Tio år sedan den egyptiska revolutionen: dags att återhämta och börja förbereda sig

av Mohamed Hossam (Översättning: Amanda Frånberg)
Foto: Mona/Wikimedia Commons (CC BY 2.0)

Denna artikel är baserad på ett tal som hölls av en egyptisk marxist på ett möte i Storbritannien. Där förklarade han vikten av att dra lärdomar från den storslagna rörelsen 2011, och behovet av att omedelbart förbereda sig inför explosiva händelser.

Ett årtionde har gått sedan den egyptiska revolutionen. Det var en avgörande vändpunkt i Mellanösterns historia. Internationellt var det startskottet för en epok präglad av revolution och kontrarevolution. De egyptiska massorna "stormade himlen", för att parafrasera Marx, utan vare sig ledarskap, organisation eller program. Inom loppet av 18 dagar möttes de av en mäktig, brutal statsapparat bestående av hundratusentals poliser, soldater och byråkrater – och de vann!

Detta visade vilken enorm makt och potential som arbetarklassen och de fattiga har. De åstadkom långt mycket mer på bara några dagar än liberala och reformistiska så kallade experter och professionella politiker uppnått på årtionden. De egyptiska massorna erövrade yttrande- och organisationsfrihet, och andra demokratiska rättigheter, inte genom namninsamlingar och förhandlingar, utan genom deras omedelbara och självständiga inträde på den politiska arenan.

Men alla dessa framgångar håller sakta men säkert på att rullas tillbaka av den härskande klassen och den kontrarevolutionära Sisi-regimen som kom till makten i juli 2013. Idag lider den egyptiska befolkningen under en militärdiktatur, där revolutionärer hotas att fängslas när som helst. Vi genomlever ett brutalt ekonomiskt och socialt krig. Arbetarklassen och massorna är de som fått betala priset under den största ekonomiska krisen kapitalismen någonsin skådat. Den återvändsgränd som samhället är inne i gör att vi måste stanna upp och begrunda de misstag som lett oss hit, till en utbredd rädsla och repression, till att det politiska tomrummet fyllts av militärens knutna näve, där halva befolkningen lever i fattigdom, och med en regering som smider planer på att ytterligare öka kapitalisternas makt över massorna. De här svåra omständigheterna har drivit många till hopplöshet.

Men denna situation kommer inte att vara för evigt. Sisi-regimen, som är långt ifrån allsmäktig, bereder vägen för nya revolutionära omvälvningar. Om vi ska kunna garantera att de kommande kamputbrotten leder till seger måste vi studera våra tidigare erfarenheter och misstag seriöst och förbereda för framtiden, för att inte upprepa dem.

Inget uppstår ur intet

Revolution är den yttersta punkten i den kvantitativa uppbyggnaden av klasskampen. Trettio år under Hosni Mubaraks regim var all motivation som krävdes för upproret och de sociala omvälvningarna 2011.

Under den här perioden, härjade kriget mellan två högerfalanger (islamisterna och staten) i mer än ett årtionde. Den egyptiska marknaden öppnades upp för imperialismen genom privatiseringar och storskalig försäljning av offentliga tillgångar till inhemska och internationella kapitalister. Denna politik inleddes under Anwar Sadat, innan han mördades, men Hosni Mubaraks regim gick mycket längre än någon tidigare gjort i Egypten. Den egyptiska ekonomin blev mer och mer av en svag rentierekonomi. Samtidigt ställde sig regeringen på den israeliska och amerikanska imperialismens sida i utrikespolitiken: under den andra palestinska intifadan år 2000, Irakkriget 2003, och bombandet av Gazaremsan 2009 – allt detta hade en stor inverkan på de egyptiska massorna och ungdomen.

Den ekonomiska uppgången ledde enbart till att ett litet skikt i samhällets topp blev allt rikare. För massorna var livet däremot ett helvete. De flesta unga sökte efter sätt att emigrera – vissa flydde till och med i träbåtar. Den offentliga sektorn lämnades att förfalla; säkerhetstjänsten var närvarande överallt och höll koll på alla; den vanliga polisstyrkans brutalitet (särskilt mot de fattiga) slutade ibland med att folk torterades till döds på polisstationer, och vanliga egyptier uteslöts fullständigt från politiken.

Detta lade grunden för en växande vrede bland arbetarna och ungdomen, och ledde till en radikal rörelse som började år 2000 och nådde sin höjdpunkt under strejken på Al Mahala, den största fabriken i Afrika, år 2008. Samma år bröt den globala ekonomiska krisen ut och drabbade den egyptiska ekonomin hårt. Vid denna tidpunkt förberedde också Mubarak för att föra över makten till sin son, vilket ledde till en kris inom den härskande klassen. Allt detta banade vägen för ett revolutionärt utbrott. Vad vi såg i Egypten var precis de förutsättningar för en revolution som Lenin förklarade för över ett århundrade sedan: en kris i samhällets topp; den härskande klassen kan inte kontrollera massorna på samma sätt som tidigare; en ekonomisk och politisk kris som radikaliserar vissa skikt av medelklassen, särskilt dess ungdom.

Revolutionen som bröt ut i Tunisien och avsatte Zein Al Abedi Ben Ali var den tändande gnistan för de egyptiska massorna och ungdomen. Dagarna innan revolutionen ropade demonstranter: "En revolution i Tunisien idag, imorgon i Egypten!"

Den stora revolutionen

Massorna reste sig mot kulorna, bepansrade polisfordon och regeringens huliganer. Demonstranterna visade stort hjältemod och offervilja i de dagliga sammandrabbningarna. De tog över gatorna och torgen och tvingade polisen att fly för att inte drabbas av massornas vrede. Samtidigt befann sig regeringen i ett panikartat tillstånd. De försökte få folket att vackla med både löften och hot, tills arbetarklassen intervenerade på ett avgörande sätt med en rad strejker som började den sjunde februari. Vid det laget insåg det militärrådet och imperialisterna att de inte hade något annat val än att avsätta Hosni Mubarak.

Massorna kände av sin förmåga att avgöra händelseförloppet. De visste inte exakt vad de ville ha men de visste vad de inte ville ha. Utan ett ledarskap som kunde erbjuda ett alternativ var erfarenheten och revolutionens hårda skola det enda sättet massorna kunde lära sig vägen framåt.

Efter Hosni Mubaraks avgång slöt militärrådet (som demonstranterna krävde skulle avgå) en allians med Muslimska brödraskapet och manövrerade med hjälp av USA-imperialismen för att återställa regimens stabilitet. Massorna ville inte ha militärrådet, men hade illusioner i Muslimska brödraskapet som varit en av de få oppositionsrörelserna som tillåtits verka öppet under Mubarak. I likhet med andra islamistpartier låtsades Muslimska brödraskapet vara i underläge under Mubaraks ledarskap, och en del så kallade "revolutionärer" och självutnämnda "marxister" bidrog till illusionen att det skulle kunna bli ett reformistiskt parti under händelsernas tryck. Genom att sprida detta dravel smutsade de ner den revolutionära socialismen och marxismens fana i Egypten.

Muslimska brödraskapet tog över makten och bedrev en kapitalistisk ekonomisk politik, allierade sig med militärrådet och satte in polisen mot demonstranter. Folket insåg att det inte var någon skillnad mellan dem, militärrådet och Mubarak. De förstod att Muslimska brödraskapet endast försvarade sina egna intressen som en del av den härskande klassen.

Det ledde i sin tur till den andra revolutionen 2013 som fällde Morsi-regeringen och en ny möjlighet uppstod att inte bara avlägsna regeringen – utan hela regimen i grunden. Men det hade krävt ett revolutionärt ledarskap och ett sådant existerade inte. Vänstern, så som organisationen Revolutionära socialister, hade misskrediterat sig själva genom sitt "kritiska stöd" till Muslimska brödraskapet. Ett maktvakuum uppstod och in i det klev den gamla regimens representanter. Med hjälp av liberalerna och reformisternas förrädiska stöd kunde storborgerligheten, armén och den statliga byråkratin från Mubaraks era ta makten och framställa sig som representanter för massorna.

Klasskampens oavbrutna upptrappning gav på så sätt ingen lösning på massornas grundläggande problem, och med tiden tröttnade folket på att ständigt befinna sig ute på gatorna. Tre år efter revolutionen, utan några egentliga framgångar, blev den ekonomiska situationen mycket svårare. Priserna steg exponentiellt och arbetslösheten ökade kraftigt. I en sådan situation blir demokrati inget annat än ett tomt ord för arbetare och fattiga. Kampen för borgerlig demokrati kan tjäna till att bana vägen för klasskamp, men nu ebbade klasskampen ut och kontrarevolutionen gick på offensiven. Trots massornas hjältemod – som gång på gång besegrat kontrarevolutionen – låg den huvudsakliga makten, produktionen och de ekonomiska resurserna kvar i kapitalisternas händer, och den borgerliga staten hade lämnats intakt. Skulden för denna tragedi ligger uteslutande hos de så kallade revolutionära ledarna, vänstern, socialisterna och fackföreningsledarna, som vägrade expropriera kapitalisterna och störta den borgerliga staten. Istället slösade de värdefull tid, vilket resulterade i att många liv offrades. De svansade ständigt efter antingen Muslimska Brödraskapet eller liberalerna trots att de står för samma klassintressen och enbart utgjorde olika delar av samma härskande klass.

Under dessa omständigheter såg den härskande klassen och den gamla regimen sin chans att utnyttja massornas missnöje med Muslimska brödraskapet. De lyckades trötta ut massorna genom att utlova stabilitet och lägga hela skulden för det krisande systemet på Muslimska brödraskapet. Vid det här laget började utmattningen bli ett faktum och massorna längtade efter stabilitet, istället för ständig kamp utan något tydligt mål. I slutändan var kapitalisternas och deras representanters bedömning av situationen mycket bättre än våra så kallade "intellektuella", "revolutionärer", och självutnämnda "marxister", som tagit ledningen för oppositionen och den revolutionära rörelsen. Borgerligheten visade sig ständigt vara mer klassmedveten, mer konsekvent, och bättre organiserad än revolutionens ledare. Medan vänsterns ledare pratade om att "utbilda de okunniga massorna i demokratins anda" förberedde kontrarevolutionen sin motattack.

Våra så kallade revolutionärer förstod inte det som Lenin insåg för mer än hundra år sedan. I länder som Egypten tenderar borgarklassen att försöka införa diktatur eller en väldigt inskränkt demokrati för att kunna upprätthålla sin konkurrenskraft genom brutal utsugning. Demokratin kan bara existera i den mån klasskampen eskalerar och revolutionen avancerar. Så snart den ebbar ut försöker borgarklassen rulla tillbaka de eftergifter som uppnåtts. Det Lenin skrev 1905 om Ryssland stämmer väl in på Egypten efter revolutionen 2013:

"Största delen av bourgeoisin kommer oundvikligt att gå över på kontrarevolutionens och självhärskardömets sida och ställa sig mot revolutionen, mot folket, så snart den fått sina småskurna, egennyttiga intressen tillgodosedda, så snart den "dragit sig undan" den konsekventa demokratin (och den håller redan nu på att dra sig undan!)."

"Revolutionärerna" i Egypten förstod inte att det enda sättet att bevara de demokratiska rättigheterna vi vunnit under revolutionen hade varit att arbetarklassen tagit den politiska och ekonomiska makten i sina händer och påbörjat arbetet med att förbättra industrin, jordbruket, utbildningen och hälsan i folkets intresse. Det hade med andra ord krävts att arbetarklassen tagit de första stegen mot en socialistisk omvandling av samhället.

I slutändan måste en av de två stridande huvudsakliga klasserna vinna klasskriget: antingen leder arbetarklassen de fattiga till seger eller så återställs borgerlighetens styre. Den senare kan inte erbjuda några eftergifter och lämnar väldigt lite manöverutrymme, särskilt när det råder ekonomisk kris. För Egypten (och andra länder i regionen, som Sudan) betyder en sådan situation av enorm instabilitet att militären förr eller senare ingriper, vilket innebär borgarklassens fortsatta herravälde över samhället.

Det som hände i Egypten var att revolutionen – i brist på ett revolutionärt ledarskap som kunde leda arbetarklassen och de fattiga till seger – nådde en återvändsgränd. Militären klev då in och utnyttjade både folkets ilska gentemot Muslimska brödraskapet och samhällets utmattning, och betonade behovet av att återvända till ett någorlunda normalt liv efter tre år av protester och strejker. När de väl hunnit befästa sin makt gick kontrarevolutionen såklart på offensiven där de attackerade allt revolutionen uppnått och fängslade tiotusentals revolutionärer.

Massorna visade ett enormt hjältemod och besegrade kontrarevolutionen gång på gång. Bild: Disa Winberg

Den förrådda revolutionen

De vänsterreformistiska partierna – och till och med vissa organisationer som påstod sig vara revolutionära och marxistiska – förrådde revolutionen, arbetarklassen och massorna. Lenin sa en gång: "i en revolution finns det ingen skillnad mellan medvetet och omedvetet förräderi." Det stämmer, för slutresultatet blir detsamma. Allt förräderi leder till nederlag. Kvar står arbetarklassen som tvingas hantera sorgen och smärtan över de många döda och fängslade, samtidigt som repressionen ökar. Värst av allt är att nederlag innebär att vi missar chansen att slutföra revolutionen. Vi vet inte när en sådan möjlighet kommer att dyka upp igen.

För marxister är liberalerna, Muslimska brödraskapet och andra islamister, kapitalister och generaler allihop klassfiender. Det finns inget hopp om att förändra eller förlåta dem, och därför är det inte dessa grupper jag kritiserar här.

De som ledde revolutionen, vänstern och de så kallade marxisterna, begick många misstag som vi måste erkänna. En persons eller ett partis integritet och heder hänger inte på att man inte begår några misstag, utan på att man erkänner sina misstag fullständigt och offentligt. Om man förstår varför misstagen begicks kan man undvika att återupprepa dem. Marx, Engels, Lenin och Trotskij begick alla misstag, men kunde erkänna och lära sig från dem. Men om vi förhåller oss till den standarden har vi inte ett enda politiskt parti eller organisation med någon som helst integritet eller heder i Egypten.

Den egyptiska revolutionens vänster var uppdelad i två huvudsakliga läger. Å ena sidan har vi de som stöttade militärens återställande av "stabiliteten", även om det innebar pansarvagnar som rullade in på gatorna. Man påstod att det var nödvändigt för att bekämpa islamisterna och wahhabiterna (ultrakonservativa sunnimuslimer), och försvara civilsamhället. Bland dessa finner vi stalinisterna, nationalisterna och nasseristerna. Å andra sidan har vi de som stöttade Muslimska brödraskapet, mer eller mindre öppet, som trodde sig vara demokratins försvarare och som skulle se till att det gamla systemet inte återupprättades. Många revolutionära möjligheter gick förlorade på grund av dessa två lika felaktiga politiska hållningar. På grund av deras misstag dödades, arresterades eller demoraliserades många av de bästa ur den revolutionära ungdomen. Istället för att basera sig på dessa unga för att bygga det revolutionära partiet vände sig vänstern och arbetarrörelsen till olika delar av den härskande klassen.

Från vänsterreformisterna och nasserister som Hamdeen Sabahi – som skakade hand med liberalerna – till Kommunistpartiet och National Progressive Unionist Party som fjäskade för militären, till de så kallade "revolutionärerna" som stöttade de islamska reaktionärerna i det "mindre ondas" namn som i slutändan endast skapade förutsättningarna för en större ondskas inträde: alla förrådde de revolutionen och arbetarklassen i olika utsträckning.

Uppriktigt sagt var orsaken bakom våra så kallade ledares svek inte deras bristande förståelse för marxistisk teori, utan deras bristande tillit till massorna och arbetarklassen. Enligt dessa intellektuella var "massornas medvetande för lågt"; de "hade för många illusioner i systemet"; "de var inte mogna nog för att kunna förstå vårt budskap"; "tiden var inte inne och omständigheterna var inte de rätta", och "samhället är inte redo för socialism och kommer heller aldrig att bli det". Så sa de gång på gång för att rättfärdiga varför de såg till borgarklassen istället för arbetarklassen. Men dessa damer och herrar har glömt, kanske avsiktligt, att deras specifika uppgift är att leda massorna till seger, att berätta sanningen och hjälpa dem att överkomma sina reformistiska illusioner. Om arbetarklassen var fullt medveten om sin klasskaraktär och sin historiska uppgift – och inte påverkades av den härskande klassens idéer och propaganda – varför behöver vi ens ett revolutionärt parti till att börja med?

Tanken att massorna skulle inse sin uppgift som klass, bli medvetna om det kapitalistiska systemets natur och bryta med den härskande klassens idéer så fort de reste sig i revolt, är en idealistisk, mekanisk och naiv föreställning. Lenin sa att "den som väntar sig en "ren" social revolution, kommer aldrig att uppleva den. Han är en revolutionär i ord, som inte förstår den verkliga revolutionen." Det är en rättvis beskrivning av många av våra så kallade "marxister".

Rent krasst finns det inte ett enda vänsterparti eller marxistiskt parti i Egypten som försökt ändra samhället i grunden eller avskaffa kapitalismen. Antingen försökte de få en del av kakan (som var fallet med de reformistiska förrädarna), eller så sökte de efter kompromisser. De bildade opportunistiska allianser i syfte att få synas i media, under förevändningen att de "kommunicerade med massorna för att inte isolera sig". Dessa så kallade vänsterpersoner kommer inte i närheten av att leva upp till det mod och den styrka som de som faktiskt kämpade i rörelsen uppvisade. I den egyptiska revolutionen svansade vänstern i alla sina skepnader bara efter högern på ett eller annat sätt, och därmed smutsade de ned marxismens och den revolutionära socialismens fana.

Var är dessa partier nu? Och vad tjänade de på revolutionen? Sanningen är att de misslyckades med allt. De är numerärt svagare efter revolutionen än före; de förlorade många av sina aktivister, de misslyckades med att anknyta till arbetarna och folkets breda lager, och de misslyckades självklart med att bidra till utvecklandet av ett revolutionärt klassmedvetande i samhället. Tvärtom spred de allihop reformistiska och reaktionära illusioner som direkt ledde till klassamarbete. Framförallt ledde deras politiska strategi till att många arbetare och revolutionära unga dog eller arresterades medan de som överlevde demoraliserades och vände sig bort ifrån marxism och revolutionär socialism. Detta är deras värsta brott. Det kommer att krävas stora ansträngningar för att överkomma den skada de gjort och återställa marxismens genuina revolutionära fana.

Trotskij avslöjade dessa "ledare" briljant när han skrev:

"För majoriteten socialister – och då menar jag det övre skiktet – är socialismen inget mer än en bifråga, inget mer än en sekundär fritidssyssla. Dessa herrar ägnar sex dagar i veckan åt sina liberala eller kommersiella yrken och ökar sina förmögenheter. Och på den sjunde dagen går de med på att ägna sig åt sina själars frälsning [...] Det är tydligt att många av dessa herrar har lyckats med att spela kommunister. De är inga intellektuella motståndare, utan klassfiender [...] Inget är vidrigare eller farligare i revolutionär aktivitet än småborgerliga, konservativa, självbelåtna amatörer som inte är kapabla att uppoffra någonting för en storslagen idés skull.

De avancerade arbetarna måste bestämt anta en enkel men orubblig regel. Ledare eller möjliga ledare som under normala, fredliga omständigheter inte är kapabla att ägna sin tid, sina talanger och pengar till kommunismens ändamål, är de som troligast kommer att förvandlas till – eller vara – förrädare under den revolutionära perioden. De ställer sig vid sidlinjen i väntan på att se vem som går segrande ur striden." (The Tasks of the American Opposition, 1929, vår översättning).

Hade det kunnat sluta annorlunda?

Frågan kvarstår: fanns det något hopp om seger? Kunde våra försök ha lett till något annat än nederlag?

Ja, det var möjligt att vinna – med tanke på de objektiva förhållandena, den avancerade klasskampen och den explosiva situationen både regionalt och globalt – om det hade funnits ett revolutionärt parti som kunnat intervenera rätt under den revolution som pågick i tre år. Under dessa tre år fanns det inte en enda fabrik, institution, eller universitet som inte drogs in i kampen. Även ett litet revolutionärt parti hade kunnat vinna en majoritet av arbetarklassen om det hade fört fram en självständig klasspolitik, om det hade bedrivit revolutionär propaganda, följt Lenins råd att "tålmodigt förklara", och arbetat för att ena arbetarna och den revolutionära ungdomen.

Låt oss komma ihåg att bolsjevikpartiet hade omkring 8000 aktiva medlemmar i februari 1917, i ett land med en befolkning på cirka 150 miljoner. Bolsjevikernas revolutionära fana innehöll inga kompromisser eller uppgörelser, och dess aktivister förklarade tålmodigt för arbetarna att de bara kunde lösa sina problem genom att ta makten och störta kapitalismen. Det var ett hårt och tålmodigt arbete att föra fram idéerna i massrörelsen. Efter åtta långa månader, fyllda av svårigheter, kunde bolsjevikerna leda arbetarna till makten och avskaffa kapitalismen. Under tiden riskerade många bolsjevikledare, inklusive Lenin själv, att dödas eller arresteras. Men det stoppade dem inte, och det undergrävde inte heller deras mod eller tro på deras mål. Jämför detta med våra så kallade revolutionärer i Egypten som alltid satte sin personliga säkerhet i första hand, med ursäkten att massorna ändå inte var mogna nog för att förstå deras "budskap".

Om det hade funnits ett parti som tagit vara på revolutionen och försett den med en kompass och ett program hade saker och ting kunnat sluta väldigt annorlunda. Vi gick från de första arton explosiva dagarna, genom revolterna på Muhammad Mahmoudgatan, till ministerrådets uppkomst, och Maspero-demonstrationerna. Det hela slutade med de protester som inträffade efter de första 100 dagarna av Muhammad Morsis styre, följt av de den 30 juni. Arbetare och studenter genomförde hundratals demonstrationer, protester och masstrejker, under och efter dessa händelser. En revolutionär organisation med ett marxistiskt program kunde ha anknutit till denna kamp. Den hade kunnat förklara tålmodigt för arbetarna och den revolutionära ungdomen att det inte finns något sätt att uppnå och bibehålla ens de mest blygsamma ekonomiska, demokratiska eller sociala reformerna om inte massorna, ledda av arbetarklassen, tog makten och störtade kapitalismen. Om man hade arbetat för att först vinna över de mest avancerade arbetarna i varje protest och strejk, och sedan resten av klassen till socialismens sak, hade en sann revolutionär organisation kunnat byggas.

Om detta skett, hade chansen till seger varit väldigt stor. När massorna genom sin egen erfarenhet i kampen förlorat sina illusioner i reformismen och reaktionen (och under en revolution lär sig massorna snabbt) hade de varit öppna för en revolutionär lösning.

Men i avsaknaden av ett sådant revolutionärt alternativ aldrig kunde istället staten med sina beväpnade styrkor utnyttja massornas utmattning och önskan om att finna någon sorts väg ut ur dödläget. Detta gjorde att militären kunde resa sig över samhället och utse sig själv till folkets härskare och domare. Militären kunde framställa sig som en neutral medlare mellan klasserna medan den verkade för att bevara det kapitalistiska systemet och sätta stopp för revolutionen genom väpnat våld.

Foto: Jamesbuck/Wikimedia Commons (CC BY-SA 4.0)

För en revolutionär marxistisk organisation

När det nu gått tio år sedan revolutionen bröt ut är det dags att vi återhämtar oss från nederlaget och börjar bygga den revolutionära organisationen som är nödvändig för att en framtida revolution ska segra. Den här organisationen måste beväpnas med marxistisk teori, det enda verktyget för att förstå situationen på ett objektivt och vetenskapligt sätt.

Vi måste studera marxistisk teori. Låt oss komma ihåg att det första Lenin gjorde efter att 1905 års revolution besegrats var att göra det till bolsjevikernas främsta prioritering att studera marxismens grunder. Vi måste organisera grupper och möten för teoretiska studier, självklart med säkerhetsriskerna i åtanke. Vi måste hitta sätt att studera och diskutera marxistisk teori utan att riskera vår egen och andras säkerhet. Möten bör därför begränsas till ett fåtal deltagare och gemensamma möten mellan de olika smågrupperna bör begränsas..

Låt oss påbörja de teoretiska förberedelserna och byggandet av marxismens styrkor för ett seriöst organisatoriskt arbete. En av de främsta synderna som de så kallade marxistiska organisationerna i Egypten begick var att de försummade studierna av teorin och nästan uteslutande ägnade sig åt aktivism. Detta är även en av anledningarna till att de tappade så många medlemmar efter revolutionens nederlag; de hade inte förberett ungdomen och kadrerna teoretiskt. Många av de aktivister som förde fram revolutionära slagord och idéer under revolutionens höjdpunkt baserade dessa revolutionära åsikter på en överdriven entusiasm, utan någon verklig teoretisk förståelse för vad en revolution är och vad som krävs för att den skulle lyckas. Därför kunde de inte heller förstå varför den misslyckats. Slutresultatet blev att många av dem helt övergav sina tidigare revolutionära idéer.

Vi måste arbeta för att bygga en marxistisk organisation som bär den revolutionära fanan, som inte smutsats ned av förräderi. Låt oss skapa revolutionära celler överallt där vi är, och överallt där vi kan nå andra som vill göra detsamma. Utan teori har vi ingen analys, och utan en analys finns det ingen organisation. Lenins mest berömda citat är "Utan en revolutionär teori kan det inte heller finnas någon revolutionär rörelse."

Slutsats

Idag, mitt under den djupaste och mest komplexa kapitalistiska krisen världen någonsin skådat, börjar vi se en ny revolutionär våg i många länder runtom i världen. I Mellanöstern ser vi början på enorma protester i Tunisien, vilket krossar myten om att verklig demokrati uppnåtts där och påbörjar ett nytt kapitel i klasskampen. Vi lever under den mest turbulenta perioden i historien, och det finns ingen plats på jorden som kan undkomma klasskampen. Egypten är förstås inget undantag. Allting som har hänt under de senaste åren, inom och utanför landet, och den pågående krisen som sattes igång av pandemin kommer att ha en enorm inverkan på den revolutionära ungdomen och arbetarnas medvetande.

Vi såg några sporadiska protester ta fart 2019, samt folkets motstånd mot Försoningslagen förra året, den heroiska arbetarkampen och strejkerna inom företagen Delta Fertiliser och Iron and Steel. Detta tillsammans med många andra strider mot uppsägningar, lönesänkningar, och utförsäljningen och nedläggningen av statliga företag. Det är sant att denna kamp är än så länge defensiv och att det fortfarande finns många reformistiska illusioner inom massorna. Arbetarklassen har tvingats på defensiven. Men under ytan finns ett brinnande hat och förakt gentemot regimen som förr eller senare måste komma fram. Sisi-regimen verkar stark, men i själva verket är den väldigt svag. Den överlever endast tack vare att arbetarna – som är förvirrade och trötta efter åratal av kamp som aldrig nådde en slutgiltig lösning – tillfälligt retirerat.

Det viktigaste är att vi har en generation av revolutionära ungdomar och aktivister som har lärt sig av och växt upp i den egyptiska revolutionens efterdyningar. De upplevde dess ebb och flod, och har lärt sig det förflutnas lärdomar. Trots det som våra pessimistiska intellektuella vänner skulle vilja inbilla sig kommer framtiden att se många fler revolutionära händelser.

Men nästa gång måste vi marxister vara förberedda. Vi måste även vara medvetna om hur brådskande det är att förbereda inför framtiden. Lenin sa 1916, tyngd av hopplöshet och frustration och mindre än ett år innan den ryska revolutionen: "Vår generation kommer troligtvis inte att få uppleva den socialistiska revolutionen." Men den frustration som Lenin uttryckte den gången fick honom inte att ge upp eller falla in i nihilism. Snarare sporrade det honom att lägga än mer tid och kraft åt att bygga det verktyg som krävdes för att leda revolutionen till seger och störta kapitalismen. Verktyget i fråga är det revolutionära partiet.

Ära åt martyrerna och frihet åt de politiska fångarna!

Mot byggandet av den revolutionära marxistiska organisationen!

Ned med repressionens styrkor: polisen och armén!

Ned med kapitalisternas regering!

Det finns ingen lösning utom den socialistiska revolutionens seger och upprättandet av en arbetarstat!

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 11 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.