”Fantastisk”. Så beskrev finansminister Elisabeth Svantesson budgetens fördelning av resurser mellan rika och fattiga. Carl XVI Gustaf kan nog inte annat än hålla med, för det blir inte bara skattesänkningar för de rika, upprustning av militären och 10 000 fler poliser. Att kungen firar 50 år vid tronen ska nämligen uppvaktas med en furstlig höjning på 21 miljoner kronor till den kungliga hov- och slottsstaten.
För vårdpersonalen blir det dessvärre inte ens applåder eller biobiljetter. Men misströsta icke: ”Även om man kämpar med sin egen ekonomi så gläds man också att det finns saker att fira,” förklarade Svantesson syftandes på det stundande konungsliga spektaklet.
”Det är de som har det tuffast, med de lägsta inkomsterna, som faktiskt får mest i den här budgeten,” berättade Svantesson. Tyvärr är detta ren och skär lögn. Enligt finansdepartementets siffror kommer de med lägst inkomst att få 100 kronor mer i månaden – en klen tröst i tider av skenande prisökningar. Skattesänkningarna tillkommer endast de som som tjänar 50 000 kronor eller mer. Allra mest får de som tjänar 70 000 kronor eller mer: hela 1400 kronor i månaden.
Detta är inte en budget för ”de som har det tuffast”, utan för de rika.
Ny svältkur för välfärden
Prioriteringarna är glasklara: statens repressiva apparat ska stärkas och nedskärningarna inom välfärden ska fortsätta. Rättsväsendet får 5 miljarder extra under tre år, och militären får 5 miljarder extra under 2023 med målet att öka med 40 miljarder till 2026. Det lär minst sagt sticka i ögonen på vårdpersonal och lärare.
Regeringens ”satsning” på 6 miljarder i generella statsbidrag till kommuner och regioner motsvarar en ökning med knappt 4 procent. Men enligt SKR handlar det inte om några förbättringar, utan tvärtom en försämring eftersom kostnadsökningarna uppgår till 6 procent.
”Ska vi inte se massiva neddragningar i välfärden, höjda kommunala skattesatser och en tuffare arbetsmiljö så skulle det behövas betydligt mer pengar,” varnar fackförbundet SSR.
Till skolan skjuter regeringen till 4 miljarder, men enligt Lärarförbundet saknas 21,7 miljarder för att bibehålla nuvarande nivå. Dessutom tas regleringen av storleken på barngrupper bort i syfte att spara pengar genom att ytterligare öka pressen på lärare.
Inför en lågkonjunktur måste naturligtvis även kulturen stå tillbaka för att garantera bibehållen standard för de rika. Anslagen till kulturskolan halveras, liksom till biblioteken och fri entré till statliga muséer försvinner. Folkbildningen får se sin budget minska med 600 miljoner kronor, vilket enligt Folkbildningsrådet motsvarar samtliga de 3000 platser på folkhögskolor som tillkom under pandemin.
Missnöjet ökar i båda lägren
Det är ovanpå tre decennier av nedskärningar och försämringar som M, KD och SD nu vill öka takten på vidgandet av klassklyftorna. Trots ännu en jackpot för de rika hade Svenskt Näringsliv, Dagens industri och många borgerliga kommentatorer hoppats på större skattesänkningar och stimulanser för näringslivet.
Tankesmedjan Timbro kallar Tidöbudgeten för ”socialdemokratisk”, delvis för att den höjda nivån i a-kassan blir kvar som en eftergift till SD. Höjningen kommer i vilket fall inom kort helt att ha utraderats av inflationen. Att SD ställer sig bakom budgeten i sin helhet är ett tydligt bevis för partiets verkliga karaktär: ett rasistiskt högerparti.
Det är såklart svårt för många borgare att smälta att det inte aviserats större skattelättnader för de rika, när staten samtidigt planerar för ett överskott på 200 miljarder de närmaste åren. Men det har sina förklaringar: ”När tillväxten sviktar är det naturligt med stimulanser, men det går inte nu eftersom det riskerar att elda på inflationen,” säger Svantesson.
Och inflationen är inte det enda problemet. I budgeten spår regeringen att BNP kommer att minska med 0,4 procent under 2023. Storleken på det planerade överskottet, samt att regeringen vill chockhöja utgiftstaket, visar dock att man förbereder för en verklig krasch – i ett alternativt scenario räknar regeringen med att ekonomin krymper med 1,4 procent nästa år.
Att vallöftet om 31 miljarder i skattesänkningar nu blir 10 miljarder retar naturligtvis kapitalisterna. Men det är ingenting mot det massiva missnöje som växer inom arbetarklassen, som är de som kommer att få betala för kapitalismens kris.
Inför valet lovade samtliga högerpartier en kraftig sänkning av bensinpriset, vilket många arbetare såg som en möjlighet till andrum när reallönerna nu urholkas rekordsnabbt. Allra mest lovade SD: en sänkning med 10 kronor per liter. Att det till slut blev 14 öre anser nog många är ett svek.
Kapitalismen leder oss till ruinens brant
Infrastrukturen är i behov av enorma satsningar, men den nya budgeten innebär nedskuret järnvägsunderhåll, stopp för en ny järnväg och lägre investeringar i vindkraft. Ovanpå detta har regeringen aviserat att anslagen till klimatområdet ska halveras fram till 2025 – och erkänner själva att det kommer att få ”negativa konsekvenser för arbetet med att minska utsläppen.” Borgarklassen leder oss med ögonen öppna mot en klimatkatastrof.
Kapitalisternas politiska representanter kan inte lösa krisen på något område: för klimatet, i ekonomin eller i välfärden, för krisen beror på kapitalismen. Inom välfärden skulle det behövas hundratusentals nyanställningar och storskaliga nationaliseringar enbart för att reparera skadan av alla nedskärningar och privatiseringar som skett sedan 90-talskrisen. Enbart en socialistisk regering skulle kunna förhindra ökad arbetslöshet, fattigdom och klimatkris – genom att låta kapitalisterna betala.
Känslan av kris och att allt bara blir sämre kommer att bli än mer påtaglig under de närmaste åren. SD:s valframgång är ett symtom på det växande missnöjet, men stödet för regeringen och framförallt för SD har redan börjat vika till följd av att försämringarna uppenbarligen fortsätter.
I en debatt i SVT sa Jimmie Åkesson att:
”Vi levererar på de vallöften som vi har gett. Däremot kan man inte förvänta sig att vi ska kunna göra allt på en gång. Utvärdera gärna mig om fyra år.”
Det kommer arbetare utan tvekan göra, och den här gången kommer SD inte lika lätt kunna skylla allt på alla andra partier. Denna gång kommer de tvingas stå till svars för den brutala högerpolitik som de tillsammans med de andra högerpartierna genomför. Hur lång tid det tar innan missnöjet kokar över återstår att se. Klart är däremot att de kommande fyra åren kan bli betydligt mer turbulenta än vad borgarklassen räknar med. Förr eller senare kommer arbetarklassen att utkräva ansvar från de som administrerat kapitalismens kris.