundvikligt att samarbeta med SD om högern överhuvudtaget ska kunna återta regeringsmakten. Det inser delar av moderaterna som öppet kritiserar partiledningen för deras decemberöverenskommelse med regeringen och hotar med att rösta emot den i riksdagen. Men även om de på detta sätt lyckas vinna majoriteten, kommer de inte att kunna bilda någon stark regering, eftersom den snabbt kommer bli impopulär.

SD kan endast framstå som ett alternativ till högerpolitiken så länge de inte ses genomföra en sådan själva. De kan bara framstå som "antietablissemang" när de inte tillhör regeringen. Men om de ingår i en borgerlig regering eller blir ett stödparti, kommer de snabbt att avslöjas. Därför är deras stöd högst instabilt. Deras fall lär gå snabbare än deras uppgång.

Kampen mot rasism och fascism

Kampen mot förtryck, inte minst rasism, har varit en viktig faktor i ett flertal länder. I ett flertal år har en ilska byggts upp bland framförallt unga i Sverige över det hårdnade rasistiska förtrycket. REVA-projektet är ett exempel, och alla skandaler som involverar Skånepolisen är ett annat. De är kända för sina register över romer, konstanta provokationer i förorten och våldsamma hanterande av kravallerna i Malmös förorter, vilket stämmer för polisen i Göteborg och Stockholm likaså. Rasismen inom polisen och hela rättssamhället blir ytterligare en faktor som avslöjar den borgerliga demokratin.

Kravallerna 2013 i Stockholms förorter, liksom de som tidigare brutit ut i Göteborg och Malmö, gav en föraning om den ilska som byggts upp bland unga, inte minst i förorten. Situationen för invandrarungdomar och de som växt upp i förorten är särskilt dålig. De har fått uppleva de värsta nedskärningarna; deras föräldrar får de sämsta jobben och de lever i de sämst upprustade miljonprogramsområdena. Förutom den ekonomiska utsattheten har många familjer varit utsatta för trauman innan de kommit till Sverige och blir utsatta för en genomgående rasistisk behandling av samhället. Arbetslösheten bland utrikesfödda är dubbelt så hög som bland befolkningen i snitt. Samtidigt som man inte välkomnas in i samhället, behandlas man som parasiter som inte vill bli en del av samhället. Polisens rasistiska behandling av ungdomar i förorten lägger sten på börda.

På grund av fascisternas ökade mobilisering och attacker, kombinerat med SD:s framgångar, har vi sett en ökning av kampen mot rasism och fascism. Den första attacken som provocerade fram en större rörelse var när fascisterna i Svenska motståndsrörelsens (SMR) attackerade den anti-fascistiska demonstrationen i Kärrtorp den 15 december 2013. Det var en fredlig manifestation i Kärrtorp på ungefär 200 personer som attackerades av ett 30-tal svartklädda huliganer från den nazistiska organisationen Svenska motståndsrörelsen (SMR).

Manifestationen bestod framförallt av vanliga Kärrtorpsbor med barnvagnar som tröttnat på nazisterna, som bland annat misshandlat vissa boende och sprayat hakkors på tunnelbanestationer och lokala skolor och dagis. Nazisterna kom beväpnade med påkar och sköldar och slängde både glasflaskor och knallskott mot demonstranterna. Attacken utlöste massdemonstrationer som svar med 16 000 bara i Kärrtorp och totalt 40 000 runtom i landet.

Knappt en månad senare attackerade nazister från Svenskarnas Parti sex vänsteraktivister då de var på väg till en fest i Folkets park i Malmö på internationella kvinnodagen. Fyra av dem hamnade på sjukhus och en av dem, Showan, fick skallen spräckt och miste nästan sitt liv. Detta ledde till en rad olika demonstrationer runtom landet, där en nationell demonstrationshelg samlade 10 000 i Malmö, 4000-5000 i Göteborg, 2000 i Stockholm och ett hundratal på andra platser runtom landet. Därefter fick Svenskarnas parti demonstrationstillstånd under 1 maj i Jönköping. Demonstrationen kunde genomföras tack vare det massiva polisuppbådet som skyddade nazisterna, trots stor uppslutning till motdemonstrationen.

I takt med att valrörelsen kom igång genomförde Sverigedemokraterna en valturné med Jimmie Åkesson som (försökte) tala på gator, torg och arbetsplatser över hela landet. Han möttes av motdemonstrationer i mer än 20 städer och bojkott av såväl elever som sjukhuspersonal som vägrat låta dem besöka deras skolor och arbetsplatser. Deras torgmöten möttes över hela landet av motdemonstrationer där ungdomar och arbetare vände sina ryggar mot Åkesson, visade fingret och på olika sätt försökte överrösta och störa hans tal. Och även om dessa demonstrationer var något mindre än de mot fascistattackerna, så var de betydligt fler.

Därefter genomförde Svenskarnas parti valmanifestationer med tal under augusti som möttes av motdemonstrationer på 2000 i Göteborg, 2000 i Malmö och 14 000 i Stockholm. Polisen gick hårt fram i Malmö med en tydligt planerad våldsam insats. Sex nazister skyddades av 400 poliser som skickats dit från Ystad, Stockholm och Danmark med tung utrustning som helikoptrar, hästar och bepansrade bussar. De hade spärrat av med kravallstaket och containrar. När folk ryckte lite i kravallstaketen besvarades de med batonger och pepparspray.

Trots en lugn demonstration attackerade polisen demonstrationen genom att rida in med polishästar, tio i bredd, på en smal gata där motdemonstranterna stod. De red över folk, knuffade ut folk framför hästarna och körde sedan in med deltabussar så att de bland annat körde över en demonstrants ben. I Stockholm attackerade polisen demonstranterna med dragna batonger och tårgas mot demonstranterna. Piketbussar körde även in mot massorna i Kungsträdgården i hög hastighet för att få folk att skingra sig från platsen. Det är första gången polisen använder tårgas vid en demonstration i Sverige, vilket är ett ytterligare tecken på det skärpta och urskillningslösa polisvåldet.

Allt detta kommer efter år av upptrappningar av det fascistiska våldet. Under nittiotalet var fascisternas aktivitet betydligt mer framträdande, men polisen tvingades på grund av protester och ilska att gå hårdare emot fascisterna. Under en period i början 2000-talet nekade därför polisen med hänvisning till hets mot folkgrupp demonstrationstillstånd och höll efter nazisterna. Under de senaste åren har de lättat på kontrollen och gradvis tillåtit nazisterna att synas alltmer. De har tillåtits mobilisera och demonstrera bland annat emot moskébyggen med enormt polisuppbåd som skydd.

Allt fler vänsteraktivister har fått hotbrev och blivit attackerade, såsom ordföranden för RKU i Karlstad som fick en patronhylsa hemskickad i ett brev med meddelandet att nästa kula var avsedd för honom. I Umeå fick socialdemokraten Hammam Al Rabi sin dörr nedklottrad med hakkors och "sossesvin". För två år sedan attackerade drygt tio nazister från SMR ett antirasistiskt möte i Ludvika och misshandlade Vänsterpartiets ordförande i Dalarna, Daniel Riazat. 2006 gick nazister till attack med flaskor mot en demonstration i Karlstad som var en protest mot försämringar i a-kassan.

Statens och medias "neutralitet" alltmer ifrågasatt

PolisteckningDe senaste årens händelser har visat för många att polisens, domstolarnas, politikernas och mediernas så kallade neutralitet är ett skämt. Polisen har skyddat nazisterna men attackerat motdemonstranterna. Domstolarna har dömt hårda straff för vänsteraktivister, men ytterst milda straff för nazisterna – om polisen alls låtit häkta dem. Samtidigt har media och politiker framställt de flesta attackerna som "bråk mellan vänsterextremister och högerextremister". Trots att polisen visste om att SMR skulle komma till Kärrtorp, så skickade de inte mer än tre poliser till att vakta demonstrationen. De hävdade att informationen inte kommit fram till polisen på plats, men i efterhand kom det fram att de ljugit och att den lokala polisen visste om det.

De nazister som dömdes för attacken kom undan med lindriga domar som ungdomstjänst, eller två till åtta månaders fängelse. I vissa fall blev domarna mildare eftersom de bara dömdes för våldsamt upplopp, istället för anstiftan till våldsamt upplopp, eftersom åklagaren "missat" att lägga fram vissa bevis. Emil Hagberg är en känd nazist som deltog i attacken mot demonstrationen i Kärrtorp. Han attackerade vänsterpartisten Daniel Riazat med en glasflaska år 2012, men blev varken häktad eller dömd, eftersom förundersökningen lades ner. Åklagaren berättade för media att det berott på att polisen hade låtit förundersökningen ligga i ett år så att det sedan "blivit för sent" att göra något av den. Samtidigt blev Joel Bjuströmer Almgren, en av de anarkister som försvarat demonstrationen i Kärrtorp, dömd till fem och ett halvt års fängelse för försök till dråp och våldsamt upplopp när han tog upp en kniv i självförsvar och knivhögg en nazist under attacken.

När polisen kom till Möllevångstorget på åttonde mars efter attacken arresterade de ingen, trots att en av de som genomfört attacken gick runt med en kniv och blev utpekad av folk på plats. När han kom fram och började hetsa mot folksamlingen avvisades han av polisen med kommentaren "Har ni inte bråkat tillräckligt nu?" Det tog flera dagar innan polisen kom och förhörde någon av de som låg inlagda på sjukhuset och först fyra dagar efter attacken arresterade de någon av nazisterna, för att sedan släppa honom så att han kunde försvinna, sannolikt till Ukraina.

Och samtidigt ser vi hur hela det svenska etablissemanget, politikerna med högerpolitikerna i spetsen och media spelar med i polisens beskrivning av verkligheten. SVT beskrev attacken i Malmö som ett bråk mellan vänster- och högerextremister. Senare sände Uppdrag granskning ett program som framställde vänsterextremismen och högerextremismen som lika våldsamma, fast vänstern påstods i programmet vara snäppet värre.

Detta trots att nazister mördat 14 personer under det senaste decenniet, medan vänsteraktivister inte mördat en enda. Efter motdemonstrationen mot Svenskarnas Parti i Malmö förde media fram polisens lögner om att folk hade kastat gatstenar – trots att undersökningar som gjordes av Skånska Dagbladet visade att inte en enda gatsten blivit uppbruten i hela Malmö.

Det är uppenbart att de svenska nazisterna har stärkt moralen via händelserna i Ukraina. Faktum är att en av de som attackerade Showan nyligen hade kommit tillbaka från Ukraina. Under hela konflikten i Ukraina har utrikesminister Carl Bildt ihärdigt försökt neka till att det fanns några fascister eller antisemiter närvarande i Majdanrörelsen – han har till och med påstått att Svobodapartiet består av "demokrater".

Och den svenska pressen gav svenska nynazister som reste till Ukraina gott om utrymme för att uttrycka både sitt stöd för rörelsen och sina uppmaningar om en etnisk rening av Ukraina. Margot Wallström hyllade sedan Carl Bildt för hans engagemang i Ukraina, och beklagade offren som föll från Majdanrörelsen – utan att säga ett ord om fascisternas våldsamma attacker.

Polisen själva kommer undan med sina våldsamheter genom att inleda internutredningar som sedan läggs ner. Internutredningarna mot den våldsamma aktionen i Malmö lades ner med förklaringen att folk kunde flyttat på sig när hästarna red in i folkmassan. År 2012 lades 6379 internutredningar ner av totalt 6876 som rörde olika typer av tjänstefel.

Polisen har under hela 1990-talet och början av 2000-talet visat sig hysa ett stort antal nazister inom de egna leden, såsom exempelvis Norrmalmsinstitutionen för Stockholmspolisen. Men att många poliser hyser sympatier för fascister är ingen slump. Polisens uppgift är att bevara ordningen i det rådande samhället. Det innebär att vänstern, arbetarrörelsen liksom arbetarklassen i kamp är ett hot som polisen tidvis måste bekämpa. Fascisterna fyller samma funktion, fast är inte officiellt knutna till borgarklassen eller staten och kan därför vara mer öppet våldsamma.

Skrota SDPolisens allt välvilligare attityd mot fascisterna och hårdhänta beteende mot vänsteraktivister och olika förtryckta grupper, är dels en konsekvens av behovet att göra SD mer rumsrena, eftersom fascisters aktiviteter får dem att framstå som ett mer normalt parti. Men det är också en förberedelse inför kommande klasskamp och massdemonstrationer i Sverige. Borgarklassen ser vad som händer runtom i världen och förstår att samma sak kan komma till Sverige. De behöver mer än rasism och SD som splittrar arbetarrösterna.

De behöver ett våldsamt vapen för att skrämma de som vågar protestera i hopp om att protesterna blir mindre. Därför försöker de vänja folket vid att polisen är mer hårdhänt och att nazistattacker tillhör det normala. Men det får samtidigt en oerhört radikaliserande effekt. För många som deltagit i protesterna eller som följt dem har synen på polisen och till viss del media, politikerna och domstolarna förändrats i grunden. De demonstrationer som varit är bara förspelet inför kommande kamp. De som spelat den ledande rollen i dessa protester har varit ungdomar och de kommer ta en ledande roll i kommande protester likaså.

Därutöver har polisens vägran att seriöst utreda attackerna som skett mot romer och moskéer under det senaste året haft en viss effekt, och likaså videoklippet med en ordningsvakt som misshandlade en nioåring i början av februari. I det senare fallet gick till och med polisen ut i ett flertal uttalanden och försvarade vakten, även om de i slutändan ändå blev tvungna att tillsätta en utredning. De har också tvingats, på grund av ilskan emot polisen, att efter en rad attacker mot moskéer tillsätta ett bättre skydd för moskéer.

Ungdomens roll i kampen

Ungdomar och de mer förtryckta delarna av arbetarklassen, såsom kvinnor och invandrare, är de som får lida mest när en kris bryter ut. De tenderar därför att röra sig först ut i kampen. Det gäller framförallt unga, som inte lider av samma skepticism på grund av tidigare förluster i kampen som den äldre generationen ofta gör. Och eftersom man inte riskerar en fast anställning och en familj, har man inte lika mycket att förlora.

Därför ser vi runtom i världen att unga är de som är de mest drivande i början av proteströrelser och revolutioner. I de länder där kampen brutit ut kan en gemensam nämnare ses, nämligen en särskilt svår situation för unga med en hög ungdomsarbetslöshet. Från Turkiet, Brasilien och Egypten till Spanien och Grekland, så har en hög ungdomsarbetslöshet pressat unga ut i en kamp för ett alternativ till den framtidslösa mardröm som tvingats på dem. Även i många länder där kamp ännu inte brutit ut, kan man se en tydlig radikalisering bland unga. Fler och fler är kritiska, inte bara mot det ena eller andra partiet, utan i ökande utsträckning mot hela samhällets sammansättning. Det gör att dessa rörelser initialt ofta varit i direkt opposition till de traditionella arbetarpartierna.

En liknande särskilt utsatt situation för unga kan ses i Sverige. Därför är det heller inte en överraskning att ungdomar är de som dominerat i de senaste årens protester. Ungdomsarbetslösheten ligger på 22,7 procent, vilket är högre än genomsnittet i EU. Processen som hela arbetarklassen får utstå – med lägre löner, otrygga anställningar och generellt en ökad press – gäller särskilt för unga. Av samtliga anställda under 25 år, är 53 procent visstidsanställda. Unga tjänar dessutom mindre än äldre arbetare.

Även för studenter är det svårt att få ekonomin att gå ihop. Enligt en undersökning som gjordes av Sveriges förenade studentkårer (SFS) från 2011, har den genomsnittlige studenten ett underskott på 316 kr varje månad under terminerna. Detta trots att budgeten som SFS har sammanställt till stor del bygger på riksnormen för försörjningsstöd, alltså socialbidraget. Räknar man med att studenter varje månad beräknas lägga 784 kr på kursmaterial och 500 kr på kollektivtrafik, så är den genomsnittlige studenten fattigare än en socialbidragstagare. Det förklarar varför en av fem unga vuxna får hjälp av sina föräldrar eller anhöriga för att klara sitt uppehälle enligt Hyresgästföreningen. Svårigheten att få boende gör att allt fler flyttar hemifrån senare.

Ung Vänster-banderollDagens unga är den första generationen som inte kan förvänta sig en bättre levnadsstandard än sina föräldrar. Dagens ungdomar har vuxit upp under nittiotalskrisen och årtiondena därefter, där man inte sett annat än försämringar. Man får uppleva hur ens fritidsgård läggs ner, hur fler och fler av ens lärare och skolpersonal försvinner, hur man får byta skola för att ens skola läggs ner, hur ens lokala ungdomsmottagning läggs ner, hur ens föräldrar inte längre kan hjälpa en med läxorna då de pressas att arbeta allt hårdare på sina arbeten, hur alla industrier på ens ort försvinner och möjligheten till en framtid med ett arbete på ens hemort blir alltmer osannolik, och så vidare. Därför finns inte heller samma illusioner i välfärdsstaten och möjligheten att återvända till efterkrigstidens reformperiod bland unga. De har aldrig fått uppleva den tiden.

Kraven som ställs på unga är enorma, samtidigt som möjligheterna att uppfylla dem blir allt svårare, när de vuxna som skulle kunna vägleda en inte längre hinner det. Högerns bild av ungdomar, som sprids genom media, är att de vill få allt serverat på ett fat och inte binda upp sig till ett fast arbete, utan leva "flexibelt". Men denna lögn – liksom den att fler unga kommer få jobb om de får lägre löner – tjänar bara till en sak: att motivera sämre villkor för unga så att borgarklassen dels kan exploatera dem mer, dels använda dem för att pressa och öka exploateringen av resten av arbetarklassen.. I verkligheten vill en majoritet unga ha ett fast arbete – en rapport från LO från 2011 visade att 65 procent av de tillfrågade ungdomarna ville ha en tillsvidareanställning på heltid.

Ungas känsla av att något är ruttet i samhället blir för många av dem särskilt uppenbart i de förtryck som kapitalismen orsakar. Därför ser vi hur många av de protester som brutit ut inte varit direkta protester mot arbetslöshet eller nedskärningar eller kapitalismen som system, utan ofta brutit ut kring frågor som rasism, fascism, kvinnoförtryck, eller händelser i resten av världen såsom krig eller klasskamp. Det har till och med varit rörelser kring piratkopiering och övervakning, med Piratpartiet som fick 7,1 procent i EU-valet 2009 och protesterna mot FRA:s övervakning. Men ungas kamp tjänar som en inspiration till arbetarklassen att göra detsamma. Det är ingen slump att vi sett en av de mest framgångsrika strejkerna på länge, i form av tågstrejken, efter en period av protester och demonstrationer.

Fackföreningarna – tidigare strider

På grund av byråkratiseringen och centraliseringen har den en gång så levande och starka fackföreningsrörelsen alltmer urholkats. Saltsjöbadsavtalet och den svenska modellen hyllas som en ren seger av vänstern men innebar ett svek för arbetarklassen 1938, då det infördes. Med det kom begränsningarna av strejkrätten. Den var ytterligare ett steg i en process av att arbetarrörelsens ledning kom att höja sig alltmer över den klass den representerade.

Facket lyser med sin frånvaro på de flesta arbetsplatser. Inga verkliga försök görs att organisera arbetarklassen, eftersom LO-ledningen är rädda för vilka krav som skulle kunna komma att ställas på att man ska ta kamp. Den viktigaste prioriteringen för LO-ledningen är att den svenska kapitalismen går bra, eftersom det är det enda sättet man kan behålla status quo på. Därför har de i avtalsrörelse efter avtalsrörelse ställt krav på ytterst små löneökningar och inte tagit strid emot försämringar. Varenda tillfälle där de faktiskt tvingats till kamp av pressen underifrån har de avslutat den så fort de känt att det varit möjligt att göra så.

Kommunalstrejken 2003, som var den största strejken i Kommunals historia, genomfördes halvhjärtat och avslutades innan den hunnit få någon verklig effekt. Nästan 83 000 medlemmar deltog. Men när man stod inför ett mer allmänt strejkvarsel och hot om lockout från arbetsgivaren, med löften om sympatistrejker från bland annat elektrikerna, avslutades strejken. Trots att kampviljan hade varit på topp skrev ledningen på ett avtal som inte gav mycket mer än vad man erbjudits innan strejken. Sveket ledde till att man förlorade 18 000 medlemmar på tre år. Sjuksköterskestrejken 2008 följde samma mönster. Trots att kampviljan var på topp avslutades strejken med att skriva på ett avtal som knappt var bättre än det man erbjudits innan.

Med alla skandaler i början av den borgerliga regeringen mandatperiod 2006 hade det också varit möjligt att bygga en rörelse för att fälla regeringen. LO genomförde en a-kasseprotest i december 2006 som samlade 40 000 på 24 orter, men gjorde sedan inte mycket mer. Byråkratin inom LO gör att det krävs en väldigt stor press underifrån för att facket ska skrida till handling. Det är en stor anledning till att vi sett så få och kortvariga strejker under de senaste decennierna. Under 1970- och 1980-talet präglades den svenska arbetsmarknaden av många konflikter och framförallt av vilda strejker. Under tidiga 1990-talet förändrades detta och sedan dess har arbetsmarknaden präglats av relativt få konflikter. Men under den period vi går in i nu kommer vi se ett nytt uppsving av facklig kamp, genom press och initiativ underifrån så som vilda strejker.

På grund av fackföreningarnas passivitet har borgarklassen kunnat försvaga fackföreningsrörelsen. Den borgerliga alliansens försämring av a-kassan ledde till att andelen arbetare anslutna till fackförbund minskade med 6 procent mellan 2006-2008. Samma försämring gjorde att ungefär en halv miljon lämnade a-kassan mellan 2006 och 2010. Och genom Lavaldomen har facket fått det allt svårare att bekämpa bemanningsföretagen. På grund av de osäkra villkoren som råder för bemanningsanställda vågar få kontakta facket och därför är en allt större del av arbetskraften i Sverige oorganiserad. I början av 2007 dömde EU-domstolen att svenska fackförbund inte hade rätt att strejka för löner i nivå med svenska kollektivavtal för utländsk arbetskraft. Fackföreningarna har i stort därefter rättat sig efter domen, vilket lett till en stadig lönedumpning och en försvagning av facket.

Sverige har fortfarande en mycket hög organisationsgrad på 70 procent, och enorma strejkkassor. Men fackföreningsledningens passivitet visar på svaghet och rädsla, vilket bara inbjuder till fler attacker från borgarklassen och staten. Om den svenska fackföreningsrörelsen, även om det till en början bara gällde de mer radikala fackförbunden i 6F (Byggnads, Elektrikerna, Målarna, Seko, Fastighets), skulle ta verklig strid emot något, så skulle man kunna vinna. Det skulle visserligen bara vara tillfälliga segrar, som alltid under kapitalismen. Och i takt med att krisen förvärras och borgarklassens beslutsamhet att inte ge eftergifter ökar, så kommer det krävas hårdare och bredare kamp för att kunna vinna någonting överhuvudtaget. Men att inte ta strid kommer bara att ytterligare försvaga facken.

Initiativ underifrån

SjuksköterskeupproretFackföreningsrörelsens ovilja och rädsla för att ta större strider gör att arbetare själva måste ta initiativ för att bekämpa borgarklassens offensiv. Lagenastrejken 2009 var ett sådant exempel där en lokal handelsklubb på systembolagets lager Lagena beslutade att gå ut i vild strejk för att stoppa uppsägningen av fastanställda som skulle ersättas med bemanningsanställda. De lyckades den gången men företaget lyckades senare ihop med fackbyråkrater att sparka ordföranden för fackklubben och utesluta honom ur Handelsfacket. Därefter har företaget lyckats varsla personal och istället ta in från bemanningsföretag.

Efter den misslyckade vårdstrejken 2008 satte också sjuksköterskor själva igång en kampanj för ingångslöner på minst 24 000 kr, vilket sedan höjdes till minst 25 000 kronor. Många sjuksköterskors vägran att ta arbete för lägre löner har lett till en sjuksköterskebrist, eftersom de istället åker till Norge. Ett annat exempel är Läraruppropet. Det startades inför 2012 års avtalsrörelse. En gymnasielärare samlade på eget initiativ in 30 000 namnunderskrifter för till ett upprop för Lärarförbundens krav på 10 000 kr mer i lön. Lärarförbunden kände pressen utifrån och lade fram radikala uttalanden, men gav sig i avtalsrörelsen utan kamp. Detta ledde till bildandet av fraktionen "Lärarnas Röst" för att protestera, men den blev aldrig mer än ett tillfälligt initiativ.

Konflikter mellan olika förbund

Inom LO ökar konflikterna mellan de fackförbund som har en mer stridbar tradition och de mer konservativa förbunden som IF Metall. Under avtalsrörelsen 2013 slöt IF Metall ett separat avtal om försäkringarna med teknikföretagen innan LO slutit avtal med Svenskt Näringsliv. Flera av förbunden beskrev detta, i en intern LO-rapport, som att IF Metall körde över resten av LO.

IF Metall pressade också på för krav på mindre löneökningar. Medan LO-ekonomerna rekommenderade ettårigt avtal med löneökningar 3,5 till 4 procent, drev IF Metall på för lönekrav på 0,9 procent. IF Metall gick även ut och öppet kritiserade Elektrikernas varsel, vilket skapat stor irritation inom Elektrikerna. I rapporten ifrågasätts LO-samordningen av avtalsrörelsen av Kommunal. Transport sa sig inte vilja delta i samordningen nästa gång och även Elektrikerna öppnade för att inte vara med i samordningen.

2013 års avtal blev en besvikelse precis som tidigare avtalsrörelser. Man "vann" små förbättringar i försäkringarna och löneökningar på 6,8 procent på tre år, i snitt 1,9 procent per år. Inte heller för busschaufförerna som Kommunal tog ut i strejk blev resultatet särskilt gott eftersom strejken avslutades i förtid, precis innan varslet skulle utvidgas.

Inför den kommande avtalsrörelsen, som kör igång med bemanningsavtalet 2015 och följs av de flesta andra avtalsförhandlingar under 2016, har både Svenskt näringsliv och riksbankschefen Stefan Ingves gått ut och varnat för att det inte kan bli tal om några löneökningar, på grund av den låga inflationen och den oroliga situationen i ekonomin. Samtidigt ökar missnöjet över arbetssituationens utveckling där det finns en press på att LO måste ta strid, för framförallt frågor om osäkra anställningar och bemanningsföretag.

I takt med krisens utveckling kommer borgarklassen pressa fackföreningarna hårdare att gå med på krisavtal och hålla tillbaka kampen. Samtidigt kommer pressen att bli större och större från arbetarklassen att kämpa emot attackerna. Fackföreningarna utgör den grundläggande försvarsorganisationen för arbetarklassen i tider av kris, nedskärningar och attacker. Därför vänder sig arbetarna dit för att organisera ett motstånd.

Denna press från två håll gör att fackföreningarna kommer att svänga fram och tillbaka; dels de mer konservativa fackförbunden som IF Metall och det största fackförbundet Kommunal, men också de mer radikala som oftare går ut i strejk som Byggnads, Elektrikerna, Transport med flera. Stundtals kommer de tvingas ut i kamp under pressen från arbetarklassen, för att i andra stunder svika kampen, skriva under svekavtal och ställa sig bakom borgarklassens planer för att rädda den svenska kapitalismen. Med detta kommer också klasskampen att ha upp- och nedgångar, perioder av massdemonstrationer och strejker och perioder av besvikelse då hundra- och tusentals lämnar fackförbunden i protest mot sveken.

Ökad press underifrån leder till kamp

SEKO strejkvakt. Foto: Olof HolmbergDen viktigaste fackliga striden på många år har varit Öresundstågsstrejken 2014, som är en av de mest framgångsrika fackliga striderna på länge i Sverige. Bakgrunden till strejken var att Veolia varslade 250 personer för att återanställa dem som tim- och deltidsanställda. Strejken föranleddes av att en anonym blogg av en grupp tågarbetare, Öresundstågsbloggen, började uttrycka arbetares ilska över de allt sämre arbetsvillkoren. Man satte press på Seko och hotade med vild strejk om inte Seko rev upp det centrala avtalet och tog kamp för de varslade arbetarna, för rätt till heltid, för bättre säkerhet på tågen och för att det regionalt ägda Öresundståg AB ska ställa krav på arbetsmiljö när de väljer vilket företag som ska få bedriva tågtrafiken.

Öresundstågsbloggen lyckades på detta sätt pressa Seko-ledningen till strejk. Svenska Dagbladet visade i en undersökning att 47 procent stödde tågstrejken, och bara sju procent stödde arbetsgivaren Almega. Detta stöd uttrycktes också genom en mängd gräsrotsinitiativ som Facebooksidan "Vi pendlare stödjer Seko-strejken". Men ett ännu viktigare tecken är att arbetarna i tretton andra LO-förbund förmådde sina förbundsledningar att varsla om stödstrejk. Alla de fackförbund som sympativarslade förklarade att deras medlemmar har samma problem med otrygga anställningar.

Bemanningsföretagen och de osäkra anställningarna är två av arbetsgivarnas huvudsakliga sätt att driva upp tempot och försämra lönerna och arbetsvillkoren för att få högre vinster. Därför fick strejken så stor uppmärksamhet och stöd. Olika fackklubbar och arbetare har försökt förmå sina fackförbund att ta en verklig strid emot bemanningsföretagen, men resultaten har i avtalsrörelser och på fackförbundens kongresser nästan alltid blivit olika typer av "utredningar". När det därmed äntligen inleddes en storskalig strejk emot osäkra anställningar, så fick de strejkande arbetarna direkt ett starkt stöd då de visade på att det enda sättet att bekämpa de osäkra anställningarna är klasskamp.

Seko-ledningen hade kunnat ta detta till en fullständig seger, genom att ordna stora stöddemonstrationer där man bjuder in hela arbetarrörelsen att delta, flygbladsutdelningar där frivilliga deltar, större protestmöten, etc. Kort sagt hade man behövt organisera en hel kampanj mot träsket av visstidsanställningar och inte vikt sig. Men dagen innan man skulle ta ut SL-pendeln i strejk – vilket hade haft stor effekt – valde ledningen istället att gå med på en kompromiss. Resultatet var därmed endast en delvis seger, men vars viktigaste resultat var att den gav arbetarna en erfarenhet av kamp och visade vägen för resten av arbetarklassen.

Borgarklassens dilemma

Byråkratin inom den svenska arbetarrörelsen, framförallt i LO och Socialdemokraterna, utgör en enorm maktfaktor i Sverige. Samarbetet mellan arbetarrörelsebyråkratin och borgarklassen är mycket väl utvecklat. Det befästes under efterkrigsperioden, när arbetarrörelsen integrerades med staten och klassamarbetet nådde oanade höjder. Framförallt gäller det socialdemokratins toppar och näringslivet. Från Göran Perssons regering 1995 till 2006 har exempelvis inte mindre än 13 av 44 ministrar hoppat av till storföretag och riskkapitalister.

År 2010 avslöjade Aftonbladet att fem S-konsulter på pr-byrån Prime, med Niklas Nordström i spetsen, på uppdrag av Svenskt näringsliv verkat i Socialdemokraterna för att vrida partiet i näringslivsvänlig riktning. Detta gäller även LO, där LO-tidningen Arbetet avslöjade att LO-ledningen självständigt fört hemliga överläggningar med näringslivet om vinsterna i välfärden, i syfte att rädda dem genom en kompromiss. Men de allra flesta liknande fall avslöjas naturligtvis inte.

KapitalistDetta har varit en tillgång för borgarklassen under en hel period, som är en liten del av befolkningen och svag utan den. Till skillnad från Reagan i USA och Thatcher i England, genomförde den svenska borgerligheten inte några stora försök att attackera och knäcka den svenska fackföreningsrörelsen under 1980-talet. Svenskt Näringsliv gjorde ett försök 1980 att genomföra en stor-lockout men besegrades av LO som svarade med storstrejk.

Detta stärkte LO- och TCO-byråkratins auktoritet enormt. Efter det har borgarklassen istället lutat sig på byråkratin för att hålla tillbaka kampen medan de genomfört sina försämringar. Därför behöver de gå så långsamt, försiktigt och smidigt fram som möjligt. Exempelvis höjs allt fler röster höjs inom Moderaterna för en ändring av arbetsrätten, men det avvisas av ledningen. De är rädda för konsekvenserna och föredrar gradvisa förändringar.

Under den senaste perioden, när klasskampen dämpats något samtidigt som borgarklassens press ökat, har det skett en ytterligare urartning och högersväng i arbetarrörelsen. Arbetarrörelsen har därför tömts på aktivister, vilket gör att den inte på samma sätt reflekterar klasskampen och pressen från arbetarklassen. Högerpolitiken, korruptionen och klassamarbetet har gjort att de radikaliserade ungdomar och arbetare som givit sig in i kampen, har vänt sig bort från arbetarrörelsen – och framförallt från partierna.

I nästan alla länder har vi sett en längre period av en radikalisering som inte fått något uttryck i arbetarrörelsen. Samma process kommer att ske och kan i viss mån redan observeras i Sverige. Vi ser en radikalisering, men varken SSU eller Ung Vänster ökar särskilt mycket i medlemmar eller aktivitet. Varken Socialdemokratin eller Vänsterpartiet förmår att kanalisera radikaliseringen.

Men resultatet av denna process går inte att förutspå på förhand. Ledningen för socialdemokratin har redan visat, genom exempelvis Juholtaffären, att den är beredd att offra socialdemokratin för sina egna relationer med borgarklassen. Partier kan därmed dö och andra kan uppstå. Det är inte omöjligt att nya partier av Podemos typ också kan uppstå som ett resultat av denna masskamp.

Under den kris vi nu står inför räcker det å andra sidan inte med gradvisa försämringar eller att hålla tillbaka lönekraven. Den svenska arbetarklassen må ha pressats innan krisen, men mycket mer kommer att krävas för att hålla svensk kapitalism flytande i den hårdnande konkurrensen. Borgarklassen måste genomföra ett frontalangrepp mot hela modellen med kollektivavtal, massiva sänkningar av löner, pensioner och krossa välfärdsstaten. Då måste de också ge sig på fackföreningarna. Att de inte konfronterat och krossat facket tidigare, är någonting som de kommer att få betala ett pris för i dessa strider.

En del steg har tagits i den riktningen. Bemanningsföretagens utbredning har ställt många utanför facken och kollektivavtal, och därmed kringgås LAS alltmer. Försämringarna i a-kassan har fått många att lämna facket och a-kassan. Den borgerliga regeringens attacker drabbade visserligen främst de svaga grupperna inom arbetarklassen – unga, sjuka och arbetslösa. Men åtgärderna är riktad mot hela arbetarklassen. Pressen mot delar av arbetarklassen samt de som står utanför arbetsmarknaden, ökar konkurrensen om jobben och utövar en press neråt på lönerna i stort.

Men arbetarklassen i stort är fortfarande stark. Och arbetarrörelsen i Sverige är mer levande, mer aktiv och har ett större lager gräsrötter från arbetarklassen, i jämförelse med de flesta andra länder. Fackföreningsrörelsen är väsentligen intakt och dess strejkkassor är enorma. Totalt har de tio största fackförbunden strejkkassor på över 20 miljarder kronor.

Men krisens allvar gör att borgarklassen så småningom måste gå till frontalangrepp mot dem – och de måste därmed också attackera byråkratins födkrok. Därmed kommer borgarklassen omintetgöra den svenska stabiliteten, eftersom de attackerar en av de huvudsakliga maktfaktorer och grundvalar som den svenska kapitalismen vilar på.

Vi kommer få se en process av ökade konflikter inom toppen av arbetarrörelsen, där delar av byråkratin av nödvändighet måste börja reflektera medlemmarnas intresse när andra delar av byråkratin fullständigt vill kapitulera för borgarklassen. Samtidigt finns också hotet av att nya, mer stridbara ledare, väljs av gräsrötterna för att föra deras kamp, i takt med att arbetarklassen inser behovet av organisationer som leder kampen.

Kampen mellan arbetarklassen och borgarklassen producerar alltså en kris och klassdifferentiering inom hela arbetarrörelsen. Delar av ledningen kommer behöva agera och luta sig på arbetarklassen, vilket kommer tvinga dem åt vänster, i konflikt med högern. Men å andra sidan kommer de i varje skede försöka göra kompromisser med högern, vilket kommer desillusionera arbetarna.

Processen kommer alltså inte vara en gradvis vänstersväng inom arbetarrörelsen som ett resultat av en ökad press från arbetarklassen, utan våldsamma svängningar fram och tillbaka. Kamp kommer följas av kapitulation inför borgarklassen, med pessimism inom arbetarklassen som följd, där hela processen upprepas på nytt gång på gång på en allt högre nivå. Men detta skapar i sin tur stora möjligheter för marxisterna att ingripa i, och systematiskt bygga dess styrkor, under förutsättning att vi inte huvudlöst låter oss släpas omkring av kampens eufori eller passivitetens depression. Vi måste förstå processen för att kunna ingripa med våra idéer och tålmodigt förklara vårt alternativ.

Vi accepterar alltså inte sekternas perspektiv om att allt som revolutionärer behöver göra, är att utropa behovet av ett nytt "revolutionärt" parti eller "arbetarparti" – och höja fanan högt, så kommer massorna genomskåda sina ledare och flockas kring det nya partiets fanor. Detta har prövats gång på gång och tjänar bara till att isolera marxismen från massan och döma den till sterilitet. Vår uppgift är inte att föregå klassens objektiva process, utan att förbereda för den och ingripa i den.

Perspektiv för den svenska revolutionen

Kämpa Malmö. Foto: Olof HolmbergDen revolutionära process som påbörjats, världsrevolutionen, kommer att vara utdragen. Dels på grund av krisens vidd som gör att borgarklassen inte kan lösa den på kort sikt. Därmed kan de inte erbjuda en återgång till någon slags återhämtning med en viss möjlighet till återuppbyggda illusioner i kapitalismen. Men de kan inte heller krossa den revolutionära kampen på kort sikt med våld och repression, eftersom arbetarklassen är för stark. Detta gäller internationellt, såväl som i Sverige.

Därmed är en fascistisk utveckling uteslutet på kort sikt, såväl i Sverige som i något av de andra avancerade kapitalistiska länderna. Borgarklassen måste just nu tvärtom luta sig på arbetarrörelsens ledning. De kan inte mobilisera tillräckligt stora styrkor för att krossa arbetarklassens kamp i blod när det inte längre finns någon stor småborgerlighet. Fascisterna kan därmed bara användas som stödtrupper till polis och militär för att skrämma och hota arbetarklassens avantgarde. Borgarklassen kan inte heller röra sig snabbt mot en militärdiktatur, av rädsla för att utlösa ett klasskrig som de inte skulle kunna vara säkra på att vinna.

Arbetarklassen kan å andra sidan inte heller röra sig i riktning mot revolution enkelt, på grund av avsaknaden av revolutionära masspartier. Tvärtom är arbetarpartierna ett direkt hinder för arbetarklassen, eftersom de försöker styra arbetarklassens kamp i en riktning som är ofarlig för borgarklassen. Detta leder oundvikligen till besvikelse. Framförallt de socialistiska och socialdemokratiska partierna, tvekar inte att genomföra den politik som borgarklassen kräver. De lämpar över krisens börda på arbetarklassen. Partierna längre till vänster vacklar, men bryter inte med högern inom arbetarrörelsen och det kapitalistiska systemet.

Detta kan man observera i Grekland, där det socialistiska partiet Pasok hänsynslöst genomförde allt som borgarklassen krävde av dem. De försökte sanera den grekiska kapitalismen, men har därmed också offrat sig själv som livskraftig tendens inom den grekiska arbetarrörelsen. Istället har deras tidigare roll tagits över av vänsterpartiet Syriza, som nu är i regeringsställning och i allt väsentligt har godkänt trojkans program. Den konkreta utvecklingen i Syriza beror nu på klasskampen, som tar sig uttryck i partivänsterns förmåga att bryta med högern politiskt – och marxisternas förmåga att intervenera.

För en ytlig betraktare kan skillnaden mellan Grekland och Sverige tyckas vara milsvid. Men det är naturligt att den kapitalistiska krisen drabbar de svagaste länkarna först. Och för några år sedan var det fortfarande möjligt för skeptiker att hävda att krisen inte nödvändigtvis leder till kamp. Men de kamputbrott som vi sett sedan 2011 är tunga fakta som är svåra att ignorera. Borgarklassens försök att lägga bördan på arbetarklassen har lett till en revolutionär resning som redan överstiger sjuttiotalet i sitt omfång – och detta är bara början.

Under det senaste året har Sverige visat tydliga tecken på att man är en del av samma allmänna process av kris och kamp som resten av världen. Det har skett en radikalisering bland framförallt ungdomar, men också inom vissa skikt av arbetarklassen. Detta är ett resultat av de föregående decenniernas försämringar som byggt upp ett stort missnöje och ilska, som just nu finns under ytan, även om det fläckvis har trängt igenom skorpan under det senaste året. Det innebär i sig en kvalitativ förändring av medvetandet, som än så länge endast påverkat en minoritet. Men radikaliseringen sprids och kommande kaosartade politiska och ekonomiska händelser kommer att skaka om hela samhället.

Det är sant att en kris inte av nödvändighet omedelbart leder till kamp. Borgarklassen kan få acceptans från arbetarklassen för krisavtal och vissa försämringar i början av en kris, så som exempelvis skedde i början av 2009 med IF Metalls krisavtal. Men i takt med att krisen utvecklas blir det allt tydligare att det endast är arbetarklassen som betalar, och att attackerna inte upphör – om man inte gör motstånd. En revolutionär process är alltså inte en gradvis uppåtstigande kurva där arbetarklassen långsamt och beslutsamt skrider fram till makten. Det mänskliga medvetandet är i allmänhet konservativt och kräver chockartade händelser för att skakas om. Den föregående periodens illusioner väger tungt, och endast motvilligt går arbetarklassen ut i kamp. Men när man gör det, sker det inte gradvis utan explosivt.

Det enda som står i vägen för arbetarklassen är bristen på en revolutionär ledning. Revolutionen kommer att ge upphov till strömningar eller nya partier inom arbetarrörelsen som rör sig i revolutionär riktning. Men om inte marxismen är tillräckligt stark inom arbetarrörelsen kommer sådana partier inte kunna bryta helt med reformismen utan komemr svika arbetarklassen. Det är marxisternas uppgift att idag bygga marxismens styrkor. Möjligheterna är enorma och vi har inte tid för varken rutinmässighet eller skepticism.

Om vi misslyckas skulle konsekvenserna vara fatala. Kapitalismens överlevnad hotar civilisationens och hela mänsklighetens fortsatta existens. Den hämnd borgarklassen skulle kräva för arbetarklassens revolutionära ansträngningar skulle vara ett barbari av ofattbara proportioner. De enda två alternativen är världsrevolution eller världsomspännande kontrarevolution – det vill säga socialism eller barbari. Vi kommer att segra, därför att vi måste segra. Den enda vägen är framåt. Låt oss skrida till verket.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 11 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.