Tågstrejken – vinn, och ta kampen vidare

av Alexandra Bryngelsson
Foto: Alexandra Bryngelsson

Den 2 juni tog SEKO ut 300 av sina medlemmar som jobbar på Öresundstågen och snälltågen i strejk mot Veolias dåliga arbetsvillkor. Det gäller särskilt planerna på att sparka 250 heltidsanställda för att tvinga dem återanställning på deltid och fylla ut verksamhetsbehov med ökad andel timanställda. Strejken beräknas påverka ca 75.000 dagliga pendlare i södra Sverige.

Roten till konflikten hittar vi några år tillbaka när Veolia tog över driften av Öresundstågen efter danska DSB First, som var på väg att gå i konkurs i december 2011. Trots att DSB First förlorade i genomsnitt en miljon om dagen på att köra Öresundstågen erbjöd sig Veolia att ta över Öresundstågen till ett ännu lägre pris än DSB First. SEKO menar att Veolia lagt ett underbud från första början och att man tänkt finansiera det med attacker mot personalen.

Det är ett växande problem i tågbranschen att man gör om allt fler tjänster från heltidsanställningar till olika former av deltids- och timanställningar. Det är inte svårt att förstå varför arbetsgivarna försöker öka andelen osäkra anställningar. En anställd som inte är säker på att få jobb nästa dag, eller att få arbeta tillräckligt många dagar i månaden för att det ska gå ihop, kommer ha mycket svårare att säga ifrån och kommer vara mer utlämnad till företagens behov.

Men missnöjet har växt bland de anställda i tågbranschen de senaste åren. I en SIFO-undersökning som presenterades i maj uppgav 31 procent av tågpersonalen att de anser att arbetsmiljön blivit sämre de senaste åren. I Skåne där Veolia kör Öresundstågen är andelen hela 55 procent. Samtidigt har personalen på Veolia känt sig allt mer orolig för att utsättas för våld. Enligt en undersökning som kom ut redan i november 2012 hade Veolias ca 300 tågvärdar under ett halvår fått utså 114 fall om hot om våld samt 21 fall med faktiskt våld.

Missnöjet har med andra ord länge varit stort. Många som jobbar på Veolia har nog blivit allt mer kritiska till att SEKO inte tagit ordentlig strid mot den allt sämre arbetsmiljön. Redan i mars, när Veolia först kom med sina besked om uppsägningar, hotade en grupp anställda på Veolia via en anonym blogg, att man förberedde en vild strejk. Trycket från vanliga medlemmar på SEKO:s ledning att göra något har varit stort.

Veolia hävdar att man på grund av regler som att man ska vara ledig minst varannan helg och liknande inte kan få ut tillräckligt många timmar av sina heltidsanställda och att folk som egentligen jobbar deltid får betalt för heltid. Detta är en lögn. SEKO har själv lagt fram ett förslag som skulle innebära att man skulle få ut 98 procent av tiden från sina heltidsanställda, något som är väldigt högt för branschen. Det specifika villkoren som gäller för tågbranschen med obekväma arbetstider och skiftarbete innebär att få ut 100 procent är svårt, men det är knappast något att vara avundsjuk på med tanke på alla hälsoproblem som är förknippade med skiftarbete.

Det är därför vi kan säga att det här handlar inte bara om pengar och att få ut "100 procent" av sina anställda. Veolia vill framförallt knäcka facket genom att knäcka sina anställda. Något som inte är unikt för Veolia. Detta är borgarklassens generella program. Man vill vrida tillbaka klockan hundra år, till tiden före vi hade en arbetarrörelse, när en arbetare stod med mössan i handen och lydigt gjorde allt vad arbetsgivaren sa för att de var tacksamma att de hade ett arbete. 

Det är alltså inte särskilt svårt att förstå varför SEKO har fått så mycket stöd som man har fått. Många känner helt enkelt igen sig i tågpersonalens kamp. Enligt en SIFO undersökning stödjer 59 procent av de tillfrågade SEKO, medan bara 7 procent stödjer arbetsgivaren Veolia. Att förlora den här strejken borde därför vara i stort sett omöjligt. Det SEKO kräver är heller inga offensiva krav utan man vill bara att 250 heltidsanställd ska behålla sina jobb. Att backa i det här läget får man bara inte göra.

Problemet är bara att SEKO inte verkar eller vill förstå Veolias egentliga vision. Hade man gjort det hade man förstått att också facket måste kämpa som man gjorde för 100 år sedan. På den tiden var Sverige ett av världens strejktätaste länder och svenska arbetare tog en hård kamp mot arbetsgivarna. Vi kanske kan vinna denna strid och stoppa Veolia, men om vi ska nå fler och större framgångar måste vi hitta tillbaka till dessa traditioner.

Det är positivt att Elektrikerna, och de handelsanställda varslat om sympatistrejk, och att LO-förbunden uttalat sitt stöd för strejken. Men LO och TCO borde vidta alla behövliga sympatiåtgärder. Detta gäller till att börja med en blockad mot allt arbete på de tåg som stoppats av strejken. SEKO har varslat Kustpilen-tågen från och med 17 juni, men man borde också ta ut Pågatågen i strejk och därmed lamslå hela kollektivtrafiken i Skåne. SEKO borde också ta initiativ till stöddemonstrationer på berörda orter.

Nästa steg måste bli att ta kampen vidare. Detta är ett ansvar för hela arbetarrörelsen. Det handlar om stopp för alla privatiseringar och stopp för upphandlingar av vård, skolor, omsorg och kollektivtrafik. Kamp för rätt till heltid och ett slut på delade turer. Kraftigt ökad bemanning och höjda löner för de lågavlönade.

För detta behövs en facklig kamp, men också en politisk. I sista hand måste arbetarrörelsen sluta upp bakom ett socialistiskt program för att kunna föra en konsekvent kamp för förbättringar för oss arbetare. Vi uppmanar alla SEKO-medlemmar att fortsätta sätta press på SEKO:s ledning så man inte lägger sig. Detta är en viktig strid för svenska arbetare och kommer bli ett viktigt exempel att följa.

En seger för järnvägsarbetarna är en seger för oss alla!

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 12 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.