Dåliga löner och arbetsvillkor har lett till att det sedan flera år råder brist på sjuksköterskor i landet. År 2014 tvingades svenska sjukhus att hålla 870 vårdplatser stängda på grund av att omkring 2000 sjuksköterskor saknades. När politikerna bara pratar strunt måste fackförbunden börja organisera kamp för förbättringar. Potentialen finns, vilket bland annat de nyexaminerade sjuksköterskornas kamp vittnar om.
Från hela landet kommer rapporter om underbemanning och överbeläggningar till följd av svårigheter att rekrytera nya sjuksköterskor, samtidigt som många erfarna väljer att sluta eller att arbeta deltid på grund av pressen. Andra söker sig till länder som Norge och Danmark för att få högre lön. Många sjuksköterskor vittnar om att deras arbetsmiljö skapar psykiska och fysiska besvär såsom stress, värk och sömnsvårigheter. Sköterskorna har svårt att hinna ta rast och äta. De vet aldrig om de blir tvingade till övertid vid arbetsdagens slut.
Men trots att rapporterna om underbemanning duggat tätt de senaste åren, har politikerna inte presenterat några seriösa förslag för att lösa problemen. Gång på gång har fackförbunden tvingats anmäla arbetsgivaren till Arbetsmiljöverket efter att arbetsgivaren inte uppfyllt skyddsombudens krav. Antalet så kallade 6:6a-anmälningar har ökat de senaste åren och i juli 2015 hade man på ett år fått in 30 stycken enbart från de nio stora regionsjukhusen.
Allra värst har det varit på Sahlgrenska i Göteborg, som stod för 10 av de 30 anmälningarna. Under sommaren 2015 blev situationen för sjuksköterskorna så allvarlig att avdelningarna anmäldes till Arbetsmiljöverket. På exempelvis avdelning 132 lider många i personalen av kronisk stress, men på sin anmälan fick personalen svaret att bemanningen bedömdes som ”acceptabel”.
Under sommaren anmäldes också neonatalavdelningen vid Sahlgrenska efter en lång tid av arbetsmiljöproblem. På grund av personalbristen har sköterskorna på avdelningen bland annat tvingats arbeta i snitt totalt tre övertidspass per dygn mellan januari och mars. Också sköterskorna på Östra sjukhusets neonatalavdelning tvingas att arbeta övertid, och även här gjordes en anmälan i juni. Arbetsgivaren har nu ålagts vite på sammanlagt 200 000 kr och har fram till 1 mars 2016 att åtgärda problemen. Som i ett flertal liknande fall uteblir dock långsiktiga satsningar och den redan hårt ansatta personalen tvingas jobba allt hårdare för att lösa situationen. Inte sällan tvingas landstinget att göra tillfälliga lösningar med inhyrd personal – vilket är dyrt och ofta otillräckligt.
I Sverige ligger snittlönen för en färdigutbildad sjuksköterska på 26 600 kronor i månaden, om man inkluderar både specialistutbildade sjuksköterskor med högre löner och arbete på obekväm arbetstid. Sjuksköterskorna har kämpat för 24 000 i ingångslön sedan 2012, men bara i enstaka fall har landstingen gått dem till mötes. En viktig anledning till detta är att Vårdförbundet inte organiserat och drivit kampen framåt, utan nöjt sig med att passivt stödja den.
I denna tid av ekonomisk kris hänvisar borgerligheten och deras politiska representanter ständigt till resursbrist – samtidigt som de genomfört skattesänkningar för de rikaste. Aldrig nämner man de absurda rikedomar samhällets toppskikt sitter på.
Ilska och växande missnöje präglar stämningen bland vårdpersonalen. De har gång på gång visat att de är beredda att kämpa för sina villkor, bland annat genom kampen för högre ingångslön. I Skåne valde 800 sjuksköterskor att säga upp sig under loppet av fem år, men pessimism kan snabbt förbytas i optimism då rörelsen får ett slagkraftigt uttryck. Vid generalstrejken i Norge i fjol fanns de norska sköterskorna i de främsta leden.
Situationen för sjuksköterskorna är ohållbar och den enda vägen framåt är att undersköterskor, sjuksköterskor och andra offentligt anställda, som ett första steg, tar kamp för sina villkor. Fackförbunden kan göra mycket mer för att organisera kampen för bättre villkor och högre löner, inom såväl privat som offentlig sektor. Genom att koppla ihop sin kamp med den som arbetarna för i privat sektor kan man hota borgarklassens ekonomiska intressen och vinna mycket mer.
Ingen fackföreningskamp i världen kan däremot segra slutgiltigt så länge borgarklassen fortfarande äger produktionsmedlen. Vi måste alltså koppla kampen till den för socialism, och den kopplingen blir alltmer akut i takt med den ekonomiska krisens utveckling.