Vad gör oss till människor?

av Adam Booth (Översättning: Pixie Flodhammar)
Vad gör oss till människor?

Modern vetenskaplig forskning har identifierat de avgörande fysiska, neurologiska och genetiska skillnaderna mellan människor och våra biologiska förfäder. Den mänskliga hjärnan skiljer ut sig på ett kvalitativt sätt genom de delar som hanterar abstrakta resonemang, socialt beteende och arbete med händerna. Denna upptäckt är ytterligare belägg för den förklaring av människans evolution som Friedrich Engels lade fram i artikeln "Arbetets andel i apans förvandling till människa".

I sin artikel "Arbetets roll i förvandlingen från apa till människa" förklarar Engels att det avgörande steget i mänsklighetens evolution var att börja gå upprätt. Utvecklingen från att ha gått på fyra ben var ett resultat av förändringar i omgivningen, som tvingade ned vissa primater från träden till marken, där de behövde färdas över långa avstånd i jakt på sällsynt föda. Övergången till en tvåbent, upprätt hållning befriade händerna och gjorde det möjligt för dem att utveckla en rad olika funktioner.

Genom interaktionen mellan förmänniskorna och deras omgivning utvecklade handen en nyvunnen styrka och smidighet. Detta tillät i sin tur våra tidiga förfäder att bearbeta naturen på allt mer avancerade sätt. Till exempel gjorde tummens utveckling att deras händer kunde fatta och hålla tag i saker, medan utvecklingen av muskler och ligament i händerna gjorde att de kunde utföra mer finmotoriska uppgifter. Som Engels förklarar:

"Så är handen inte bara arbetets organ utan också dess produkt. Endast genom arbete, genom anpassning till ständigt nya göromål, genom nedärvning av på så sätt speciellt utbildade muskler, ligament och på längre sikt också ben och genom ständigt förnyad användning av denna nedärvda förfining för nya och ständigt mer invecklade göromål har människohanden nått den höga grad av fullkomning, som möjliggjort framtrollandet av Rafaels målningar, Thorvaldsens statyer och Paganinis musik."

Handens utveckling var ett kvalitativt språng framåt vad gäller dessa tidiga människors förmåga att påverka sin omgivning. Genom handens utveckling kunde de utföra mer komplexa uppgifter och tillverka mer avancerade redskap. Visserligen finns det även andra djur som kan "använda redskap", men det är på ett enkelt, slumpartat och oplanerat sätt. Människor skapar aktivt och medvetet verktyg på ett planerat sätt, för att kunna utföra invecklade projekt och förändra naturen.

Som Marx och Engels förklarade i sina olika verk om historiematerialism var den första motsättningen i mänskliga samhällen inte mellan människa och människa, utan mellan människa och natur. Genom att studera mänsklighetens biologiska och samhälleliga utveckling över tid såg Marx och Engels att det går att observera generella lagar, där den tydligaste är produktivkrafternas utveckling. Med andra ord kan vi se genom historien hur människan hela tiden ökar sin förmåga att kontrollera naturen och därmed befria sig från dess begränsningar.

Bild: Pixie Flodhammar

Det är denna förmåga att kontrollera naturen för våra egna syften som skiljer människor från alla andra djurarter. Engels påpekar att:

"Kort sagt utnyttjar djuret endast den yttre naturen och åstadkommer ändringar i den helt enkelt genom sin närvaro. Människan får den genom sina ändringar att tjäna sina syften, behärskar den. Och det är den sista väsentliga skillnaden mellan människan och de övriga djuren, och det är återigen arbetet, som åstadkommer denna skillnad."

Hjärnans utveckling

Engels förklarade att utvecklingen av en kroppsdel, såsom handen, dialektiskt skulle få en effekt på resten av kroppen – inklusive hjärnan och våra sinnen:

"Men handen var inte ensam. Den var endast en enstaka lem i en högst komplicerad organism. Och vad som kom handen till godo kom också hela den kropp till godo, i vars tjänst den arbetade – och detta i dubbel måtto.

Först på grund av lagen om tillväxtens korrelation, som Darwin har kallat det. Enligt denna lag är vissa former hos enskilda delar av ett organiskt väsen ständigt förknippade med vissa former hos andra delar, som skenbart inte har något som helst sammanhang med de förra ... Ändringar av vissa former drar med sig ändringar i formen hos andra kroppsdelar, utan att vi kan förklara sammanhanget."

Vissa evolutionsforskare hävdade att människan utvecklades genom att våra tidiga förfäders hjärnor först gradvis växte i storlek, vilket ledde till överlägsen intelligens, förmåga att utveckla språk och skapa verktyg, osv., vilket i sin tur ledde till att människan blev överlägsen andra arter.

Engels vände upp och ned på detta argument och förklarade att det inte var den större hjärnan och intelligensen som ledde till utveckling av språk och verktyg, utan tvärtom. Genom handens utveckling och de mer komplexa arbetsuppgifter den kunde utföra, stimulerades hjärnans utveckling. Dessutom möjliggjorde den upprätta hållningen ett tyngre kranium och en större hjärna.

Handens utveckling ledde till att hjärnan utvecklades, vilket i sin tur ledde till ökad intelligens. Men detta dialektiska förhållande är inte begränsat till handen och hjärnan, utan existerar även mellan människor och deras omgivning. Handens och verktygens utveckling gjorde tidiga människor i allt högre grad kunde interagera med sin omgivning – för att förändra den. Genom denna ökade interaktion kunde tidiga människor så småningom börja undersöka och förstå världen omkring dem på ett mer "vetenskapligt" sätt.

Genom att förändra naturen ökar vi vår förståelse för själva naturen. Liksom handens utveckling är även tankens utveckling en följd av mänsklig aktivitet – det vill säga arbete. Genom att bearbeta och interagera med sin omgivning kunde tidiga människor börja generalisera sina erfarenheter på en högre nivå. I stället för att se varje enskild handling och resultat som en isolerad händelse, kunde man börja förstå allmänna lagar och processer. Genom att gång på gång pröva och undersöka resultatet av våra försök börjar vi se orsak och verkan. Oförklarade fenomen blir förstådda processer: mänskligheten förvandlar "tinget i sig" till ett "ting för oss".

Förmågan att generalisera och tänka abstrakt leder i sin tur till förmågan att utveckla mer avancerade verktyg. Vi når en förståelse av processer genom att generalisera våra erfarenheter av många upprepade handlingar och resultat, och kan jämföra vad de har för likheter och skillnader. Till exempel: en tidig människa som upprepade gånger slog en sten mot en annan kunde gradvis lära sig vilken vinkel och styrka som behövdes för att skapa ett vasst verktyg att jaga med. På detta sätt blir människan mer och mer härskare över naturen: i stället för att enbart anpassa oss efter naturen, kan vi i allt större utsträckning anpassa naturen efter oss.

Vi blir mer medvetna om vår omgivning genom att interagera med den. Vi börjar utveckla självmedvetenhet. En process som liknar den tidiga mänsklighetens utveckling kan ses i barns tidiga utveckling, då de går från omedvetna till medvetna genom interaktion med sin miljö. Vi börjar förstå och generalisera tidigare erfarenheter och kan därmed också planera för framtiden.

Trots att vi i dag har en större vetenskaplig förståelse för världen, finns det fortfarande de som ser hjärnan och medvetandet som något mystiskt. Genom historien har ursprunget till människans tankar och idéer alltid varit föremål för debatt. Vissa har påstått (och påstår fortfarande) att vi kan ha "medfödd" kunskap om vissa saker. Men all kunskap kommer från övning och erfarenhet av den materiella världen. Våra tankar och idéer äger ingen självständig existens, utan är ofullständiga reflektioner av den fysiska värld vi lever i.

Många filosofer har vidhållit att tanke och materia är helt skilda. Men tanken är helt enkelt resultatet av de komplexa processer som sker i våra hjärnor. Medvetande är inget mer än materia som har nått en viss nivå av organisation och utveckling – materia som blivit medveten om sig själv – som Engels kommenterar i Ludwig Feuerbach och den klassiska tyska filosofins slut:

"[V]årt medvetande och tänkande, hur översinnligt det än må synas, är produkten av ett materiellt, kroppsligt organ, hjärnan. Materien är inte en produkt av anden, utan anden själv är blott materiens högsta produkt. Detta är naturligtvis ren materialism."1

Språkets roll

Tillsammans med handens utveckling bidrog även utvecklingen av språk till hjärnans utveckling. Språket, i likhet med handen, var också ett resultat av arbete. Engels förklarar att språket är resultatet av att social produktion och organisation utvecklas, vilket leder till ett behov av kommunikation på en högre nivå än tidigare:

"Å andra sidan bidrog arbetets utveckling av nödvändighet till att medlemmarna av flocken slöt sig närmare samman genom att den ökade fallen av ömsesidigt stöd och gemensam samverkan och gjorde varje enskild medveten om nyttan av denna samverkan. Kort sagt, de blivande människorna kom därhän att de hade något att säga varandra."

Andra djur kommunicerar med hjälp av läten, men det är bara hos människor vi ser komplexa språk med tydligt definierade ord, grammatik, och syntax. Detta är ett resultat av det sociala produktionssättet, som kräver en mer avancerad kommunikation till följd av den högre nivån av social interaktion.

Språk som sådant kräver en viss utveckling av abstrakt tänkande, eftersom ord uttrycker abstraktioner och generaliseringar av komplicerade processer och objekt som i den verkliga världen alltid skiljer sig från varandra. Till exempel använder vi ordet "cirkel" för att beskriva den allmänna idén om ett runt objekt, som vi har observerat och upplevt i en rad olika variationer i världen omkring oss. På samma sätt används ordet "däggdjur" för att representera en abstrakt kategori av arter som delar vissa egenskaper.

Språk kräver en förmåga att generalisera, men utvecklingen av språket leder i sin tur dialektiskt till en större förmåga att resonera abstrakt, eftersom språket skapar nya möjligheter för människor att generalisera sina erfarenheter. Genom interna monologer kan vi bearbeta mer komplexa idéer som tillåter människan att medvetet planera sina handlingar. Dessutom gör språket att vi kan föra vidare idéer från generation till generation, och skapa ett "socialt minne", alltså samhällelig kunskap. Som Engels förklarar:

"Återverkningen av hjärnans och dess tjänande sinnens utveckling, av det mer och mer klarnande medvetandet, av abstraktions- och slutledningsförmågan på arbete och språk gav dem båda en ständigt ny impuls till fortsatt utveckling, en utveckling som inte fann en avslutning så snart människan slutgiltigt hade skilt sig från apan, utan som alltsedan dess hos skilda folk och under skilda tider i skiljaktig grad och riktning, ibland till och med avbruten genom lokal och tillfällig återgång, på det stora hela gått starkt framåt; å ena sidan mäktigt pådriven, å andra sidan inlänkad i bestämda riktningar genom ett, med uppträdandet av den färdiga människan, nytillkommande element – samhället."

Bild: Pixie Flodhammar

Genetisk determinism

Engels geniala bidrag var att materialistiskt förklara hur människan utvecklats och skiljt ut sig från sina förfäder. Kärnan är att utvecklingen av handen och språket, genom arbete och samhällelig produktion, utgör impulsen för hjärnans och den mänskliga intelligensens utveckling.

I en artikel i The Economist beskrivs den senaste forskningen på det här området som gjorts av Svante Pääbo, forskare vid Max Planck-institutet för evolutionär antropologi, på följande sätt:

"Dr Pääbo och hans kollegor fokuserade sin undersökning, som just publicerats i Genome Research, på två delar av hjärnan. Den ena var dorsolaterala prefrontalkortex, som hanterar abstrakta resonemang och socialt beteende – saker människor är speciellt bra på. Den andra var laterala cerebellumkortex [en del av lillhjärnan, ö.a.], som har mer att göra med förmåga till manuellt arbete." (The Economist, 4 februari 2012)

Jämför ovanstående med detta stycke från Engels text, skriven 1876:

"Först arbetet, och sedan i efterhand och tillsammans med det, språket – det är de båda huvudsakliga drivkrafterna under vilkas inflytande en apas hjärna så småningom övergått till en människas, som trots sina likheter med apans är mycket större och mer fulländad. Med hjärnans utveckling gick också hand i hand utvecklingen av dess närmaste verktyg – sinnesorganen."

Även om Svante Pääbos moderna forskning verkar bekräfta Engels analys, finns en risk för att förväxla orsak och verkan. Det är det inte hjärnans tillväxt som leder till utvecklingen av abstrakt tänkande, socialt beteende, och arbetsförmåga, utan tvärtom. Människans överlevnad krävde mer socialt utbyte mellan individer, medan behovet att stå upprätt ledde till utvecklingen av handen och ökad arbetsförmåga, vilket i sin tur ledde till hjärnans utveckling och den ökade förmågan att tänka abstrakt och generalisera. Med andra ord: hjärnans storlek och uppbyggnad är en produkt av interaktionen mellan oss själva och vår omgivning, och även mellan själva hjärnan och andra delar av kroppen.

Det centrala i Pääbos forskning var ett försök att identifiera gener som är aktiva i mänskliga hjärnor men inte i hjärnor hos liknande arter, och på så vis hitta specifika gener som "gör oss mänskliga". Det här är grumligt vatten. Det går inte att reducera människors egenskaper till en särskild uppsättning gener på ett mekaniskt, ensidigt sätt. En sådan biologisk determinism kan inte korrekt förklara komplexiteten hos någon livsform. Människor är inte maskiner och vårt DNA går inte att likställa med den datakod som bestämmer en robots handlingar.

Mänskligt DNA är till 98 procent identiskt med schimpansens DNA, men resterande 2 procent utgör en kvalitativ skillnad. Vi kan inte förklara mänskliga egenskaper, varken hos individer eller arten som helhet, genom att jämföra deras gener med våra förfäders. Vi är inte endast en produkt av våra gener, utan också av den dynamiska interaktionen mellan våra gener och vår omgivning, inklusive alla olika sociala, ekonomiska och kulturella faktorer.

Vi är mer än summan av våra delar. Om man separerar hjärnan från kroppen slutar den att fungera som en hjärna, och blir bara en klump av livlös massa. På samma sätt kan man inte förklara en fysisk eller psykologisk egenskap hos människor enbart utifrån en uppsättning gener. Alla våra egenskaper som art kommer från samspelet mellan vårt DNA och vår omgivning.

Att mekaniskt analysera en sak isolerad från sitt sammanhang har ingenting gemensamt med dialektisk materialism. Dialektisk materialism erkänner att allting hänger ihop, och att det är just sambanden som skapar de specifika egenskaperna hos varje enskilt fenomen.

Mänsklig natur

Biologisk och genetisk determinism ligger farligt nära idén om en inneboende "mänsklig natur", ett argument som används för att rättfärdiga kapitalismens utsugning och förtryck. Hur ska vi någonsin kunna ha socialism om människor naturligt är giriga och själviska?

Dialektisk materialism, marxismens filosofiska metod, säger att ingenting har inneboende egenskaper som bara är inbyggda i saken som sådan. Alla egenskaper är relationer och är relativa. Till exempel: en kniv har inte bara egenskaperna hårdhet och skärpa som gör att den kan skära; hårdhet och skärpa är relationer till det kniven skär. I relation till smör är kniven vass och hård, men i relation till en diamant är kniven inte längre hård och skärpan har ingen betydelse.

På samma sätt förklarade Marx i Kapitalet att kapital inte är en sak i sig självt, utan en social relation mellan saker. Pengar eller maskiner tagna för sig är inte kapital; pengar eller maskiner som används till att exploatera arbete och producera vinst är kapital.

Så finns det inte heller någon inneboende "mänsklig natur". Alla mänskliga egenskaper kommer från å ena sidan samspelet mellan våra gener och vår omgivning, å andra sidan våra sociala relationer – relationerna mellan klasserna och produktionsmedlen. Girighet och själviskhet är inte inneboende mänskliga egenskaper, som socialdarwinisterna påstår. Deras argument är att dessa egenskaper är en oundviklig följd av "den starkastes överlevnad" – en term Darwin själv aldrig använde. Däremot uppstår girighet och själviskhet ur det kapitalistiska systemet, som präglas av konkurrens mellan individer.

Girighet och själviskhet kommer inte från människans evolutionära kamp för överlevnad, utan uppstår i kampen mellan klasserna. Dessutom är dessa egenskaper inte naturliga för arbetarklassen, som tvärtom måste samarbeta och organisera sig för att försvara sina levnadsvillkor mot kapitalisterna. Girighet är inte allmänmänskligt utan en reflektion av borgerlighetens ideologi, en klass vars hela existens är baserad på girighet och konkurrens.

Obegränsad potential

Det stora språnget framåt i människans utveckling var att frigöra händerna. Detta avgörande steg frigjorde våra förfäder från sina genetiska begränsningar. Tidiga människor var inte de starkaste djuren eller snabbaste jägarna, men genom att frigöra händerna började människor utveckla redskap som gav ett övertag jämfört med alla andra djur. För första gången i jordens historia existerade en art vars utveckling inte bara avgjordes av naturen och omgivningen. Det här var en art som kunde förändra sin omgivning.

Som art har vi nu nått en punkt där vår förståelse av naturen och förmåga att förändra den innebär att vi faktiskt kan förändra genetisk kod. Dessutom har vår utveckling av verktyg nått nivån att det forskas på maskiner som kontrolleras med tanken. Att modifiera oss själva med genetisk design och bioteknik är en verklig möjlighet. Vår potential som art når långt bortom vad vårt DNA dikterar.

Denna obegränsade potential kan dock inte förverkligas under kapitalismen. Privategendomens ständiga jakt på större vinster, är enorma hinder för produktivkrafternas utveckling, av vetenskapens och teknikens utveckling. I stället för att föra mänskligheten framåt med hjälp av den kunskap vi samlat på oss i tusentals år, dömer kapitalismen miljoner till fattigdom och hotar att kasta ner oss i barbari. Vi kommer bara att kunna använda vår fulla potential som art genom att demokratiskt planera vårt samhälle och använda de enorma produktivkrafter vi har för att se till människors behov, inte till vinster. Kapitalismen är inte den mänskliga förmågans slutliga mål, utan bara en fas i en mycket större utveckling. För att kunna fortsätta utvecklas måste vi först krossa kapitalismen och göra slut på eländet den orsakar: Vi måste ta strid för socialism.

 


 

Fotnoter:

1. Engels F., Ludwig Feuerbach och den klassiska tyska filosofins slut, (Revolution, Göteborg 2021) s. 19

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 379 kr får du 12 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.